Utarbetad av MANNE HOFRÉN
(Tryckt hos NORDISK ROTOGRAVYR Stockholm 1925)

Från godsets gamla gårdar och torp äro alla de byggnader, som nu under namnet Sandgården och torpet Löten bilda Bjärka-Säby Fornhem. Alla bohagsting och redskap härröra ävenledes från godset eller dess närmaste grannskap. Fornhemmet vill därför främst stå som ett monument över den idoga allmogen som släktled efter släktled odlat godsets mark – så gott sig göras låter vill det återge ramen kring lantmannens liv sådant det här gestaltat sig i helg och söcken.
I gårdstyp, byggnadsskick, heminredning, är denna anläggning typisk för ett tämligen stort område, omfattande åtminstone övergångsområdet mellan slätten och södra skogsbygden. Det stadium i den gamla  allmogekulturens utveckling, som man här medvetet strävat att få belyst, är denna kulturs sista traditionsbetonade blomstring under förra århundrades förra hälft, alltså ungefär Karl XIV Johans tid . Fornhemmets plan och systemet för de mångfaldiga föremålens ordnade bygger på de grundliga undersökningar av områdets allmogekultur, som under en följd av år bedrivits under ledning av Intendenten vid Nordiska Museet Sigurd Erixon, till vilkens brett lagda skildring av Bjärka-Säbyområdets etnografi den hänvisas, som önskar erhålla djupare kunskap härutinnan.

——-

Sandgården
Där Fornhemmets byggnader uppförts i godsets gamla djurgård ligga de omgivna av en vacker, leende natur, typisk för övergångsområdet till södra Östergötlands skogsbygd. Mellan skogbevuxna kullar sträcka sig bördiga, odlade marker och i fjärran skymtar Stångån. Ek och gran stå här sida vid sida och ända fram till stuguväggarna sträcker sig skogen, där den möter gårdens körsbärslund och aplar, täppa och humlegård. På detta sätt inramade av rikaste växtlighet ligga alltid gårdarna i dessa bygder, något som förlänar dem deras karaktäristiska prägel av idyll.

Vägen, som leder upp till Sandgården, svänger in vid gränsen mellan mangård och fägård. Liksom alltid i de gamla östgötagårdarna äro nämligen byggnaderna fördelade på en mangård och en fägård, skilda från varandra medels ett stängsel. Gårdar av detta slag finnas, förutom i Östergötland, i Södermanland, i Västergötland, i Småland och på Öland; runt om detta område påträffas gårdsformer av annat skaplynne. En större stugubyggning, flankerad av två mindre flyglar bildar mangården. Utom gården ligga vissa småhus såsom källare, vedbod och smedja. Det förnämsta huset är manbyggningen, stugan, som är hitflyttad från Sand under Stavsäter. Den är på gammalt sätt byggd av kraftigt timmer, hopfogat i »utknutar». Takresningen består av kroppås och sidoåsar, »siäsjer», sparrar och bräder. Byggnaden har tegeltak och rödfärgade väggar, två saker som först under 1800-talets förra hälft började förekomma vid bondgårdarna – dessförinnan stodo väggarna alltid gråa och taket var vanligen täckt med grönskande torv. Fönstren ha förstorats i senare tid; traditionen förtäljer om Sandstugan, att de små fönster, som vindsvåningen nu äger mot gårdssidan, fordom suttit nere och utgjort husets enda fönster. I knuten till vänster om ingången ses en intressant detalj, några inborrade hål. De äro s. k. »trollpinnhål» och ha använts vid allmogens gamla läkekonst på så sätt, att den som t. ex. hade ett sår vidrörde detta med en tyglapp och sedan lindade denna om en pinne, vilken drevs in i hålet i stuguknuten. På detta sätt troddes det onda lämna sin plats och övergå till träet. Dylika hål påträffas ofta å gamla hus i trakten, ett vittnesbörd om att seden varit allmän.

