Ur Minnen från Wist

Av förre slottsvakten Edvin Karlsson (Datorinläst text. Tolkningsfel kan förekomma /HH).

En Amerikafärd år 1890

(Berättad omkring 1950 av den 80-årige f d arrendatorn i Vreta by, Ferdinand Gustavsson. Berättelsen upptecknad av Edvin Karlsson.)

JA, DET VAR 1890 i början av maj månad, som jag reste iväg. Jag skulle då den 15:de fylla 20 år, så den födelsedagen skulle inträffa under resan. Jag får inte säja att det var någon nöd, som kom mig att fara, utan det var väl vad man kallar amerikafebern. Här på vår lilla bygård var vi utom far och mor 4 syskon, 3 pojkar och en flicka. Vi hade släktingar förut därute, så min äldste bror gav sig iväg när han var 17 år, och vi skrev brev till varandra, så vi visste rätt bra hur det stod till med oss på var sin sida av Atlanten. För min del var det vid denna tid ej så svårt att få utkomst här hemma, ty en del arbeten såsom vid sågverk och skogshygge hade kommit igång, men hur det var, här hemma på gårn redde de sig utan mej, och amerikatanken ville inte släppa, så jag ställde om att jag fick resebiljett mej tillsänd och så var det att rusta sig i ordning, och resan skulle som sagt var bli av i maj.

Min reskoffert snickrade jag till själv i vår täljbod. Jag hade en stor fallenhet för att arbeta i slöjd. Det blev en stark och bra koffert med lås och beslag och ordentligt målad. Min bästa kostym och diverse över- och underkläder packade vi ned i den. Så hade jag en kappsäck av grant randigt tyg, de kallar dem nu för hemlängtan. I den hade jag ett par ombyten av underkläder för resan, en bastant matsäck och mitt snuspaket.

Min resdräkt var av ett starkt, rejält tyg, en snygg hatt och en varm ytterkavaj med stoppfoder och nya resårstövlar. Mina pengar, papper och biljett låg i en innerficka på den dubbelknäppta västen. Klocka, fällkniv, fickspegel, snusdosa fullbordade utrustningen. Ja, jag hade förstås även rakdon, tvål och handduk med mej, och så ett hoprullat knyte, som innehöll ett bolstervar, ett täcke och en yllevepa (lakan). En emigrant skulle nämligen då för tiden ha en del sängkläder med sig på resan. Kvällen före avresan gick jag och tog adjö hos våra grannar, men några som de kallar romantiska scener utspelades inte. I allmänhet lät det så här: Jaså dä ä din tur nu, ja då dröjer dä e stunn innan vi får se dej igen. Du ska väl hälse te den och den när du kommer över. (Att det sedan i verkligen skilje hundratals mil emellan den som jag fick hälsningar till, tänkte ingen på.)

Vi måste fara från Vreta vid 11-tiden på kvällen, ty tåget jag skulle med på för att komma till Göteborg, passerade Linköping vid 2-tiden på natten. Min far skjutsade mej med våran häst. Vi hade burit ut mina saker, och jag tog min 5 år yngre bror och min lilla syster i hand och sa: Adjö med er. De hade inte lagt sig utan satt uppe för att se brors avfärd. Och så tog jag mor i hand. Tack ska ni ha mor, ja ska skrive så fort ja kommer fram. Jag kände att mors hand darre, när jag höll i den. Hälse te Karl, och måtte dä gå bra för er därute, om ja allri får se er mer.

Så satte far och jag oss upp i vagnen. När jag såg mej tillbaka stod mor och syskonen på farstubron. Mor styrde med sin förklädessnibb med något hon fått i ögonen, månne hon grät? Så lämnade jag i den något kyliga vårnatten den sovande byn. Vi var mitt uppe i vårbruket, så både dragare och människor var trötta. Det luktade nyharvad jord, när vi åkte förbi de nyredda åkrarna. När skulle jag färdas förbi här nästa gång?

Vi åkte ända ned till station i Linköping, band hästen vid en stång, medan far hjälpte mig bära mina saker ut på perrongen, och så skulle far vända åter hem. Men innan så plockar han fram ur säteslådan tre stopflaskor konjak, som han ger mej och säjer, att dem skall jag förvara och ha när jag kommer på sjön, som medel mot sjösjuka.

