Den tid vi har möjlighet att se tillbaka på d.v.s. från mitten av 1600-talet och en längre tid framåt synes det, som om tiggeriet varit det vanliga sättet för helt utblottade människor, att skaffa sig livets uppehälle. Upprepade försök att förbjuda tiggeriet gjordes utan större framgång, förmodligen därför att inga andra utvägar fanns.

Vid flera tillfällen under 1600-talet ser vi uppgifter från Vist om tiggare som dött. En del hörde dock antagligen inte hemma i socknen eftersom varken deras ålder eller hemvist nämns. Exempel härpå är följande text i kyrkoboken:

”En tiggare död hos Nils Snickare 20-6-1674”

”En tiggerska död hos Jöns i Dala 26-4-1674”

Eller som vid ett annat tillfälle där texten bara lyder:

”Den 20-3-1662. Begrofs en tiggarflicka”.

Kanske blev hon funnen död på någon väg i socknen? Att även tiggare bosatta i socknen förekommer framgår av följande:

”Död 13-5-1668 Ett fattigt tiggarbarn från Gräshorfa”.

1698 års tiggareordning förbjöd tiggeri utanför den egna socknen och efter den tiden ser vi inte så ofta uppgifter om tiggare som dör, som exempel kan nämnas att peståret 1711 har vi två stycken som dör i socknen. Andra åtgärder vidtogs väl också för att förbättra situationen för de nödställda.

Sålunda blev 1696 förslag väckt om att varje gård skulle bidra med en bestämd del till de fattiga. Ett visst motstånd tycks dock ha rått hos gårdarna, varför det också i fortsättningen mest blev fråga om frivilliga gåvor. Vid denna tid tycks en fattigstuga ha funnits i Vist, då en ”Jakob Murmästare tager sig uppå vad som tarfas skulle i fattigstufan”.

Redan 1686 års kyrkolag hade anbefallt byggandet av fattigstugor. Uppgift om någon som dör på fattigstugan vid denna tid och de följande åren finns inte. Först 1738 syns den första uppgiften, då om en kvinna som dör på fattighuset. Vi ser sedan dödsfall där så gott som varje år. Vi vet inte hur många människor som vistas där samtidigt eftersom husförhörslängder inte finns vid denna tid, som mest dör 5 kvinnor där på ett år. Fattigstugan förefaller sålunda ha varit ett kvinnornas hus, då det under hela denna tid från 1738 och seklet ut, alltså en tid på 60 år, endast dör 4 män på fattigstugan mot ett 60-tal kvinnor.

Några barn dör inte på fattigstugan, men av följande protokollutdrag från 1770 ser vi att även barn fanns där:

”Som gossen Nils i fattigstugan nu bör tjäna sig födan och därtill inöfas, så beslöts att ackordera med Sockenskräddaren Abraham, att han måtte taga honom till sig och lära honom skräddarehantvärket. Uppå det att Abraham måtte finnas så mycket villigare härtill beslöts att gifva Abraham af fattigkassan 60 daler att han inte af Nilses ringa tjänst måtte blifva lidande. Af fattigkassan skulle ock tagas till litet kläder åt Nils som han nu nödtorftigt kunde behöfa till en summa af ? . I vilket ärende förfanns förslag, att numera då de fattige var Thoma dag pläga undfå en dusör kunde minskas, att de fattigas kassa inte alldeles måtte uttömmas. Då ock Nils rum blifver ledigt kommer det att lämnas till den fattiga och sjuka änkan Ingegerd i Pinnerum”.

Hur kunde då Nils liv i fattigstugan te sig? Förmodligen ingen dans på rosor. I protokollet (för 1763) talas om att nöden är ganska stor i fattigstugan och att de därstädes boende lida svårt av köld. De fattigas antal räknas 1783 och befinns nu vara inom socknen 31 vuxna och 46 barn, ”af vilka en del kunde göra något och de andra smånongom vänjas vid arbete”.

Tiggeriet förekommer fortfarande av följande två exempel att döma:

”Vidare föreställdes de tryckande omständigheter som gamla enkan Maria Larsdotter i Skrinhult vore statt uti. Dels såsom utfattig, dels som gammal, skröplig och svagsynt, samt således oförmögen att kunna genom tiggande inom församlingen, sitt liv uppehålla, beslöts därföre att hon tills rum blifver i fattigstugan får åtnjuta 1 lispund mjöl i månaden lika som de andra fattighjonen”.

