Cedersbergs glasbruk

Läge: ca 1 km norr om Säby bro
Byggt:
Rivet:
Koordinater RT90: Omkring X:6462368 Y:1495855
Koordinater WGS84: Omkring 58°17’5″N 15°44’4″E

Karta Lantmäteriet

Glastillverkningen hade vid den slutet av 1800-talet börjat ta fart i Sverige. Förutsättningarna för att starta- och driva ett glasbruk var att där fanns stora tillgångar på ved. Med stöd av grundförutsättningarna med stora skogar, begärde friherre Germund Carl Cederhielm privilegier ”att vid dess sätesgård Säby i Hanekinds härad få anlägga ett glasbruk ” och den 22 oktober 1781 beviljades detta.

Bruket anlades vid gården Cedersberg, tidigare Djursberg, ca 2 km norr om Bjärka Säby och glasblåsare och andra arbetare anställdes 1782. Germund Carl avled 1789 varefter sonen Germund Ludvig övertog bruket och gårdarna. Han hade uppdrag inom hovet och kunde inte övervaka driften. Bruket förvaltades därför av en ekonomichef med bokhållare. Förste chef är Jakob Rosqvist. Från 1796 är Reinhold Fahlström direktör tills bruket lades ner 1838.

Hyttan med därtill hörande ekonomibyggnader uppfördes på höger sida av vägen som gick förbi Knagelsten ner mot Kvarntorp. Detta har kunnat fastställas genom provgrävningar av Gösta Johansson och Nils Sjöberth den 23 mars 1995. Härvid framgrävdes askhögar från hyttan, slagg samt stora mängder glasskärvor.

Glastillverkningen hade vid den slutet av 1800-talet börjat ta fart i Sverige. Förutsättningarna för att starta- och driva ett glasbruk var att där fanns stora tillgångar på ved. Med stöd av grundförutsättningarna med stora skogar, begärde friherre Germund Carl Cederhielm previlegier ”att vid dess sätesgård Säby i Hanekinds härad få anlägga ett glasbruk ” och den 22 oktober 1781 beviljades detta.

Bruket anlades vid gården Cedersberg, tidigare Djursberg, ca 2 km norr om Bjärka Säby och glasblåsare och andra arbetare anställdes 1782. Germund Carl avled 1789 varefter sonen Germund Ludvig övertog bruket och gårdarna. Han hade uppdrag inom hovet och kunde inte övervaka driften. Bruket förvaltades därför av en ekonomichef med bohållare. Förste chef är Jakob Rosqvist. Från 1796 är Reinhold Fahlström direktör tills bruket lades ner 1838.

Cedersberg blev det elfte glasbruket som anlades i Sverige. Den sista byggnaden som fanns kvar (till ca 1998) var en vit 1600 tals byggnad som låg alldeles intill landsvägen. Efter div. ombyggnad blev huset brukets försäljningslokal, samt att där fanns en liten lägenhet för en av brukets tjänstemän. Till bruket fanns utöver arbetarbostäder, en övernattningsstuga ”skojarstugan” för uppköparna av glas, samt en krog ”rackarstugan” där brännvinet flödade bland uppköparna, men även bland bruksarbetarna.

Råmaterialet för glasframställning är i huvudsak kisel, kalkrik jord, kvartssand samt kaliumkarbonat (pottaska), dessutom bränd kalk. Det enda vi vet om materialleveranserna är att den vita krossade kiseln kom från Ulrika. Och att kaliumkarbonat (pottaskan) framställdes vid bruket. Pottaska erhålls genom urlakning av aska med vatten.

Hyttan med smältugnen, som troligen revs 1842, var en icke iögonfallande byggnad. Den var uppförd i trä, ”och utgjordes av en avlång, fyrkantig och hög byggnad, bestående av ett rum. Den var försedd med ett högt brant tak och hög skorsten”. Höjden var tre brädlängder. I mitten fanns den stora glasugnen med två öppningar på varje sida till deglarna (anfångshål). Vid varje ända fanns en eldstad, där ”stopparna” ständigt var sysselsatta med inmatning av ved som erhölls från ”skörarna” som svarade för att veden var torr. Stopparnas arbetsdag var från kl. 6 fm. till kl. 6 em., avlöst av nästa man som arbetade från kl. 6 em. till 6 fm. Eldningen pågick således dygnet runt.

Framställningen av glas utfördes efter en viss veckocykel, där blåsningen började tisdag natt kl. 01.00 och fortgick till kl. 16.00 nästkommande dag. Blåsningen pågick sedan under onsdag, torsdag och fredag, ev. någon tid på lördag. Bruket var under året i drift från hösten och fram till midsommar. Vid de fyra deglarna (verkstäderna) arbetade 4-5 man vid varje.

