Fornhemmet vid Bjärka-Säby

Ur Linköpings Stifts Julbok 1927

Under flera årtusenden ha östgötarnas bördiga bygder legat under plogen. Oändligt många generationer har här sått och skördat, och under tidernas lopp har här en idog bondeklass växt fram, en klass, som dånat och format en traditionsbunden bondekultur, vilken i allra högsta grad besitter de många goda egenskaper, som äro utmärkande för gammal svensk allmogekultur. I alldeles särskild grad röjes denna gamla odalmannakultur i utformningen av byn, gården och hemmet. De nutida östgötarna ha i detta liksom i så många andra avseenden fått ett rikt kulturarv. Överallt på slätten och i skogsbygden stå gamla byar och gamla gårdar, präglade av gångna tiders smak och sed. Det är då ganska påfallande att inom detta rika bondelands gränser ännu ej rests ett sådant monument över den gamla allmogekulturen, som ett stort frilufts museum utgör – Ett östgötskt Skansen saknas ännu.

Dock ha på många ställen bygdemuseer skapats, avsedda att forma bilden av gammalt bostadsskick och arbetsliv i en socken eller något annat område, anläggningar av mycket skiftande storlek och skaplynne. En sådan forngård, den största hittills inom landskapet, är det, som tack vare godsägare O. Ekmans varma intresse för den egna bygden och dess folk i gammal tid och ny, under några år vuxit fram på Säbygodsets mark. Denna vackra friluftsanläggning, som går under namnet ”Sandgården och torpet Löten”, omfattar nu fjorton byggnader, grupperade i en bondgård och ett mindre torp. Alla byggnaderna, liksom alla bohagsting och redskap, som fylla dem, härröra från godset eller dess närmaste grannskap. Fornhemmet vill därför främst stå som ett monument över den allmoge, som släktled efter släktled odlat godsets jord. I gårdstyp, byggnadsskick, heminredning är anläggningen dock typisk för ett tämligen stort område, omfattande den del av landskapet, som ligger söder om slätten.

Den gamla gården och dess torp har fått en utomordentligt vacker plats i godsets gamla djurgård. Alldeles intill ligga odlade fält, vilka verksamt bidraga till att jaga bort museistämningen. Blickar man från gården mot åker och äng, står man mitt i det levande livet. En känsla av liv vill också själva fornhemmet ge – i stugorna står allt, som om mor endast vore borta en stund på visit hos grannens, och i redskapshus, slöjdbod och smedja väntar allt på husbondens och drängarnas starka händer. Den, som med kärlek och vördnad och kunskapstörst betraktar det gamla, för honom är allt detta icke dött, där pulserar ett liv, som räknas i århundraden och årtusenden – den mänskliga kulturutvecklingen.

Den, som besöker ”Sandgården ”, finner en typisk östgötsk gammal bondgård, bestående som vanligt av en mangård med stuga och flyglar samt av en mitt emot liggande ladugård med tre längor. Utanför själva gården ligga källare, ”vedskull”, smedja och lada. Alla byggnaderna äro timrade och rödfärgade. Taktäckningen lämnar prov på alla metoder, som i gammal tid använts inom landskapet. Smedjan, ett litet vackert hus, som förr stått vid Gräshorva, är täckt med grönskande torv. Den rymmer en fullständig samling av de gamla redskap, som behövdes för smidet till husbehov. I hörnet ligger härden eller ”smefyrn” med sin ässja.

Bälgen drives medels en i taket uppgillrad hävstång, ett vanligt sätt i äldre tid. Mittpå golvet står kubben med städet. Vid denna brukade hänga ett horn fyllt med sillake, avsedd att ”väte stampa i” vid smidet. På ”filbänken” och på väggarna ses olika slags redskap hammare, tänger, durkslag, gängskivor och svångjärn, sänken, lodbräda, alnmått. Alnmåttet är av järn och enligt inskrift smitt av Sandelius, en gammal smed vid Skorpa. Den ena av flyglarna utgör ”undantagsstuga”, den andra inrymmer matbod och drängstuga.

