Ur Regnbågen 1947-06-07

Soldats nattvardshinder blev tvistefrö mellan landshövding och domkapitel

Andra söndagen i februari nådens år 1715 lästes efter högmässan från predikstolarna i Östergötland en osedvanligt lång kungörelse ? icke mindre än drygt åtta sidor i stort oktavformat. Men de mera nitiska och trosvissa bland prästerna var säkerligen inte misslynta med den uppgift, som länets hövding lagt på dem. Och några dagar tidigare hade kronobetjänterna utanför alla gästgiverier spikat upp samma plakat.
Höga överheten hade tyckt sig märka att alltefter som olyckorna hopade sig över landet och nöd och fattigdom gjorde sig breda, somliga började leva som om var dag var den sista. Eder och sabbatsbrott hörde till ordningen för dagen, på krogar, värdshus och källare dracks och spelades, man var inte längre så noga med att besöka kyrkan om söndagarna och antalet deltagare vid nattvardsgång var inte så stort som man önskade. Detta borde nu icke längre få fortgå opåtalt, och så kom det sig att man beslöt återuppliva allmänhetens minne av den nu snart 28-åriga förordning, vilken gick under namn av ”Kongl. May:tz förnyade Stadga och Eeder och Sabbatzbrott”.
Och nu sitter vi i Vist kyrka och lyssnar till den snart 60-årige kyrkoherde Anders Kylander, som med allvarlig röst börjar undervisa allmogen om sabbatens helgd. ”Såsom det är Guds bud och befallning att helga vilodagen och icke ett villkorligt ting, så skola alla föräldrar, husbönder och matmödrar, och de, som eljes hava på ett eller annat sätt över andra att säja och befalla, icke allenast själva vara förpliktade, oförsumligen och med andakt att förrätta deras gudstjänst på sabbatsdagen; och att använda den till Guds, den allrahögstes lov och ära, utan ock med all flit att tillhålla sina undergivna att göra detsamma, och ingalunda tillstädja dem taga sig något före, som är förargligt, eller länder till Gudstjänstens hinder, förakt och försummelse vid lika straff tillgörande för den, som håller och hindrar andra därifrån, som för den, som själv utebliver och eljes den dagen med fåfänga sysslor och önödigt arbete förnöter, som till böner och åkallan och till Guds, den allrahögstes tjänst och dyrkan, lov och tack allena bör användas och firas.”
I fortsättningen hade prästen berättat om allt man fick och inte fick ?det var nog mest av det senare ?uträtta på sabbatsdagen. Därest någon vore ”så Gudlös att han sällan eller aldrig kommer till kyrkan”, skulle han förmanas av kyrkoherden, såvida han nu inte läste postillan hemma eller på grund av sjukdom eller lång väg inte kunde komma till kyrkan. Att om söndagarna ”gå till skogs och skjuta” eller ”fara till sjöss att fiska” medförde 40 marker silvermynts böter. Dock kunde man därest ”fisklek” vore förhanden eller man för sin ”nödtorft” behövde fiska få utföra dessa sysslor efter förrättad gudstjänst. Vissa sysslor, som var ”oumgängliga, såsom matredning i huset, barns och boskaps skötsel” m. fl. tilläts dock. Personer, vilka tvangs förrätta sådant arbete skulle likväl förmanas att hela tiden hava ”gudeliga tankar” samt prisa Gud med ”böner, lov och tacksägelse”. Det var vidare husfaderns plikt tillse att husfolket om söndagarna turades om med dessa sysslor. Att idka hantverk på helgerna kostade också 40 marker sillver eller 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Slaktning och ”köttmångleri” föll under samma bestämmelser. ”Månglerskor eller andra, som på gatorna och i husen gå omkring att försälja något”, förbjöds idka denna hantering före kl 4 på eftermiddagen, då aftonsången ,var slut. Krogar och andra näringsställen måste slå igen redan kl. 7 på lördagskvällen och fick inte öppna förrän kl. 4 följande eftermiddag.