Den som träder in i huset ser, att det i undervåningen rymmer en liten förstuga, ett kök bakom denna och till höger ett stort rum, det som i bygden vanligen bär namnet »stugan». Köket har bakugn och spis, där försiggå alltså de flesta av de husliga sysslorna. Där brukar man också numera intaga måltiderna och det händer även, att man ligger där om natten. Stugan står därför som ett slags »finrum». I äldre tid däremot användes denna som hela familjens gemensamma matrum och sängkammare, detta var brukligt ännu för 50 år sedan. Det hände till och med att vissa husdjur hystes där, t. ex, höns, kalvar. Ännu längre tillbaka brukade även bakugnen ha sin plats i stugan, som alltså samtidigt tjänstgjorde som kök. Byggnader med bakugnen i stugan tillhöra vårt lands nordområde men kunna också påträffas i södra Östergötland (t. ex. Lötenstugan å Fornhemmet), där de dock en gång varit den förhärskande typen. Den omsvängning i vanorna, som ledde till att man förlade ugnen och de med den förbundna bestyren till rummet bakom förstugan synes i dessa trakter ha tagit sin början under 1700-talets förra hälft och berodde på inflytanden söderifrån.

Sandstugan är försedd med en låg övervåning och utgör ett exempel på vad som i trakten brukar kallas »nattstubyggning». Övervåningen rymmer nämligen förutom förstuga och kammare en större vind eller »nattstuga», som namnet antyder avsedd till sovrum. Seden att bygga hus med två våningar är ej gammal bland Östergötlands allmoge, först vid 1800-talets början eller 1700-talets slut började den vinna insteg. I förstugan finna vi uppgång till övervåningen samt dörrar till köket och stugan. I förstugan eller på husets yttervägg vid förstubron plägade vattenoket hänga och här sköt man gärna av sig träskorna när man kom in från de leriga. åkrarna. Dörrarna äro av kraftiga bräder, hopfogade med narar, »släta dörrar». Köket är litet; det har rappade väggar och ett tak, brunt av sot och rök. Rummet domineras av den stora öppna spisen av en i bygden vanlig form. Den är förenad med bakugn, där mynningen täckes med en »ugnstäppe», en lös järnplåt med handtag, som användes innan de nu brukliga luckorna på gångjärn blevo vanliga. På spisen, »hallan», ses bl. a. olika kärl för födans tillredande, kopparpannor med fötter och skaft (»skaftpannor»), en rymlig kopparkittel, kaffekokare av koppar, en kraftig hemsmidd stekpanna (»bråpanna» eller »base»). För pannor utan fötter finnas »fotringar»; kokkärl utan skaft lyftas med »grytgrepen». På den hyllformiga spiskransen stå stryk- och pressjärn av gamla typer. Invid muren finns en vrå för bränslet, »vevrå» och i taket framför spisen hänger en stång i krokar, »bröspetan», på vilken man plägade hänga brödkakorna till torkning. Möbleringen i köket är den som vanligen brukade förekomma i ett dylikt rum i denna trakt: framför fönstret ett matbord med skivor, »fällbord», stolar vid sidan om detta, längs ena långväggen soffa och i innerhörnet ett litet hörnskåp, vid motsatta långväggen ett stort skåp samt en öppen hylla för kärl, »fathylla». På golvet står en »mattavla», en möbel som varit ganska vanlig och som utgör en kombination av stol och bord. Vid en dylik mattavla brukade man ofta äta i vardagslag, åtminstone i enklare hem. Möblerna, skåp, bord, stolar äro av former som gå tillbaka till 1600-talet. Skåpet är utstyrt med målade blomster och bär årtalet 1817. Fathyllan är fylld med vackra fat och tallrikar av »Åtvidabergs koppar». På golvet »fathäck» med träfat, uppställda till tork efter diskningen. I det stora skåpet finnas allsköns husgeråd av trä eller metall, t. ex de redskap som, innan kaffekvarnarna kommo i bruk, användes att krossa både kaffe och kryddor med, nämligen trågformiga »kaffehoar» eller mortlar av trä, sten eller metall. I skåpet ses också s. k. »snibbskålar», svarvade träskålar med flikar, rödmålade med svarta ornament. Dylika skålar ha varit mycket vanliga i Östergötland. På skåpet stå prov på de drickskannor av trä, som användes i vardagslag; vid högtidliga tillfällen drack man i regel ur tennstop och i rika hus förekommo bägare och tumlare av silver.

