En konfirmation

NÄR JAG I våra dagar bevistar våra konfirmationer med de vitklädda flickorna, det med grönt och blommor klädda templet, känner man att man är med om en högtid av hög andlig klass. Men vid dessa högtider kan jag inte annat än låta mina tankar gå tillbaka till ett konfirmationsminne, som jag vill försöka återgiva. 

Det är rätt länge sedan det hände och handlar om en konfirmand, en flicka, som fick möta åtskilliga svårigheter för att äntligen nå sin konfirmationsdag. Den visar också den fattigdom och de svårigheter, som vi nu inte kan förstå då kunde möta ett konfirmationsbarn. Det var år 1869. Emma, dotter till Bjärka-Säby nattvakt, boende strax intill Cedersbergs gård, skulle nu äntligen konfirmeras. Det är nämligen tredje gången. Första gången 1867 fick hon kopporna, blev bra från dem och så kom år 1868. Dagen före sin konfirmation skulle hon springa bort ett ärende åt sin Far som tillika nattvakt även var godsets träskomakare. Emma var till Hovetorp med flera par träskor, och när hon sen skulle gå hem fick hon åka med en kvarnskjuts fram till Cedersberg. Då fanns där på vägen en grind. Emma hoppade av för att öppna, slinter, faller och kan inte resa sig. Hon har brutit benet. Skjutsbonden lyfte henne upp på sitt kvarnlass och förde henne hem där det blev, som man förstår, en viss uppståndelse. På den tiden var det inte att ringa efter ambulans mycket mindre sända efter läkare. En läkare hade på den tiden inte stort förtroende bland allmogen. I stället blev det för nattvakten att trava iväg till Stavsäter, där en sjukvårdskunnig knekt var socknens allt i allo när det gällde vrickning, benbrott mm. Han kom, undersökte Emma och förklarade att lårbenet var brutet på två ställen och att fallet var mycket svårt. Men resolut som han var vidtog han genast sina anordningar, gick ut i vedboden, klyvde ut lämpliga träspjälor, vilka talgades. Ett lakan fick offras och förvandlades till bindor, en sjukbädd anordnades på bolster stoppad med halm, så spjälkade han och lindade benet efter de konstens regler, som var hans egna, och den sjuka blev nedbäddad. Det blev en långvarig sjukbädd för Emma, och hennes konfirmation var uppskjuten för andra gången. När den primitive doktorn gick förklarade han för Mor Stava, så hette Emmas mor, att Emma nog kunde bli bra, bara hon inte fick hetsen, lika med feber, ty då var det svårt att rädda livet. 

Den gode knekten sparar sig inte, utan gick varje dag den långa vägen mellan Stavsäter och Cedersberg för att se till sin patient. Vi kan tänka oss den tidens sjukvård, där inga som helst sanitetsartiklar fanns till förfogande i hemmen. Tillika var 1868 ett fruktansvärt år med kolossal torka och hetta, som inte gjorde det mildare för den sjuka. För varje dag som soldaten kom blev han allt mörkare och surare i sina miner, men så kom den stund, då han lyfte på det skråla täcket, d å drog ett leende över hans grova ansikte. Stava, skrek han, nu blir flickan bra, kom hit och se! Och vad var det, som gjorde honom glad- jo, i bandaget hade han funnit en lus, röd, ty hon var fylld av blod, det var den tidens säkraste kännetecken på tillfrisknande. ja, det gick verkligen så. Emma blev bättre och bättre i sitt ben, och när hösten kom kunde hon börja med hjälp av krycka linka fram. Under tiden hade hon inte varit sysslolös, arbeta gick inte, men hon kunde läsa, och nu hade hon tid att gå igenom både katekes, psalmbok och Nya Testamentet, så att när den vänlige kyrkoherde Lindstedt i husförhörstider på hösten tittade in i stugan och hörde sig för hur det stod till med henne, så kunde han när han gick därifrån förklara, att för hennes blivande konfirmation hon ej behövde bekymra sig, ty det skulle nog gå bra. Så gick vintern, våren kom och det skulle bli konfirmation, nu för tredje gången. Emma gladde sig nu och hoppades att det inte skulle gå illa denna gång också, och det var dels med bekymmer, dels med glädje man rustade sig till konfirmation i det fattiga hemmet. Nattvakten var ingen rik man, den tidens löner är bäst att gå förbi. Det hade inte räckt till någon klänning för Emmas skull. På den tiden skulle konfirmationsklänningen vara lång och svart, huvudbonaden svart huvudduk med fransar. Huvudduk hade Emma förut, den låg väl insvept i byrålådan sedan två år tillbaka, skorna, ett par rejäla kalvskinnskängor, stod väl undanställda på vinden och fick inte användas förrän högtidsdagen kom. Men klänningen var inte annat än att låna från en närboende tant, som var villig att hjälpa. Men klänningen var av starkt, präktigt tyg, inget fel på det, men skulle bäst ha passat på en person dubbelt så stor som Emma. Men det gick ju att hjälpa upp med nålar och tråckeltråd, om sedan figur, modell, inte var så lyckad fick ju inget betyda. Och så kom pingstafton, då Emma och Mor Stava skulle vandra till Vist kyrka, vägen är ju bara ungefär en mil. Emma hade tvättat sitt ostyriga hår, som så gärna ville burra sig, men nu låg det så lätt och benat under den svarta silkeduken, klänningen uppfäst till lagom längd, och på fötterna hade hon de präktiga kalvskinnskängorna. Hon var fin, och så började vandringen. I början gick det bra, de voro ute i god tid, men när de gått ett stycke och närmade sig Dånehall högg det smärtsamt till i det brutna benet. När de kommo till Polland gick det inte längre, de måste gå in, för nu var det för svårt med benet. Där bodde en vänlig gumma och för henne klagade nu Mor Stava sin och flickans nöd, att nu blev det väl ingen konfirmation i år heller. Mor i Polland säger, att det onda nu kom av de hårda kalvskinnskängorna, och att hon nog måste ha mjukare på fötterna. Så tar hon fram ett par stora kängor av svinläder, som var allt annat än svarta, och säger: ”Försök de här, flicka, kanske Du kan gå igen.” När Emma utrustad med de stora, fula men mjuka kängorna så försvinner smärtorna och hon kan börja gå igen. 