Och från 1793.

”Comminister Cnattignius gav ock vid handen att tvänne utfattiga gossar voro honom i synnerhet bekante såsom de vilkas undervisning i kristendom blifvit försummad. Och de okunnige, nämligen Soldaten Tengmarks son som uppehåller sig i Vreta by och en tiggargosse i Skrinhult, varför i stöd av magasinspengarna han begärde att närvarande herrar och socknemän behagade taga i övervägande huruvida av magasinsfonden kunde tillåtas att deras utbildning påkostades.

Välborne Löjtnant Sandberg föreslog då att man skulle tala med murmästare Eklund på Sturefors gods som ägde en synnerlig och berömlig skicklighet i att lära barn väl läsa, vad han skulle för sitt besvär med ovannämnde barn begära. Och Herr Inspektor Södergren ville göra sig underrättad om några sådana okunniga barn fanns på Säby gods”.

I nästa sockenprotokoll senare på året ser vi att murmästaren skulle i ersättning ha en tunna säd. Till kläder åt Johannes skulle litet pengar tagas ur fattigkassan. Vidare var arbete sökt till Johannes vid Åtvids bruk men därmed skulle dock anstå till våren emedan han ansetts för ung, varför murmästaren skulle ta hand om honom till dess. Tittar vi i födelseboken ser vi att Johannes Tengmark är 11 år vid detta tillfälle.

Som vi ser fanns en särskild fattigkassa, kassan var nog inte så penningstark då det ideligen talas om faran av att den helt skulle tömmas. Även en magasinskassa fanns från 1760-talet varur säd till de fattiga utdelades. 1793 tycks ha varit ett svårt år ”då det på många ställen ej finns säd att köpa för pänningar”. Detta svåra år utdelades till de mest nödlidande på Sturefors gods 2 tunnor säd, på Stafsäter 1 tunna och slutligen till kronohemmanens fattiga 1 tunna. Även vid akuta nödsituationer kunde hjälp lämnas, då (1792) ”gamla enkan Sara Persdotter får ett lispund mjöl till dess fattigdel hunnit ordnas”. Jordägarna uppmanas också på det strängaste ”att intet vanfrägdat folk ta in på sina ägor” och enligt förordning 1788 kunde inflyttning vägras åt ”inhysehjon eller mindre arbetsfört tjänstehjon”.

I sjuttonhundratalets ganska så hårda tid, kan vi ibland skymta en och annan ljusglimt, då 1784 ”Sjuka drängen Sven i Göttorp och sjuka pigan Ingrid i Bersbo begärde församlingens rekommendationer till underhåll vid Medevi brunnslasarett. Som de voro kända för sjuka, medellösa och utfattiga, beviljades dem denna deras begäran”.

I början på 1800-talet ser vi att en förändring har skett. De tre stora gårdarna har nu var sin fattigstuga. Per David Videgren skriver också i sin 1817 nyutkommna bok ”Försök till en ny beskrifning” följande: I avseende på fattigvården inom socknen (Vist) ansvarar varje jordägare för de fattige på dess ägor, varför ingen sockenfattigstuga finnes inrättad. Till de mest åldriga och skröpligas understöd äro tvenne donationer gjorda. Den ena af Märta Timan från 1763 afsedd för fattiga åldringar. Och den af Löjtnant Ulrik Sandberg för fattiga skolbarn från 1815. Utom det få de mest behövande säd ur magasinet och penningar efter behov och församlingens anordning å de årliga sockenstämmorna”

Ur Märta Timans fond tycks det inte ha varit någon lätt sak att få bidrag då tydligen paragraf 2 varit en hake. I sockenstämmoprotokollet 1792 läser vi följande: ”Och vid behörig pröfning befanns att icke mer än ett enda fattighjon i församlingens fattigstufa vore så beskaffad som föreskriften i paragraf två av berörde testamentes författning så kunde varken pastorsämbetet eller församlingen tilldela några pänningar av bemälde intresse än änkan Anna Jakobsdotter i fattigstugan. Och de öfriga intressepänningarna läggas till det orörliga kapitalet”.

I mitten av 1800-talet finns i Vist tre fattighus, Säby fattighus heter Källsäter, Sturefors Peenemünde och Stafsäters heter Svartsäter.