Elden började i taket i södra änden på byggnaden och eftersom vinden låg på från det hållet, grep den snabbt omkring sig. Man ansåg att om elden börjat i motsatt del av byggnaden, hade utsikterna att rädda denna varit betydligt större. I vindriktningen fanns lyckligtvis inga andra byggnader, som kunde hotas, men flagor från branden fördes av vinden långa vägar och tände gräset i en skogsbacke flera hundra meter från brandplatsen. Det började brinna i några uthus i närheten, men brandmännen lyckades klara dem.


Elden anses ha uppstått genom att gnistor från skorstenen sökt sig in under tegelpannorna och genom blåsten fått näring i yttertakets bräder.


Den förste som observerade att något var galet var en av de gamla på ålderdomshemmet, Oskar Karlsson, som vid 11-tiden befann sig i skogsbacken utanför ålderdomshemmet, då han såg rök slå upp ur taket på pensionärernas bostad. Han tillkallade diversearbetare Karl Jakobsson, som var sysselsatt med grävning i närheten, och som själv bodde med sin hustru i byggnaden. Jakobsson skyndade till ålderdomshemmet efter en rullstol, och med den räddade han sin hustru, som är invalid, ut ur den brinnande byggnaden.


Under tiden hade brandkårerna alarmerats av hemmets föreståndarinna, fröken Rosina Granberg. Ålderdomshemmets gårdskarl, Axel Pettersson, var en av de första som ingrep mot elden. Han ryckte till sig en kustosspruta och sprang upp på pensionärshemmets vind, samtidigt som de gamla varnades och började bära ut sitt bohag. Man inriktade sig snart helt på detta, då man fann att elden inte kunde övermannas med de hjälpmedel som stod till buds. Inom kort var brandkårerna på platsen och sammanlagt lades fem slangledningar ut till Stångån.


Den brunna byggnaden var en gång Bjärka-Säby fattighus, som det då hette, på den tiden, innan kommunen tagit sig an de gamla. Då ålderdomshemmet bygdes, 1911, övertog kommunen också denna byggnad och har sedan använt den som pensionärshem. Den rymde åtta järnspiselrum, och där bodde nu tre gifta par och fyra ensamma gamla. Ytterligare en pensionär hade sin bostad där, men låg vid tillfället sjuk i Linköping.


Det är inte svårt att föreställa sig vilken katstrof som kunde inträffat om elden börjat på natten. Men även om pensionärerna nu kunde rädda det mesta av sitt bohag – några blev dock av med allt vad de ägde, och av det som förvarades på vinden, kunde intet räddas – blev det för dem alla en personlig tragedi, den tragedi som ligger i att mista ett hem, där man bott i bortåt 25 år. Kanske är det gamla människor förbehållet att med tårar i ögonen tala om ett förlorat hem, även om detta hem varit aldrig så bristfälligt och obekvämt. I själva verket var den gamla byggnaden utdömd, den befann sig i alltför dåligt skick för att det skulle löna sig med reparationer.


– Vi hade redan förut planer på att bygga ett nytt pensionärshem i stället för det här, och det är givet att saken nu blir högst aktuell, berättar fattigvårdsstyrelsens ordförande, lantbrukare G. Anderson i Skogs Skattegård, för Correspondentens medarbetare. Hr Anderson upplyser också, att byggnaden var försäkrad för 15.000 kr. och att även de som bodde där i huvudsak hade sina ägodelar försäkrade.


– Jag stod och bakade, när man skrek åt mig att det brann, berättar en av pensionärerna, 77-åriga fru Hanna Rosengren. Jag sprang upp på vinden, och då höll de på och slog på vatten med hinkar, men det hjälpte inte mycket. Jag skulle rädda vad jag kunde, och det första blev mina och min gubbes helgdagskläder – de ligger där nu i diket. Sedan kom det andra och hjälpte till och bar ut, men skänken kom upp och ned, så mitt bästa porslin blev sönderslaget. Själ var jag så nervös när jag sprang ut och in, så jag ramlade omkull och rullade runt i vattnet och sotet i rummet. Det som jag hade på vinden, en vävstol och en del kläder, fick vi inte ut.


– Det är verkligen synd om de gamla, säger ålderdomshemmets föreståndarinna, fröken Granberg. De klarade sig själva på sin pension och höll snyggt och fint omkring sig. Många av dem blev så skräckslagna, att de inte kom sig för med att försöka rädda sitt bohag. När jag sprang ned, mötte jag dem i backen, och då fick jag reda på att en av dem hade två hundrakronesedlar i sin byrå, som stod kvar i den brinnande byggnaden. Med en del besvär lyckades vi få ut byrån.


På ålderdomshemmet ordnade fröken Granberg med tillfällig bostad åt åtta av pensionärerna, medan de två övriga redan på tisdagen kunde flytta till sina barn. Under eftersläckningen inträffade ett olycksfall, i det en av brandmännen, Evert Bohmar, som befann sig i byggnadens andra våning, råkade komma i vägen, när övre delen av södra yttergaveln rasade. Sedan man lyckats dra fram honom ur spillrorna och burit ned honom utför en stege, transporterades den skadade i personbil till lasarettet i Linköping, där det konstaterades att han fått en hjärnskakning och revbensfrakturer.

Karl Jakobsson