Sandgårdens stuga är ett stort, vackert rum med rappade väggar, prydda med stänk. Taket har panel mellan bjälkarna, vilka alltså äro synliga. Golvet är belagt med trasmattor; bruket av dylika är nog ej så gammalt, golvet låg fordom i regel bart men beströddes vid helg med sönderhackat enris. I inre hörnet har rummet en stor öppen spis med rundad framkant; vintertiden fick stugan både värme och ljus härifrån men om sommaren brukade den vitlimmas helt och hållet och prydas med en stor blomsterkvast eller en knippa en- eller tallris, som ställdes längst in på »hallan». Rummets möblering är typisk östgötsk med bordet vid gavelfönstret, stora skåp på var sin sida därom, sängar och soffor längs långväggarna och ett skåp i hörnet vid förstudörren. Ett karaktäristiskt drag är placeringen av stolar framför de högt uppbäddade sängarna. Möblerna äro också synnerligen typiska för bygden. Främst gäller detta de stora skåpen, »klaffskåp» som de kallas, en möbelform som här blev mycket vanlig under 1800-talets förra hälft. Originell är den målade dekorationen å dörrarnas fyllningar – skålar eller andra kärl med några uppstigande blad och blommor i en dunkel färgskala. Dylika målningar utfördes omkring 1850 av en i Vist och Vårdnäs verksam målare. Rikare utstyrt är skåpet vid dörren, som också är mera ålderdomligt i form och dekoration; dörrarna prydas av blomster, som uppstiga ur urnor. Av en ålderdomlig form är också golvuret, prytt med rika blomstermålningar. Sängarna äro gustavianska utdragssängar, den i trakten allmänna formen sedan de äldre förut brukliga sparlakans- eller himmelsängarna kring 1800-talets mitt försvunno. Enligt det vanliga bruket äro sängarna högt uppbäddade och täckta med rutiga överdrag, »vepor» Framför fönstret står en möbel, som varit mycket vanlig i bygden, en kort soffa med utdrag, »enmanssoffa», i regel använd åt barnen. De stolar som ses i rummet äro av former från 1800-talets förra hälft. Väggarna prydas av speglar och tavlor. De två speglarna äro av ett på den svenska landsbygden vanligt slag, rätt tarvliga och enkla föremål, synbarligen alster av masstillverkning i städerna. Bättre äro tavlorna, som äro utförda av någon i bygden verksam konstnär. De äro s. k. bröllops- eller namnsdagsgratulationer och målade i glada, friska färger. Dylika gratulationstavlor äro något av det mest utmärkande för allmogekonsten i bygden.

I skåpen finnas allehanda bohagsting. Det stora skåpet vid dörren innehåller goda prov på de fordom så vanliga tennkärlen, kannor och fat. De två klaffskåpen innehålla bl. a. skedar, uppsatta på sina skedhyllor. Skedarna ha här i trakten oftast varit av gul metall. I bygden funnos vid förra århundradets början och mitt ett par hantverkare som gjöto skedar, ljusstakar m. m. av dylikt gods – en benämnes av folktraditionen »Gyllmakere-Lasse i Tråstorp», en annan »Johannes i Gatstugan». För övrigt innehålla skåpen en del fajans av det slag som tillverkades under 1800-talets senare hälft. Före denna tid användes ej mycket dylika saker i bondstugorna; servisen bestod av trä, tenn och koppar samt stengods. På 1850-60-talen var ett färgstarkt glaserat gods av utländsk tillverkning mycket på modet. Prov på detta ses i klaffskåpet till höger om bordet. I detta skåp finnas också en del vävnader och dräktpersedlar, bl. a. rikt broderade »bindmössor», vilka voro vanliga under 1800-talets förra hälft. En intressant sak äro de runda, stoppade »valkar» eller »kransar» som kvinnorna hade på huvudet till underlag för bördor.

Från förstugan leder en trappa upp till vinden. I trappuppgången och övre förstugan stå de kraftiga timmerväggarna nakna. I många gamla hus av detta slag ser man att liknande nakna timmerväggar ha snyggats upp med vitlimning, men detta synes vara ett ganska ungt bruk. Byggningens övre botten har samma planindelning som den undre, det finns en förstuga, i vilken trappan mynnar, över stugan ligger den stora oinredda »nattstugan», över köket en liten inredd kammare. Dylika vindskamrar bruka användas som bostad för gårdens döttrar eller också har någon åldring fått den till undantagsbostad. I detta hus har den tjänat det förstnämnda ändamålet; det säges att den bonde som ägde huset vid 1800-talets början lät inreda rummet till sin dotter. Samma bonde var en konstfärdig man och han smidde själv det vackra beslaget på dörren hit in. Det lilla vackra rummet har väggarna brukslagna och dekorerade med schablonmönstring i form av röda stjärnor och virvelrosetter mot gulaktig botten. Eldstaden är en s. k. rörspis, murad av tegel och byggd likt en kakelugn. Dylika rörspisar blevo vanliga under 1800-talets senare hälft och användes ofta än i dag. Möblerna i kammaren ha samma gustavianska karaktär som inredningen i stugan, en enkel säng av vanlig form, en brun byrå med klaff, ett rakt golvur och stoppade stolar, de senare i Karl-Johansstil. Bordet är av äldre form. Den bekväma vridstolen är av förnämare art än sina grannar i rummet, den lär också ha varit »postmästarstol» vid Brokind. På väggarna ses målade gratulationstavlor samt några bilder, som i glada färger återge de fyra årstiderna i form av kvinnor med sina respektive kännetecken. Lika färgglada äro gratulationerna, och det ser ut som om det vore en och samma målare som varit mästaren. För övrigt prydes rummet av ett par små speglar, som tillhöra samma stil och tid som den övriga möbleringen.

