Ur ÖC Regnbågen 1977-02-05 och 1977-02-12

 

Linköpingsbokbindaren Viktor Ferdinand Salmoni gjorde sig på 1860-talet beryktad som författare till en serie utpressningsbrev som gav upphov till benämningen Salmonibrev. Den sorglustiga historien berättas i denna och en följande artikel av Ove Hassler:

Åtskilliga Linköpingsbor under 1800-talet bevaras i tacksamt minne för deras värdefulla insatser i vår stad. Några har haft betydelse för hela vårt land, en och annan har gjort en internationell insats. Men endast en Linköpingsbo under 1800-talet torde ha berikat mänskligheten med ett nytt begrepp, som givit hans namn hemortsrätt i uppslagsböckerna. Det är bokbindaren Viktor Ferdinand Salmoni: begreppet är salmonibrev. Det hör till saken, att Salmoni vid sin död 1876 knappast anade att hans namn skulle gå till eftervärlden.
Man kan säga, att det brott utpressning, Salmoni begick låg i tiden. Reda pengar cirkulerade i ständigt ökad omfattning, de tillhandahölls av bankerna med sedelutgivningsrätt, bl a Östgöta Bank. Skrivkunnighet hade i princip blivit var mans egendom. Vad låg närmare än att söka skaffa sig pengar genom utpressningsbrev?

Ny typ av brott

Det var något alldeles nytt som hände. Så kände skribenten i ÖC 25.5.1864 det:

”Mord, inbrottsstölder, förfalskningar äro beklagligtvis ej sällsynta brott inom vårt fädernesland. Men vad skall man säga om ett brott som visserligen icke är något av allt detta och ändock innebär lite av varje? Redan i flera månader hava personer inom staden emottagit från okänd person brev, innehållande hotelser av den grövsta art, hotelser att bliva mördade, inbrända m.m. såvida de icke avlämnade på brevet utsatt ställe uppgivna och bestämda penningbelopp.”

Att brottet var något nytt också ur lagstiftarens synvinkel, visar att Linköpings rådhusrätt i sitt utslag den 2.6.1864 inte fann annat lagrum att döma efter än strafflagen 15 kap 235:

”Hotar någon annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller brottslig gärning och sker det på sådant sätt och under sådana omständigheter, att anledning är att befara, det brottet verkställes, skall dömas, där ej det hot med särskilt straff belagt är, till böter eller fängelse i högst sex månader.”

I denna paragraf nämnes inte penningutpressning men i utslaget preciserar rådhusrätten brottet till att gälla ”genom användande av skriftliga hotelser bedraga sig till penningar.”

Om en Linköpingsbo alltså möjligen har den herostratiska[1] berömmelsen att ha varit först i världen, när det gäller utpressning – vare sig det gäller pengar genom skriftliga hotelser, så måste man säga att hans dåliga exempel fått en ohygglig efterföljd i vår tid, då utpressning – vare sig det gäller pengar eller människor  – är brottet framför andra.

Skicklig bokbindare

Viktor Ferdinand Salmoni föddes i skolhuset i Vist 1833. Fadern var skolmästare Salomon Salmoni, som avled 1863, modern hans hustru Maria Elisabet Månsdotter. Modern dog då sonen var 2 ½ år gammal: han hade då fyra äldre syskon och en yngre syster. Viktor Ferdinand kom tidigt i lära hos bokbindaremästare J F Peterzén i Linköping. Då han bereddes till sin första nattvardsgång, vistades han ett halvår i hemmet i Vist. Han fick sedan kondition hos bokbindaremästaren C L de Broen i Stockholm, där han stannade i 5 ½ år och blev gesäll. 1853 eller 1854 återvände han till Linköping och hade tre år anställning hos bokbindaremästare von Born. 1857 etablerade han sig som näringsidkare och 1859 som borgare. Han ingick äktenskap 1855 med Christina Sophia Löfbom och hade 1864 fyra barn, det äldsta nio år, det yngsta två månader gammalt. Salmoni hade anseende som stadens skickligaste bokbindare.

Salmoni var ”en liten mager och blek man med gnällig och pipig röst, som såg ut att inte vilja göra en mask för när och icke heller gjorde det” (Svante Ljungquist). I verkstaden ”gick han, liten, mager och blek, klädd i sitt grönskiftande förkläde med de stora mässingsspännena och på fötterna hade han ett par nedtrampade tofflor” (Bengt Nilsson). Från rannsakningen på cellfängelset skriver ÖC 1.6.1864: Salmoni har i det hela ett gott och beskedligt utseende, ingalunda vittnande om en sådan tilltagsenhet och djärvhet, som de av honom skrivna, hotfulla breven förrådde.”

