Av Göran Tagesson

Det hör inte till vanligheterna att man hittar fornborgar. Det hör heller inte till vanligheterna att fornborgar blir föremål för arkeologiska undersökningar.

Fornborgar är tämligen lätta att upptäcka genom sitt markerade läge i terrängen, oftast på höjder med naturliga, lättförsvarade stup. Men fornborgar berörs nästan aldrig av väg och bostadsbyggen, vilket brukar vara en god anledning och förutsättning för arkeologiska utgrävningar. Därför har endast ett fåtal av Östergötlands för närvarande ca 130 fornborgar undersökts. Frågorna kring denna spännande fornlämningstyp är fortfarande många. Vilka olika praktiska funktioner har fornborgarna fyllt; tillflykt under oroliga tider, befästa gårdar bebodda under längre perioder eller farledsborgar som bevakning vid viktiga vägar och vattenleder? Vem byggde borgarna; flera bönder tillsammans, lokala stormän eller kanske kungar? Hur många man gick det åt att bygga respektive bemanna borgarna? Hur gamla är de? Hur har befästningsmurarna varit konstruerade?

Östergötland har av Riksantikvarieämbetet finkammats vid fornminnesinventeringen för den ekonomiska kartan vid två tillfällen, dels på 1940-talet, dels 1979-1981. Att större fornlämningar, typ fornborgar, skulle undgå inventerarnas vaksamma blickar är mindre vanligt. Därför bemöts uppgifter om nyfynd många gånger med en viss skepsis.

Att inte allt är funnet, känt och registrerat visar oss dock ett färskt exempel från Sturefors. På Styvinge gårds ägor i Vist socken gjorde medlemmar ur Vists hembygdsförening 1985 ett märkligt fynd. Ca 600 m nordväst om gården upptäcktes vad som verkade vara en fornborg på en bergshöjd, med naturliga stup i öster och söder och rester av murar i väster och norr. Entusiasmen blev stor i den redan fornminnesintresserade hembygdsföreningen.
Fornfyndet anmäldes till länsantikvarien, visningar och en ”arkeologiskt safari” anordnades och området med murar röjdes från sly och buskar.

Berörda antikvariska myndigheter förhöll sig till en början något avvaktande, men då arkeologer från länsmuseet besett platsen, speciellt efter röjningen av den ymniga växtligheten, stod det klart att det verkligen var fråga om en fornborg.

Föreningen sökte och fick ett bidrag genom länsmuseet från Leonard och Ida Westmans fond på 3 000 kronor och med ett lika stort belopp från egen kassa kunde planerna på en arkeologisk undersökning av borgen ta form. Fältarbetet föregicks av en studiecirkel om fornborgar under vintern-våren 1988 och själva fältarbetet lades upp som en fältarkeologikurs.

16 st entusiastiska medlemmar kunde ställa upp en vecka i början av maj och fick då pröva på arkeologernas vardag med avtorvning, framrensning, ritning i plan och profil samt inmätning av höjderna med hjälp av ett avvägningsinstrument. Trots ett tämligen klent utbyte räknat i antalet fynd gav veckan en inblick i metoder inom arkeologin och de flesta blev botade från föreställningen om arkeologi som ett tjusigt skattletarjobb med tesked och pensel. Arbetet var många gånger tungt och jobbigt.

Styvingeborgen är 130 x 70 m stor. I öster är ett brant stup, i söder är lika branta men inte så höga stup. I norr och väster sluttar berget mindre brant och här har murarna anlagts. I den västra muren syns ett relativt tydligt murliv med stenar i upp till tre skift. Muren har alltså ursprungligen varit 1-5 m bred och är i dag bevarad intill 0,8 m höjd. Mycket sten är utrasad och de ramponerade murarna är på sina ställen mer än 8 m breda. Innanför västmuren stupar berget brant ca 2-3 m högt och har utgjort ett inre extra skydd.

