Bröllop på Sturefors

Bröllopet på Sturefors den 10 oktober 1942 mellan Gunilla Bielke ock furst Friedrick Carl Georg Marie Fugger Babenhausen. Edvin Karlsson återger ett brev, skrivet av en åskådare till bröllopet. 

Sturefors den 11/10 1942 Min bästa – – – Det är bröllopsnatt. Nyss hemkommen från hyllningarna för Fursteparet Fugger-Babenhausen skriver jag dessa rader och hoppas att den ärade läsaren därav skall kunna få en liten föreställning om huru det var på denna galafest på Sturefors i nådens blodiga år 1942. 

När man kom från Sturefors järnvägsstation på bröllopsdagen angav redan de fladdrande fanorna vid Peenemyndeporten att här var det fest. Och när det blev mörkt tändes vid stora vita porten transparangen med Tron, Hoppet och Kärlekens symboler i rött ljus. Vid magasinstorget var flaggstänger med dukar i topp, och nere vid borggården lyste initialerna G.F.C (Gunilla-Fugger-Carl) i guldgult sken från en jättetransparang. Slottsfasaden belystes med strålkastare, och på terassen mot sjön brunno marschaller. När jag kom pågick bröllopsmiddagen som bäst. Genom fönstren skymtade serveringspersonalen, som skyndade med brickor och flaskor. Det såg ej ut att vara brist på något. Hurrarop hördes, och man skymtade gästerna, då de reste sig och skålade för brudparet. Klockan 18 hade de vigts i nedre salen, som iordningställts till kapell. Vigselförrättare var slottets katolske huspräst, Kyrkoherde 0. Levin. Det började samlas allt mera människor och klockan drog sig sakta, sakta allt närmare 21.45, då brudparet lovat visa sig. Sturefors Flickscoutkår med fröknarna Rustner och Novik i spetsen tågade in på borggården bärande tända facklor och bildade häck, och sedan fick folket, först och främst de underlydande vid Sturefors, gå in på borggården. Så breddes en röd matta ut från slottstrappan ut till borgporten, – och så kom brudparet företrädda av brudens unga systrar Catharina och Marianne Bielke samt en mycket ung herre, som folket påstod bar namnet Beck-Friis. Bruden, ”en dröm” i siden och tyll med myrtenkrona och bukett av liljekonvalj. Brudgummen manlig och käck i fältgrå uniform. Mössan pryddes av Tyska örnen. Folket hurrade och sjöng ”ja må de leva” och så talade furstinnan Fugger-Babenhausen och tackade för all den tillgivenhet som hon fått röna under sin ungdomstid på Sturefors och önskade att hon en gång varje år skulle få återkomma hit och se alla gamla välkända ansikten igen. 

Brudparet gick så in, men visade sig igen i salsfönstret på andra våningen där Grevinnan Bielke kysste sin svärson på kinden. 

Men nu började folket ropa ”Prinsparet, Prinsparet”, och om en liten stund kom Prins Gustav Adolf och Prinsessan Sibylla ut på trappan och mottogs med applåder och hurrarop. Så kom Landshövding Hamilton och Friherrinnan Gunilla Beck-Friis, född Bielke, ut och uppe från ett fönster vinkade brudgummens moder, Furstinnan Fugger-Babenhausen åt folket. 

I slottets fönster skymtade gäster av Sveriges blåaste blod. Det var lyx och ståt, dyrbara toaletter, bara axlar, glimmande smycken. Grevinnan Bielke bar en ljusblå sidenklänning och stort diadem samt pärlcollier. Prinsessan Sibylla hade även ljusblå klänning, diadem och halsband med stora röda pärlor. Fru Ekman på Bjärka-Säby var även klädd i blått med stor pälscape. Friherrinnan Adelswärd i stålgrått siden. En ung adelsfröken i vit klänning med paljetter som gnistrade och strålade vid varje rörelse. Äldre damer med diadem och slöjor och rosor vid barmen. Det var fest. 

Cigaretter glimmade mellan damernas smala ringprydda fingrar, skratten ekade, och ordnarna lyste på herrarnas färgrika uniformer. det var prakt och ståt. 

Brudparet ut! ropade folket ännu en gång, och unga Catharinå Bielke ropade ned till folket från andra våningen: ”Hallå därnere, rulla ut mattan en gång till”. Flitiga händer fick den utrullad på ett ögonblick, och under folkets jubel, som nu kommit i feststämning, kom brudparet ut för andra gången i facklornas ljus och gingo vänligt hälsande mellan den tätt packade folkmassan. 

Till sist tackade slottsherren Greve Nils Bielke för all den hyllning, som kommit hans syster till del på hennes bröllopsdag och inbjödo alla att åse ett fyrverkeri, som nu skulle avbrännas i parken. 

Så blev det ett ståtligt fyrverkeri, med solar och stjärnor, raketer och gnistregn, och med slottets kanoner sköts salut så marken tror jag darrade. Så var den offentliga delen av bröllopet slut, men för gästerna återstod bröllopsbalen. 

Och nu sitter jag och skriver ned mina intryck, så du skall få del av dem innan de hinner att blekna. Och många journalister hamrar intensivt sina reportage, så att svenska folket i morgon kan få del av bröllopet på Sturefors den 10 oktober 1942. När folket började skingras och gå var och en till sitt, hördes en röst. ”Tänk sådan fest vi sett, och ändå är hela världen i sånt krig”. 

Men vi som varit med om kvällen vi kan i framtiden berätta för våra barn en sannsaga ”om att det var en gång en fursteson från främmande land, som kom hit och fann en fager mö, och när de hållit bröllop på hennes fäders borg följde hon sin furste hem till hans land – -”.

Så uppfattade en ung åskådare bröllopshögtidligheten på Sturefors. De nygifta avreste omedelbart till Tyskland och på Sturefors går åter livet i vardagens id.