På Glasberget

År 1864 bodde Salmoni på Glasberget i mösskräddare Östlunds gård, Klostergatan 46. En som besökte honom där var sedermera bokhandlaren Svante Ljungquist, som skriver: ”Gården kallades Glasberget, emedan terrassen utgjordes av tomma ölbuteljer med bottnarna vända utåt gatan, symmetriskt och efter en viss plan inskjutna i terrassens jordmassa; en fin och putsad gräsmatta låg över det hela. Från husets översta rum hade man en storartad utsikt över staden och dess omgivningar och Salmoni var mycket mån och intresserad av att från rummets olika fönster visa mig stadens sevärdheter; gården kallas nu som bekant endast Berget.”

I vår tid är Berget omgivet av hög bebyggelse, som skymmer utsikten från det lilla trähus, där Salmoni bodde och som ännu finns kvar; 1864 fanns – om man undantar Stora Hotellet, rådhuset och Druvan – endast låga envåningshus. I fortsättningen skall vi se att Salmoni visste att väl utnyttja sin utomordentliga utsikt över staden.

Sin lilla verkstad hade Salmoni i korkskärare Petterssons gård vid Badstugatan.

Gick på auktioner

Med pengar hade Salmoni tydligen ingen hand. Han hade som hobby att gå på auktioner, både ute på landsbygden och i staden hos rådman Nordwall. På en auktion i Mörketorp 5-6 mars 1863 köpte han underkjolar, schalar, förkläden och dessutom en guldring för 2:50. Andra inköp gällde möbler och tyger.

I sin rörelse sålde han psalm- och evangelieböcker (pris 1 korpus 65 öre) och katekeser (pris 7 öre) och var i skuld till firman Strålnert i Jönköping, som stämde honom inför rådhusrätten. Han låg efter med sina hyror. Småskulder hade han litet varstans, bl a till den rike garvaren Sundberg.

Rövarromanhjältar

Salmoni var en passionerad läsare av rövarromaner. Denna passion tillfredsställde han genom att läsa romaner, som lämnades honom till inbindning, vilket knappast hade positiv inverkan på hans arbetsprestationer. Efterhand kopplade han tydligen helt av från verkligheten och blev själv något av en romanhjälte. Han tillägnade sig rövarromanernas språk och använde det med verkligt mästerskap i de utpressningsbrev, som han senare kom att skriva.

Det var de oordnade affärerna och romanläsningen, som gjorde, att han på sommaren 1863 kom på tanken att genom hotelsebrev skaffa fram pengar. Han hade också något år tidigare läst i tidningarna om en brukspatron, som mördats på Besvärsgatan i Stockholm, då han vägrat att lämna pengar till en utpressare. Det var denna väg han beträdde.

Förmögen läsarefru

I september 1863 slog Salmoni till mot änkefru Caroline Odencrantz, som bodde i major Wetterströms gård på Nygatan. Fru Odencrantz var förmögen och hade därtill nyligen fått ett större arv. Hon tillhörde ”läsarna”. Fru Odencrantz var dotter till den kände riksdagsprosten Christian Stenhammar i Häradshammar och sedan 1857 änka efter en premiärlöjtnant vid flottan.

Salmonis plan var skickligt uttänkt. Han valde att uppträda som en ”oäkta” son till fru Odencrantz framlidne man och krävde nu sitt arv efter fadern. Han räknade med att fru Odencrantz inte skulle vilja ge offentlighet åt brev från en son till hennes man utom äktenskapet – häri räknade han rätt. Han krävde nu sitt arv, som fadern lovat utbetala då han fyllt 20 år med 1 000 riksdaler. Pengarna skulle ovillkorligen före nästa tisdag den 29 september kl. 5 eftermiddagen läggas i ett grönt papper inunder översta källaren på andra sidan Tinnerbäcken på den sidan som är åt ån mot S:t Lars fattighus. Det angivna stället vid vägen till Tannefors var beläget på Munkgärdet i närheten av Folkungavallen.

Ung, vacker flicka

Det första brevet till ”Högädla Fru Odencrantz ” är undertecknad W Fxx[2] och daterat Linköping den 23 september 1863. Här skriver Salmoni:

”Min moder var en mycket ung och vacker flicka, som er man fattade en stark böjelse för och försökte på alla möjliga vis att förföra och övertala, vilket även till slut lyckades honom, ty annars vore jag ej till, vilket vore en god sak, men ännu kan den hjälpas blott att ni min fru uppfyller eder mans löfte, vilket var att då jag fyllde 20 år jag skulle erhålla 1 000 riksdaler banko … nu vid min hemkomst utifrån, varest jag vistats i trenne år, fick jag av min mor veta vem min fader var och det löfte han givit …