Redan namnet antyder, att »nattstugan» brukat användas såsom sovrum; man ser också ibland i andra gamla hus att den är möblerad med sängar. Ibland kan den också ha eldstad och vara fullständigt inredd. Men denna nattstuga är alldeles oinredd och tjänar som en vanlig vind till förvaringsplats för en del av de mångahanda föremål, som finnas på en gammal gård. Hit brukade de gamla möbler uppflyttas som ersattes av nya, här förvarades i kistorna husets bestånd av vävnader, här upphängdes de kläder som ej voro i användning. I denna nattstuga ses sålunda ett par vackra, med blomster målade skåp från 1700-talets slut, sådana som blevo omodärna när de gustavianska möblerna gjorde sitt segertåg genom bygden. Kistor och skrin av flera former finnas också. Vid gaveln står en lång omålad kista som tjänstgjort som rotekista, d. v. s. till förvaringsplats för den utrustning som tillkom rotens soldat. I taket hänger en »brödhäck», mellan vars pinnar brödkakorna ställdes. Bland de kläder som finnas här märkas en del gamla plagg av skinn. Skinnkläder ha nämligen varit allmänt brukade i bygden, det finnes ännu gamla sockenbor som använt sådana. Den mansdäkt, som hänger här, består av gula skinnbyxor med bruna, styva skaft nedanför knäna, ett plagg som erinrar om gamla husarbyxor, vidare av skinnväst och av en lång skinnpäls, »barpäls», med ullen inåt. Pälsen är åtdragen kring midjan – den kallas därför »mejpäls» – och har skörtet rynkat, den har bruna isättningar i ärmuppslagen och på bröstet samt ett brunt band kring midjan. Man använde också korta pälsar utan skört. Någonting som aldrig saknades var förskinnet. På huvudet bars om vintern skinnmössa, om sommaren rund toppig filthatt eller bredskyggig halmhatt, på fötterna grova becksömsskor, skor med näverbottnar, »svenskskor». På 40-talet kom det en man hit från Småland, säges det, som lärde bönderna förfärdiga och använda träskor, en fotbeklädnad som numera allmänt nyttjas.

I den rymliga nattstugan brukade vävningen ofta försiggå; här står också en gammal god vävstol mitt på golvet. Vidare ses här ett antal spinnrockar eller »spinnvagnar», som de kallas i bygden. Bland dem märkas tvänne »långrockar», med stora hjul som drevos för hand. Dylika långrockar äro av en mycket gammal och primitiv typ men än i dag finnas åldringar i socknen som kunna spinna på dem. Andra föremål, som höra till spånad och vävnad finnas också i denna välförsedda nattstuga – spolvagnar, härvlar, garnvindor, bandvävstolar. Här finns också en skrubbstol eller »skrubber» med kardor för ullberedning och ute i förstugan ses några redskap som använts vid beredningen av linet, nämligen »skäktstolar» eller »skäktträn» samt »skäktknivar» De senare ha ofta givits åt flickor som friargåvor och givaren har därför gärna utstyrt dem på mer eller mindre konstfullt sätt. I förstugan finnas också, på hyllan över trappan, de gamla redskapen för linnets mangling. Ett sådant »kaveldon» består av »kavel», kring vilket plagget hårt lindades samt ett med handtag försett »kavelbräde», varmed man rullade kaveln runt under stark tryckning. Även kavelbrädet har ibland fått tjänstgöra som friargåva och är därför ofta prytt med snidade ornament.

