Framlidne lantbrukaren Edvin Karlsson, Åndebäck, Grebo, som var mycket intresserad av sin hembygds historia, skrev i regel ner sina iakttagelser, händelser som har stort kulturhistoriskt värde. Genom tillmötesgående från en släkting till den avlidne har Östgötagrenadjären fått ta del av en historia om en knekt under Stavsäter i Vist som var socknens allt i allo. Bl.a. var han läkekunnig och botade en ung flicka som brutit ena lårbenet.

Knekt vid Stavsäter 1868 var Sven Stolt. Stolt hette från början Sven Gustaf Kilberg och var bördig från Kisa /N.Sj.

Händelsen tilldrog sig för rätt länge sedan, nämligen 1868. Emma, som flickan hette och i sinom tid blev mor till ovan nämnde Edvin Karlsson i Åndebäck, var dotter till Bjärka Säby nattvakt, boende strax intill Cedersberg. Dagen före sin konfirmation skulle hon springa bort i ett ärende åt sin far som utom att vara nattvakt även var godsets träskomakare.

Emma var till Hovetorp med flera par träskor och när hon sen skulle gå hem fick hon åka med en kvarnskjuts fram till Cedersberg. Då fanns där på vägen en grind. Emma hoppade av för att öppna, slinter och faller omkull, men kan inte resa sig upp. Hon hade brutit benet. Skjutsbonden lyfte upp henne på sitt kvarnlass och körde henne hem, där det blev en viss uppståndelse.

På den tiden var det inte att ringa efter ambulans, mycket mindre sända efter läkaren. En läkare hade på den tiden inget stort förtroende bland allmogen. I stället blev det för fadern till flickan att gå till Stavsäter, ca 10 km, där en sjukvårdskunnig knekt (namnet tyvärr okänt) var socknens allt i allo när det gällde vrickningar, benbrott m.m. Han kom, undersökte flickan Emma och förklarade att lårbenet var brutet på två ställen och att fallet var mycket svårt. Men resolut som han var vidtog han genast sina anordningar, gick ut i vedboden och klöv ut lämpliga träspjälor vilka talgades. Ett lakan fick offras och förvandlades till bindor, en sjukbädd anordnades på bolster stoppad med halm. Sedan spjälkade han och lindade benet efter de konstens regler som var hans egna, och den sjuka blev nedbäddad.

När den primitive doktorn gick förklarade han för mor Stava, så hette flickan Emmas mor, att Emma nog kunde bli bra bara hon inte fick hetsen (dvs. feber), ty då var det svårt att rädda livet.

Den gode knekten sparade sig inte utan gick varje dag den långa vägen mellan Stavsäter och Cedersberg för att se till sin patient. Vi kan tänka oss med den tidens sjukvård när inga som helst sanitetsartiklar fanns till förfogande i hemmen. Tillika var 1868 ett fruktansvärt år med svår torka och stark hetta som inte gjorde det mildare för den sjuke.

För varje dag som soldaten kom blev han allt mörkare och surare i sina miner men så kom den stund då han lyfte på det skrala täcket. Då drog ett leende över hans grova ansikte.

– Stava, skrek han, nu blir flickan bra! Kom hit och se!

Vad var det som gjorde honom så glad. Ja, i bandaget hade han funnit en lus, röd, ty hon var fylld av blod! Det var den tidens säkraste kännetecken på tillfrisknande!

Ja, det var verkligen så. Emma blev bättre och bättre i sitt ben och när hösten kom kunde hon börja att med hjälp av krycka linka sig fram.

Emma tog sin konfirmation och omsider kom hon till Sturefors slott där hon blev kammarjungfru åt greveparet Bielkes barn. Där stannade hon i 14 år. Då gifte hon sig och fick eget hem.

Avskrift ur Östgötagrenadjären julnummer 1976. Tidning för Kungl. Livgrenadjärregementet och Östergötlands försvarsområde samt dess kamratförening.