Skandaliseringshot

Jag har även hört att ni skall vara god, och för er mans minnes skull hoppas jag att ni ej vägrar mig min rätt. Skulle ni däremot vara så småaktig att ej utbetala mitt fadersarv, så skyll eder själv för följderna, ty då utkräver jag en förfärlig och blodig hämnd …

Inom fjorton dagar efter tiden som jag sätter för mitt arvs utbetalande, så skall ni se hämnden på edra söner och på eder själv samt fakta däröver i Fäderneslandet, varför och på vad sätt det har blivit gjort, eder mans minne stört och ni själv Brännmärkt samt eder snålhet bevist, blott för några lumpna riksdaler …

Jag vill ej själv taga emot pengarna av eder, ty jag vill bespara eder min åsyn, vilken lärer vara förvånande lik eder man efter vad jag hört.”

Till ett Guds barn

Då fru Odencrantz inte lade ut några pengar, skrev Salmoni följande vecka ett andra brev; detta är odaterat – Salmoni kräver nu, att pengarna skall vara på plats som angivits före kl 9 måndag morgon.

Nu vädjar Salmoni till fru Odencrantz som ”läserska”, dock på ett sätt, som knappast kan ge honom ingång hos henne i denna egenskap,

”Som alla människor påstår att ni är Läserska och räknar er för ett Guds barn, så tänkte jag att ni skulle hava så mycket hederskänsla uti eder, så ni ej ville ställa till någon skandal för eder själv för en så lumpen sak som detta är, alldenstund ni är så Rik, men just sådana äro läsarna, de bara fika efter det jordiska och hava läseriet som en täckmantel. Och vilja sedan gå och gälla för riktiga helgon, men skenet bedrager ofta…

Jag ämnar ej låta bedraga mig av en käring, ty att ni skall få kosta ut mera än vad mina pengar är, det kan ni vara fullt övertygad om…”

Salmoni talar också om sin mor och hennes situation:

”Tänk nu efter om ni vore i min mors ställe och ni såge en annan alldeles som min mor nu gör sitta och frossa med stor egendom och ni hade så mycket pengar hos densamma som min mor verkligen har hos er, vad skulle ni då tycka och göra?” Den 14 oktober 1863 skickar Salmoni sitt tredje och sista brev till fru Odencrantz. Här skärper han tonen ytterligare:

”Jag vet, att ni kan utbetala mitt arv utan att hava någon känning härutav, blott ni ej vore så förbannat snål som ni är, ty ni låter knappast edert folk äta sig mätta …

Jag vet nog, att jag på laglig väg ej kan utfå mitt arv men därför … skall tjuven ej gå ostraffad, det skall jag svara för, ty nu när ni vet att jag skall hava pengarna och inte lämnar mig dem, så håller jag eder för en tjuvkona.”

Tiden utsättes nu till söndag morgon före kl 9.

Fru Odencrantz föll emellertid inte undan för hotelserna. Salmoni utvalde nu ett nytt offer. Det var den förmögne garvareåldermannen Gustaf Sundberg, för eftervärlden känd som donator till de Sundbergska barnhemmen.

Hemslaktaren studeras

Det gick några månader. Salmoni övergav inte sina planer. Han hittade nu ett lämpligt offer, som, han ingående ”studerade”. Det var hemslaktaren Johan Johansson, bosatt Djurgårdsgatan 14.

Johan Johansson hade inflyttat från Vårdnäs, var ungkarl och regerades tydligen i hög grad av sin mor, ”käringen” som hon kallas i breven. Han är en förgrundsgestalt i 1850- och 1860-talens väckelse i Linköping och byggde stadens första missionshus.

”Slaktare Johansson var en förmögen man, men inte så litet enfaldig och godtrogen och var vad man kallade läsare. Ofta hade han i affärer blivit lurad av mera knipsluga affärsvänner. Av sina troende vänner lät han förmå sig att på egen bekostnad uppföra stadens första missionshus, Djurgårdsgatan 16; huset finns ännu kvar i bakgrunden av gården. Detta gjorde säkerligen Johansson gärna ty han var en from och gudfruktig man, fast något överspänd i sina religiösa åsikter.” (Svante Ljungquist 1921).

”Slaktaren var känd för sin undfallenhet och beskedlighet, dessutom var han religiös, på den tiden kallad läsare och kronan på verket: han var ganska förmögen.” (Bengt Nilson, ÖT 17.10.1942).

Romanerna går igen

I breven till Sundberg (ett bevarat) och till Johansson (sex bevarade) axlade Salmoni en helt ny roll. Mot fru Odencrantz hade han i sitt första brev uppträtt artigt och vördnadsfullt. Han var där den förorättade sonen, som begärde att få ut en blygsam del av arvet efter sin rike fader. Vad han krävde var endast rättvisa, att hans faders vilja skulle verkställas. Han hade rätten på sin sida. Hans mor hade fått lida mycket för sin förbindelse med hans far. I de två senare breven till fru Odencrantz hårdnar tonen som vi sett.