Norrmuren ligger i brantare terräng och är därför mera utrasad, men trots det kan murlivet urskiljas på åtskilliga ställen. På denna sida är det tydligt att murarna varit dubbla med ett avstånd av ca 5 m. I murarna ingår flera större klippblock av flera meters storlek. Terrängen runt fornborgen består av blockmorän och man har utnyttjat dessa jättelika byggklossar som gratis byggnadsmaterial. Genom murarna finns tre tydliga ingångar; en i väster, en i nordväst och en i norr.

Borgplatån består till största delen av berg i dagen med klippskrevor som har jordtäcken av intill 0,4 m djup. Särskilt intill stupet mot öster finns sådana platser lämpade för bosättning och med tjockare jordlager.

I borgens södra del finns en källa, vilken tycks hålla vatten även under sommaren. En sådan vattenkälla är naturligtvis av utomordentligt stor betydelse för en eventuell bosättning under kortare eller längre tid

Hur undersöker man nu en sådan borg? Och vilka frågor vill man få svar på?

Inför undersökningen gjordes under hösten 1987 en fosfatkartering, en analysmetod som syftar till att spåra mer intensiv mänsklig verksamhet, t ex en boplats.

Grunden till detta är att all mänsklig aktivitet avsätter smuts och sopor, vilket kan spåras genom fosfathalt i jorden. Vi tog 17 st jordprover, dels på borgplatån och dels på ängen framför borgen Fosfatkarteringen gav ett entydigt och spännande resultat. Värdena på ängen gav mellan 13 och 50 P°, dvs en helt normal fosfatalt. Däremot visade proven uppe på borgplatån mellan 67 och 943 P°, alltså flera exceptionellt höga värden, vilka klart visar på en bosättning från förhistorisk tid.

Resultatet blev alltså en fingervisning om en omfattande mänsklig verksamhet på borgplatån och en utgångspunkt inför vårens undersökning.

Målsättningen inför undersökningen var dels att undersöka murkonstruktioner och söka efter kol för en C14-datering och dels att försöka påvisa spår av bosättning eller annan mänsklig aktivitet. Under en veckas tid hann vi med att undersöka 23 kvadratmeter. Vi tog upp fyra schakt; ett genom västmuren, ett genom den inre nordmuren, samt två schakt på platser med förhöjda fosfatvärden och tjockare jordlager i öster (se figur 1).

Schakt 1 genom västmuren blev det mest givande. Tvärsnittet genom muren visade tydligt hur muren en gäng varit uppbyggd med ett murliv i sluttningcn mot väster, murkärnan i öster och nerrasade stenar i sluttningen nedanför muren (se figur 2). Under muren hittades kol, vilket samlades in för en datering med C14-metoden.

Det andra schaktet visade att den kraftigt raserade inre nordmuren har lagts upp direkt på klippan. En större sten syntes ha utgjort murliv, men inget kol kunde hittas De två övriga schakten gav tyvärr inga spår av mänsklig aktivitet utan bestod av lerig jord med humus och något kol.

Sammanfattningsvis får vi konstatera att hypotesen om en boplatsborg eller befäst gård vilket fosfatanalysen pekat mot, inte kunde föras i bevis. Däremot gav två schakt en tydligare bild av murkonstruktioncn. Kol kunde insamlas för att tidsfästa borgen. Endast en mycket liten del av borgen har kunnat undersökas. Möjligen finns det boplatsrester vilka undgått oss och som ännu ligger dolda under markytan.

Fornborgen är inte den enda fornlämningen på gården Styvinge. I dalen norr om gården, en gång troligen våtmark men i dag åker, finns flera block med skålgropar, centimeterstora inhuggningar i stenen som sannolikt kommit till i magiskt syfte (se figur 3, forninlämningsnummer 190 och 191). De brukar liksom andra hällristningar dateras till bronsåldern (1800-500 f Kr) och visar att platsen var bebodd redan under denna tid.