I matboden ses en mångfald föremål, sådana som i ett välförsett hushåll plägade finnas. Lårar och ”stånnor” för mjöl eller gryn, bunkar, baljor och tråg för kött och fläsk. De ”stånnor”, som finnas här äro höga, smala kärl, bildade genom urholkning av kraftiga trädstammar; de äro genom inskurna namn och årtal daterade till 1800-talets början.

På fägårdens byggnader nedlades i äldre tid långt mindre omsorg än på mangårdens. Kreaturshusen voro i regel trånga, mörka och kalla. Här består fägården av tre längor, alla uppförda av timmer. Väggarna stå gråa, och som vanligt i de äldre fägårdarna äro taken täckta med halm. Av dylika tak ha i bygden förekommit två slag, ”bindtak” och ”hångtak”. På Sandgårdens loglänga ses prov på den senare formen, som är den äldsta och ursprungligaste i dessa trakter. Underlaget utgöres av takstolar iform av upptill hopknäppta sparrar, som nertill äro inhuggna i väggbanden; på sparrarnas översida finnes ett antal inborrade stående pinnar och mot dessa vila längsliggande störar, ”raft”. På raften är halmen löst utbredd, den kvarhålles medels stänger, ”hang”, hopknäppta över nocken och vid takfoten nertryckta med horisontellt liggande slanor. I ett sådant tak finnes alltså ganska mycket trävirke, en orsak till röta i halmen, varför hångtaket i regel ej blir så långlivat. Varaktigare är bindtaket, som har varit det vanligaste i sydligaste Sverige och som under 1800~talets senare hälft började förekomma även här i Östergötland. Sandgårdens stallslänga är täckt med dylikt bundet tak. I ett sådant tak bands halmen fast vid raften med tillhjälp av vidjor och spröt, hang behövdes alltså inte, med undantag av korta dockor över nocken. Ett bindtak var rätt svårt att lägga ordentligt, varför man ofta såg sig tvungen använda särskilt kunniga taktäckare till hjälp. Många tak här i trakten lades sålunda av en ”Tåck-Jösse” från Skeda. Numera äro båda slagens halmtak sällsynta i trakten.

Den som träder in i stora byggningen – hitflyttad från Sand under Stafsäter -, skall finna ett välförsett gammaldags bondehem. Hemmets viktigaste rum är ”stugan”, det stora rum, som upptar större delen av husets undervåning. Rummet är möblerat enligt det gängse bruket i äldre tid. Vid gavelfönstret står bordet, flankerat av två stora skåp, i båda hörnen sängar och vid ingångsdörren ett skåp. Möblerna äro av former från 1700-talets slut och 1800-talets början, många prydda med färgglad blomsterm’lning. Färgglada äro också de målade gratulationsbreven, som pryda väggarna. I skåpen fyllas lådor och hyllor av kläder och linne, av tenn, koppar och porslin. Välförsett med husgeråd av alla slag är också köket, där fathyllan står full med ”Åtvidskoppar”. En trappa upp i byggningen finner man en liten vacker kammare, som tänkes använd av gårdens dotter, och på vinden, eller ”nattstugan”, står vävstolen, där hennes flinka händer syssla.

Den som genomvandrat Sandstugan, torde alltså ha funnit, att den danar en tämligen fullständig bild av ett mindre, men välbergat östgötskt bondehem, sådant det såg ut ungefär på Karl XIV Johans tid. Den gamla traditionsbundna möbelplaceringen, möblernas enkla och värdiga former samt sparsamma och smakfulla dekoration äro de drag, som främst falla i ögonen och som kanske utgöra grundbetingelsernaför den gammaldags trevnad, som här råder inomhus. Till denna bidrog också i hög grad mängden av enklare eller konstrikare vävnader, samt ej minst de krukväxter, som fordom liksom nu smyckade fönstren – de populäraste bland dessa ha här varit myrten, pelargonia och balsamin. ”Kristi bloddroppe” och ”Kristi korsblomme”, som blommade i endast tre timmar, eller så länge Kristus satt på korsets trä. Vidare provinsrosor samt ”grise”, ett slags fetbladiga växter, varav en läkande salva bereddes.

