Det dömda paradiset
Ur ÖC 27/5 1961. Stångåns lopp mellan Säby bro och Hovetorp kommer att omdanas radikalt när det nya kraftverket kommer i drift. Den hotade idyllen skildras i denna artikel av HANS GÖRANSSON.
Artikeln är kompletterad med bilder ur hembygdsföreningens bildarkiv samt ett antal nyare bilder.
Från en vik, som skjuter ut från mitten av Stora Rängens östra del vid Säby bro, går Stångån fram i nyckfulla krökar till Hovetorp genom ett urgammalt kulturlandskap. Stränderna har på långa sträckor en obruten bård av lövskog, vilken ger ett starkt intryck av orördhet och ursprunglighet. Går vi utmed stranden, skymtar genom lövskogsridån de nygröna betesfälten, som har holmar bevuxna med ek, ask och lind och en markflora av ovanlig yppighet. Ädla lövträd bildar även här och var stora bestånd ute på själva betesfälten och ger trakten ett parkliknande utseende. Mitt i detta löper den dubbelt S-krökta Stångån och allt tillsammans formar ett landskap av ovanlig idyllisk skönhet.
Den moderna odlingen har ännu inte rubbat kontinuiteten alltför svårt. Det är tämligen lätt att under en vandring utmed denna del av Stångån starkt uppleva sambandet med det förflutna. Det är visserligen inget Etrurien, där man snubblar över fornminnen, men på höjderna runt åns slingrande dal finns många forngravar. Nära ån står bautastenar från vikingatiden, och på Bosholmen har vi ruiner av en borg från ”riddartiden”. Från senare sekler finns fasta, historiska minnesmärken. Även om det inte finns fasta fornlämningar från äldre tider än yngre bronsåldern, vittnar talrika lösfynd om att människorna redan under yngre stenåldern hade sökt sig till denna ådal. Vi har belägg för att människan levat här i obruten följd i mer än 5.000 år och brukat jorden i 4.000 år!
Den moderna odlingen har inte heller förmått föröda djurlivet utmed eller i ån. Lövskogen och de täta videbuskage, som kransar stränderna, ger skydd åt många slag av fåglar, och humlor och bin har här möjlighet att tidigt på året samla in nektar och färskt pollen.
I vattnet trivs många slags fiskar, av vilka somliga kräver strömmar, där vattnet kraftigt syresätts. I april och maj börjar laxöringen uppträda i forsarna kring Kvarntorp och Skälstorp och vid Säby bro. Exemplar på åtta kilo har fångats. Den bredpannade iden eller färnan, som även den – i varje fall under ”ungdomsåren” – älskar strömmande vatten hittar man på ungefär samma lokaler. I djupare spakvatten finner man större exemplar på upp till tre kilo. Gäddan är mycket vanlig, särskilt mellan den nedersta av Kvarntorpsforsarna och Skälstorpsfallet. Här finns gammelgäddor, vilkas uppskattade vikt inte bör nämnas offentligt. Ål fångas ganska ofta i de djupare delarna av ån. Nedanför Skälstorpsfallet lär aspen hålla till. Abborren är överallt vanlig och mörten otroligt riklig. Intressanta ur ichtyologisk synpunkt är vimman, som sporadiskt påträffas i stim, och stensimpan, som är ytterst allmän på grund, stenig botten. Mycket sällsynt kan man påträffa det lilla nissögat (Cobitis taenia) vid lågvatten, och då och då hittas även det vanliga nejonögat.
Tack vare att vattnet strömmar, fryser det aldrig helt, och diverse vattenälskande fåglar får här en fristad under vintern. Den skygga sångsvanen ser man under kalla januaridagar vid Åkroken tillsammans med knölsvan, knipor och gräsänder. Det är en fröjd att se den livliga strömstaren modigt ge sig i vattnet vid Kvarntorpsforsen mitt i vintern och strax efteråt exekvera sin ivriga visa. Vissa år har han stannat kvar och häckat under en gammal dammbyggnad intill forsen. Där det finns lugnvatten, bildas höga vassar, och från dessa hörs från mitten av maj rörsångaren uthålligt sjunga. Sävsparven sirrar från någon videbuskes topp, och från de höga alarna och björkarna ljuder om försommaren svarthättans välljudande sång tillsammans med lövsångarens dämpade vemodslåt.
Men det skulle ta för lång tid att berätta om alla fåglar, som man kan finna här utmed stränderna, då sammanlagt 95 arter iakttagits. Till de sällsyntare och sällsammare uppenbarelserna hör kungsfiskaren eller isfågeln, som ibland snabbt och lågt flyger över vattenytan, och ger ett intryck av blå safir och gäst från tropikerna.