I breven till Sundberg och Johansson är Salmoni ledare för ett stort och mäktigt rövarband. Detta var just då och just här en verklig fullträff. Östergötland och Småland levde nämligen decennierna vid 1800-talets mitt i en ständig skräck för band av väpnade förbrytare. Det var dessa band, som stod bakom de talrika postrånen; ett av dessa band åkte visserligen fast efter det stora bankrånet i Östgöta Bank i Linköping 1854 men nya band bildades. De anonyma breven i Linköping vintern 1863-64 satte – som stadsfiskal Frick skriver – samhället ”i häpnad och förskräckelse”.

Mordänglar och mormoner

”Vårt band” skriver Salmoni, hade stått bakom de aldrig uppklarade mordet på brukspatronen på Besvärsgatan i Stockholm något år tidigare – ”Han ville inte heller lämna några pengar och det blev hans död, och pengarna fick vi ändå.” ”Vårt band” skulle tillse att Sundberg, som tänkte resa till Stockholm, inte skulle komma levande därifrån. ”Vårt band” hade spioner, som inrapporterade allt, t ex Johanssons besök hos stadsfiskal Frick. ”Vårt band” får alltid tag i dem som talar med andra om våra brev. ”Tystnad är din egen nytta.”

Bandets ledare har till sitt förfogande mordänglar, som gör sin sak, mormoner som inte ger pardon. Han har överallt vakter, som ser allting – det lönar sig inte att sätta ut vakter att gripa honom. Polisen kan aldrig få honom fast.

Ledaren är ibland i Linköping, ibland är han borta en kortare tid. Någon tid har han legat sjuk. Med de pengar han får ut skall han senare resa till Amerika.

Ledaren får ingivelser av Gud, t ex att mörda Johansson och fru Born, om den horan är kvar hos honom. Ledaren ändrar aldrig sitt beslut efter den andra ingivelsen.

Salmoni kan sin sak – vilken författare av äventyrsromaner gick inte förlorad i honom?

Johanssons svaga sidor

Salmoni kände Johanssons svaga sidor och utnyttjade dem skickligt i sina brev. Lika litet som fru Odencrantz vill visa utomstående brev från sin framlidne makes föregivne son, lika lite ville Johansson visa fram brev, där han svaga sidor blottades. Dessa voro dels hans förbindelse med fru Born, som Salmoni kallade hora – det var tydligen Salmonis förre mästares hustru eller änka, som gesällen kände väl, dels de pengar, som Johansson stulit från ”Gumman”. Gumman var tydligen en släkting till Salmoni: ”så håller jag dig för en tjuv, ty du har ändå roffat åt dig vår egendom, som Gumman hade, glöm ej det att en tjuv har man ingen pardon med”. ”Jag vet att du har pengar och att det bara är snålhet, som avhåller dig från att utlämna dem, men du stal så mycket efter Gumman, så jag tycker att du som agerar läsare skall hava ett tungt samvete däröver men det är med dig som med alla läsare, du vill bara roffa åt dig, ju mera desto bättre.”

I synnerhet breven till Johansson, som är flest till antalet hopas hotelserna:

”om ditt liv är dig kärt”.

”det kostar dig livet”.

”jag skall tända eld på din gård och dig själv skall jag mörda”.

”därför att du talat med fiskalen om brevet är du färdig att genast expedieras ur denna världen”.

I januari 1864 skickar Salmoni det första brevet till Johansson – sammanlagt skickar Salmoni under januari-februari till Johansson 7-8 brev, av vilka tre är bevarade. Redan i första brevet tar han till storsläggan och hotar att mörda Johansson och tända eld på hans gård. Detta brev hade ingen effekt men då det följdes av ett nytt, faller Johansson till föga och lägger söndagen den 31 januari på eftermiddagen 1 000 riksdaler på det angivna stället. Dagen efter har Johansson ärende till Tannefors och passerar Tinnerbäcksbron. Han undersöker gömstället och finner pengarna ligga kvar där. Han tar dem med sig hem. Under följande vecka kommer ett nytt brev. Johansson grips åter av skräck och lägger följande söndag den 7 februari återigen pengarna på samma ställe.

Löfte om ränta

Salmoni hämtar pengarna och skriver ett nytt brev och tackar för dem: ”jag ser, att du inte är så fiken som jag trodde.” Han skall betala ränta på pengarna varje år. Emellertid är han inte nöjd utan vill låna ytterligare 500 riksdaler att återbetalas före 1 maj. Detta belopp skall nedläggas på samma ställe före söndag middag den 14 februari.