Far har tror jag aldrig varit på sjön i större båt, utan blott hört vad andra sagt, och jag kan aldrig glömma denna kanske missriktade men dock om en fars kärlek och omtanke vittnande handling. Så blev det farvälshandslag emellan far och mej, han vänder hem och jag går in att invänta tåget. På perrongen står min koffert, nu med påklistrade vita lappar med svarta bokstäver. Fr. Linköping till Göteborg stod där, och min amerikaresa var börjad.

Så kom tåget in. Konduktören syna min biljett, öppna en dörr och släppte in mig i en kupé. På den tiden var det dörr på sidan till var kupé på tåget, och konduktören såg till att dörrarna var låsta. Vi var inte många resande. Det var några, som med tillhjälp av sina rockar gjort det litet bekvämt för sig på de hårda träbänkarna och lågo och försökte sova. Mej tog de ingen notis om, och eftersom det var plats, så försökte jag sedan jag suttit en stund att göra som de. Men någon vila blev det inte, och det var rätt så kyligt.

Nå, natten gick, och när det blev dager blev det mera rörelse. Mina reskamrater voro också amerikafarare, och vi började bekanta oss. Vi var också tvungna att anlita vår matsäck. Det blev under dagen allt livligare. Resande steg på vid stationerna, och resande steg av. På en station stod några ungdomar ungefär i min ålder utrustade med reseffekter. De var utstyrda med blommor på rockar och kappor, ty det var flickor med. Jag fick veta, att här var det brukligt att utresande till Amerika kläddes med blommor. Det blev sedan brukligt här hemma i våra trakter också, men jag reste utan blommor.

När vi kom till Göteborg var resagenten framme och tog reda på oss. Det var ett skrivande och upprop av namn. Tullen skulle se igenom våra saker vi hade med oss, så att vi inte smuggla med oss förbjudet gods ur landet, men så småningom var allt klart och vi skulle gå ombord på den båt, som nu skulle föra oss över Nordsjön till Hull i England.

Vi stod på kajen. För mig var det något nytt, och det var det nog för flertalet att se sjölivet här i en stor hamn. Vår egen båt såg dock inte så märkvärdig ut, och det var inte heller något annat än en stor lastångare, som tagits till hjälp att frakta emigranter över Nordsjön. Jag har alldeles glömt namnet på skorsten, och det kan göra detsamma. Jag såg hur de lastade våra kofferter ombord. Det slogs en tross om flera stycken på en gång, och så vinschades de ombord. Vid ett tillfälle slant trossen när bördan var högt i luften, och alla koffertarna slog med en skräll i kajens stenläggning. Följden blev att en del lock slogs upp, en del gick sönder och innehållet spriddes runt omkring. Båtens besättning samlade ihop hela haveriet och bar det ombord för att sedan under resan försöka leta ut de ägare, som drabbats av olyckan. Som väl var så var inte min koffert med i det svepet, men det var synd om dem som det gällde.

Så kom vi ombord och stävade ut från Göteborg utan att väcka någon vidare sensation. Inga symboliska band förenade båten med land och som skulle brista vid avfärden. Någon höjde ett svagt Hurra! men det kom inget gensvar. Några viftade med näsdukar eller mössor, men för oss inifrån landet var ju Göteborg en främmande stad, så vi gjorde inte stort väsen av oss. För övrigt var emigrantskeppningen så stor vid denna tid så den kunde liknas vid vanlig fraktfart.

Nordsjön var vid sitt bästa lynne trots alla stormhistorier vi hade läst om honom och väl var det. Vår båt såg rätt skamfilad ut, gjorde dålig fart, trångt och obekvämt var det, och vi kunde knappt tvätta oss fast vi var på havet. Vad maten angår så tärde jag på det mor hade lagt in i ”hemlängtan”. Men inte förutan så kände vi oss som riktigt sjöfolk, när vi efter tre dar såg land och hamnade i Hull.