Låt oss nu göra en båttur medströms på Stångån från Säby bro under vilken finns en damm för reglering av ån. Här är ån nästan sjöliknande. På höger hand ser vi det Cederhielmska slottet från 1790-talet, och i parken intill skymtar den vackra klockstapeln, som hör till slottskapellet. På babords sida skymtar Bjärka-Säby friluftsmuseum med sina intressanta byggnader från 1700- och 1800-talen. Intill detta friluftsmuseum och utmed landsvägen från Linköping ligger Hjorthagen, som är välbekant för många söndagsbilister.
Båten glider nu in i ett smalare parti av ån, och samtidigt får vi göra en 90-graderssväng, då kursen blir rakt nordlig. Nu njuter vi av anblicken av den lummiga strandvegetationen: täta salixsnår, höga alar och folkvisefagra björkar.
Halvvägs till Bosholmen anländer vi till Spången. Här kan vi gott gå i land ett tag och förflytta oss något hundratal meter söderut längs högra stranden. Vi kommer in bland stora almar, lindar, ekar och askar, och här och var ser vi forngravar, gamla odlingsrösen och stora vildaplar. Suraplarna, som förmår att leva kvar i sekler, ja årtusenden, där människan en gång bott, talar sitt tydliga språk om att här har varit bebyggelse. Här låg det gamla Bjärka, som fordom var huvudgården i trakten och som inköptes av Bo Jonsson Grip, men som säkert varit bebyggt och brukat ända sedan den äldre järnåldern. Ännu finns rester av den fordom rika lövängsfloran kvar på ”Bjärkan” trots att här varje år betas. Nu i maj doftar lönnarna, hagtornet tycks klätt av snö, och vårärt och gökärt blommar så fagert. Vilket värde har inte sådana platser för nutidsmänniskan, som så rådbråkas av den omogna plåtcivilisationen!
Vi fortsätter vår båtfärd förbi Spången under lutande björkar, som verkligen ”kammar sitt långa hår”, då vinden går genom dem, och vi ser längre ned, hur vänsterstranden är helt beklädd med stackmolnsliknande videsnår.
Ån gör en kraftig högerkurva och får sydvästlig riktning, samtidigt som dess strömhastighet ökar. Kurvan börjar just vid Bosholmen, som numera har formen av en halvö sedan sänkningen av Stångån 1855. Men ännu finns mycket kvar av vallgraven-åarmen, som gick öster om den forna holmen och vi svänger babord in under hängbjörkar, alar och aspar och kommer in på det stillastående vattnet i vallgravens början. Härifrån betraktar vi nu först det underbara flodlandskapet från vår lugna plats. För tolvårsgrabben är det ett äventyrens land, som ger ett intryck av fullkomlig orördhet och idyll. Den mogne mannen försjunker kanske i meditation och låter de ljuvliga tonerna från lövsångarna bilda bakgrundsmusik vid betraktandet av detta romantiska landskap. Här finns på stranden en liten bänk mellan två aspar, just där vallgraven och ån skiljes. Gå dit, du jäktade, och bara sitt!
Vi ror nu på vallgraven och förankrar ekan för att besöka ruinerna av Bo Jonsson Grips borg, som denne herre lät bygga på 1370-talet och fann säkrare än platsen Bjärka. Ruinerna framgrävdes delvis under 1880-talet på greve Nils Bielkes inrådan, men först 1914-15 blev området ordentligt undersökt på initiativ och bekostnad av dåvarande ägaren av Bjärka-Säby, Oscar Ekman. Kanske har en botanist eller ornitolog lika stor glädje av Bosholmen som en arkeolog. Tandrot, trollduva, ormbär, vitsippor och midsommarblomster växer under tibast, hassel, olvon och måbär. Blåduva och ugglor bor i ekarna, liksom vildbin av den ”ilskna” mörka sorten. En av ekarna har vid brösthöjd en omkrets av sex meter. Här är ett verkligt paradis.
Båten för oss sedan tvärs över den gamla vallgraven och vi går omkring 300 meter i nordlig riktning rakt över vägen Cedersberg – Kvarntorp – Bjärka-Säby ut till ”Bos sten”, som står tvåmetershög och spetsig under en härligt formad ek. Stenen är en bautasten, som torde tillhöra vikingatiden. Folksägnen förtäljer, att Bo Jonsson Grip satt på denna sten och ”dömde”. Ofta blev det väl dödsdom! För 15 á 20 år sedan fanns i eken över Bos sten en stor rostig spik, där det sägs att ”Bo Jonsson lät hänga upp sina fiender”. På Bos tid var nog den eken knappast påtänkt!
Från Bos sten går vi tillbaka till den landsväg vi förut passerat och följer denna de 400 m. till Kvarntorp, poetiskt beläget vid Kvarntorpsfallet. Här har förr varit både tegelbruk och kvarn, och den röda tegelbyggnaden till vänster om fallet minner om den nedlagda kraftstationen. Fallet skummar nu grönt och vitt mellan nedrasade stenkajer.
