Ur Regnbågen Östgöta Correspondenten-1978-10-07

Av Ola Persson

Bjärka-Säby fornhem, beläget strax bakom hjorthagen vid Säby bro, är ett minne av de värdefulla insatser för hembygdsvården som godsägare Oscar Ekman gjorde under sin livstid. Vid sidan om de högt kompetenta forskningar han bekostade, och som kom till uttryck i den stora monografin om Bjärka-Säby, lät han alltså skapa detta friluftsmuseum, som när det stod färdigt 1924 var vida bekant och mycket besökt, inte minst av skolklasser.

Bjärka-Säby fornhem är emellertid inget vällyckat namn, eftersom det inte leder tankarna till vad det är tänkt att vara – en bondgård. I det här fallet en bondgård av det karakteristiska slaget i de här trakterna mellan slättland och skogsbygd under förra hälften av 1800-talet.

Anmärkningsvärt är dessutom att Bjärka-Säby fornhem aldrig har varit en levande gård. Dess sammanlagt tolv byggnader har alla flyttats till denna plats i eklundarna vid Stångån Det kan låta förklenande för ett friluftsmuseum av det här slaget att inte vila på ursprunglig grund, men i det här fallet blev följden av flyttningen till stort gagn för hembygdsvården. Av spridda byggnadsrester i Vist samlades här en enhet som både till ålder och struktur överensstämmer med dem som allmogen för mer än 150 år sedan bodde och arbetade i.
Hembygdsförening

Fornhemmet var emellertid hotfullt nära att dö även som museum. Efterkrigstiden innebar en intensiv rationaliseringsiver inom jordbruket, och den var sällan förenlig med de kostnader hembygdsvården krävde. Fornhemmet höll därför på att bli ett av de många offer som gick upp i rök på den nya tidens maskindyrkande altare – om inte några av de sista entusiasterna i Vists socken i protest mot förfallet slöt sig samman i Vists hembygdsförening och gick till motattack.

Det var på hösten 1976. Tack vare råd och dåd av dåvarande landsantikvarien Sven E Noreen, numer länsantikvarie, och ekonomiskt stöd från Linköpings kulturnämnd skapades förutsättningar för ett lyckosamt renoveringsarbete. Till saken hör även att Vists hembygdsförening genom avtal med fornhemmets ägare fick dispositionsrätten till museet.

Reparationsarbetet har avancerat så långt att fornhemmet nu kan se sina besökare i ögonen utan att skämmas. Visserligen återstår ännu mycket att göra innan allt är klart, men eftersom visiter och frågor blir alltfler kan det vara på sin plats att lämna några korta upplysningar om fornhemmets byggnader. De första husen som möter besökaren är en låg stuga med intilliggande bod. Det är torpet Löten, som inte längre existerar på kartan, och som består av förstuga, ett litet förrådsrum och en storstuga med bakugn. Löten är tänkt att vara en kontrast till den ”finare” huvudgården och samtidigt visa, hur de flesta människor levde i Sverige under 1700-talet. Torpets ålderdomliga karaktär framhävs först och främst av kroppåskonstruktionen – huset saknar innertak. Eftersom både torpstuga och bod var svårt förfallna tvingades hembygdsföreningen till radikala renoveringar. De ursprungliga torvtaken har ersatts med taktegel (ett material som förresten började användas på bönders hus under 1700-talet) och trätak, och båda byggnaderna har rödmålats och därmed förfalskat det autentiskt fattiggrå.
Mangård och fägård