*

Då den vördige kyrkoherden kom till sådana bestämmelser, som rörde stadsfolket, nickade nog en och annan av hans goda församlingsbor till, men då han kom in på det oskick många hade att komma för sent till gudstjänsten eller, än värre, gå långt innan den var slut, lystrade man igen. Var det känt, att man bodde långt från kyrkan och inte hade hört ringningen, klarade man sig första och andra gången undan med en varning, men upprepades oskicket, blev det böter. Och ”om föräldrarna icke giva akt uppå och låta sig vårda därom att deras barn, när de till den ålder komna äro, gå i kyrkan, så skola de själva, så ofta barnen anträffas utanför i stim, spel och skvaller, vara förpliktade att giva ut böterna för dem och låta dem sedan med ryggen hemma umgälla sitt fel”.
Litet svårt trodde man nog det skulle bli att alla gånger förlägga gästabud och bröllop så att inte aftonsången stördes, men förmådde man bara undvika ”förargligt svalg och frosseri, skrik och rop, kiv och trätor, eder, svordomar och slagsmål” slapp man från böter.
Nu började kyrkoherden komma till slutet av den långa förordningen. Det sista förbudet gällde anträdande av resor innan söndagsgudstjänsterna var avslutade. Försyndelser härvidlag sonades efter vanligheten med 40 marker i silver.
Till sist lästes hastigt upp länsmäns och fjärdingsmäns förpliktelser i fråga om angivandet av syndare i dessa stycken. Men passusen att angivaren vore skyldig varna den försumliga två gånger, särskilt om han ”felar av okunnighet och oförstånd”, innan saken anmäldes till ”domare”, slank den gode Kylander nog över så pass hastigt att det inte var alla, som uppfattade den.

*

Strax före jul (1714) hade kyrkoherde Kylander från samma plats sin plikt likmätigt kungjort det kommande årets fyra stora böndagar. Även då hade han haft tillfälle erinra om bestämmelserna rörande sabbatsbrott. Sådana taxerades nämligen just dessa dagar dubbelt så högt som vanligt och medförde dessutom kyrkoplikt.
Trots att kyrkoherden väl tyckte sig grundligt ha undervisat sina församlingsbor om innehållet i det kungliga plakatet och förehållit dem det vådliga i överträdelser, skull han likväl redan samma år ha smärtan se en av sina egna handla i uppenbar strid mot detta. Inte nog därmed: Kyrkoherden skulle dessutom för sitt nitiska ingripande få landshövdingen över sig och känna sig vara orsaken till att länets världsliga myndighet och dess andliga ?landshövding samt biskop och domkapitel ?skärpte tonen mot varandra på ett högst anmärkningsvärt sätt.
Men låt oss följa konflikten från dess början! Årets sista böndag, den 12 augusti, var inne. Alla Vistbor, som inte var sjuka eller hade andra förhinder hade vid aftonsången bänkat sig i kyrkan. Denna började då redan kl. 2 på eftermiddagen Texten för predikan var hämtad ur Pauli brev till Timoteus : ”Den fasta Guds grund bliver stångandes och haver detta insegel: Herren känner sina och var och en, som åkallar Kristi namn, gånge ifrån orättfärdigheterna”. Efter vanligheten under dessa bekymmersamma tider fann kyrkoherde Kylander anledning ”avbedja allt det onda”, som tryckte vårt land. Medan prästen talade for hans blickar mönstrande över bänkraderna; flera platser fann han tomma, vilket gjorde honom förtretad.
Då menigheten efter avslutad predikan strömmade ut ur kyrkan, fick några åhörare syn på två ridande på vägen bortemot Norrberga. Kyrkoherden tillkallades. Innan de bägge ridande hann försvinna bortom en vägkrök, hade man känt igen dem och nu drog sig Kylander till minnes, att deras platser stått tomma under gudstjänsten. De försumliga var förre bonden på Rävantorp, numera soldaten Johan Israelsson och dennes Hustru. Man visste att Johan varit sjuk under sommaren och måst gå ifrån sin gård. Men kyrkoherden och han hade av gammalt ett horn i sidan till varandra, och så kom det sig att det blev anmälan till länsman utan att Rävantorparen först blivit varnad. Och länsman Sandberg måste sin plikt likmätigt låta saken gå vidare och Israelsson blev stämd inför tinget vid Slaka.