I ett senare brev meddelar Salmoni, att han varit borta en tid men nu kommer han att vara hemma och hålla ett vaksamt öga på Johansson, ”som för länge sedan förtjänat sitt straff”. Lördagen den 27 februari ska de 500 riksdalerna vara på sin plats. Nu satsar emellertid Johansson inte mer pengar.

Det går åter några månader. I mars blir det tillökning i familjen hos Salmoni. I maj är han emellertid färdig att slå till igen – kanske har hans ekonomi blivit ännu besvärligare genom det sistkomna barnets födelse.

Ur ÖC Regnbågen 1977-02-12

Nu begår Salmoni sitt livs dumhet. Fru Odencrantz och slaktare Johansson ville inte för någon utomstående, inte ens polisen, visa de hotelsebrev de mottagit. Nu ankommer till postkontoret i Linköping den 20 maj 1864 ett andra brev från Salmon till garvareåldermannen Sundberg. Denne känner inte igen handstilen på adressen, kanske tycker han att den liknar stilen på det anonyma brev han mottog förra hösten. Alltnog, han bryter inte brevet. I stället går han till postkontoret och överlämnar det oöppnade brevet till stadens nye postmästare. Sundberg har gott samvete, han har inget att dölja.

Den nye postmästaren, som efterträtt krigshjälten överste Blüm, berömd från Fänriks Ståls sägner, var landshövding Bergman. Denne hade stått kronprins Karl så nära, att han fått personliga handlån av denne på 40 000 riksdaler, som gick förlorade i en dundrande konkurs. Konkursen medförde att Bergman entledigades som landshövding i Älvsborgs län, där han tagit handlån också av bönderna här och där i länet. Karl XV gjorde nämligen som nybliven kung en uppmärksammad upprensning i landets ämbetsmannakår. Bergman, som var en charmör, återvann snart kungens nåd och fick det indräktiga postmästeriet i Linköping. Han fick äta goda middagar i Linköping ytterligare tre decennier, och erhöll vid sin bortgång följande nekrolog i Östgöten 8.2.1892: ”en stor fet man, älskvärd och jovialisk umgängesmänniska och en stor vän av god mat”.
Samma handstil

Bergman var en dugande och handlingskraftig man, som personligen skötte postmästeriet på bästa sätt. Det var han som bröt Sundbergs brev och omedelbart tillkallade stadsfiskal Frick. Enligt en lokal tradition stod Bergman bakom åtskilligt av vad som sedan hände.

Nu började det nämligen hända saker och ting i Linköping.

Dagen därpå den 21 maj ankom till postkontoret ett brev med adressen skriven med samma handstil som på brevet till Sundberg. Detta brev var adresserat till slaktare Johansson. Denne hade nu, då han hört att även andra personer i staden mottagit anonyma brev, underrättat posten om de brev han mottagit och bett postmästaren att om det kom flera brev till honom, denne skulle bryta dem. Bergman öppnade brevet och skickade det till stadsfiskalen.

Samma kväll kl 8-9 kallade stadsfiskalen Johansson till sig i sin bostad i Badstugården och föreläste brevet för denne. Johansson sade då, att brevet till stilen var fullkomligt lika med åtta brev, som han tidigare fått och av vilka han bevarat tre. Han omtalade också vad som hänt i januari-februari, att han lagt ’ut 1 000 rdr vid Tinnerbäcksbron och att brevskrivaren begärt ett lån på ytterligare 500 riksdaler.

Fälla gillras

Nu fick Johansson instruktioner av stadsfiskalen. Johansson skulle i två tillkallade personers närvaro inslå en mindre summa av 60 a 70 riksdaler i brev, sedan man kontrollerat och noggrant specificerat sedlarnas valör, nummer, littera och tillverkande bank. Brevet skulle i deras åsyn förseglas och som utanskrift skulle skrivas: ”Till den okände brevskrivaren S. P.” Johansson skulle sedan på måndagseftermiddagen kl 4 – den tid brevskrivaren bestämt – gå och lägga brevet på det uppgivna stället. Stadsfiskalen skulle då försöka, att trots att källaren låg mycket flackt och lätt kunde observeras från alla sidor, på ett eller annat sätt praktisera dit polis.

Indicier mot Salmoni

När stadsfiskalen på söndagsmorgonen samtalade med stadens poliser om vem brevskrivaren kunde vara, påpekade vaktmästaren Kjellstrand att de tre senaste åren hade några personer tillhörande staden frigivits, som hade uttjänat ådömda frihetsstraff på fästning eller häkte. Två eller tre av dem hade hos magistraten sökt tillstånd att som självförsörjare bli skrivna i staden. Man borde därför i rådhusrättens domböcker efterse deras ansökningar och se närmare på deras handstilar. När stadsfiskalen med anledning härav genomgick 1863 års domböcker, påträffade han ett svaromål av bokbindaremästare Salmoni som var tilltalad för delaktighet i ett slagsmål. Fast breven inte är skrivna med samma omsorg och även med mindre stil än svaromålet, fanns det en märkbar likhet, när varje ord för sig betraktades.