Här var det åter en storhamn som mötte oss, med skogar av master och fartyg av växlande storlek och utseende. Buller och gnissel fyllde rymden, och nu trängde sig känslan av främlingskap på oss. Vi förstod ej människornas språk. Men vi fick ej dröja länge här i Hull. Det blev nya upprop, och snart var vi infösta på ett engelskt järnvägståg, som skulle föra oss tvärs över England till Liverpool. I Hull hade flera båtar från andra håll kommit samtidigt med oss och lämnat av passagerare, som hade samma mål som vi, så det var en stor skara som var i följe. De engelska järnvägsvagnarna och bänkarna voro icke mjukare än de svenska utan skakade ännu värre, så vi voro rätt så möra i kroppen när vi efter ett dygn anlände till Liverpool. På emigranttågen var det inte så bra ordnat. I allmänhet äro de överbefolkade och en sådan sak som toiletter voro få. Kom så därtill att efter sjöresan många voro sjuka eller illamående, så kunde det bliva rätt så pinsamma situationer bland de resande. Men när man kommer ut så där så försöker man hjälpa varandra så långt man kan.

Ja, Liverpool, här mötte vi stora havet, men också en stor språkförbistring. Här stod vi en stor människoskara med olika språk, olika dräkter. En del talade ivrigt, gjorde ivriga gester med händerna och kunde knappast stå stilla, medan en del slöa, nästan likgiltiga, satt på sina packningar, som i många fall blott voro knyten. Tolkar och båtagenter skrek på olika språk, och det gällde att lystra så man hörde rätt, när det var svenska. Vi voro här svenskar, finnar, norrmän, ryssar, polacker och tyskar och Gud vet allt ifrån, och framför oss vid hamnkajen låg en stor hejare till båt. Ett svart, högt och långt skrov, höga master med långa rör på vilka väldiga segel voro revade. Två stora skorstenar som det pyrde och rök ur.

City av Berlin, namnet lyste skarpt mot den svarta fartygssidan. Det var båten, som skulle föra oss på en fjortondagarsfärd över Atlanten. Kraftiga engelska polismän stodo posterade, följde likgiltigt med blicken vår embarkering. Vi gingo efter upprop uppför landgången i grupper och försvunno in i fartygets inre, där vi togs omhand av båtens stewarder, som gällt och skarpt med röst och handrörelser visade oss våra platser. Det hela hade mer tycke av en slavtransport än en fri passagerareskara på väg mot frihetens land.

Vi tredjeklassare fingo en väldig sal till vår tillvaro i förskeppet under däck. Den var mycket sparsamt upplyst. Golvet var bestrött tjockt med sågspån, utefter väggarna gick breda bänkar, som om nätterna fick tjänstgöra som gemensamma sovplatser. För kvinnorna var sovavdelning närmre midskepps, på dagarna fick båda könen vara tillsammans. Även på övre däck hade vi stor rörelsefrihet när vädret så tillät. Vi fick oss tilldelade skålar av plåt i vilka maten serverades. Den var inte att klaga på men var olik den som vi var vana vid hemifrån. För tvätt och toilett var rätt bra fastän mycket enkelt ordnat, och läkare fanns ombord för de sjuka.

Ja, när det blev färdigt med allt och alla voro ombord så bogserades den stora Berlin ut på redden där de egna maskinerna började arbeta, och vi var på väg. Vädret var fortfarande bra, och i detta vårt stora, brokiga sällskap gick tiden undan. Under utfärden från Liverpools hamn mötte vi många olika fartyg som var på ingående eller också gick vi om de tungt lastade båtar som var på utgång liksom vi. Ståtligast var de stora segelskeppen, när de kom klädda i sina spända segel på de skyhöga masterna. De flesta hade tre master (de kanske inte var så höga, som vi tyckte) och när solen lyste på seglen såg det ut som de voro snövita emot det blå havet. I verkligheten på nära håll äro de rätt grå. På Berlin vecklades också de stora råseglen ut, och med både segel och ånga gjorde vi god fart och de vågor som gingo bekom inte det tunga fartyget något, utan de klövs och kastade sitt skum mot däcken utan att det förmärktes ens en darrning i skrovet.

Ibland vår stora skara hade vi fler musikanter på dragspel, och då kunde vi ta en sväng på någon lämplig plats, även försökte vi oss på dragkamp med rep, och dylika oskyldiga tidsfördriv. Bland polackerna var det flera präster, och de samlade sina anhängare till böner och Gudstjänster under många för oss underliga formler, knäböjande och handrörelser.