För att kunna fortsätta utforskandet av ålandsskapet måste vi ”byta båt”. Nere vid Kolnäset, en utskjutande udde, där ån gör helomvändning och övergår från sydöstlig till nordvästlig riktning och blir parallell med sig själv, har vi turen att få låna ännu en farkost. Sedan vi rott runt om udden, gör vi strandhugg på högra sidan och går över järnvägslinjen och uppför en sluttning och passerar nära arrendegården Åkroken. Öster om denna, på en höjdrygg, går en förtjusande väg, som har sträckningen Hovetorp-Göttorp. Då vi följer den i riktning mot Hovetorp på höjden, har vi en bedårande utsikt över Stångån och fälten väster om den. Utsikten inramas av gamla hamlade björkar och av ekar och lindar. Det är hagmark och rester av lövängsnatur, vi ser, och vi misstänker, att här är urgammal kulturbygd. Letar vi noga, ska vi också finna två gravar, varav den ena, mera rösliknande, torde tillhöra yngre bronsåldern.
Ån har tydligen under årtusenden dragit människan till sin närhet, och då har nyttosynpunkter inte enbart dominerat. Ty för sin trivsel har också människan krävt skönhet i sin omgivning!
I båten igen följer vi ån nordvästvart i riktning mot Stångåns verkliga klenod, Skälstorpsfallet. Stränderna, som mellan Åkroken och Sätra omges av gröna betesfält och präktiga åkrar, är bevuxna med fjolårsgul vass, kaveldun, blomvass och svärdsliljor, som sticker upp sina årsnya blad. Vattnet är starkt näringsrikt, och vi finner här om sommaren aldrig den vita näckrosen, blott den gula. Naten är längre ned mycket riklig. På höger hand ligger Sätra och något hundratal meter nordöst om denna gård, nära vägen, ligger ett gravfält med åtta gravar. Möjligen är de flesta från tiden omkring Kristi födelse. Något hundratal meter i riktning mot Hovetorp står även en bautasten.
Vi närmar oss nu Skälstorpsfallet, som man skall bese en vardag, då vattenståndet är normalt. Om helgerna stängs dammluckorna vid Säby bro och vattnet sjunker kraftigt, men tack vare den ständiga genomrinningen sker ännu ingen igenväxning av ån. Båten ankras på den vänstra sidan ovan fallet, ty nu börjar strömstyrka öka.
Runt detta Stångåns största, än så länge orörda fall, är stränderna höga och branta, och här står alar och lindar tätt. Ett par hundra meter ovanför selet klättrar vi ned för den branta stranden och från en stor, med mossa och stensöta klädd sten ser vi ut över fallet, som här går vitt och skummande. Det är storslaget men inte vilt i den lummiga inramningen. Mitt emot oss är en brant ”norrländsk” nipstrand. Vi leker med tanken, att här, just här, kunde kungsfiskaren häcka! Och hjärtat slår snabbare, då en fågel kommer flygande nere ifrån lugnvattnet och rakt uppströms över den vita forsen. Men det är drillsnäppan.
Att mitt inne i ett kulturlandskap finna en sådan klenod som Skälstorpsfallet är något som vi borde sätta värde på. Men fallet är dödsdömt, och hela den åsträcka vi befarit med båtar, är dömd att förvandlas. I mars nästa år är det ett svart stenskrammel blott, och sträckan från forsnacken till Hovetorp är helt torrlagd. Från forsnacken i Skälstorpsfallet och upp till Säby bro kommer ån att bevaras i ”normalt vattenstånd”, dvs, i det närmaste som totalt stillastående vatten! Forsarna vid Kvarntorp kommer att försvinna (en tunn damm byggs här liksom vid forsnacken i Skälstorpsfallet). En ”spegeldamm” alltså mellan Skälstorp och Kvarntorp och en mellan denna plats och Säby bro. Som redan nämnts kommer Skälstorpsfallet och den återstående sträckan därifrån till kraftverket i Hovetorp genast att torka ut. Vad beträffar spegeldammarna kommer de med säkerhet att växa igen med vass, kaveldun, vattenhors och nate. Laxöringen och många andra fiskar, försvinner för alltid från denna unika del av Stångån.
Om vintern fryser vattnet till, och sångsvanar, knipänder, gräsänder och andra övervintrande sjöfåglar kommer aldrig mer att visa sig i detta landskap. Allt detta görs för en nationalekonomiskt sett knappt mätbar vinst i form av den kraft från det nya kraftverket i Hovetorp.
Tillägg 1
Även vid Skorpa, strax söder om den punkt där Hovetorp kraftverkstunnel mynnar ut i Stångån fanns en fors. Denna har utnyttjats för industriella ändamål under flera 100 år.
Tillägg 2
Tillkomsten av kraftverket vid Hovetorp, som innebar att vattenflödet i denna del av Stångån minskade från 12 m3/s till 0,5 m3/s, har fått stora konsekvenser för vattenkvaliteten. Om detta kan läsas i en artikel i ÖC 740822.
Läs även hela historien om kraftverkets tillkomst.