Församlingsliv i Wist socken under äldre tid

Efter manuskript, författat av kyrkoherde Axel Broman, funnet i Landsarkivet i Vadstena.

6. Hälso- och sjukvård.

I den mån de som behövt fattigvård också varit sjuka – kanske sjukdomen rentav varit orsaken till behovet av fattigunderstöd – har sjukvården utvecklats jämsides med fattigvården som en kommunal angelägenhet. Den allmänna sjukvården kan så tillvida sägas vara lika gammal som fattigvården.

Tager man åter sjukvård i den inskränktare och egentligare betydelsen av åtgärder för att häva eller motväga sjukdom, skydda eller återställa hälsan, så dröjer det ganska länge, innan man kan spåra några åtminstone mera omfattande åtgärder från det allmännas sida. Och det som överhuvud förekommer omnämnt därom i annalerna är i jämförelse med fattigvårdskapitlet mycket ringa. Läkare voro t.o.m. under 1700-talet – för att ej tala om tidigare sekler – ganska tunnsådda. ”Kloka gubbar” och ej mindre ”kloka gummor” fanns det däremot fordomsdags gott om. Och för deras klokhet var nog vidskepelsen ej något alldeles främmande. Ett protokoll från 1804 omtalar att ”skomakaredrängen Jan Svensson blivit för sin fallandesjuka botad av Petter Samuelsson i Stohagen”. Kunskapen om medicin var ringa och åtkomsten därav var svår. Man använde varjehanda ”enfaldiga huskurer”, som ofta voro att beteckna som ”hästkurer”. Det är i ögonen fallande, att dödsfallen isynnerhet bland barnen fordomtima, innan den egentliga sjuk- och läkarevården hunnit göra sig gällande, voro vida talrikare än nu, trots att folkmängden ej var större utan snarare mindre. Under 1600-talet, räknat från 1640, till vilket år den första förteckningen över döda sträcker sig, håller sig dödssiffran under 19 år lägre än 30 per år, under 16 år mellan 20 och 29, under 7 år mellan 30 och 39, under 2 år mellan 40 och 49 och under 4 år går den ännu högre, då den nämligen 1693 stiger till 54, 1688 till 57, 1650 till 72 – större delen av ”Starksotten” – och 1651 når den ända upp till 99. På 1700-talet ligger dödssiffran för drygt hälften av åren mellan 30 och 60. År 1710 dogo 37 av vanliga sjukdomar, men av pesten ej mindre än 146 personer, de flesta avlidna i december. Följande år upptager 96 döda, de flesta ungt folk och i början av året. Den 2 oktober är antecknat: ”Vid denna tiden ändades den gruveliga pesten, som 1710 och 1711 på stått”. År 1743 är antecknade 66 döda, 1757: 93, de flesta av ”Upsalafeber”, 1778: 68 och 1779:77. Närmast peståren 1710-1711 är siffran låg, men stiger betydligt under seklets senare hälft.

 

Nedan presenteras ovanstående information i tabellform.

Tillägg av Sven-Olof Ekström

Se även Brita Petterssons artikel om Starka sjukan 1650-1651.

 

PeriodÅr/Antal årAntal döda per årEpedemi
1640-170019<30 
 730-39 
 240-49 
 165072”Starksotten”
 165199 
 168857 
 169354 
1700-taletDrygt hälften av åren30-60  
 171037 + 14637 dog av av vanliga sjukdomar och 146 av pesten.
 171196”De flesta ungt folk och i början av året.”
 174366 
 175793De flesta av ”Upsalafeber”
 177868 
 177977


 

Det enda som under 1700-talet inom Wist åtgjordes från det allmännas sida i hälsovårdhänseende, var, så vitt jag kunnat finna, att Kgl. Sundhets Commissionens underrättelse av d. 5/4 1740 samma år på stämman upplästes, och likaså 1757 de tryckta recepten mot frossa, rödsot och fallandesot. Härmed torde avses de av Collegium medicum anbefallda recepten på ”sådana tjänliga och ringa husmedel, som allmogen antingen hemma i sina hus eller hos prästerna i församlingarna kunna hafva för en ringa kostnad att tillgå mot barnsjukdomar” (Westling, sid 487).