Från den äldre järnåldern (500 f Kr 400 Kr) finns två fornlämningsområden. Det norra ligger 500 m norr om Styvinge gård. I hagmarken norr om dalen finns två stensättningar, en rund och en kvadratisk (figur 3, nr 186). I närheten finns flera stensträngar, rester av hägnader (nr 220), vilka skilt betesmarken från de röjda åkrarna. På denna plats har tydligen legat en bosättning som troligen kan dateras till romersk järnålder (0-400 e Kr).

Om denna allmänna datering skulle visa sig riktig även för fornborgen i Styvinge, så skulle det kunna visa sig att de två järnåldersbosättningarna på Styvinge är samtida med fornborgen. Avståndet från fornborgen och till den norra boplatsen är fågelvägen endast 500 meter, medan avståndet till den södra är 400 meter.

I dag kan anknytningen till den södra boplatsen tyckas vara tydligare. Mellan stensättningen och fornborgen finns flera stensträngar och röjda ytor. Trots detta är det inte omöjligt att det är både den norra och den södra gården som gemensamt anlagt och bemannat horgen.

Varför lade man då ner detta enorma arbete på att bygga en fornborg? Vi kan tänka oss flera anledningar. Under folkvandringstiden verkar det östgötska järnålderssamhället ha varit inne i en omvälvande period. Kulturgeografen Mats Widgren har i flera undersökningar, bl a vid Fläret i Askeby socken, visat den äldre järnålderns ekonomi varit baserad på boskapsskötsel och åkerbruk. Gårdarna har anlagt omfattande hägnadssystem, stensträngar, med ofta urskiljbara fägator som fört djuren från gården till betesmarken.

Åkrarna var tämligen små, med ensäde som det dominerande brukningssättet, där åkrarna brukades år från år utan att ligga i träda. De blev snabbt utsugna på näringsämnen och tillförsel av gödsel var en förutsättning för att man skulle kunna odla samma åker.

Det ekonomiska systemet var beroende av att balansen mellan åkerbruk och boskapsskötsel upprätthölls. En störning i denna känsliga jämvikt kan ha inträffat under folkvandringstiden, då befolkningen ökat och åkerbruket fått större betydelse. Stensträngssystemets gårdar har övergivits och man har sökt sig nya boplatser i samband med övergången till ett nytt brukningssystem, tvåsäde, ned större andel åkerbruk i ekonomin (Widgren 1978, 1983).

Dessa omvälvande händelser bör ha lett till en social oro i det tidigare ganska stabila samhället. Tecken till oro och fientligheter har sedan länge kunnat spåras i övergivna boplatser, nedgrävda skatter och fornborgar från folkvandringstid. Även om man under senare år har tonat ner bilden av krigståg och plundring så tyder ändå de många fornborgarna på att samhället varit inne i en period av förändring och social oro.

Styvingeborgen skulle alltså kunna ses i detta sammanhang. En större otrygghet i ett föränderligt samhälle tvingar de två gårdarna att med gemensamma krafter investera i ett byggande av en fornborg, som kunnat tjäna som tillflykt då fientligheter hotat. Närheten till borgen har varit en fördel. Läget har varit utmärkt ur försvarssynpunkt med storskogen i väster och med bra utsikt mot dalen i öster ner mot den säkert livligt trafikerade Stångån. Fornborgen har haft stora fördelar med en vattenkälla på borgplatån och åkrar och betes mark i dess omedelbara närhet.

De höga fosfatvärdena kan tyda på en mer långvarig bosättning. Det är inte omöjligt att man tidvis bott uppe på borgen. Boskapen har haft ett gott bete på ängen väster om borgen och även åkrar kan ha funnits i närheten. Några positiva belägg för en mer långvarig bosättning alternativt en befäst gård kunde dock ej hittas vid undersökningen 1988, men mycket talar ändå för att fornborgen haft ett samband med övriga fornlämningar på fastigheten. För att vidare klargöra sambandet mellan fornborg och boplats behövs dock säkra dateringar.

