By

Vad menas egentligen med en by?

Nedanstående är en starkt förkortad version av den text som finns i Nationalencyklopedin. By kommer från det fornsvenska byr och betyder ursprungligen ’boplats’, ’odling’ och utgjorde före laga skiftet i Sverige på 1800-talet vanligtvis ett mindre antal gårdar med anknytning till jordbruket och dess binäringar. Den byorganisation som fanns, och som kommer att beskrivas nedan, upphörde i regel i och med det laga skiftet men lever ännu kvar i vissa funktionella hänseenden, t.ex. i form av skifteslag och fiskesamfälligheter.

Bydefinition

En by kan definieras som två eller flera gårdar med avgränsat ägoområde (byterritorium eller ägovälde), vari alla har sina ägor enskilt, samfällt eller i ägoblandning. Inom ramen för byterritoriet skall någon form av gemensamma beslut fattas om bl.a. markutnyttjande, hägnadsskyldighet och förvaltning av gemensam egendom (bysamfällighet, byalag). Byns gårdar utgör därför i regel ett skifteslag, och före laga skifte och enskifte låg husen vanligtvis samlade i en eller flera klungor. Människorna som bor i byn uppfattar sig själva som en avgränsad grupp med gemensamma intressen; de är bybor.

Byns organisation och uppbyggnad

I centrum finner vi själva bebyggelsen, anknuten till lämplig mark för bostadsändamål (torrt, soligt). En lokaliserande faktor är också vatten, främst för kreaturens behov. I byns geografiska centrum mynnar vägar och fädrev, och har byn förhistoriska rötter finner vi ofta ett gravfält strax intill. Här är brukningscentrum. Ofta ligger husen på en avgränsad bytomt, som ibland kan vara geometriskt regelbundet utformad och utlagd efter mättekniska principer. Tomten tjänar då som likare för tegarnas ordningsföljd i åkern (se avsnittet Morfologi, ekologi och topografisk anknytning nedan).

Nästa zon, räknat från själva brukningscentrum, innehåller inägomarken, dvs. inhägnad åker- och ängsmark. Åkern var tidigare indelad i ett eller flera gärden allt efter odlingsrytmen. Innan modern växtföljd infördes roterade man grödan med årsintervall, och åkern besåddes varje, vartannat, vart tredje år osv. För att skydda grödan mot de betande djuren inhägnades gärdena – man fredade åkern inom ett eller flera gärden, som till antalet ofta kunde sammanfalla med odlingsrytmen. Man talade då om ensäde, tvåsäde, tresäde osv., vilket innebar att hela, halva eller två tredjedelar av åkern besåddes varje år. Resten låg i träda. Åkern delades mellan gårdarna i byn i enlighet med byns delningsgrund, byamålet, och åkermarken delades vanligen upp i relation till delningsgrunden genom ett skiftesförfarande, ett tegskifte. Varje gård tilldelades därvid en eller flera tegar inom ramen för ett teglag. Varje teg ägdes och brukades individuellt. Flera åkerfall bildade tillsammans ett gärde. En gård kunde i landets slättbygder ha flera tiotal tegar i ett och samma gärde. Så hade också övriga gårdar, och tegarna låg alltså i kraftig ägoblandning. Exempel på äldre systematiska skiftesformer är laga läge, solskifte och bolskifte, men det finns också exempel på byar utan systematisk indelning av åkermarken.

Ängen brukades i de flesta fall gemensamt. Efter skörden delades höet upp efter respektive gårds byamål. Ängen låg sällan eller aldrig i träda men betades efter slåttern. Man skilde på hårdvallsäng (löväng) med inslag av träd och buskar och sidvallsäng (våtäng eller översilningsäng). Ängen var ”motorn” – energileverantören – i det äldre jordbruket, därav uttrycket ”äng är åkers moder”.

Nästa zon från brukningscentrum räknat upptas av utmarken eller skogen, som inte var skiftad på de enskilda gårdarna utan nyttjades som allmänning efter byamål. Här betade djuren om sommaren, och här tog man virke för byggnadsändamål och vedeldning. Skogen svedjades i stor omfattning ända in på 1800-talet. På många håll i landet kolade man dessutom skog för järnbrukens behov. Utmarken gav också inkomster i form av jakt, fiske och bärplockning. På utmarken närmast byn anlades inhägnad betesmark, s.k. hagar. Man kunde också bryta odlingsmark i skogen. Vanligen inhägnades dessa åkrar och kallades vretar, lyckor m.m.

Fiskevattnen var heller aldrig skiftade mellan markägarna utan brukades gemensamt, liksom olika former av täkter.

Som ett nätverk över hela byterritoriet sträckte sig väg- och stigsystem mellan de olika brukningszonerna och byns centrum. Djuren leddes via fädrev eller fägator mellan bebyggelsen och betet på utmarken. Människans transportleder gick däremot oftast via grindar genom de inhägnade områdena.

Olika byformer

Byn som funktionell enhet

Byn var permanent bebodd, och invånarna hade anknytning till åkerbruk, boskapsskötsel och/eller skogsbruk. De var ägare eller brukare (arrendatorer) av bymarken. Någon annan funktion behöver byn inte ha haft, men ofta förekom inom byn också en hel del människor som bodde på ofri grund, t.ex. torpare och backstugusittare. Denna senare kategori var inte delaktig i beslut som gällde byns gemensamma angelägenheter. Byns egentliga delägare (markägarna) utgjordes av frälse-, krono- och skattebönder med likartad rättslig ställning vad avsåg beslutanderätt på bystämman. Stämman leddes av en ålderman (byfogde), vald efter duglighet eller turordning. Stämmans ledamöter, byalaget, sammankallades när så behövdes med hjälp av budkavle eller något akustiskt instrument. Årets viktigaste möte hölls vanligen vid valborgsmäss. Viktig var också vårens besiktning av stängsel och gärdsgårdar, innan djuren släpptes ut på bete.