*

Någon dag efter händelsen träffade kyrkoherden syndaren och förklarade för honom, att det inte vore tillrådligt med någon nattvardsgång, innan målet vore avdömt på tinget. Men saken kom aldrig före och vid ett extra sammanträde var Johan inte närvarande. Vid nästa tillfälle, då nattvardsgång skulle äga rum i kyrkan, bad Johan Israelsson enträget att få deltaga, men kyrkoherde Kylander vägrade, och så kom det sig att Johan i fortsättningen varken ville eller vågade besöka kyrkan. Han kände sig utstött ur församlingen och började lida samvetsnöd. Hos kyrkoherden kunde han inte få någon hjälp. I stället beslöt han sig för att gå till landshövdingen. Då hade han gått och burit på saken i mer en två månader. Suppliken kunde han inte skriva. själv, utan fick hjälp av andra. I dokumentet avslöjar han sin själavånda och berättar om alla olyckor som detta år drabbat honom och hans familj. ”Inför Eders höga Nåde nödsakas undertecknad i djupaste ödmjukhet med denna skrift att förekomma ? beklagandes mitt stora elände ? huruledes jag icke allenast varit med en svår sjukdom behäftad, vilken jag fick i mars månad innevarande år (och) som kontinuerade till förlidno Olovsmässodag (= 29/7), som mig var dag hemsökte, utan ock under denna min sjukdom blev så svåra svag och yr, såväl därav, som ock att det hemmanet Rävantorp, vilket jag bebodde och brukade… måste med hustru och barn övergiva, och ovan uppå var till soldat angiven”.
Här måhända en förklaring bör inskjutas. Bönder, som brukade hemman var fritagna. från utskrivning, men däremot i regel inte folk utan eget jordbruk.
Men vi återgår till den stackars Israelssona olyckor. ”Att jag i denna min yrhet och eländiga tillstånd tog en häst emot Gudstjänstens slut sista böndagen och red ett stycke på vägen till mina släktingar i Mörtlösa och S:t Lars socken, varför min dåvarande kyrkoherde i Vist s:n haver mig angivit för kronobetjänterna, kyrkiones friheter förvägrat samt ock länsmannen mig till ett nyss överståndet ting vid Slaka instämt”.
Och där hade då Johan Israelsson inställt sig redan första tingsdagen tillsammans med sina rotebönder för vilka han tjänte soldat. Upprepade gånger hade han av länsmannen begärt att hans mål skulle komma före. Men länsmannen kunde intet åstadkomma och så löpte tinget till ända utan att Israelsson kunnat få något besked. Och nu kan jag ”till kyrkans friheter ej komma.. min fattiga själ till största skada. Alltfördenskull flyr till Eders Nåde i djupaste ödmjukhet om nådig hjälp härutinnan, att jag kunde till oftanämnda kyrkofriheter komma, som jag högeligen åstundar, och med nådigast förskona från några böter för kyrkans försummelse, emedan jag ingen gång, sedan frossan mig plågade och jag till kyrkan gick, fick vara för honom (dvs. frossan) obrydd, utan var gång frossade. Därför dristade jag mig icke gå till kyrkan om böndagen”.