På vårstämman 1766 föredrogs Konungens Befallningshavandes kungörelse med vädjan, huruvida församlingen kunde finna för gott att deltaga i ett sammanskott för inrättande av ett lasarett i länet eller till ett i Stockholm redan inrättat. ”Här uppå yttrade sig samteliga Wists församlings närvarande ledamöter, at the ena sidan nogsamt behierta then öma Christendoms och Mennisklighets plickt hvar med the äro förplicktade theras nödlidande och med siukdoms plågor behäftade jämchristne och nästa, men som ther emot til öfvervägande kommer, at här i Östergötland för ut äro 4 hospitaler inrättade, hwilka med ansenlig kostnad underhållas, och för länets inevånare är högst nödigt, at thenna hälsosamma inrättning ständigt bibehålles, och om möjeligt är, ännu mera förbättras, hwilket med nog ringa påkostnad skulle kunna åstadkommas, och the siuka i länet ther med större bekwämlighet och mindre omkostnad inskaffas, underhållas och botas, genom en ther till antagen skickelig Läkare, än uppå en nog längre aflägse ort ske kunde. Men en långt drygare omkostnad än nödwändigt skulle erfordras til et nytt Lazaretts inrättande uti thetta länet och något betydiligit deltagande uti thet i Stockholm redan inrättade Lazarettet icke heller nu kan åstadkommas i hänseende then nuwarande stora penningebrist, samt nog beswärande mångfaldiga dryga utgiffter, hwilka ännu mera synas förestå at blifwa tilökta än minskade, så nödgas the högeligen beklaga at wilkoren och förmågan icke medgifwa at fullgiöra the erforderliga behof, här til kunde tarfwas och wore swarande emot theras goda wilja och hierteliga önskan, at här kunna bidraga, hälst the så wäl utaf egen öfwertygelse som af Hr Probstens ömma och efftertryckeliga föreställningar nogsamt inse både nyttan och nödwändigheten utaf thet af Riksens Ständer här wid påsyftade högst begripeliga hälsosamma ändamål, hwilket framdeles wid en lyckligare och säll tidernas och willkorens förbättring under then nådiga Gudens milda wälsignelse, torde kunna winnas och uppfyllas. Hvilket alt uti protocollet infattades och ther utur til behörigt bewis öfver hwad som anfördt är meddeltes och extraderades. Ut supra. In fidem protocolli Petrus Enevald”

 

Vid en senare stämma blevo emellertid ”medel som influtit på samqwäm till Länslazarettet uppläste och riktige befundne attesterade”, varav synes att man på frivillighetens väg gärna främjade lasarettssjukvården, även om man ej var benägen att genom stämmobeslut åtaga sig eller pålägga skatt för ändamålet.

En viktig, med hälsovården åtminstone besläktad angelägenhet, varåt man i Wist redan på 1660-talet ägnade uppmärksamhet, var förlossningshjälpen. ”Som ofta gånger” – heter det ”både moder och foster i brist på barnmoderska sätta lifwet til, och där lifwet bibeholles mongen gång genom de i hast till hjelp med barnsängen komna hustrurnas okunnighet och ringa insicht, modrens helsa för all sin tid förloras, ty beslöts at målarehustrun, nu boende i Linköping hustru ……, som tilförene här i församlingen tidetals haft sitt stamholl, och af allom wälkänd för en beskedlig lefnad, skulle härom anlitas, och tills vidare antagas på prof”. I lön fick hon ej mer än en ”skälig betalning af dem som henne anlitande warda”. Däremot lovades henne ”frihet at med sin tienst gå härutinnan andra kringliggande församlingar till handa; dock med det förbeholl, at hon förut innan hon reser utur socknen gifwer sitt wärdfolk wid handen hwart hon reser, at hon wid påkommande nöd i församlingen wara tillstädes”.

Vid 1788 års majstämma får socknen ett erbjudande av hjälp på detta hälsovårdsområde, varom protokollet förmäler följande: ”Bokhållare Nils Jern andrager, at hans K. Hustro Sara Ältsberg är nu i Stockholm under Collegii Medici upseende, at therstädes informeras uti Barnmorske wettenskapen, tillbjudandes Församlingen Hennes tjenst, sedan hon undergått wederbörlig Examen – mot skäligit arfwode, och utan at Sochnemän skola betala något för Hennes information i Stockholm. Församlingen antog willigt detta tillbud, och kommer utdrag af Protocollet at Her Bokhållar Jern meddelas, och Hans Hostro till säkerhet på Stockholm öfwersändas”.