Bland allt annat husgeråd som finnes här märkas några vackra korgar, sannolikt alster av bygdens egna korgslöjdare i gammal tid, bland vilka traditionen nämner en »Jaen i Tjugumåla». Den som genomvandrat Sandstugan torde alltså ha funnit, att den danar en tämligen fullständig bild av ett mindre men välbergat östgötskt bondehem sådant det såg ut ungefär på Karl XIV Johans tid. Den gamla traditionsbundna möbelplaceringen, möblernas enkla och värdiga former samt sparsamma och smakfulla dekoration äro de drag, som främst falla i ögonen och som kanske utgöra grundbetingelserna för den gammaldags trevnad, som här råder inomhus. Till denna bidrog också i hög grad mängden av enklare eller konstrikare vävnader samt ej minst de krukväxter, som fordom liksom nu smyckade fönstren – de populäraste bland dessa ha här varit myrten, pelargonia och balsamin, »Kristi bloddrôppe» och »Kristi kôrsblomme», som blommade i endast tre timmar eller så länge som Kristus satt på korsets trä, vidare provinsrosor samt »Grise», ett slags fetbladiga växter, varav en läkande salva bereddes.

Den byggnad, som i väster flankerar manbyggningen står här i egenskap av undantagsstuga för gårdens gamla brukare. Den är hitflyttad från Stora Fallemo och har även på denna sin ursprungliga plats tidvis haft samma användning. Stugan är en väl timrad byggnad med utknutar, den är rödfärgad och täckt med gammalt enkupigt tegel som de andra mangårdshusen. Huset rymmer förstuga, stuga och ett litet kök. Det största rummet, stugan, har brukbeslagna och stänkornerade väggar, dörrar och foder äro målade i en vacker brun och blå ådring. Taket har panel. Mitt på inre gavelväggen ligger den öppna spisen. Stugans möblering har till större delen det lantligt gustavianska utseende, som är så utmärkande för bygden. Karaktäristiskt är golvuret. Framför fönstret ses en egenartad möbel, en kombination av bord och säng. Möbeln brukar kallas »bordbänk» eller »fållbänk» och har varit ganska vanlig i denna trakt.

Mera anspråkslöst är det lilla köket, där väggarnas timmer står naket, endast anstruket med limfärg. Här finnes en liten nischartad spis i den stora muren. Även förstugans väggar stå nakna; här ses en enkel stege, som användes när man ville upp till vinden över stugan. Mitt emot undantagsstugan ligger en från Stora Tolemålen hitflyttad byggnad, innehållande bod och drängstuga. Den är uppförd av timmer med väggarna brädklädda, det senare en ung företeelse på landsbygden. I byggnaden finnas två rum, det ena drängkammare, det andra matbod. Bruket att ha särskild bostad för drängarna är ej alltför gammalt. I äldre tider inhystes i regel allt tjänstefolket i stugan tillsammans med husbondefolket. Sommartiden lågo åtminstone drängarna ute i bodar och lador. Drängkammaren, som har en liten inbyggd kvist för ingången, är ett litet vackert rum med väggarna brukbeslagna och prydda med målad schablonornering i ett rikt mönster och glada färger.

Eldstaden är en »rörspis», längre tillbaks har funnits en liten öppen spis i detta hörn. Bland möblerna må påpekas en stor kista med rika målningar på insidan av locket – den härrör från Stora Långnäs och har sannolikt varit en »brudkista» Bordet och hörnskåpet äro av mycket gammal typ, men sängen och klaffen förete den vanliga gustavianska prägeln. I matboden ses en mångfald föremål, sådana som i ett välförsett hushåll plägade finnas. Lårar och »stånnor» för mjöl eller gryn, bunkar, baljor och tråg för kött och fläsk. De »stånnor» som finnas här äro höga, smala kärl, bildade genom urholkning av kraftiga trädstammar; de äro genom inskurna namn och årtal daterade till 1800-talets början. I taket hänger en hylliknande anordning, ett »ostbränne», på vilket de färska ostarna lades upp till torkning. På väggen finnes ett antal »ostkar», och »ostkorgar», i vilka osten formades. Ostkaren, som äro gjorda av trä, ha i regel snidad ornering i bottnen. I boden ses också ett stort träkar på fotställning, använt vid ölbrygden.