Efter tömning av glasmassan, laddades ugnen med nytt material för en ny produktionsperiod, och då med hänsyn till vilket glas som skulle framställas. Skillnaden låg i tillsatsen av sand eller kalkrik jord. Sand för klart glas, kalkrika jorden för färgat glas. Materialet upphettades under 3-4 dagar till en temperatur på över 1200 grader, vilket är smältpunkten för sten. Massan fördes då efter rening över till deglarna (anfångshålen), där temperaturen togs ner till 800 grader. Massan blev då seg och formbar för själva blåsningen. För fönsterglas blåstes massan upp till formen av en flaska. Därefter klipptes ändarna av, samt att den klipptes upp på långsidan. Därefter hettades glaset åter upp till 800 grader, varvid massan rätade ut sig. Massan manglades sedan ut med träklossar till önskad tjocklek och storlek. Den färdiga produkten placerades sedan i en kylugn, där temperaturen togs ner efter hand till normal temperatur. Proceduren med nedkylning tog ett dygn.

Konsten att framställa glas, och att få fram gångbara produkter var förborgat hos de stora hyttmästarna, och de mästarna fanns inte från början i Sverige. Det var invandrade hyttmästare från Tyskland som förde över kunskaperna till landet. Vid starten i Cedersberg rekryterades därför tre mästare samt två glasblåsare från glasbruket i Gamleby. De tre mästarna var Johan G. och Niclas Schmidt samt Bernt Wincke. Därutöver omnämns Erik Westerström som glasblåsare. Utav familjen Schmidt kom fyra generationer att arbeta i olika befattningar under brukets tillvaro.

Den huvudsakliga tillverkningen bestod av flaskor, mest olika typer av brännvinsflaskor samt glas och sejdlar. Ett urval av Cedersbergs tillverkning finns på Östergötlands Museum. Familjen Ekman på Bjärka Säby har tidigare haft ett stort antal på nya slottet.

Försäljningen leddes från brukskontoret. Från början svarade bokhållare Jacob Rosenqvist för försäljningen. Men den mest namnkunnige blev Rheinhold August Fahlström. Han omnämns först som bokhållare och 1817 som ekonomie direktör. Själv kallar han sig för inspektor. Fahlström ser ut att ha varit den som var ekonomiskt ansvarig under hela brukets historia. En annan tjänsteman på ekonomisidan var Anders Cederberg. Han omnämns vid husförhör första gången som bonddräng under namnet Jeremiasson, född vid Högmon.

För försäljningen ute i bygderna svarade frilansande uppköpare. Dessa kallades för förare. Glasförarna gjorde sina inköp mot kontant betalning. Således en god affär för bruket. I stället så uppläts bostad i ”skojarstugan” när de gjorde sina uppköp. Där fanns också krogen ”rackarstugan”. Krögerska var en dam vid namn Lisa Ringström ”Ringströmskan”. Där spriten flödar, så gick vettet ur, så här lär ha varit ett förskräckligt liv.

På grund av sin militära karriär och andra statliga uppdrag deltog inte Germund Ludvig själv nämnvärt i brukets skötsel. När så inkomsterna började dala, blev frågan om nedläggning aktuell. En sak som han delvis ångrade när bruket var nedlagt.

Vad var då orsakerna till den dåliga lönsamheten. Den första orsaken var att skogen började ta slut. Man fick t.o.m. köpa skog från allmänningarna. Hur stor avverkningen var framgår av följande. Varje herrgårdsbonde skulle hugga minst 30 famnar (54 m) per år. Även torparna deltog i avverkningen. Årsförbrukningen var 200-300 famnar vilket ger ett genomsnitt av 454 längdmeter. Höjden var 3 alnar (1,8 m). Motsvarande Smålandsbruk gav sjudubbel avkastning med samma vedförbrukning, 30-35000 dlr mot Cedersbergs 3000-6000 daler. Mot slutet av brukstiden blåste man bara en dag i veckan. En annan orsak var överkapacitet av arbetskraft i förhållande till avkastningen. I och med att bruket började gå dåligt, sökte sig också de mest yrkesskickliga blåsarna till andra bruk. Bernt Wincke flyttade till Halland. Enl. uttalande av äldre ortsbo från 1880 talet sägs, ”lämnade också de dugliga glasblåsarna Cedersberg och flyttade till andra glasbruk och bara skravlet blev kvar”. En annan orsak som allmogen hade att berätta var, ”att exillensen nedlade bruket för det skojarliv som fördes på krogen vid Cedersberg”. Kanske förutsättningarna för brukets överlevnad varit större, om Germund Ludvig själv mera aktivt deltagit i driften och skötseln. Själv ångrar han nedläggningen, eftersom avkastningen från jorden på Säby och Cedersbergs säteri blev allt sämre.

