Ur Östgöta  Correspondenten

datum okänt / HH

Eskils ek är ett välkänt träd för nästan alla som bor i Vists socken. Trädet står invid vägen mellan kyrkan och Sturefors gård. För de flesta är väl Eskils ek den trädruin som åskan slagit ned i men några menar att det är en betydligt friskare ek strax intill.

Hursomhelst: Eskils ek är ett begrepp i socknen. Men om trädet är välkänt, är det få som vet vem Eskil var. Men svaret, eller en del av svaret, finns i Östgöta Correspondenten den 29 maj och 3 juni 1880. Där har nämligen en ”August D” upptecknat en ”sägen” som har fått rubriken En hädelse. Där berättas om en av sex bönder i en by ”som vi vilja kalla Regnmyra” och som sägs ha legat vid Stångåns strand nära Sturefors gård.

Regnmyraböndernas hästar var allom bekanta och ”så stora, ståtliga och feta, att till och med ’sjelfva grefven på Sturefors’ eller ’han i Säby’ inte hade maken till sådana djur.”

Bönderna i Regnmyra var kända för att vara kloka, idoga, gudfruktiga och rika. Men för en av dem, – förre nämndemannen Eskil, gick det galet. Övermodet fick fatt i honom, han började supa och sätta sig upp mot Gud Fader själv när något gick honom emot.

En motgång bland många var att han förlorat en kappkörning med häst och vagn in till Linköping mot häradsdomaren i Norrberga. Besvikelsen och vreden vräkte Eskil över sin hustru Lisa och sonen Per, som gick hemma och försökte hålla gården i någorlunda ordning.

Så kom den ödesdigra dagen då Eskil skulle ge sig iväg till vintermarknaden i Linköping. Han spände Grålle och Bläsen för släden, svor och förbannade åt hustrun och for iväg. Men vid den stora eken några stenkast från Vists kyrka vrenskades hästarna och Eskil föll ut i svavelosande eder över djuren.

Häradsdomaren i Norrberga som hade vägarna förbi, bad Eskil att inte svära så fruktansvärt – ”ty då kommer du att bli sittande i en snödrifva till evig tid.” –

”Nej”, röt Eskil, ”om det än komme så mycket snö, att icke tornet på Wists kyrka syntes, så reser jag dock fram, det kan du ge dig sju — på”. Och så bar det iväg med ett hiskeligt piskande på hästarna.

Så gick det naturligtvis som det alltid går med onda män i goda sagor. På natten vräkte snön ner över bygden. Hela Regnmyras manliga befolkning fick morgonen därpå bilda ploglag med sex par oxar för att ta sig fram mot Vist. När de återvände framåt kvällen hade de sorgliga nyheter med sig. Eskil hade frusit ihjäl vid den stora eken på väg hem till Regnmyra.

Och sägnen slutar:

”Påföljande söndag hördes en entonig ringning från Wists kyrkotorn. Man begrof Eskil, han, som fallit offer för sitt öfvermod. Såsom inledningsord till den personalie, som prosten åtta dagar senare höll öfver honom, togs Mose ord: den som bannar sin Gud, han skall bära sin synd.

Ännu den dag i dag är står den ek, midtför hwilken Eskil den omtalte marknadsmorgonen mötte häradsdomaren i Norrberga, der han mente sig skola trotsa den, som rår öfver väder och vind, och der man dagen derpå fann Eskil jemte hästarne ihjälfrusna, och hon kallas af folket: Eskils ek.”

Finns det då någon verklig händelse bakom sägnens dramatik? I en artikel av Ove Hassler i ÖC den 3 juni 1978 nämns i all korthet att artikelförfattaren av en person fått två förklaringar till namnet Eskils ek. Den ena är att en Eskil har blivit hängd i eken. Den andra berättar att en Eskil, trots varningar, gav sig ut en stormnatt vintern 1868. Han lär ha sagt att han skulle ta sig fram även om ”snön blev lika hög som Vists kyrkas torn”.

Den första versionen kan avfärdas direkt. Många trädnamn med mansnamn har felaktigt kopplats ihop med ”galgträd” och sällan har det funnits bevis för ett sådant sammanhang. Den andra versionen hade sagesmannen fått av en person, som i sin tur fått den av sina föräldrar som var 14 år då Eskil skulle ha frusit ihjäl 1868. Läser vi sägnen förstår vi snart att olyckan – om den har hänt – måste ha skett mycket tidigare än 1868. Sägnen från 1880 är så allmänt hållen utan konkreta minnesdetaljer och med så mycken tillagd sedelärande moral att händelsen knappast ligger inom ”mannaminne”, dvs inom ca 70 ås avstånd. Formuleringen ”Ännu den dag i dag är” tyder också på att händelsen var ”gammal” redan 1880. Och 1868 fanns inget Regnmyra vid Sturefors, men däremot har det legat en by vid namn Tägneby vid Stångåns norra strand inte så långt från Eskils ek. Där bodde kanske en Eskil på 1700-talet som frös ihjäl under dramatiska omständigheter, så dramatiska att historien levde kvar på människors läppar från generation till generation. De verklighetstrogna detaljerna slipades med tiden bort och kvar blev en historia att använda som uppfostringsmedel. Det är gudfruktighet och inte svordomar som leder förbi eken till kyrkan.

Text :Ola Persson

Ola Persson var sekreterare i hembygdsföreningens första styrelse 1976.