En trappa leder upp till spannmålsvinden, som har avbalkade lårar för olika slags säd. Riktigt långt tillbaka var denna vind delad i två rum, av vilka det ena då var klädbod. Att i bodarna ha dylika förvaringsrum för kläder var i gammal tid en vanlig företeelse, som dock övergavs när man började bygga boningshusen i två våningar. Utanför den egentliga gårdsplanen ligga de övriga förvaringshusen. En gammal intressant byggnad är källaren, hitflyttad från det nu försvunna torpet Hultet vid Vässentorp. Ovanpå det i sluttningen ingrävda, källarrummet äger den en liten timrad bod, täckt med vedtak. Till förvaring av potatis eller andra rotfrukter har man i bygden också rätt allmänt använt sig av en enklare anordning, nämligen s. k. pärgropar, bestående av en på ett torrt ställe i marken grävd grop med ett skyddstak över. Till förvaring av ved och dyl. äger gården i närheten av källaren vedbod eller »vedskull», en primitiv byggnad bestående av ett på marken ställt sadeltak. Ena väggen är byggd i vanlig gärdsgårdsteknik, den andra i s. k. skiftesverk. Skullet härrör från Berglundstorpet. Utanför mangården ligger också smedjan. Bastu och smedja voro högst eldfarliga byggnader, varför det redan under medeltiden stadgades att de skulle förläggas avskilt. Sandgårdens smedja är ett litet vackert, timrat hus under torvtak och har förr stått vid Gräshorva. Den rymmer en fullständig samling av de gamla redskap, som behövdes för smidet till husbehovs. I hörnet ligger härden eller »smefyrn» med sin ässja. Bälgen drives medels en i taket uppgillrad hävstång, ett vanligt sätt i äldre tid. Mitt på golvet står kubben med städet. Vid denna brukade hänga ett horn fyllt med sillake, avsedd att »väte stampa i» vid smidet. På »filbänken» och på väggarna ses olika slags redskap – hammare, tänger, durkslag, gängskivor och svängjärn, sänken, lodbräda, alnmått. Alnmåttet är av järn och enligt inskrift smitt av Sandelius, en gammal smed vid Skorpa. Här finnas också redskap för hovslageriet, t. ex. »verkjärn».

För torkning av linet efter rötningen funnos fordom vid många gårdar särskilda små hus, bastur. Men man betjänade sig också i stor utsträckning av den enklare anordningen med »brytgropar» eller »bastugropar», bestående endast av en fyrsidig, stensatt grop i marken med ett antal störar över mynningen. Vid användningen av gropen gjordes en brasa på bottnen och i den uppstigande hettan fick linet torka, utlagt över stängerna.
På fägårdens byggnader nedlades i äldre tid långt mindre omsorg än på mangårdens, kreaturshusen voro i regel trånga, mörka och kalla. Här består fägården av tre längor, alla uppförda av timmer. Väggarna stå gråa och som vanligt i de äldre fägårdarna äro taken täckta med halm. Av dylika tak ha i bygden förekommit två slag, »bindtak» och »hångtak». På Sandgårdens loglänga ses prov på den senare formen, som är den äldsta och ursprungligaste i dessa trakter. Underlaget utgöres av takstolar i form av upptill hopknäppta sparrar, som nertill äro inhuggna i väggbanden; på sparrarnas översida finnas ett antal inborrade stående pinnar och mot dessa vila längsliggande störar, »raft». På raften är halmen löst utbredd, den kvarhålles medels stänger, »hång» hopknäppta över nocken och vid takfoten nertryckta med horisontellt liggande slanor. I ett sådant tak finnes alltså ganska mycket trävirke, en orsak till röta i halmen, varför hångtaket i regel ej blir så långlivat. Varaktigare är bindtaket, som har varit det vanliga i sydligaste Sverige och som under 1800-talets senare hälft började förekomma även här i Östergötland. Sandgårdens stallslänga är täckt med dylikt bundet tak. I ett sådant tak bands halmen fast vid raften med tillhjälp av vidjor och spröt, hång behövdes alltså icke, med undantag av korta dockor över nocken. Ett bindtak var rätt svårt att lägga ordentligt varför man ofta såg sig tvungen använda särskilt kunniga taktäckarc till hjälp. Många tak här i trakten lades sålunda av en »Täck-Jösse» från Skeda. Numera äro båda slagens halmtak sällsynta i trakten, främst beroende därpå att den använda halmen måste vara riktig långhalm, som icke kan erhållas med de moderna tröskningsmetoderna.