Bystämman styrde byn efter sedvanerätt, ofta kodifierad i en särskild nedskriven byordning, en av häradsrätten stadfäst stadga om gemensamma angelägenheter. En av Kungl. Maj:t 1742 utfärdad s.k. mönsterbyordning byggde på äldre traditioner. En byordning innehöll främst regler för boskapsskötsel och hägnadsskyldighet. Den senare var av central betydelse före skiftena på 1800-talet. Även utnyttjandet av gemensam egendom (kvarnar, sandtag, torvtäkter, fiskevatten) reglerades i byordningarna, liksom ofta också brandskydd, fattigfrågor, förhållandet mellan besuttna och obesuttna och t.o.m. vissa moraliska frågor. Bystämman kunde ta ut böter för brott mot byordningen.

Byformen ur ett regionalt perspektiv

De svenska byarna har inte utvecklats efter något enhetligt mönster. Vissa drag är dock gemensamma för olika tidevarv och för skilda regioner. Man kan säga att byns beståndsdelar (tomt, inägomark och utmark) på olika sätt anpassats till rådande geoekologiska, ekonomiska, tekniska och sociala förhållanden på olika platser.

Östra Mellansverige, dvs. Östergötland, Öland, Mälarbygden, Närke och s. Dalarna, utgör ett enhetligt kulturområde, vilket också avspeglar sig i bytyperna. Den vanligaste byformen är här den lilla klungbyn (3-5 gårdar). Emellertid är byarna inte sällan geometriskt reglerade enligt principen för laga läge, framför allt de större byarna i området; särskilt kända är Ölandsbyarna. Detta har inneburit att man flyttat enstaka gårdar och gårdsgrupper till den rektangulära, reglerade tomten, vilket medfört en stark koncentration av bebyggelsen till en lämplig plats centralt i inägomarken. På sina håll finns dessa byar kvar i landskapet än i dag (Öland, v. och n. Uppland), men på de flesta platser har laga skiftet utplånat denna bytyp.

Storskiftet

Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England. Reformen inleddes av riksdagen i lantmäteristadgan 1749, senare i förordning från 1757, då skiftesvitsord infördes (dvs. skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta). Storskiftet medförde en omskiftning av åker och äng till färre, större tegar. Målet som uppsattes 1762 – högst fyra skiften i åker och lika många i äng per gård – nåddes inte alltid ens vid förnyade storskiften. Från 1783 kunde enskild gård begära fullständig separation och utflyttning från byn, ett förebud till enskiftet 1803. Sådan utskiftning föregicks av ägogradering, med vägning av yta mot jordens godhet.

Enskifte

Enskifte benämns det skiftessystem för jord som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Det innebar att man försökte sammanföra varje gårds jordegendomar till en enda enhet, ett enda skifte. Redan i slutet av 1700-talet hade Rutger Macklean på Svaneholms slott i Skåne beslutat och trots hårt motstånd från bönderna genomfört storskiftet på sitt gods.

Enligt regeln: en bondgård på varje skifte, medförde enskiftet att de gamla byarna blev uppsplittrade. Bönderna fick i många fall bygga nya gårdar inom de nya skiftenas gränser. Då skiftesreformen visade att produktiviteten ökade, utfärdades 1807 en förordning om enskiftets genomförande i hela riket, med undantag för Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län samt Finland. Då storskifte och enskifte praktiserades parallellt i landet uppstod svårigheter att konsekvent genomföra enskiftesreformen. År 1827 utfärdades därför en stadga om laga skifte.

För senare modernisering med täckdikning, mekanisering etc. blev enskiftet en viktig förutsättning.

Laga skifte

Laga skifte, benämning på det skiftessystem för jord som infördes genom 1827 års skiftesstadga. Målsättningen med denna skiftesstadga var i viss mån densamma som hade varit gällande för enskiftesreformen, som började genomföras i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet; man ville lägga samman jordägarnas ägor i så få skiften som möjligt. Varje delägare i en by kunde enligt 1827 års skiftesstadga påfordra skifte, och skifte kunde företas av jord som hörde till by eller hemman vari två eller flera ägde del. I princip skulle skiftet omfatta all mark. Vid skiftesförrättningen skulle en ägogradering äga rum för att åstadkomma en rättvis fördelning av jorden. Den jordägare som vid skiftesförrättningen tilldelades sämre jord kunde kompenseras genom att få en större areal. Tvistemål rörande skiftena skulle i första instans handläggas av en nyinrättad domstol, ägodelningsrätten, och i andra och sista instans av Högsta domstolen. Utflyttningstvånget, dvs. böndernas skyldighet att flytta ut från byarna och bosätta sig på de nya skiftena, som införts med enskiftet, skulle enligt 1827 års stadga bestå. Ehuru en del ändringar vidtogs under årens lopp i 1827 års skiftesstadga och en ny skiftesstadga utfärdades 1866 förblev principerna från 1827 års stadga gällande till 1928. Resultatet av denna skiftesreform blev att laga skifte genomfördes i så gott som hela landet. Den 1 januari 1928 ersattes 1866 års skiftesstadga av 1926 års jorddelningslag som gällde till år 1972 då nuvarande fastighetsbildningslage trädde i kraft. Med den lagen avskaffades begreppet laga skifte i svensk fastighetsrätt