För förädling, slipning och gravyr, uppfördes 1817 ett sliperi vid Säby bro på södra sidan av ån. Själva sliphuset var en envånings byggnad med ingång från landsvägen. Slipstenarna drogs med vatten av ett skovelhjul. Slipstenar på järnaxlar ca 90-120 cm långa,med skivor av sandsten eller koppar. Sliparna kunde flytta sig på en bänk vid behov av olika skivor. Enl. 1800 talets vittnen så fanns i sliperiet relativt stora slipstenar för planslipning, den största med en diameter av c:a. 1,15 m. För gravyr fanns 8-10 slipstolar med slipskivor av koppar.

För transport av glas från bruket till sliperiet användes bärbara lådformade bårar, där glaset packades in i halm. Vad som gjorde Cedersbersglaset så eftertraktat är perioden runt 1800 då man vid Cedersberg i det närmaste var ensam om konsten att slipa eller rita glas. Den övervägande produktionen omkring 1787 blev tillverkning av brännvinsflaskor. Då upphävdes förbudet mot husbehovsbränning. Resultatet blev att man ute i bygderna ville förvara och servera den ädla drycken i representativa flaskor, ofta med eget monogram på flaskan. 1838 lades bruket ner, men sliperiet fortsatte sin verksamhet fram till 1856-57, då vattenfallet vid Säby bro sprängdes bort, på grund av sänkningen av vattenståndet i sjöarna uppströms. Sänkningen blev 1,7 meter. Efter brukets nedläggning, så köptes glas från Reimyre, men också en del från Kosta, för slipning.

Det inköpta glaset går i dag inte att skilja från Cerdersbergsglaset, med undantag för praktpjäserna. Det är endast gravyren (slipningen) som ger Cedersbergsglaset dess karaktär. Av alla glasritare, graverare som förekommit vid sliperiet, vill jag bara redovisa de personer som kommer från Vist. Dessa personer är från början klassade som vanliga bonddrängar.

Anders Högberg 1781-1828. Kom från torpet Högmon. Fadern hette Isacksson.
Anders Landelius 1785
Anders Fogelgren 1791. Föga framgångsrik
Peter Boman 1794-1837. Kom från Bomanstorp
Henrik Wadsberg 1795
Hans Hansson 1799. Blev sedermera nattvakt vid Säby bro.

Nils Sjöberth

Källmaterial:
Cedersbergs glasbruk 1781-1838 efter framlidne professor Arenander
Bjärka-Säby i monografi
Nordisk Familjebok

P.S Föreningen har 2016 givit ut en bok om Cederbergs glasbruk, skriven av Urban Windahl. Se hemsidans litteraturförtecckning. D.S.

Pottaskefabriken vid Cedersberg

Av Brita Petersson i november 2004

Fabriken var inrymd i en byggnad i det nedlagda glasbruket vid Cedersberg. En kalcineringsugn eller brännugn byggdes upp och låg där Cedersbergs ladugård senare var belägen. Tillverkningen var troligen igångsatt före 1843 och drevs i rätt stor skala. Fabriken beräknades 1852 ge en årlig avkastning på 1 200 riksdaler banco. Arbetskraften var folk från trakten. ”Mor Carin”, uppgiftslämnare till Bjärka-Säbyarkivet, berättar att två av hennes bröder var askutkörare och att hennes äldsta bror var pottaskebrännare.

Fabriken var fortfarande i drift vid 1860-talets början. Vilket år den lades ner är inte känt, men när Säby bytte ägare 1868 fanns inga inventarier kvar i pottaskehuset vid Cedersberg.

