Forsa

Utdrag ur: Almquist, J. A., 1947. Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. (Tredje delen. Östergötland. Band 2 Säterier, sid 735-737). Stockholm.

Forsa (Tureforsa och Sturefors), 1 mt. frälse i Hanekinds hd, Vists sn, pantsattes på 1400talet av fru Sigrid [Uddormsdotter (flygande skäkta)], som levde änka 1437 efter herr Bo Diure († 1420), till Håkan Jönsson [Lillie] till Lepstada och var på Gustaf I:s tid sätesgård för Lars Tidemansson [Hjortö-släkten], som var broder till den förres måg och avled efter 1558.

Gården ärvdes av sonen Christer Larsson, vilken levde ännu 1578, men flera år tidigare gått densamma förlustig genom de anspråk på pantens lösen, som Svante Sture († 1567) framställt och efter mångårig rättegång fått godkända av Erik XIV:s nämnd 1562-07-16 (Hist. handl. 13: 1, s. 44). Hans rätt grundade sig därpå att den ovan nämnda fru Sigrid var hans farfarsfarmor, varemot Christer Larsson åberopade över hundraårig hävd. Praktiska svårigheter uppstodo också till följd av omöjligheten att prestera pantsumman i utsatta myntslag.

Sedan denna fråga lösts genom ny rättegång, som avdömdes inför Stockholms rådstuvurätt 1569, ville Christer Larsson göra gällande rätt till ersättning för melioration, men genom en ny dom, avkunnad 1570 i Stockholm (se Tb.), ogillades hans talan helt och hållet, och Stures änka Märta Leijonhufvud († 1584) tillträdde samma år. Hennes måg Ture Nilsson Bielke († 1600) uppförde här det äldre stenhus, vilket finnes avbildat i Sueciæverket III (pl. 25-26). Väl närmast till minne av detta bygge ändrades namnet till Tureforsa.

Såväl huvudgården som dess dåvarande underlydande, vilka i hemsocknen bestodo av ett avhyst kyrkohemman Byrstorp, som inlagts i själva säteriet (se särskild artikel ovan, s. 695) och åtta frälsehemman (Björksäter 1, Bostorp 2, Risnäs 2, Sjövalla 1, Tegneby 1 och Vreta 1), indrogos emellertid 1599 till kronan tillsammans med herr Tures övriga förbrutna gods. De återställdes likväl 1603 till änkan, Margareta Sture († 1617), efter vars familjenamn gården för andra gången ändrade benämning till Sturefors, vilken form sporadiskt förekommer så tidigt som 1613 för att bliva det vanliga först flera årtionden senare.

Godset ärvdes av dottern Märta Bielke († 1620), som sedan 1611 varit gift med Gabriel Gustafsson Oxenstierna († 1640) i hans första äktenskap. Under den tid, då denne för barnens räkning förvaltade egendomen och denna slutligen övertagits av sonen Ture Oxenstierna († 1669), ökades fastigheterna genom förvärv av bland annat ytterligare tre gårdar i Tegneby, av vilka två tidigare tillhört släkterna Baner och Slatte, och ett utbytts från kronan 1618-01-25 (Schyl byten N. 100).

Utom det ovannämnda Byrstorp avhystes även Sjövalla till äng under säteriet,  vars privilegier båda gårdarne på detta sätt för framtiden kommo att dela, och ett småningom växande antal rå- och rörshemman godtogs av myndigheterna. Dit hörde bland annat tidvis Tegneby, som dock redan i 1600talets första hälft användes som ladugård och även efter reduktionstiden i denna egenskap behöll fulla säteriprivilegier.

Även landbogodset ökades alltmera med åren. Dit räknades 1644 (Rusttjänstlängder i KA) över 50 mantal inom Östergötland. Av dessa ansågos tio år senare tio och ett kvarts (delvis förmedlade) mantal i Hanekind (av vilka ett eller Spångerum i S:t Lars’ socken) samt femton och ett kvarts inom Bankekind i Grebo, Vårdsbergs och i synnerhet Svinstads socknar ligga inom frihetsmilen. I detta antal ingingo likvisst icke de gårdar, som förlänats åt Ture Oxenstierna 1645-05-12 (se s. 307) dels inom Vist (Norrberga 2, Vreta 1, Överby 1), dels ock inom Landeryd (Eldsberga 2) och icke heller vad samme man köpte från kronan 1647-12-16 (se s. 313) inom samma socknar (Norrberga 1, Skog 1 och Toketorp 1 i Vist samt Ullstämma 1 i Landeryd).