Att församlingen emellertid ej hade lust att för saken påtaga sig några särskilda utgifter ens så sent som 1812, kan man finna av ett protokoll samma år den 13 maj. Då upplästes Kongl. Maj:ts skrivelse om nödvändigheten, ”at församlingarne ingå i anstalt till skickliga Jordegummors anskaffande”. Man var visserligen ”intet annat än finna det nyttiga och nödwändiga i en sådan anstalt”, och man erkände ”med undersåtelig wördnad och tacksamhet Kongl.Maj:ts nådiga omhugsan och omtanke för sitt folks bästa äfwen i detta fall, då frågan är om menniskolifs wårdande och räddning från för tidig död”, men av ekonomiska skäl drog man sig. Såsom motiv härför anfördes att ”inom församlingen funnos 3 á 4 hustrur, hvilka flera år biträtt wid accoucheringen, och derunder tillwunnit sig mycket förtroende, och i närwarande dyra och svåra tid en eller 2 qvinnors undervisning och aflönande ej utan drygaste känning för de flesta skulle aflöpa”. Därför hoppades församlingen ”på Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse, at tillswidare då dröjia med denna i sig sjelv nödwändiga anstalt”. Liknande beslut mot antagande och avlönande av examinerad barnmorska fattades ännu så sent som 1832.

Med anledning av Kongl. Maj:ts brev till Consitorium 1814 väckte Pastor samma år frågan om inrättandet av ett ”Sokne-apotek”. Ehuru man ”fant det nyttigt at hafwa”, så ingick dock församlingen icke i författning till dess anskaffande”, emedan ”för närwarande intet gafa någon fond till ett sådants inköp, och denna socken dessutom är apoteket i Linköping så nära”.

En farsot, som fordom krävde många offer, var smittkopporna. Så ock inom Wist. Att den numera ej förekommer i vårt land, därför hava vi förvisso vaccinationen eller smittkoppsympningen att tacka. Obligatorisk gjordes denna först år 1853. Men redan i mitten av 1700-talet sökte Kungl. sundhetskommissionen att isynnerhet med anlitande av prästerskapets hjälp sprida kunskap och bereda väg för densamma. Huruvida det från Consistorium 1760 till församlingarna utsända cirkuläret om vaccinationens natur och nytta verkligen bringats till Wists församlings kännedom, kan ej med bestämdhet avgöras, då protokollen ej ha något att därom förmäla. Däremot föredrogs vid novemberstämman 1804 k.m:ts skrivelse jämte consistorii, varvid Pastor ”föreställde nyttan af denna för mänskligheten så välsignade upptäckt”. Då meddelades, att många på Säby och Sturefors gods boende föräldrar redan anhållit, att deras barn – till ett antal av 32 – skulle bliva ympade. Därpå beslöts, att ”provincial Medicus Herr Doctor Noraeus skulle anmodas Vaccination med det första inom denna församling werkställa”. Så skulle så väl de redan anmälda barnen som och de ”inom och under Herr Doctorns warelse i församlingen” anmäldes, bliva vaccinerade utan att föräldrarna betungades av någon utgift. Fem år senare kommer en ny påstötning om saken: ”Som waccination är ett så viktigt ämne förenadt med så oskattbar nytta för männskjosläktet, så ofta yrkat ifrån Konungen, Chronan och Konungens befallningshafvande, som uppmuntras församlingens respective ledamöter vara omtänkte att betjäna sig af den beqwämlighet, som erbjudes inom församlingen genom trädgårdsmästaren Lagergren på Säby och Appelgren uti Ringetorp, för att icke uraktlåta en så öm plikt mot det käraste de äga, nämligen barnen; för hwart och ett barn som ympas, skulle gifvas i arfvode 8 skilling riksgäld.” Varifrån eller hur Lagergren och Appelgren fått sin kompetens, får man ej veta.

I ett protokoll från 1817 talas om ”Vaccinations Collecterne”, som äro ”anslagne till församlingens disposition at deraf någodt wedergälla Vaccinateuren för sitt beswär”. Såsom vaccinatör tjänstgjorde då klockaren och organisten Wisler. Han var den förste. Honom tillerkändes då ”så mycket som hitills flutit in i dessa collecter, hwilket på de åren denna collect tillhört församlingen upgådt till 5 riksdaler banco”. Och skulle han sedan få uppbära den kollekten årligen, ”så länge Han vid vaccinationen lägger hand”. På grund av bristande synförmåga avsade han sig uppdraget 1841, sedan han ”alltifrån vaccinationens införande i socknen utan avgäld eller ersättning bestridit detsamma. Hans son tillerkändes efter honom 10 riksdaler banco i årlig lön”.