I stallslängan ingå tvenne byggnader, nämligen en öppen redskaps- eller vagnbod, »vagnskull», som fordom stått vid Stora Långnäs, samt en från Häradsveden härrörande stallbyggnad. I »skullet» ses exempel på gammaldags åkdon och jordbruksredskap, bl. a. årder av olika former samt en ålderdomlig plog med träfjöl och en något yngre med hemsmidd järnfjöl. Av harvar finnas två former representerade, en fyrkantig med raka järnpinnar och en triangulär med kloformigt framåtböjda pinnar. En synnerligen primitiv redskapsform är sladden, bestående av en bräda med en märla på översidan för anspannet. Bland åkdonen märkes en arbetsvagn med kraftiga hjulaxlar av ek samt en vackert utstyrd släde. Här finnes också uppställd en kolryss, flätad av spån.

I stallet finnes ett slags innertak av gärdselvirke med hö och halm ovanpå. Här ses bl. a. selbågar och lokor av äldre former. Den vanliga selbågen har formen av ett i svag båge böjt trästycke med smiden och saknar mera framträdande dekoration. Lika enkla äro lokorna, som dock ibland kunna ha ett snidat fågelhuvud i spetsen. Här finnas också gamla ok för körning med oxar. Rummet intill stallet är slöjdbod och här finnes en full uppsättning av redskap för snickeri, träskotillverkning och laggning, yrken som i gammal tid ofta idkades på gårdarna till husbehov. Till träskomakeriet höra bl. a. »träskoborr», »skav» och »skedjärn». De flesta laggarverktygen härröra från Smedstorp, där ett par generationer åbor idkat detta yrke. Bland de många redskap som laggaren arbetade med märka vi »laggtavlan», »bänkknekten» och »bannkäringen», »krysstaken» och »krysskniven», »bröstboffeln» samt många slags »skav»- och »skjölpjärn». I slöjdboden finnas också några redskap för repslageri, en erinran om att hårrepstillverkningen fordom utgjorde en viktig binäring i vissa sydöstgötska socknar.

Mitt emot stallet ligger en från Sadelmakarhem inflyttad länga, som rymmer loge och fähus. Fähuset är trångt och upplyses endast genom en liten glugg med skjutlucka. För värmens skull finnes ett innertak av gärdsel. En dörr leder till logens ena lada, där kreatursfodret förvarades. I fähuset finnas klovar, »knäppen», av järn eller av böjda vidjor, skällor samt föremål som använts vid mjölkningen. Till sönderhackande av rotfrukter till kreatursföda tjänade »kålesset», en s-formigt böjd kniv på långt skaft.

Logen är av den i bygden vanliga typen med ett smalt mittrum för tröskningen, »logkistan», som genom låga balkar är skilt från de lador eller »golv» som ligga på var sida. Även i mannaminne har tröskningen rätt allmänt skett med slagor; prov på dylika ses här. Slagan består av tvenne käppar, »handval» och »slagval», hopfogade med ålskinn eller läderremmar. Här ses också andra redskap som brukats vid sådd, skörd och tröskning, såsom såskäppor, liar och skäror, kastskovel och »ressel».

Exempel på gammaldags grepar och spadar finnas här även. Ett synnerligen primitivt redskap är »rysttjugan» varmed den tröskade halmen omskakades. Greparna äro dels enbart av trä, dels med järnskoning, dels enbart av järn, en utvecklingsgång som vi också återfinna hos spadarna.

Mot gaveln av fähuset är uppbyggt ett »skull» med snedtak. Det har stått vid Kolbotten och är uppfört i skiftesverk, d. v. s. korta, i ändarna tillspetsade stockar äro infällda i stående stolpar, ett byggnadssätt som ej varit alltför vanligt i trakten. Mest har det förekommit vid smärre hus. Dylika skull, avsedda till förvaring av ved, redskap el. dyl., brukade i regel finnas invid ladugårdshusen. I vinkel mot denna länga ligger svinhuset, hitflyttat från Mumsmålen. Det består av två rum, det ena utgörande en senare tillbyggnad, som ej har timret hopfogat i korsknut utan i s. k. laxknut, en yngre form. Vid gränsen mellan mangård och fägård ligger brunnen med dess höga brunnstång. Härinvid finnes också vattenhon för kreaturen – en lång urholkad stock. Ett stycke utanför fägården ligger slutligen en liten hölada, byggd av obilat, smäckert timmer och täckt med halm. Den härrör från torpet Röken.