Vad var då pottaska? Pottaskan hade fått sitt namn efter en fas i tillredningen, då luten efter den urlakade askan kokades i en gryta. Ordet gryta var i äldre tider liktydigt med potta. Flera historiska källor gör gällande att pottaska från södra Sverige var en exportvara redan under medeltiden. Under 1600- och 1700-talet beviljades ett antal privilegier för pottasketillverkning belägna i den södra halvan av landet. Tillverkningen av pottaska var relativt enkel och började med nedtagandet av tillräckligt mycket lövskog, som för erhållandet av mesta möjliga mängd aska placerades på en järnplåt eller dylikt underlag. Veden ordnades i ett öppet bål. När askan efter bålet svalnat urlakades den med vatten, luten som då erhölls kokades därefter i stora grytor. Att på detta sätt reducera vätskemängden var en procedur som kunde ta flera dygn. Efter dessa arbetsmoment erhölls ett vitt pulver, kaliumkarbonat (K2CO3). Sista fasen i framställningen var genombränningen av pottaskan i en kalcineringsugn (se bebyggelseplan). Hade tillverkningen skett i mindre skala kunde det sista momentet i arbetet ske på en stenhäll eller järnplåt. Kalsineringen gjordes för att få bort eventuella föroreningar ur den färdiga produkten.

Pottaskan var en viktig industrikemikalie. Den användes inom glastillverkningen och för att färga tyg, men även som råvara i såpa. I min ägo har jag en gammal kokbok där pottaska ingår i små mängder som ingrediens både i ”Tyska pepparkakor” och ”Simpla pepparkakor”. Även vid beredning av lutfisk användes pottaska.

I slutet av 1800-talet upphörde tillverkningen av pottaska i Sverige.

Bernt Fredrik Winke/Winck

Glasblåsare. Född 1728 i Mecklenburg

Gesällen B F Winke kom år 1746 till Ettarps glasbruk, som då låg vid Släggarp i Enslövs socken, Hallands län. År 1747 reste han tillsammans med gesällen Hartwig Brauer tillbaka till Tyskland. År 1750 kom han åter till Ettarps glasbruk som gesäll, men glasbruket var då flyttat till Övre Hertered, Enslövs socken. Vid glasbruket tillverkades flaskor, buteljer och annat glas i grönt och vitt. Glasmästare vid Ettarps glasbruk var Johan Gottfried Schmidt. När B F Winke gifte sig år 1751 var han förutom gesäll även soldat vid Lantinghausiska regementet, men han slutade som soldat år 1753. År 1755 flyttade B F Winke till Kosta glasbruk tillsammans med gesällerna Lorentz Brauer och Baltzar Jagwitz, vilka också hade gift sig med svenskfödda flickor. Vid Kosta glasbruk fick B F Winck titeln glasmästare och brukets huvudbok år 1755 omtalar att generallöjtnant Georg Stael von Holstein ”försköt 12 daler till B F Winck”. År 1757 flyttade B F Winck tillsammans med mästare Johan Gottfried Schmidt, Andreas Schmidt och Johan Hintz till det nystartade glasbruket på utgården Helgsjö under Casimirsborgs egendom utanför Gamleby vid Östersjökusten i norra Småland. Vid glasbruket tillverkades såväl fönsterglas om flaskor, burkar och karaffer i vitt, grönt och blått glas. Glasblåsama hade relativt bra betalt, dels fick de betalt per hytt% glas respektive per kista om 24 skivor fönsterglas, dels väntepengar samt bostad, ladugårdsrum och vedbrand. I Tjust härads dombok från år 1781 finns en uppgift om att glasblåsaremästare Winck erhöll 1 Rdl 16 skilling i vittnesersättning, vilket väl skulle motsvara en dagsinkomst, jämte ersättning för skjuts till Gamleby. Hemmansägare Johan Andersson erhöll för samma sak bara 13 skilling. Eftersom det var en stor anhopning med folk som arbetade vid glasbruket uppläts år 1761 en särskild plats för gravar åt glasbruksfolket på Lofta kyrkogårds nordvästa hörn. År 1781 flyttade inspektor Jacob Roskvist till det nystartade glasbruket vid Cedersberg under Bjärka-Säby egenom i Vist socken i Östergötland, och år 1782 flyttade B F Winck tillsammans med familjerna Schmidt till Cedersbergs glasbruk. Vid Cedersberg arbetade B F Winck som glasmästare, och han var skriven vid glasbruket Cedersberg till omkring år 1800, för att sedan bli skriven vid Bäck, som låg vid gården Hovetorp, inte långt ifrån Cedersberg. På Bäck bodde ett flertal familjer och ensamstående, vilka hade sin sysselsättning vid glasbruket.

Död 1805-01-24 i Bäck, Cedersbergs glasbruk, Vist (E).

Dödsorsak: ålderdom, 75 år. Begravd 1805-03-02 i Vist (E).

Gift 1751-02-03 i Snöstorp (N) med Ingjerd Elisabet Inga-Lisa Larsdotter Född 1729 i Ågarp, Tönnersjö (N).

Familjen fick sex barn varav fyra dog vid späd ålder, ett blev 16 år och ett dog före 26 års ålder.