Enklare och oansenligare än gården ter sig det lilla torpet, vars gamla grå hus också återge ett vida ålderdomligare bostadsskick. De två byggnaderna, stuga och bod, äro hitflyttade från det nu försvunna torpet Löten och uppförda i samma läge de intogo på sin ursprungliga plats. Stugan är byggd av korsknutat timmer och endast sju stockvarv hög. Den är också ett exempel på den hustyp, som i trakten kallas ”sjuvarvsstuga”. Byggnaden är täckt med ett grönskande torvtak. Stommen i taket består av kroppås, sparrar och bräder över dessa. På bräderna ligger ett halmlager – längs takfoten näver. Halmen och nävern kvarhållas genom ett dubbelt torvlager. Utmed takfoten ligger en bjälke, ”mullrävel” , som hindrar torven att glida ner, och på gavlarna göra breda ”vingskivor” samma tjänst. Torvtaken äro numera alldeles försvunna här i bygden. Fordom voro de allmänna, i synnerhet på mangårdshusen. Redan vid 1800-talets början kom emellertid taktegel till användning i Östergötland, och detta undanträngde omsider alla äldre taktäckningsmetoder.

Även här smyger sig kring de små grå husen en rik växtlighet. Gården har sina fruktträd, och kring stugan frodas allsköns gammaldags blomster. Och kring sina kupor av halm – som om vintern täckas med strutformiga hattar av granbark – surra bina, plikttrogna och flitiga, liksom människorna i de gamla gårdarna.

Från hus till hus, från rum till rum kan man så vandra i denna stämningsfyllda forngård och finna allt på sin plats, som bör finnas. Att här beskriva allt med några fattiga, torra ord är icke möjligt den intresserade hänvisas till den lilla vägledning över fornhemmet, som utkommit i tryck, och givetvis främst till fornhemmet självt!

Till avslutning vill jag låna dessa ord av författaren Carl Svensson-Graner:

”Då man vandrat omkring på Bjärka-Säby fornhem med dess minnen av olika slag, finner man till slut, att dess säregna tjusning beror av den förening, som natur och kultur här på ett lyckligt sätt ingått. Den, som det förunnats att vistas här någon dag i den ljuvliga vårmånaden, han medför minnen och intryck, som sent skola förblekna. Ty det har varit som att leva naturens eget liv med dess stilla, långsamma gång, och man har fått känna som en reflex från de lugna och trygga människor, vilka en gång mätt golven i dessa hus med sina steg. De kände ej den hast och brådska, som är signaturen för vår tid, och likväl hunno de med så mycket. Det är något av kraft och hälsa i att ana sig tillbaka till den stilla rytmen hos det liv, som en gång spirade, blommade och vissnade bort i denna omgivning.

Och utanför blommar hela den nya våren! Vitsippor, stora som julrosor, blåsippor i olika färgschatteringar, några nästan röda, gyllene primulor och solgul ranunkel lysa på gräsmattorna och på renarna längs vägen till fornhemmet. Ide höga träden stämma fåglarna varje morgon upp sin pastorala symfoni, där finkar, lövsångare och trastar traktera de olika instrumenten. Det är ett jublande och flöjtande och visslande i dessa olika satser, där de mest oväntade ledmotiv plötsligt dyka upp med melodiska klangeffekter. Bjärka-Säby är, bland annat vackert, också ett sångfåglarnas förlovade land. En sådan trastmusik, som man fick höra här i de klarnande kvällarna efter dagens regn, hör till det sällsynta och fulländade. Hela skogen genljöd av en obeskrivlig musik.

Vänder man så sist sin blick till den fornhemmet närliggande hjortparken, så får man då och då se en hjord av gråbruna, skygga djur plötsligt komma glidande ut ur skogens skymning, en böljande flock på lätta fötter över den mjuka mossan. Så stanna de alla på en gång, då något tilldrager sig deras uppmärksamhet. Det är som om skogens egen skygga själ med ens toge gestalt i dessa djur, som försvinna som en syn in i skogens djupa snår lika oförmodat, som de nyss uppenbarade sig.

Så är ett besök vid Bjärka-Säby fornhem ej endast intresseväckande för den inblick det ger i en förgången tids allmogekultur, utan också för de djupa och starka naturintryck besökaren får av en arkadisk bygd.”

Manne Hofrén