Torpet Löten
Enklare och oansenligare än gården ter sig det lilla torpet, vars gamla grå hus också återge ett vida ålderdomligare bostadsskick. De två byggnaderna, stuga och bod, äro hitflyttade från det nu försvunna torpet Löten och uppförda i samma läge de intogo på sin urspungliga plats. Stugan är byggd av korsknutat timmer och endast sju stockvarv hög. Den är också ett exempel på den hustyp, som i trakten kallas »sjuvarvsstuga». Byggnaden är täckt med ett grönskande torvtak. Stommen i taket består av kroppås, sparrar och bräder över dessa. På bräderna ligger ett halmlager – längs takfoten näver. Halmen och nävern kvarhålles genom ett dubbelt torvlager. Utmed takfoten ligger en bjälke, »mullrävel», som hindrar torven att glida ner och på gavlarna göra breda »vingskivor» samma tjänst. Torvtaken äro numera alldeles försvunna här i bygden. Fordom voro de allmänna, isynnerhet på mangårdshusen. Redan vid 1800-talets början kom emellertid taktegel till användning i Östergötland och detta undanträngde omsider alla äldre taktäckningsmetoder.

Stugan har små, kvadratiska fönster och en låg dörr. Planen liknar Sandstugans. Här finnes dock icke något åtskilt kök som i denna, rummet innanför förstugan är endast ett kontor utan eldstad. Bakugnen har sin mynning mot det stora rummet, stugan, som därför också gör tjänst som kök. Detta är ett ålderdomligt, intressant drag, som en gång har varit genomgående i bygdens boningshus ända tills under loppet av 1700-talet ett särskilt kök, som i Sandstugan, började förekomma. Sådana hus som Lötstugan påträffas numera allmänt först i Mälarlandskapen och det nordsvenska området. Ett annat åldrigt drag i Lötstugan är, att det stora rummet saknar innertak, det är öppet ända upp till kroppåsen eller »grötåsen», som ligger synlig. Huset är alltså en s. k. »kroppåsstuga», en mycket gammal byggnadstyp som i enstaka exemplar kvarlevt in i vår tid. Väggarna i stugan äro som vanligt beslagna med lerbruk. Taket är vitlimmat. Dörrarna och all annan fast träinredning äro målade i den förr så omtyckta bruna färgen. Samma färg återfinnes också på det mesta av bohaget. Möbleringen går i det vanliga östgötaschemat – sängar i hörnen, bord vid gaveln, ett skåp vid ingången o. s. v. Sängarna äro enkla, lådformiga »ståndsängar». De fordom brukliga »förlåtesängarna», som ännu i mannaminne ha förekommit, äro nu alldeles försvunna. En möbeltyp med medeltida anor är »vändbänken», vars ryggstycke är vridbart kring tappar. En dylik bänk brukade i gammal tid stå som »Försäte» vid gavelbordet i stugan. Övriga sittmöbler utgöras av stolar av ek i 1600-talets raka, kraftiga former. Av 1600-talskaraktär är också bordet. I vardagslag brukade man ofta äta vid »tavlan» eller »bordstolen», en möbel som är en sinnrik kombination av bord och stol. På vanlig plats vid dörren mot förstugan står ett stort målat skåp och invid spisen ses fathyllan med kärl av trä och koppar. En lång hylla på främre gaveln över dörrarna är en möbel som var karalitäristisk för de gamla kroppåsstugorna; den kunde ibland växa ut till flera våningar, så att den fyllde hela gavelfältet. Smala hyllor brukade också finnas över fönsterna och vid dem fastsattes de korta gardinerna. Rummet innanför förstugan tjänstgör som förvaringsrum för diverse bohag, här ses kistor och skrin samt en del verktyg för linberedning, spånad och mangling. Även detta rum saknar särskilt innertak. Mellan ett par sparrar finnes en i rep hängande ribba, ett »bänne», som använts till upphängning av kläder eller dylikt.

Torpets bod är ett ytterst litet, knuttimrat hus, täckt med bräder. Den har ingång på långsidan och innehåller ett enda rum.Även här smyger sig kring de små grå husen en rik växtlighet. Gården har sina fruktträd och kring stugan frodas allsköns gammaldags blomster. Och kring sina kupor av halm – som om vintern täcktes med strutformiga hattar av granbark – surra bina, plikttrogna och flitiga, liksom människorna i de gamla gårdarna.