Den 15:de maj fyllde jag 20 år, och på något sätt skulle väl dagen firas. Vi voro ett lag av ungkarlar, som hade kojlag tillsammans. Vi voro från olika håll men hade samma mål, det var ett par värmlänningar, en norrman och några finnar. Vi var unga allesammans och tog inte livet från den mörka sidan. Vi skulle slå oss fram, det var det naturligaste i världen. Nu tänkte jag, att eftersom jag hade fars stopbuteljer med konjaken kvar, så skulle jag spendera av den till dagens åminnelse. Jag tog fram två av dem och bjöd, och att det blev uppskattat behöver man ej nämna, men till vårt sällskap sällade sig en mindre angenäm person. Ombord befanns en kvinnlig passagerare, ett riktigt fnask, hon påstod sig vara gotländska. Hur det sedan var med det vet jag inte. Hon kom genom sitt uppförande på båten aldrig iland i Amerika utan fick transport hem igen.

Nu kom ibland oss den här kvinnan och ville ha sprit. När man är ute så här får man inte visa sig snål, så hon fick en tår hon med. Två buteljer blev tömda, men sen tyckte jag det var nog. Men jag var dum nog att visa att jag hade en tredje butelj kvar, men jag sade, att den skulle vi ha, när vi kom mot land, och då skulle vi dricka en avskedsskål. Det tyckte laget var ett gott förslag, och vi trummade på saken och så var födelsedagsfesten slut. Men den fick ett sorglustigt efterspel. Morgonen efter fann man den där kvinnan liggande dödfull på det manliga logementet. Jag fick oro i tanken, varifrån hon kunde ha fått spriten och tänkte på den butelj hon sett dagen förut och som jag så dåraktigt visat. Jag undersökte kappsäcken men låset, som var en bastant hänglås, var orört, men så märkte jag att den var våt. Jag tillkallade kamratlaget, och när vi öppnade kappsäcken upptäckte vi att det inte var en droppe kvar av det vi skulle ha till avskedsskål. Det usla fnasket hade smitit sig in till oss i mörkret, letat sig fram till min plats där jag hade mina saker och lyckats få tag i kappsäcken. Så hade hon genom tyget lyckats få tag i den och med hjälp av korkskruven på sin fällkniv lyckats dra ur korken. Sedan hade hon genom tyget sugit i sig så mycket hon kunde. En hel del stannade dock ibland kappsäckens övriga innehåll, åtminstone blev mitt snuspaket väl fuktigt, men så mycket fick hon med av innehållet att hon blev redlös, så att hon ej tog sig tillbaka till sin avdelning utan som sagt blev liggande. Mina kamrater tog förlusten djupare än jag, och finnarna tog i ilskan och ställde stackaren på huvudet emot väggen till allmän beskådning och skjutsade sen iväg henne dit hon skulle vara. Hon uppvaktade oss ej mera under resan. Vi hörde sedan att istället sökte hon bättre sällskap i fartygets besättningsmän. Ja, så kan det gå, när man är ung och oerfaren.

Vår sjöresa som varit så bra med präktigt väder skulle dock visa oss en annan sida innan vi kom i hamn. Det började grumla till i himmelens kanter och vattnet fick en mörk och grå färg. De stora seglen revades in, och stormen var över oss. Vågorna blev stora, och Berlin började rulla rätt så hårt. Det blev ett herrans leverne i massan av passagerare. Den som inte varit med på ett skepp i sjögång fyllt av sjösjuka människor kan ej göra sig en föreställning om hur ett sådant mänskligt helvete tar sig ut. Här var vi hänvisade att vara bland varandra. En del var mest livlösa och allt av matrester och tarminnehåll gick ur kroppen. Spyor och uttömningar, nersmorda kläder och en stank som i sig själv gjorde oss sjuka. Ja, det var en tillvaro.

Och oberörda av eländet gick eller vaggade allt efter båtens rörelser besättningsmännen och öste ny sågspån över där smörjan var som värst, och befälet påstod att det var ingen storm att tala om. Vi var endast i ytterkanten av området, men det var sjöhävningen som åstadkom den värsta villervallan. Nå ja, allting har en ände, och det blev det här också. Vädret blev normalt igen, och det var förunderligt så fort vi repade oss efter den vedermödan, och så ställdes det till med tvätt och storrengöring och städning av fartyget, och snart var det ett minne vi hade av vår resa.