Stadsfiskalen fick fram ytterligare indicier mot Salmoni, då Johansson berättade, att brevskrivaren hämtade de 1 000 riksdalerna söndagen den 7 februari. Stadsfiskalen erinrade sig då, att Salmoni följande dag den 8 februari till honom inbetalt 58 à 59 riksdaler och därvid överlämnade en 50-riksdalerssedel, en sedel på 5 riksdaler, två på 1 riksdaler och några silvermynt; det gällde en fordran för psalmböcker och katekeser från Jönköping. Dessutom hade Salmoni samtidigt hos rådman Lönnberg löst en protesterad växel från Stockholm på 144 rdr, 10 öre. Dessa indicier pekade tydligt på Salmoni.

På söndagsaftonen kl 7 erhöll stadsfiskalen från postkontoret ytterligare ett brev, ställt till Johansson. I brevet klandrades Johansson för att ha besökt stadsfiskalen i hans bostad. Vidare ändrades tiden för pengarnas avlämnande till tisdagen den 24 maj mellan k1 8 och 9 på förmiddagen.

Eftersom Johansson var så ”noggrant spionerad” vågade stadsfiskalen denna gång inte kalla honom till sig utan meddelade honom skriftligen att han skulle gå ut med brevet till Tinnerbäcksbron först kl 8 på tisdagsförmiddagen.

Gömde sig i hölass

Kl 7 på tisdagsmorgonen lät stadsfiskalen bädda ner stadsvaktmästaren Kjellstrand och poliserna Widman och Strand i ett hölass, som var förspänt med oxar. Hölasset kördes sedan in i domprostens stora loge, som låg något över 200 alnars avstånd från källaren. Från logen såg poliserna vid 8-tiden Johansson komma gående från staden. Han stannade vid källaren, tog upp sitt brev och lade det under en sten vid källarmuren. Sedan vände han strax tillbaka samma väg till stan.

Inte fullt en halv timme senare såg poliserna från sluttningen vid åkanten på gärdet åt torpet Lugnet en person komma gående, i vilken de igenkände bokbindare Salmoni. Denne tog sig över gärdesgården ut på stora vägen, sedan gick han direkt upp till källaren på backen. Efter att en stund ha sett sig omkring, föll han på knä och tog fram brevet. Han betraktade det en stund, stoppade det i rockfickan och begav sig på stora vägen mot Tannefors. När han kom mitt för logen sprang poliserna ut och tog fast honom. Då Salmoni inte ville lämna brevet ifrån sig, tog Kjellstrand upp det ur hans rockficka. Salmoni fördes direkt till rådhuset, där stadsfiskalen förklarade honom arresterad, och sedan till centralfängelset.

En annan och mer trovärdig tradition gör gällande, att det var den klipske f d landshövdingen, som stod för idén.

Det har spekulerats mycket i Linköping över vem som kom på idén med halmlasset. Stadsfiskalen, som var impopulär i stan på grund av sitt mången gång malplacerade nit i tjänsten, var inte ”känd för någon vidare hög grad av fyndighet”, vilket hans ”ohängde” son Karl Magnus var (Svante Ljungquist).

Tomt hot

Rannsakningen med Salmoni ägde rum på cellfängelset den 28 maj 1864. Salmoni ”vidgick, utan ringaste invändning, frivilligt” det som han anklagades för. Salmoni yttrade, att han skrivit breven för att skaffa pengar till att betala sina skulder. Hans föresats hade varit, att sedan han blivit skuldfri flitigt arbeta i sitt yrke, så att han i framtiden skulle kunna återbetala de pengar, han tilltvungit sig genom hotelserna. Att verkställa hotelserna hade aldrig varit hans avsikt. Ingen hade deltagit i eller haft kännedom om hans åtgöranden.

Han hade själv skrivit alla breven och ävenledes själv lagt dessa i brevlådor inom staden. Hotelserna hade han hämtat ur romaner som han läst och breven hade han sammanfattat hemma i sin verkstad vid så tidig timme på morgonen att gesällen och lärlingen ännu icke varit uppe och i verksamhet.

Till sin hustru och gesällen hade han sagt, att han tagit ut pengar som han haft insatta i sparbanken, för att betala sina skulder.