Hans änka Beata Leijonhufvud († 1692) kvarsatt till sin död på Sturefors, sedan hon 1675-07-22 utlöst sin styvson Ture Turesson Oxenstierna († 1676) med 30,000 rd. sp. (fasta 1676-02-04). Landbogodset beräknades därvid omfatta 25 ¼ mantal förutom smärre lägenheter (elva torp, en utjord, en mjölkvarn och en såg). Genom reduktionen berövades hon givetvis ovannämnda förläningshemman, av vilka hon dock behöll en del genom att i stället offra motsvarande ränta av köpgodsen, men de senare hemföllo till kronan även på annat sätt som ersättning för oköpta räntor (Ullstämma) eller på grund av Gustaf Bondes gravationer (Skog). Genom ett kammarkollegii brev 1686 gick hon också i mistning av den rå- och rörsfrihet, som dittills åtnjutits för Vreta och Bostorp.

Av hennes barn var ende sonen beständigt bosatt utomlands och saknade lust att tillösa sig egendomen. Striden om denna kom därför att utkämpas mellan hennes båda mågar Carl Persson [Natt och dag] († 1695), och Bernhard von Liewen († 1703). Den förres ekonomiska ställning var helt undergrävd och gjorde det för honom omöjligt att på längden bevaka sina intressen, som mera högljutt än verkningsfullt hävdades under ideliga protester särskilt från mågen Gustaf Koskulls sida, när det var fråga om godsens nödvändiga delning och försäljning eller andra transaktioner av vad slag som helst, vilka berörde de intrasslade affärerna.

Under tiden tillgodosåg von Liewen på helt annat sätt sina möjligheter. Han hade i själva verket redan 1688 för 59,913 d. k. m. skaffat sig panträtt i såväl Sturefors som i det uppländska godset Sigridsholm, vilket också tillhörde hans svärmoder (jfr D. 1, s. 719). Han fick därvid stöd av Nils Bielke († 1716), vilken 1690 inträdde som utåt ensam synlig delägare. Men sedan Sigridsholm blivit försålt och den ekonomiska insatsen därigenom nedbragts till 33,651 d. k. m., utlöstes Bielke, och von Liewen fick 1696-01-17 fasta på Sturefors.

Sedan övriga intressenter åtminstone i någon mån tillfredsställts genom en uppgörelse 1699-02-09, sålde han s.å. 04-08 denna huvudgård jämte ännu kvarvarande underlydande i Hanekinds och Bankekinds härad (tills. 20 ¾ mt.) för 26,953 d. s. m. (=80,859 d. k. m.) till Carl Piper († 1716). Under krigstiden, då denne vistades ute i fält och slutligen föll i rysk fångenskap, förvaltades egendomen av hans kraftfulla gemål Christina Törnflycht († 1752), vars åtgärder i flera avseenden satte djupa spår.

Åtskilligt tyder på att det för sin tid ståtliga gamla stenhuset under Beata Leijonhufvuds tid och den efterföljande sterbhusperioden fått förfalla. Den nya slottsfrun grep sig omedelbart an med en om- och nybyggnad efter Nikodemus Tessin den yngres ritningar, vilken uppgives hava blivit färdig 1704 (Sueciæverket III pl. 27) och som utmärkte sig för sin storlek och prakt.

Landbogodset utvidgades genom dels byte 1700-05-08, dels köp 1704-12-17 från kronan, varigenom i förra fallet Gottorp och Tacketorp i hemsocknen förvärvades samt vid sistnämnda tillfälle Ölsbo och Björnhallen i Skeda socken införlivades i Sturefors’ appertinentier. I än högre grad förstorades emellertid dessa genom upprepade inköp från flera enskilda personer. Det största förvärvet av detta slag gjordes 1709-03-24 från Catharina Lovisins († 1707) sterbhus av ett antal gårdar, som tidigare lytt under Säby och voro belägna dels i Vist (Banketorp, Dalshult, Fallemo, Gasarp, Jordstorp, Klint, Mårdstorp och Ringetorp), dels i angränsande socknar (även i Kinda härad), och det fideikommiss, som grevinnan Christina till sist  (1747) bildade av Sturefors, omfattade bort emot femtio mantal.