Vi hade nu varit rätt länge på sjön. Ovädret hade fördröjt oss litet, och man märkte en viss spänning och undran hos medpassagerarna. Vi skulle snart se land, sades det. Och snart så gick ropet om att det syntes, och där trängdes vi på överdäcken och såg de molnaktiga konturerna av Amerika framför oss växa fram. Vi hade också de senaste dagarna sett hur det blivit livligare på havet. Ångbåtsrökar och segelytor mötte blicken åt alla håll vilket bevisade att man närmade sig en storhamn.

Ut emot oss kom en obetydlig ångbåt målad i skarpa färger och med en särskild flagg, och vårt befäl och besättning fick brått att göra fallrepstrappan i ordning. Våra maskiner stoppar och den lilla båten lägger till och åtskilliga uniformerade män stiger ombord. Det är den amerikanska lotsen och tullens män, som nu för talan på Berlin. Ur landmassan framför ser vi något som reser sig högt, liknande ett smalt kyrktorn. Vi får veta att det är statyn över frihetens gudinna, som är på samma gång sjömärke och fyrbåk för inloppet till New Yorks hamn.

Så stannar City av Berlins maskin, en jättetross sticks ut till en liten men stark bogserbåt, och vi lägger sakta till vid den klumpiga men storvulna kajen av trävirke, och vi äro i Amerika. Och så börjar debarkeringen. Vi säger farväl av varandra med löftet att vi nog skall träffas. Vi ser hur våra reskoffertar i massor langas ut ur fartyget, men än har vi ingen frihet. Nu skall vi gå igenom provet på den fruktade införsporten till Amerika, ”Ellis Island”. Tolkar och reseagenter har fortfarande hand om oss. Här genomgår vi en enkel läkarbesiktning, får sedan redogöra varför vi rest hit, vad vi vet om landet, hur gamla vi äro, vårt yrke, om vi har släktingar här, och först och främst om vi äger de erforderliga penningar, som varje emigrant enligt statens föreskrift skall ha på fickan, om han skall befordras vidare.

Så bär det iväg till järnvägståget, och nu har Amerikalinjen gjort sitt, nu är det amerikanska järnvägen, som tagit hand om emigranten. Man skakas fram i dagtal genom obekant land, förstår ej vad folk säger utom när konduktören på dålig svenska säger till om att man får mat. Man reser genom städer, förbi sjöar, åkerbruksbygder och skogspartier. Vid en stor station får man gå av och sätta sig på ett nytt tåg, och enahanda upprepas. Det blir nytt tågombyte, och slutligen vid en liten station säger konduktören, att vi nu är vi framme.

Tåget går, och jag står på en enkel plankperrong. Ett litet stycke ifrån mig står min koffert. Jag kände mig riktigt glad, när jag upptäckte den. Ifrån stationshuset kommer en amerikan, klädd i vidbrättad hatt, uppknäppt skjorta (det var sommar här nu), plösbyxor (ridbyxor) och högskaftade snörkängor. Han stod och skrattade, när han fick se mig, och så ropar han: ”Goddag på dej, Färdig, välkommen hit!” Det var min bror Karl, som kommit till stationen för att möta mig.

Sedan vi hälsat om med varandra talade han om, att de visste att jag måste komma med något av de närmaste tågen, och så hade han tittat in på stationen och upptäckt att jag var med. Ja, så tog vi mina saker emellan oss och gick ut från perrongen. Utanför stationshuset, som såg mycket nytt ut stod en häst förspänd en smäcker tvåhjulig kärra bunden.

”Vad säger du om min häst”, sade Karl. ”Det är mitt både kärra och krake. Här i Amerika går vi inte vart vi ska, som hemma i Sweden, utan vi håller oss med egen häst och åk. Det är allmän praxis här, och när du blir hemtam så ställer du dig det med”. Ja, det där visste jag förut genom breven från brorsan, men nu fick jag se det i verkligheten.