Det är också viktigt att se Styvingeborgen i ett större perspektiv. I Vist socken finns ytterligare en fornborg, endast 1,2 km norr om Styvinge, belägen på gränsen till Landeryds socken på Gattorps ägor. Läget liknar det för Styvingeborgen, dvs på gränsen mellan bygd och storskog. För Gattorpborgens del är kopplingen till järnåldersbebyggelse dock inte lika klar. Möjligen har ett samband funnits med gravfältet vid Klampenborg på Gattorps ägor, ett gravfält som har undersökts 1983 och 1985, då totalt 27 gravar dokumenterades. Dessa bestod av stensättningar, runda, kvadratiska och en triangulär. Fynden var intressanta med en kam och en bronshalsring (Ullen 1984). Gravfältet visar på läget för en bosättning från äldre järnåldern.

Fornborgcn på Gattorp kan betraktas som en mer avsides belägen tillflyktsborg, långt från bosättningar. En helt annan karaktär har en fornborg liggande på Uveberg i Landeryds socken, helt nära Vist socken. Den är strategiskt belägen på en höjd ovan Stångån. I vattenbrynet nedanför borgen finns på båda sidor av ån rester av en slags avspärrning. Strax nordväst därom ligger ett gravfält.

Anders Kaliff har i en seminarieuppsats i arkeologi vid Uppsala universitet påtalat avspärrningen och framkastat en tolkning av Uvebergsborgen som en slags tullstation, vilken har en motsvarighet i ytterligare en fornborg vid Stångån, ett par kilomctcr norrut. Kaliff behandlar Roxenbygdens fornborgar och argumenterar för att flera av områdets borgar ingått i ett försvarssystem, där borgarna stått i förbindelse med varandra. bakom dessa borgar har stått en centralmakt i Roxenbygden som planerat ett försvar. De tänkta tullstationerna i Stångån skulle ingå i denna centralmakts strävanden efter kontroll (Kaliff 1987).

I detta sammanhang får Styvingeborgen en vidare dimension. Den är alltså ännu en fornborg bland många, liggande i den på fornlämningar och förhistorisk bebyggelse så rika Stångådalen, vilken stått i ett bestämt förhållande till Roxenbygden med dess tänkta centralmakt. Fornborgarna ligger som ett pärlband utmed Stångån från Linköping och söderut mot Stångåns källor. Vissa borgar har liksom Uvebergsborgen ett offensivt läge vid ån och visar på en funktion av farledsborg. Åter andra borgar ligger längre från ån, upp mot skogen och obebodda trakter, liksom Gattorp- och Styvingeborgarna, vilka har karaktären av tillflyktsborgar eller eventuellt befästa gårdar.

Ett fördjupat studium av hela Stångådalen med fornborgarnas läge i förhållande till andra fornlämningar skulle säkert ge en intressant bild av järnålderssamhället i området och därmed sätta in vår fornborg på Styvinge i sitt sammanhang.

Till detta skulle behövas fosfatkarteringar och dateringar av borgarna i större skala.

Denna uppsats har velat presentera en nyupptäckt fornborg, dess undersökning och vad som i framtiden kan och bör göras för att fä svar på de frågor som fortfarande är aktuella kring fornborgar. Exemplet Styvinge visar också med all önskvärd tydlighet att alla fornlämningar ännu inte blivit upptäckta och att ett samarbete mellan länsmuseer och hembygdsföreningar är mycket fruktbart.

Källförteckning

Kaliff, A. Fornborgar och folkvandringstid i Roxenbygden. Seminarieuppsats. Uppsala 1987.

Tagesson, G. Arkeologisk undersökning av fornborg i Styvinge, Vist socken. Rapport 1988 i Östergötlands länsmuseums arkiv. Publicerad i Östergötland 1990, Meddelanden från Östergötlands Museum

Ullen, I. Ett gravfält från äldre järnålder vid Gattorp, Vist sn, Östergötland, Riksantikvarieämbetet, Rapport UV 1984:24.

Widgren, M. Kulturlandskap och bebyggelse under äldre järnålder, Östergötland 1978, Linköping 1978.

Widgren, M. Settlement and farming systems in the early Iron Age. Stockholm 1983.