*

Då landshövding Anders Leijonhjelm, en 60?årig karolinsk krigare som mist ena benet vid Poltava och fäktat med konungen i Bender, fick sig detta aktstycke föredraget ? det var sista dagen i oktober ? kunde han knappast tycka annat än att det var en bagatell och att han hade viktigare saker än så att tänka på. Men samtidigt tyckte han synd om den förre bonden, vilken tycktes lida verklig själanöd. Han bestämde sig följaktligen för att låta sin befallningsman i fögderiet, Sven Hwessing, av kyrkoherden infordra uppgift på anledningen till att Israelsson vägrats nattvarden samt av länsmannen varför han instämt Johan till tinget, då målet inte kommit före.
Befallningsmannens ingripande i ärendet vållade into mindre uppståndelse i Vists prästgård än i länsmansbostället hos länsman I. A. Sandberg.
Sandberg ansåg sig ? och så vitt man kan bedöma ? med rätta endast ha fullgjort sin lagliga skyldighet, då han efter anmälan från kyrkoherde Kylander instämde Israelsson. Han var också i den tron att åklagaren var där och kunde föra talan. Själv vågade han nämligen inte befatta sig med sådana saker. Målet kom emellertid åter före vid ett kort därefter hållet extra ting, vid vilket emellertid den försumlige ”sig alldeles absenterade” (= höll sig borta). Nu visste han icke alls hur. han skulle förfara.
Kyrkoherde Kylander å sin sida nöjde sig inte med att besvara Hwessings frågor, utan vände sig dessutom i en personlig skrivelse till landshövdingen. För befallningsmannen upprepade han vad Israelsson gjort den omskrivna böndagen, samt hänvisade till den kungliga stadgan rörande sabbatsbrott och dessutom till själva bönedagsplakatet, där utom de dubbla böterna också ”uppenbar kyrkoplikt” föreskrevs. Emellertid ansåg sig kyrkoherden inte kunna medge någon ”avlösning och Herrans heliga nattvard, förrän saken vore för vederbörande domstol närmare rannsakad och avdömd”. Detta hade han också meddelat länsman, ”förmodandes jag skulle här med icke vidare bliva besvärad”.
Dagen efter, den 8 november, satte sig Kylander ned och skrev ihop sin inlaga till Leijonhjelm. Och hans syn på fallet var något annorlunda än Israelssons egen. Johan hade framställt det så som om kyrkoherden skulle vägrat honom nattvarden. Det hade han visst inte gjort, utan blott föreställt honom ”att det vore rådsammare, så för hans bättre skicklighet till den heliga nattvarden, som för min större trygghets skull” att man läte nattvardsgången anstå tills tinget behandlat målet.
Därmed tycktes Israelsson vara tillfreds. ”Men sedan tinget har han icke talat ett ord med mig, (än) mindre sökt att komma till skrift och avlösning, utan gått immediate (= genast) till Eders Nåde med sin klagoskrift däröver”. Utan tvivel vill han genom ett sådant förfarande förolämpa mig, fortsätter kyrkoherden, eftersom jag inte kunnat gå med på hans begäran att förtiga saken, ”därmed jag skulle gjort mig delaktig i ”hans brott”. Icke heller kan jag underlåta nämna att Johan ”gör inför Eders Nåde en falsk förevändning av yrsel och befarande anstöt av sin sjukdom, ty sjukdomen hade han redan övervunnit och varit till kyrkan en och annan söndag”. Och varför skulle han inte kunna färdas till kyrkan och bevista gudstjänsten, då han både ridit förbi kyrkan och längre? ”Om han var så huvudyr, så att han intet kunde veta vad han tog sig för, så måtte lians hustru därför icke yra, som var i samråd och följe med honom.” Nej, anledningarna till hans frånvaro från kyrkan måste ha varit andra.
Men kyrkoherde Kylunder nöjde sig inte med dessa åtgöranden. Några dagar efter framställningen till länets hövding begav han sig själv upp till konsistorium, relaterade fallet och frågade hur han skulle förhålla sig. Trots att Israelsson inte pliktat, ”har han icke desto mindre enträget påstått att bliva av bemälte herr kyrkoherde med Herrans Heliga Nattvard bliva bespisad”. Och då detta nekats honom, hade han tagit sig orådet före gå till landshövdingen, vilket medfört att kyrkoherden blivit besvärad av kronans befallningsman.

