Byrstorp, 1 mt. kyrkohemman i Hanekinds hd, Vists sn, som före 1576 synes hava varit oförlänt och ännu samma år betecknas som ”behållet” under kronan, lades 1577 av grevinnan Märta [Leijonhufvud] († 1584) under hennes sätesgård Forsa, utan att något särskilt bemyndigande synes hava lämnats till åtgärden från överhetens sida. Mågen Ture Nilsson Bielke († 1600) avhyste till yttermera visso hemmanet, vilket utlades som äng under huvudgården. Under det följande århundradet förblev tills vidare dispositionen oantastad och motiveras i kronans jordeböcker på olika sätt, till dess att man på 1630talet fann på att förklara det hela såsom en förläning till Sturefors’ dåvarande ägare Gabriel Gustafsson [Oxenstierna] († 1640), utan att hänvisning likväl skedde eller kunde ske till någon verificerande bilaga.

Saken hade sannolikt ej heller på länge i fortsättningen uppmärksammats, om icke en nära släkting begagnat situationen för att ställa till spektakel. Sturefors hade efter riksdrotsens död ärvts av äldste sonen Gustaf Oxenstierna († 1648), vilken emellertid avled sonlös. Då Sturefors med anledning härav övergick till brodern Ture Oxenstierna († 1669), begärde den förres änka Maria Sofia De la Gardie († 1694) hos regeringen att få köpa det ”odisponerade” hemmanet Byrstorp och fick också ordentligt köpebrev 1649-09-17, varigenom Sturefors’ ägor skulle styckats mellan två possessorer. Åtgärden väckte förmodligen mindre behagliga känslor hos svågern och föranledde honom att företaga motåtgärder. Han utverkade också ett k. brev 1650-07-31 (se s. 307), vari drottning Christina ”för särdeles och vissa orsaker skuld” beviljade Ture Oxenstierna restitution och evärdlig possession av Byrstorp, ”som på många år tillbaka haver legat under hans gård Tureforsa”.

Kammarråden anbefalldes att skaffa grevinnan Maria Sofia jämlikt vederlag på annat håll, och därmed fick hon låta sig nöja. I själva verket hade emellertid härigenom knappast klarhet vunnits rörande den verkliga äganderätten till Byrstorp, sedan 1655 års riksdag förklarat alla allodialdonationer ogiltiga, och 1650 års disposition väl närmast får anses höra till dessa. Visserligen redovisades till en början avkortningen under Norrköpingsbesluts gods, vartill förläningsbrevet icke gav någon som helst anledning, men i 1680 års landsbok, som blev normerande för det då begynnande större reduktionsverket, förekommer icke Byrstorp alls under Oxenstiernas namn men väl som Maria Sofia de la Gardies köpgods, en rubrik som trots allt visade sig fördelaktig för möjligheten att lotsa hemmanet förbi reduktionstiden påfrestningar.

Reduktionsmyndigheterna fäste icke heller något avseende vid förhållandet, och Byrstorp kom fortfarande att betraktas som en integrerande del av frälsesäteriet. Även om detta kan hava berott på någon överenskommelse mellan de intresserade parterna, kan det knappast formellt försvaras, att 1649 års brev lades till grund för det framtida rättsförhållandet, eftersom detta till alla sina verkningar beträffande Byrstorp upphävts redan 1650 och ingenting sedan förekommit, som skulle rubbat den enda kvarstående grunden för innehavet, vilken var den kraftiga ”kung Märtas” kanske hänsynslösa men verkningsfulla sätt att själv taga, vad som passade henne.