Pengarna hade han inte onyttigt slösat bort utan därmed betalt skulder till affärsförbindelser och butiker och dessutom förfallna hyror och obetalda löner till gesällen och lärlingen.
Spejade hemifrån

ÖC:s referat från rannsakningen 1.6.1864 innehåller ytterligare åtskilligt av intresse.

Det sista brevet till Johansson skrev Salmoni måndagen den 23 maj under överste Blüms begravning, ”då alla de andra voro ute för att åskåda begravningen”. – Endast vid ett tillfälle under ett spektakel i vintras hade Salmoni visat sina bekanta att han hade mycket pengar, då han varit särdeles upprymd och trakterat dem. Pengarna förvarade han i en skänk t boningsrummet.

Att han kände till Johanssons besök hos stadsfiskalen på lördagskvällen berodde på att han från sitt fönster på Berget sett Johansson gå dit. – Beträffande mordet på Besvärsgatan bedyrade han att han endast läst om det i tidningen.

Uppläsningen av stadsfiskalens rapport och av hotelsebreven åhörde Salmoni med nedslagna ögon, och blev därunder, som det tycktes, allt mer och mer modfälld. Under den fortsatta rannsakningen fällde han tårar och visade sig mycket ångerfull. När han skulle redogöra för sina levnadsomständigheter, var han mycket upprörd.

Straffarbete

Målet slutbehandlades i rådhusrätten den 2 juni. Åklagaren hade intet yrkande beträffande hotelsebreven till fru Odencrantz och garvare Sundberg, då svaranden inte från dem tillnarrat sig gods eller penningar. Ansvar yrkades däremot för svikligt förfarande mot slaktare Johansson med straffarbete i två år.

Rådhusrätten åberopade i sitt utslag § 22 kungliga förordningen om förfalskning och bedrägeri och annan oredighet den 7 september 1858 och förklarade att brottet med hänsyn till förekommande omständigheter måste anses vara av svårare beskaffenhet. Salmoni dömdes till straffarbete i ett år och att ersätta Johansson med 1 000 riksdaler rmt.

Lindrigt straff

Man menade i staden, att Salmonis domare tyckte synd om honom och gav honom ett lindrigt straff. Man skall hålla i minne, att denna tid ådömdes stränga straff i synnerhet för egendomsbrott – hade f ö Salmoni sluppit så lindrigt undan 1976? – och vidare, att han slapp skamstraffet, enskild eller offentlig skrift i domkyrkan, som annars ådömdes vid alla grova brott. Men det fanns ju verkligen förmildrande omständigheter: Salmoni var tidigare ostraffad, han ångrade sitt brott, han var utfattig och hade stor familj.

När Salmoni kom ut från fängelset fortsatte han sitt yrke ”utan att prestigen förlorats i så hög grad … Missdådaren fick skrattarna på sin sida och många historier gick om den lille menlöse mannen, som ingen trodde om att göra en mask för när och som ändå så fräckt lurade den arme slaktaren” (Bengt Nilsson).

Hustrun och barnen bytte namn och kallade sig Enblom. Samlivet med familjen fortsatte dock och ytterligare två barn kom till världen 1869 och 1871.

Salmoni dog i kräfta den 23 april 1876, sannolikt i Djurgårdsgatan 20, stadens gamla Lancasterskola.

Troligen fick Johansson aldrig se något av de 1 000 riksdalerna; han dog redan 1870. Enligt några källor hade Salmoni köpt ett finare möblemang för Johanssons pengar. Det fanns knappast kvar 1876, då möblerna i Salmonis bouppteckning värderades till 46 riksdaler. Samtliga tillgångar utgjord 172 riksdaler, medan begravningskostaderna uppgick till 54 riksdaler och skulderna till 279 riksdaler, bristen var 160,51 riksdaler. Salmoni dog lika fattig som han levat.

”Salmonis lada” på Munkgärdet stod kvar till 1934, då den revs (Ög 16.6.1934). Böcker bundna av Salmoni finns kvar i varje fall på stiftsbiblioteket och i Örebro stadsbibliotek.

Salmonifebern härjade

Salmonisaken blev mycket uppmärksammad långt utanför Sveriges gränser. Det uppkom något av en Salmonifeber, som tog sig olika uttryck.

ÖC 28.5.1864 påtalar att anonyma brev börjar bli moderna i Linköping. ”För ett par dagar sedan hade Red. ett besök av en person, som nyligen i ett anonymt brev anklagades för ett mindre väl ordnat levnadssätt och därför varnades med en massa citat ur bibeln – och naturligtvis hotelser om helvetet … Mången olycklig ligger nu med ”en rik man” i helvetet och täres av en outsläcklig eld, som alltjämt bränner och tärer, men aldrig slocknar och förtärer. Tänkom oss detta olyckliga tillstånd …”

Tidningen tillägger: vi hava ansett oss böra fästa någon uppmärksamhet härvid, emedan oss synes, i varje fall som helst, alla anonyma brev otillständiga.