Under uppehållet hos gumman hade alla som åkt till kyrkan passerat förbi, och Mor Stava och Emma, som varit ute i god tid, nu betydligt försenade. Nu syntes inget folk på vägen, och när de svettiga och bekymrade kommer till Nordanbacken börjar klockorna ringa, och når de kommer till vapenhuset hör de orgeln spela, och käppgubben, som möter dem vid dörren, säger: -Var har ni hållit till, de har ju redan börjat, men jag släpper väl in er ändå”. Och så står Mor Stava och Emma inne på kyrkogången. 

Under dessa tider var de kyrkliga högtiderna, inte minst konfirmationen, inte bara helg utan också en församligens dag. Kyrkan var fylld av folk. Framme vid altarrunden står läsbarneri, pojkarna till höger, flickorna till vänster. Kyrkoherde Lindstedt, vördnadsvärd i sitt patriarkskägg, har vänt sig från altaret mot församlingen, nere vid dörren står Emma, konfirmanden. Nu är det slätkammade håret inte längre slätt utan burrar sig ostyrigt, olydigt ut under huvudduken. En och annan tråckeltråd hade också släppt sitt tag, så klänningen hängde snett och vint men skylde på sitt sätt de grova skorna. Församlingen hade sina blickar vända, som naturligt är, mot de nykomna, men klockaren började inte psalmen, ty han hade fått en omärklig vink från altaret. Kyrkoherde Lindstedt såg hur det stod till, och han hade hjärtat på rätta stället. Han hade två döttrar med i kyrkan, dem gav han en vink och mamsellernå Lindstedt gick ner och tog hand om den senkomna, rättade till klänningen strök upp hårtestarna och ledde den haltande flickungen fram till sin plats vid altarrunden, och så började psalmen. 

Om det var en nyck för att lugna flickan eller något annat så började kyrkoherden konfirmationsförhöret just med Emma. Kyrkoherde Lindstedt hade en liten egenhet, som många gånger var rätt så besvärlig, och det var att när han under konfirmation eller husförhör fick någon att förhöra eller tala med, så glömde han gärna tid och rum, så att det ville inte bli någon tid över för de övriga, och så blev det även här. Förhöret började med Emma, och nu visade det sig att hennes studier av de böcker vi förut nämnt var inte bortspilld studie. Katekesen börjar med 10 Guds bud, och där fick Emma visa om hon kunde eller ej. Det gick bra, de fortsatte med Trons artiklar, Herrens bön, döpelsens sakrament och slutade med Altarets sakrament. Då äntligen vaknade kyrkoherden upp, men då var ju katekesen genomgången. Förhöret av Nya Testamentet med tillhörande kompletterande psalmverser blev också många frågor för Emma att svara på, och intresserad som hon var när det gällde böcker, så glömde även hon tid och rum, och konfirmationen, som börjat s å mörkt, slöt verkligen som en stor högtidsdag för Emma. 