Väl inne på ladugårdsplanen vid huvudgården lägger man genast märke till att manbyggnaderna och fähusen bildar slutna enheter som är skilda från varandra av ett staket. Det är en bystruktur som blev vanlig i Östergötland, Småland, Västergötland och Södermanland under den tid vi här har återvänt till. Nymodigt för denna tid är också att de stora bostadshusen av trä även på landsbygden började uppföras i två våningar. Fornhemmets manbyggning var således ett för sina dagar bekvämt bostadshus, som inte hyste någon fattiglapp. Det kallas för Sandstugan och berättar alltså att det kommer från gården Sand i socknens västligaste del. Till moderniteterna hör ävenledes att storstuga och kök skilts åt med en mellanvägg. På andra våningen finns förutom en förstuga och en kammare också en nattstuga, ett stort sovrum som var en tillgång när barnen eller gästerna var många. Där kunde husets kvinnor även få plats med vävstolar och spinnrockar. Som en kuriositet kan nämnas att det i knuten till vänster om ytterdörren i Sandstugan är borrat ett ”trollpinnhål”. När någon i huset fick ont i kroppen ströks det onda med en tyglapp som stoppades in i hålet, som i sin tur proppades igen med en träplugg. På så sätt överlämnades sjukdomen till husväggen.
Undantag

Med Sandstugan i ryggen ser man till höger undantagsstugan, som ursprungligen byggdes på Stora Fallemo, och som har en förstuga, en storstuga och ett anspråkslöst kök. Från förstugan kan man på en smal stege ta sig upp på vinden, där sådana livsmedel som äpplen och surdegsbröd förvarades. Till vänster om manbyggningen ligger drängstugan, flyttad hit, från Stora Tolemålen, ett för sin tid typiskt hus med sin kombination av drängens eller pigans enkla rum och byggnadens övriga väl tilltagna förrådsutrymmen, bl a spannmålslårarna på vinden. Mangårdsdelens byggnader är förhållandevis väl bibehållna och är därför inte i akut behov av upprustning. När friluftsmuseet blomstrade var byggnaderna väl utrustade med tidsenliga möbler, husgeråd och redskap (allt insamlat från trakten), men av dessa värdefulla samlingar återstår endast rester, emedan inbrottstjuvar har skingrat det mesta av auktions- och prydnadsvärde för sommarstugan. Men hembygdsföreningen har föresatt sig att återställa även husens inre.
Ekonomihus

Det är, trots allt, fägårdens byggnader som ger fornhemmet dess särprägel och gammaldags atmosfär. De bildar tre längor som i sin tur är hopfogade av olika byggnadselement från skilda håll i socknen. Sålunda kommer stallet från Häradsveden, och det är hopbyggt med en öppen ”vagnskull” från Stora Långnäs. Längan mittemot består av ett fähus och en loge från Sadelmakartorp och en redskapsbod med snedtak från Kolbotten.

Det skulle föra för långt att här upplysa om alla märkvärdiga byggnadsdetaljer på fägården, men en måste nämnas, och det är givetvis halmtaken. Det var länge ovisst om fornhemmet skulle kunna få behålla sina strålagda tak – sådana kostar förvisso dyrt att lägga om, och svårt är det att finna yrkeskunniga hantverkare. Men lyckligtvis visade det sig att Vists socken hade en sådan märkvärdig invånare, nämligen Allan Wiqvist, numer pensionerad gårdssnickare från Bjärka-Säby, och med honom som arbetsledare har nu en av djurhusens längor fått ett skyddande halmtäcke och vackra takryttare. Det är det lilla svinhuset från Mumsmålen
Vass och torv

För att fornhemmets besökare i framtiden ska komma ihåg även andra och nu tämligen urmodiga takläggningsmaterial har höladan från Röken fått ett vasstak, och den ännu svårt förfallna smedjan frän Gräshorva är tänkt att bli klädd med grästorv. De två resterande byggnaderna, en källare från det från kartan försvunna torpet Hultet och en vedbod från Berglund har försetts med tjärade brädtak. Alla dessa mindre byggnader är väl värda intresse, eftersom de på sin tid ansågs så anspråkslösa att de sällan sparades när gårdarna moderniserades. Av det skälet är vedbodens arkitektur kanske den enda bevarade av sin sort i Östergötland. Den utgörs i stort sett av ett på marken upprest sadeltak, uppburet av två gavelväggar, av vilken den ena är byggd i s k gärdsgårdsteknik, den andra i skiftesverk. Även källaren med sina två våningar, en jordkällare och en överliggande bod, är ett sällsynt byggnadsminne från en ohjälpligt svunnen tid, som tack vare idealism och hembygdsintresse förmåtts att dröja vid hjorthagen i Bjärka-Säby.