Här vid stationen pågick nybyggnadsverksamhet. Flera hus voro färdiga, andra i vardande, och röjnings- och planeringsarbeten voro i full gång. Uppbrutna stubbar och buskager såg jag, men ingen sten, och jorden hade en brunaktig färg. ”Det finns ej någon sten här”, sade min bror, ”och det är svårt med jorden, om det kommer stormväder, när vi har den nykörd. Den är så fin så den blåser då upp i svarta moln, och då kan vi inte arbeta i den. Men bara vi får upp grödan så den täcker ytan, då är den bunden”.

Vi satte oss upp i kärran och kuskade iväg. Vägen var ovanligt bred, tre skjutsar skulle utan besvär kunnat färdas till breds, men den var inte grusad utan bara tillkörda marken och inga landsvägsdiken funnos. Den föreföll att vara mjuk för tyngre åkdon. Vi hunno upp en arbetsklädd man, som var på väg från stationen bärande en väska och en bunt tidningar. ”Vill pastorn åka med så sitt upp!” säger Karl, och mannen hoppar upp och placerar sig på min koffert. Karl talar om att jag är hans bror, som kommit över från Sweden. ”Ja, då får jag hälsa Mister Gustavsson välkommen hit ibland oss”, säger mannen. Det var första gången jag tilltalades med detta amerikanska Mr.

Vi kommo till en anspråkslös byggnad, och här hoppade pastorn av. ”Det var våran präst”, sade Karl sedan, ”och det där är hans prästgård, men den kan ju bli bättre med tiden. Däruppe”, han visade på en svag höjning, där det växte åtskilliga lövträd och ett större nybygge pågick, ”håller han på och bygger en kyrka. Det skall bli skola i samma hus, och därinvid ska vi ha vår nya begravningsplats. Vi har för lång väg till den vi använt oss av förut”.

Vägen fortsätter, stora fält med allehanda grödor, mest vete, som nu stod mycket frodigt, bredde ut sig åt alla håll, och kringplanterade gårdar avtecknade sig ute i den stora vidden.

Så närmar vi oss en av dem. ”Ja, nu är vi snart hemma”, säger Karl och svänger upp på en mindre väg. Vi passerar en stor fålla. I den låg en kringtrampad halmstack, och det myllrade av svin där. ”Hur många sådana har ni?” frågar jag. ”Ja, nu är det bara hundra, men till hösten är det minst dubbelt”.

Vi kommer fram till ladugårdshusen. De voro grå, taken voro täckta med grov spån och de sågo rätt vårdslöst byggda ut, men det vimlade av fjäderfä ikring dem. ”Dem räknar vi inte”, säger Karl på min fråga hur många det är, ”men hästar har vi tolv nu, men behöver flera om vi skall hinna körslorna”. Hur många kor har ni då på en sådan gård.” Jo, vi har fyra nu, det räcker gott till hushållet, men växer det upp till en stad vid stationen får vi sätta upp med flera, ty då blir det avsättning för mjölken också. Som det nu är så är det vete, fläsk och ägg vi för till marknaden och betalar sig bäst”.

Vi kom till boningshuset. Det var ett tvåvåningshus men inte särskilt högt, målat i blått och vitt. Fönstren voro stora och en präktig veranda på framsidan. Gårdsplanen var gräsbevuxen och det var i stället för sandgångar smala planktrottoarer att gå på ut till de övriga husen och vägen. På verandan stod min morbror, kortväxt och trygg, prydd med hakskägg. För övrigt klädd som Karl, förutom att han bar en rejäl svensk väst utanpå skjortan, och på den dinglade en alldeles likadan klockkedja av mässing, som den Far därhemma alltid bar på sig.

Han hälsade mig förstås välkommen, men sade, att nu är det ingen konst att komma över, med så bra båtar och järnvägar. ”Det var lite svårare förr”. Jag teg, jag hade inte funnit det så behagligt. Karl kom sedan han lämnat hästen, och vi tog mina saker upp på hans rum. Det fanns ett präktigt tvättrum, och jag klädde av mig och tvättade mig grundligt från topp till tå och bytte om beklädnad, ty dem jag använt behövde mycket väl komma i tvätten. ”Det händer ofta”, sade Karl, ”att när de kommer hitut, så är kläderna fulla av löss. Det får de på båten av dem som kommer öster ifrån, hälst ryssarna”.