Nu kunde vi sluta här, men här visade det sig någonting, att obetydliga ting även kan få tjäna, och Gud kan använda sig av att leda en människas livsväg. Emma var fattig. Samma år som hon blev konfirmerad dog hennes Far. Hennes mor, Mor Stava, fick komma på fattigstuga, trots böner att få bo kvar och göra dagsverke för stugan, och Emma, som ännu hade ont i sitt ben, fick ge sig ut att tjäna. 

Hon fick en lindrig plats efter den tiden att döma, hos en skräddarmästare boende i Katrineberg, välkänd mästare. Arbetet för Emma här bestod uti att sköta 3 kor, svin och höns, hjälpa till i hushållet, där Mäster och tre gesäller förutom matmor och Emma hörde till familjen. Arbetet blev ju redan från början alldeles för tungt för Emma, som ännu var konvalescent. Dessutom greps hon av en oerhörd vantrivsel. Hon hade brådstörtat blivit skild från sitt hem, som ehuru fattigt ändå varit kärt. Fadern, som hon älskat och varit mer fästad vid än sin mor, har hon ju på kyrkogården, och dessutom var hennes matmor visserligen ett utmärkt rivande fruntimmer när det gällde arbetet men absolut oförstående när det gällde känslan. 

Emma brukade på kvällarna om hon kunde få en liten stund, gå upp och sätta sig på Fars gravkulle. Hon brukade i sin ålders dag tala om hur hon då talade vid honom om sin sorg och grämelse, och så kom förstås gråten, som även den kan vara en tröstekälla. En kväll gick Mäster själv över kyrkogården och fick se sin piga sitta där. Han frågade ut henne hur det var fatt, och Emma svarade sannskyldigt, att hon leddes så förskräckligt och att hon kände att hon inte kunde vara sin matmor till pass. Men Mäster tröstar henne och sa, att här fick hon inte sitta, utan hon skulle följa med in och han skulle tala vid Mor, så skulle det bli bättre. 

Ja, Mäster och Emma kom in, Mäster började ett förmaningstal i lite hög ton, men madamen tittar bara på sin herre och man, och Mäster dröp tyst och försiktigt upp till sin kammare. 

Tiden gick, men för Emma blev det inte bättre. ja, det gick så långt att hon, 17-åriga flickan, hyste planer på att förkorta sitt liv, hon såg sig ingen framtid, fattig, ofärdig och dagligen påmind om sin oduglighet. En dag ligger hon på knä på prästgårdens tvättbrygga för att skölja kläder, och då säger Frestaren till henne: Vattnet är mjukt och tyst, sänk dig här, allt är snart över, allt ledsamt är borta. Hon tyckte att vattnet var sa ,nära, det riktigt drog. 

”Det var en stor tvätt du har där, Emma. Hur har du det med ditt ben? Och hur trivs du med din plats?” Det var kyrkoherde Lindstedt. som osedd kommit ner till bryggan. Det ryste i Emma, vattnet drog inte längre, men tåren kom i ögonen, då hon oemotståndligt kände, att hon måste tala om sin förtvivlade belägenhet och känsla för sin lärare. ”Trösta dig, Emma”, sade prästen, ”tvivla aldrig, Gud hjälper”, och så gick han, och Emma gick hem till sitt, men hon kände det som om livet blivit betydligt ljusare, tack vare prästens få ord. 

Någon tid därefter svänger grevinnan Bielkes på Sturefors enspännardroska in på den lilla skräddargården, en ovanlig tilldragelse, ty grevinnans personlighet var inte ofta sedd här nere i hemmen vid kyrkan. Hennes ärende var att höra efter om Emma villa komma i hennes tjänst, såvida hon inte nu var städslad för kommande år. Så var ju inte fallet, och Mäster Skräddare förklarade, att flickan inte var mycket att ha, hon var kommen från ett fattigt hem, modern på fattigstuga, och hon var ju både halt och okunnig och mindre lämpad för att komma till en sådan plats som Sturefors, men ville Grevinnan ha det så, så inte honom emot. 

Grevinnan vänder sig till Emma och frågar: ”Vill du komma till mig-” och Emma knäpper ihop händerna och säger: ’Jaa tack, goe grevinna’, jag kommer gärne”. ”Ja”, säger grevinnan. ”jag har tänkt att du skulle passa till barnjungfru. Jag såg dig på din konfirmation och hörde att du kunde så bra i din kristendomskunskap, så jag har talat vid kyrkoherden, och han har gett dig de vackraste vitsord om både dig och ditt hem”.

Och så blev det, att en dag hade Emma sitt lilla flytteknyte färdigt och får en ny plats på Sturefors slott, där hon stannade en rätt lång tid. Det tog 14 år innan hon flyttar därifrån, och då som gift för att sätta eget hem med dess både glädje och sorger.