Det ärende, som förlänade septemberstämman 1831 dess i ingressen omförmälda stora vikt, var frågan om åtgärder, ”i fall den dödande farsoten Cholera inom riket skulle yppas – att denna farsots härjningar ej blifwa af den förfärande egenskap, om den olyckligt skulle intränga i vårt samhälle, som utmärkt dess framgång i andra länder”. Den första åtgärden vid stämman var att välja en s.k. ”Sundhets Nämnd”. Den skulle enligt k.m:ts kungörelse bestå av minst 5 ”för upplysning, nit och drift kände män”. Här valdes 11 personer. Därjämte beslöts anläggning av 8 sjukhus med 36 st. sängutrustningar. De skulle förläggas å några från allmän farväg avlägsna ställen, ej långt från de tre herrgårdarna samt Norrberga, Risnäs, Skog, Torpa och Marcustorp. Vidare skulle av Nämnden utses till ”Pest Kyrkogårdar” lämpliga ställen i närheten av sjukhusen. Förskottsvis lämnade godsens ägare medel till inköp av medikamenter, avlönande av likbärare, sköterskor och sjukvaktare samt till verkställande av ”mineral sura rökningar”. Beträffande läkare skulle anhållas, att församlingen finge förena sig med en annan församling om avlöning av sådan. ”Äfwen uppmanade ordföranden hwar och en af Församlingens Ledamöter, att iakttaga ett måttligt, ordentligt och anständigt lefnadssätt, såsom mycket bidragande till hälsans bewarande och farsotens uteblifwande, samt att winlägga sig om, att så väl hemma i sina hus som i laga samqväm, auctioner och marknader ej förtära för mycket bränwin, som är ett gift för menniskokroppen samt en rot och källa till allt ondt, och den på dryckenskap och ett omåttligt lefnadssätt begifne, är altid snarare blottställd att falla offer för denna dödande farsot, än den måttlige, nyktre och återhållsamme”.

”Vidare uppgaf Pastors Vicarien följande kända medel att bewara sig för cholera sjukdomen:

 
1:mo         Aktsamhet för förkylning, serdeles att magen hålles warm.
2:o         Att ej ligga ute på fuktig mark eller sofwa under bar himmel om nätterna, utan att vara ganska wäl klädd.
3:o         Att iakttaga den största möjliga renlighet, och så mycket möjligt är undwika trångt samboende.
4:o         Att akta sig för otidig rädsla för sjukdomen emedan en sådan gör kroppen mera fallen för smitta, utan bibehålla sinneslugn grundat på förtroende på Försynen.

 

Slutligen förenade sig så wäl Ordföranden som Församlingen i en ödmjuk och Warm bön till Gud att denna härjande farsot ej måtte intränga inom wårt kära Fädernesland och Samhälle, utan att vi alla med hälsa och krafter må få sköta och uppfylla wåra kall till Guds ära, wår och wåra medbröders nytta och sanna tillfredsställelse”.

Efter dödsfallens antal att döma för 1831 och närmast följande år blev ock, vad Wist vidkommer, denna bön hörd och församlingen sålunda besparad att behöva använda de beslutade åtgärderna mot choleran.

En sjukdom slutligen, för vilken Wist ej alltid varit främmande, var den ”veneriska”. Anno 1811 t.ex. ”yppade sig den högst beklagliga omständighet, at lösaktiga och otuktiga qvinfolk, sedan de efter sin lättfärdiga lefnad blifwit ur stånd at fortfara i sina tjänster, och ingen med deras tjänst är belåten utan måste derutur afgå och ingen hwarken will eller har lof at hos sig härbergera dem så komma sådana sluteligen och wilja, at församlingen skall wara betänkt på deras hugswalelse”.

På tillfrågan vid stämman den 16 maj 1830, ”om någon i församlingen hade någodt till Protocollet at anföra, yttrade en församlingens medlem sin önskan at i församlingen måtte anställas visitation, aldenstund det är at befara, det veneriska smittan ibland folket är inkommen mer än man trott. I detta anförande instämde hela församlingen, som ansåg denna åtgärd, at i tid upptäcka, hwar denna smitta finns, högst nödwändig, at mota dess widare utbredande. Herrar Inspectorer yttrade sig dock wilja inhämta sina högförnäma Principalers tanka härom, innan de biföllo saken”. Vid protokollsjusteringen gavs tillkänna, ”at Församlingens Högwälborne Herrar Patroner äro mycket med om visiteringen, om hwars snara wärkställande ansökning skall till Landshövdingeämbetet inlemnas”. Hur det sedermera gick med denna visitering, förmäler ej historien. Detta är i varje fall ett vackert drag, som visar att Wists församling ville från sig rensa ut den onda surdegen.