Mangårdsbyggnaden

Mangårdsbyggnaden har flyttats från gården Sand under Stavsäter vid sjön Rängens norra ände. Byggnadssättet är gammalt. Kraftigt timmer har sammanfogats i ”utknutar ”. Mindre ålderdomligt är dock bruket av tegeltak och rödfärgade väggar. Fram till 1800-talets första hälft var väggarna ofärgade och taken gjorda av torv. Fönstren var tidigare betydligt mindre. Vindsvåningens små fönster som vetter mot gårdssidan har förut suttit nere och utgjort husets enda fönster. I knuten till vänster om ingången finner man några borrade hål s.k. ”trollpinnhål”. Enligt folktron kunde man bota krämpor genom att runt en pinne linda en tyglapp, som vidrört t.ex. ett sår, och sedan sticka in pinnen i hålet. Det onda skulle då gå över till träet istället.

Den 22 oktober 1781 beviljades Friherre Germund Carl Cederhielm privilegier ”att vid dess sätesgård Säby i Hanekinds härad få anlägga ett glasbruk ”. Glasblåsare och andra arbetare anställdes 1782. Bruket anlades vid gården Cedersberg, tidigare Djursberg, ca 2 km norr om Bjärka Säby, vid vägen till Kvarntorpet och ruinerna efter Bjärkaholm.

Väl inne i huset befinner man sig i förstugan. Till höger ligger stugan och rakt fram köket. Till vänster leder en trappa upp till vindsvåningen.

Stugan är ett stort rum med rappade, stänkmålade väggar och panel i taket. Trasmattorna på golvet är en tämligen sen tradition. Tidigare låg golvet oftast bart men kunde beströs med sönderhackat enris till helgerna. Den stora öppna spisen brukade bara användas på vintrarna som ljus- och värmekälla. Under somrarna vitlimmades den och pryddes med en blombukett eller ett knippe en- eller tallris.

Möbleringen är typiskt östgötsk med skåpet vid förstudörren, sängar och soffor längs långväggarna, vid gavelfönstret ett bord med stora skåp på båda sidor.

Sängarna är högt uppbäddade utdragssängar, vilka ersatte de tidigare vanliga sparlakans- eller himmelssängarna. Framför fönstret finner man faktiskt ytterligare en sovplats, en ”enmanssoffa ”. Denna korta utdragssoffa brukade användas av barnen.

Av praktiska skäl finns numera inga krukväxter vare sig i Sandstugan eller i Fornhemmets övriga boningshus. När dessa var bebodda, brukade fönstren i allmänhet smyckas med blomkrukor. Vanliga arter var myrten, pelargon och balsamin, ”Kristi bloddroppe ” och ”Kristi kors blomma ”, provinsrosor och ”Grise ”, en fetbladig växt som man kunde göra en läkande salva av.

Köket är litet med rappade väggar och en stor öppen spis med bakugn. I stället för luckor med gångjärn täcks bakugnens öppning av en ”ugnstäppe” d.v.s. en lös järnplåt med handtag. Invid muren finns en ”vevrå ”, en vrå för bränslet, och i taket framför spisen hänger ”bröspeta”, den stång där brödkakorna hängde och torkade. Köket är i övrigt typiskt möblerat med ’ fällbord ” och skåp vid fönstret, likt stugans möblering. Längs med vänstra långsidan står en soffa och vid den motsatta väggen finner man ett stort skåp, en ”fathylla ”, d.v.s. en öppen hylla för kärl, samt en ”mattavla ”, även kallad ”bordstol” eller ”ätstol”, alltså en kombination av stol och bord.

Förstugans trappa leder upp till vinden. Både i trappan och i vindens förstuga ser man de kraftiga timmerväggarna stå obehandlade och nakna. Det vänstra lilla vindsrummet är kammaren. Den bonde som ägde huset i början av 1800-talet, lär ha låtit inreda det lilla rummet till sin dotter. Annars kunde rum av denna typ användas som undantagsbostad åt någon äldre familjemedlem. Väggarna är brukslagna och dekorerade med schablonmönster i form av stjärnor och virvelrosetter. Kammaren värmdes upp av en s.k. ”rörspis ”, en enklare variant av kakelugnen. Rörspisarna blev vanliga under andra hälften av 1800-talet. Sängen och klaffbyrån är, precis som i stugan, av äldre modell. Vid fönstret står en intressant ”vridstol ”, som lär ha varit ”postmästarstol” i Brokind. 1 övrigt finns ett stort antal stolar från olika tidsepoker i boningshusen.

Vindens större rum kallas ”nattstugan”. Namnet avslöjar dess användningsområde och kunde alltså, inrett med sängar och eldstad, användas som sovrum. Vanligt var dock att låta den förbli oinredd och utnyttja den till förvaringsutrymme och vävstuga, i likhet med detta vindsrum. Här vittnar många föremål, bl.a. den rejäla vävstolen som dominerar golvytan, om vikten av att kunna göra sina egna kläder och textilier.