Hotelser, som gälla det eviga livet, kunna å svaga sinnen framkalla lika beklagliga verkningar som hotelser, gällande den materiella existensen.”

Det hör till saken, att just vid denna tid pågick en livlig debatt  om helvetet i den svenska tidningspressen.

Nya Salmonibrev

Allvarligare är de anonyma brev ÖC återger och de utpressningsförsök, som Salmonifebern gav anledning till. I Stockholm greps någon vecka senare urmakaregesällen Gustaf Robert Sundberg, som hotat generalkonsul Fenger och hans familj till livet, om han inte fick ett par hundra riksdaler för att ta sig över till Norge. Han greps av polisen i förstugan till hörnhuset Storkyrkobrinken – Riddarhustorget, när han skulle hämta Fengers brev.

Svårast härjade Salmonifebern i Berlin, där åtskilliga ”brand- och hotelsebrev” var i omlopp. Här förekom också hot om kidnapping: en köpman fick besked att om han inte lade 20 thaler på bestämd plats, skulle man röva från honom ett av hans barn och behålla det, till betalning skett. Brevskrivaren, som greps av polisen, befanns vara en ”simpel arbetare” (ÖC 18.6.1864).
I litteraturen

Också i litteraturen finns nedslag av Salmonibreven. Dessa gav upphov till skillingtryck, en ”visa tryckt i år”, att sjunga till positiv. Tyvärr har vi inte lyckats anträffa detta skillingtryck.

För Falstaff Fakirs[3] samtid var Salmonibreven kända – indelar i sin Brev- och Tankeställare breven i tre mycket stora sorter:

1.    Handbrev

2.    Brev från och till den älskade

3.    Salmonibrev

Särskilt detta sistnämnda slag av skrivelser är numera mycket betydelsefullt och detta är den första handledning härutinnan, som hittills blivit tryckt …

Salmonibrev kalla vi brev, som avse att hos adressaten påskynda ett önskat svar, för så vitt han vill undvika obehag. Följaktligen måste man se alla s k kravbrev som sluta med hot, såsom ett slags Salmonibrev, och genast överlämna dem till polisen, vars plikt det då är att beivra förbrytelsen.

Förhållandet är nämligen, att Salmonibreven av en trångsynt lagstiftare belagts med straff. För den framsynte läsaren, som vet att en dylik lag förr eller senare kommer att upphävas, är det då av nöden att veta, huru han under denna övergångsperiod bör skicka sig, för att undvika bråk.

Salmonibrev böra, som titeln antyder, vara skrivna med Salominisk vishet. Intet för mycket, intet för litet och stor försiktighet!”

Falstaff Fakir meddelar tre formulär till Salmonibrev. Det första riktar sig till en riksdagskandidat, som hotas med avslöjande som menedare: ”säger Ni ett enda knyst härom till polisen, är Ni dödens man, ty jag har givit mig blanka hin på att fullfölja mitt beslut. Alltså: inget pjoller, utan kom med mycket pengar på källaren Quisten kl 9 i morgon kväll.”

Det andra formuläret bör användas av brevskrivare med mera bristfällig bildning:

”härr Pärson

va så snell å sjicka jenast femtio kro post restant J H annars ska ja leva landet me honom en qvell försåt Du svenska sjika pengarna det är alvaret.

J. Hn.”

Mycket verksamt är följande anonyma brev till en sträng domare:

Herr Häradshövding!

Om Herr Häradshövding inte dömer till min förmån i arvsprocessen mellan mig och N. N., slår jag ihjäl Herr Häradshövdingen.
Högaktningsfullt

N. N.

(Ort, datum och tydlig adress)

Låter du bevittna denna skrivelse, får du snart se på den, som tyckte att Åmål ändå var något!

[1] Ur Wikipedia: Herostratos var en grek som brände ned Artemistemplet i Efesos den 21 juli år 356 f.Kr. i syfte att uppnå ryktbarhet. Dådet har gett upphov till uttrycket herostratisk ryktbarhet, det vill säga ryktbarhet för illdåd och dylikt.

Herostratos blev dömd till döden. Man försökte även radera ut Herostratos ur historien genom att införa dödsstraff för den som nämnde hans namn; denna åtgärd fick dock inte önskad effekt. /HH

[2] Signaturen i sin helhet kan ej tolkas. /HH

[3] Ur Wikipedia: Falstaff, fakir är en fiktiv litterär figur i ett antal humoristiska skrifter av Axel Wallengren (1865-1896) och tillika dennes pseudonym som författare härav. /HH

(Avskrift för Whbf 2014-06-29 /HH)