*

Nu blev det fart på det vördnadsvärda konsistoriet. Man fick för sig att landshövdingen höll på att ingripa i dess rätt att döma och eventuellt bestraffa en präst som handlat emot kyrkans lagar. Och detta gick domkapitlets ära för när. Den 9 december skred man till uppsättande av en skrivelse till landshövdingen. Tonen var formellt hövlig men förmådde inte dölja församlingens förtrytelse. Konsistorium tvivlar ej på, heter det, sedan man i korthet rekapitulerat hans åtgärder, att Leijonhielm har sig väl bekante att vad prästernas förseelser i ämbetet anbelangar, sådana komma an på dess ”skärskådande”. Hade än kyrkoherden haft fog för utestängandet av soldaten från nattvarden, hade han inte dess mindre måst bevisa att denne verkligen förbrutit sig mot det kungliga plakatet. Men Kylander hade dock inte ägt rätt släppa Israelsson till ”salighetsmedlens nyttjande” förrän därom var rannsakat ”in foro”. Men måhända landshövdingen satt inne med någon annan kunskap om händelsen, som gjorde att han i resolutionen på syndarens supplik kunde anse det hela som vore det av ”intet värde att för världslig rätt andraga”. Hade han inte det, hemställdas att han nu gåve order till domaren att saken upptogs och avdömdes.
Tre dagar senare kom domkapitlets inlaga till Leijonhjelm. Denne gjorde sig inte någon överdriven brådska med att besvara den. Men när svaret några dagar före jul, den 21/12, uppsattes, blev det så mycket syrligare i tonen.
Av biskop Langs och konsistoriums skrivelse hade han förnummit hur kyrkoherden i Vist personligen varit i Linköping och beklagat sig samt undrat hur han skulle förfara med soldaten Israelsson. Och konsistorium hade tydligen fått för sig att landshövdingen anklagat Kylander för tjänstefel. Vad Leijonhjelm i själva verket gjort hade ju enbart syftat till att ge honom informationer i frågan. Genom sin befallningsman Hwessing hade han dels tillfrågat Vistherden om anledningen till att denne utestängt Israelsson från nattvarden och länsmannen varför denne för en sådan bagatell som denna dragit Johan inför ting. Dessa saker är de enda min resolution på Israelssons supplik innehåller, framhöll landshövdingen. Och ”tvivlandes intet Herr Biskopen och ven. (= vördnadsvärda) konsistorium att jag lärer hava mig bekant, det prästernas förseelser uti deras ämbete höra under domkapitlet”. Det är mig därutöver inte obekant ”att innan man får tillägga någon en förseelse uti sitt ämbete”, bör man verkligen höra denne huru det förhåller sin med hans sak, ”förrän man för slikt har skäl”. På soldaten Israelssons böneskrift har jag, som min remiss till domkapitlet utvisar, ”först velat göra mig därom underrättad” och genom Hwessing verkligen gjort. Någon annan resolution finner jag mig inte ha fattat i detta ärende, men måste uttrycka min förvåning att länsman inte fullföljt målet. Vidare kan jag icke tycka annat, än att i en bagatellsak som denna syndaren bort kunna stå behörig ”enplikte”, dvs. böta utan rättegång och andra krångligheter.
Slutklämmen i Leijonhjelms svar är synnerligen besk. Därest ”Hr Doctoren och Biskopen samt ven. konsistorium behagat . . . göra sig om det jag i detta mål gjort, närmare underrättad, hade intet blivit anfört att jag en sådan resolution, som dess brev lyder, utgivit, och herr kyrkoherden för någon försummelse i dess ämbete skolat tillställt”. Och jag vill förmoda att därest jag av någon ”begärer (i) något mål vara undervisad, det så ej lärer kunna uttydas att jag då tilltalar densamma för något fel uti dess ämbete”.
Vad biskop Lang och hans konsistorieledamöter tänkte och tyckte, då brevet från landshövdingen mitt i julveckan hamnade hos dem, är tyvärr inte känt. Men förmodligen var det inga fridens tankar även om man stillatigande måste finna sig i att bli tillrättavisad av den världsliga myndigheten.
Hur det gick med den stackars Israelsson är snart berättat. Kyrkoherden ansåg sig inte längre kunna vägra honom nattvarden och målet mot den försumlige avskrevs i tysthet ? straffet blev väl varning ? i varje fall höres i fortsättningen inte något av denna sak.

Biörn Helmfrid