När jag gjort toalett, så gick vi in i familjens dagrum. Det var stort och rymligt, påminde mycket om bondstugan hemma i Sverige. Där var morbrors familj samlad. En äldre men livlig gråhårig gumma var min mormor. ”Å, har två å Matildas pöjke tajt sej hit nu, då dröjer dä väl inte så länge än pöjken å fleckan, söm ä kvar ä så förståndige så di gö like dant, å inte går därhemma å träler ut sej åt herrgåla på knappt får klär på kroppen”. Min morbrors hustru hade jag inte sett förr, men hon tog emot mig som barn i familjen.

Vi samlades kring bordet till en präktig måltid, och sedan tog vi en pratstund, som räckte länge. Jag fick redogöra för allt som tilldragit sig hemma i byn, och sedan blev det förfrågningar om allt som därhemma var, om vad som växte på den och den lyckan eller åkern, om krösaställen och smultronbackar, om grannar som levde och kända som dött bort eller flyttat, och orden och tonfallen och intresset för den lilla fattiga grå byn Vreta, som klängde sig fast på de lika grå bergen långt borta i Vist socken i Östergötland, Sverige, var som om det gällt den mest eftersträvansvärda ort på jorden, så som den avhandlades här långt inne i USA-staten Illinois, trots mormors först påstådda försäkran, att vi alla skulle komma hit ut.

Det hade blivit kväll. Här blir ingen skymning, dag övergår hastigt till natt. Jag skulle ligga i Karls rum. En präktig järnsäng, hård madrass, vita lakan och örngott, mjuka filtar. Vi släckte ljuset. Karl somnade tvärt, men jag kunde inte somna. Jag låg och hörde på hans jämna andedrag, tankarna irrade. Jag var ju ändå en främling, långt borta från den plats jag växt upp på, kunde inte landets språk eller seder. Mina släktingar måste hålla sig till svenska språket för min skull. Jag tänkte på min hitresa, på järnvägen, Atlanten, England, Nordsjön och genom Sverige, på byn och dem därhemma.

Nu var det natt här, men därhemma gingo de nu i sitt arbete, ty där måste det nu vara dag. Jag kunde se dem. Far var nog nu som bäst i gång med att plöja trädan. Jag såg mor stå på förstubron och hoja hem till middag. Då gol plötsligt en tupp ute vid uthusen, och vid den hemlandstonen somnade jag.

Hur gick det sedan?

Hur det gick, ja, när man kommer ut så där så blir det helt annorlunda än man tänkt sig, men man tar snart seden dit man kommer. När man var dag hör saker och ting nämnas på landets språk, så härmar man efter, och snart nog kan man den amerikanska engelskan. Sedan vad det gäller de stora utkomstmöjligheterna, så äro de rätt så ovissa, och det fordras både krafter och god hälsa. I gruvor och skogar går det att tjäna stora pengar, men det är arbeten som kan bryta ner kroppen fullständigt.

Det farligaste är om man grips av guldfeber och ger sig iväg till ödemarkerna att söka den varan. Få äro de som återvänder därifrån. Säkraste utkomsten för svensken är nog jordbruket, och kan han slå sig fram så han får egen farm, då sitter han trygg. Efter åtskilliga år kunde jag fått det med. Farmaren jag arbetade hos var rätt gammal. Han hade en enda dotter och hon var en både duktig och stilig jänta. Jag blev av farmaren erbjuden farmen och kunde få flickan på köpet, men jag avstod. Jag saknade kärleken, och fast dollar är bra, mycket bra att ha rikligt utav, så gifta sig med den ska man inte, ty det är hårdvaluta.

– – –

City av Berlin var inte ensam att föra emigranter över havet. De stora båtlinjerna konkurrerade med varandra. De gjorde allt större skepp med allt större knophastighet och stora bekvämligheter ombord. Nu blev det hytter även för emigranterna, bad och uppassning, som gjorde resorna rätt så angenäma, och Europa, inte minst Sverige, lämnade troget sin tribut. Från Stureforsgodset var det många av de resligaste ungdomarna, som lämnade sina hem och foro iväg. Åtskilliga vände åter, men många stannade därute.