Församlingsliv i Wist socken under äldre tid.

Efter manuskript, författat av kyrkoherde Axel Broman, funnet i Landsarkivet i Vadstena.

4. Skolväsen.

Av det föregående finna vi, att församlingen genom och på sina sockenstämmor sökte att omspänna och reglera såväl borgerlig som kyrklig ordning och öva fostrande inverkan på båda.

Detsamma gäller likaså skolväsendet.

Att folkbildningen i vårt land uthärdar jämförelse med det bästa i den vägen inom andra länder, och att det svenska skolväsendet i nutiden står synnerligen högt, torde vara en tämligen känd och erkänd sanning. De storartade framstegen sammanhänga förvisso, åtminstone vad senare tid angår, med inrättandet av vår folkskolestadga, som med heder bestått ett 80-årigt prov. Före 1842 saknade skolväsendet här fasta former och lämnade mycket övrigt att önska. Vad som gjordes för att i avseende på läskunnighet och bokliga kunskaper höja bildningsnivån, gjordes för det mesta genom prästerskapets förmedling, ofta tack vare dess initiativ. Det är nog ej mer än en enkel gärd åt sanning och rättvisa att erkänna, att folkbildningen utan prästernas intresse och stöd ej skulle hava befunnit sig på sin nuvarande höga ståndpunkt. Framåtskridandet härutinnan har för övrigt kostat ett oerhört arbete. En jämförelse mellan tillståndet nu och för 250 år sedan kan övertyga oss därom. Jämförelsematerialet lämnar oss delvis våra sockenstämmoprotokoll, som i mångt och mycket avspeglar den allmänna folkbildningens tillstånd och lära oss känna, hur densamma främjats och utvecklats, vilka åtgärder som under tidernas lopp vidtagits för folkupplysningens höjande och frukterna därav.

Den stora allmänhetens bokliga kunskaper förmedlades ursprungligen muntligt genom far och mor eller någon gammal boksynt knekt eller gumma i socknen. Och de inskränkte sig helt naturligt i förstone till kristendomskunskap. Förutsättning för deras förallmänligande var å ena sidan böcker och å andra sidan läskunnighet, förmåga att läsa innantill i bok. I samma mån som böcker blevo lättare tillgängliga gällde det att inrikta intresset på innanläsningskonsten. På den vägen – det låg för prästerna i öppen dag – skulle de bäst kunna främja en allmännare och djupare kristendomskunskap att börja med. Så knöt religionen förbund med kulturen. Den förras betydelse såsom banbrytare för den senare kommer här på en viktig punkt i dagen. I synnerhet måste det ju ligga det svenska prästerskapet efter reformationens införande i Sverige om hjärtat, att folket skulle kunna läsa bibeln, som ju var rättesnöre för tro och liv. Här uppenbarar sig i sin mån reformationens betydelse för civilisationen. Impulser gåvos väl dels genom kyrkolagar och dels genom för folkupplysningen nitälskande biskopar. I senare hänseendet var nog Linköpings stift med biskopar sådana som Spegel och andra lyckligt lottat. Men på prästerskapet berodde nog ytterst utvecklingens gång, dess raskare eller långsammare takt.

Vad åtgjordes då inom Wists församling för folkupplysningens främjande, och hur stod det på 1700-talet till härutinnan? Vi säga ”1700-talet”, ty 1600-talsprotokollen ha intet i denna sak att förtälja.

Såsom annorstädes så sattes även här kristendomskunskap och innanläsningsplikten i intimt samband med rättigheter sådana som att deltaga i nattvardsgång och utfå lysning. I förra hänseendet heter det 1725, att ”Ingen af ungdomen tillåtes begå Herrens Nattvard, som ej effter kyrkiolagens tydeliga innehåld kunna göra reda för sig uti theras Christendom. Och ehuruwäl några för detta fådt tilstånd där til /: en och annan gång allenast :/ som ej så noga sin Cateches kunnat, allenast till prof och ärlagdt löfte om all görlig flijts anwändande till förkofring i sin Christendom, hos hwilka sedermera en ringa eller altz ingen förkofring är förspord och somliga af treska ifrån förhören aldeles utebliwa; Ty warda sådane nu alfwarligen tilsagde, at de icke utan föregånget förhör och Prästerskapetz tillåtelse, understå sig till Discen framträda, där de icke willa tohla, sig ifrån altaret, effter kyrkiolagens innehåld, Coommunicerade afwijsas och ändå tacka till, om de ej med behörig plicht kyrkolagen likmätig, ansedde warda”.

Redan 1737 såsom sedan esom oftast under 1750- och 60-talen förmanades församlingens ledamöter, ”at flitigt tilhålla sina barn at tidigt lära läsa i bok, och innan the så stora blifwa, at the i hushåldssysslor brukas kunna, tå läsningen gerna efftersättes”. Uraktlåtenhet att hava uppsikt med vanartig son och lära honom läsa straffas med både föräldrars och gossens stocksittande.

Om prästernas insats för undervisningen bära de många olika förhören vittne, såsom prediko-, katekes-, communion- och husförhör samt förhör med brudpar för lysning m.m. Med avseende å dylika förhör givas ofta varjehanda föreskrifter, varpå här några exempel må anföras.

De barn som första gången ville gå till H. H. Nattvard skulle ”nödvändigt hela fastelagstiden wara tilstädes under alla prädikningar om fredagarna samt effter sluten gudstjänst framkomma til förhör uti ett af hufwudstyckena i Catechesen”.

De barn som icke kunde få undervisning av föräldrarna hemma borde, ”innan the hinna till 9, 10 á 11 års ålder hos klåckaren undervisas i läsande uti bok, samt sedermera höst och våhr alla fredagar effter slutad gudstjenst gå till herr Comministern at undervisas i sin kristendoms kunskap. The som thetta intet göra måga skylla sig siälfwa, om the för sin okunnighet skul bortvisas utan lof, då the söka tilstädjelse att få gå till Herrens nattvard”. (1766)

Anno 1785 stadgades, ”at alla Barn i Socknen om 10 till 14 år skulle hwar helgedag infinna sig i kyrkjan wid annangångsringningen, at i Christendoms kundskapen underwisas af prästerna, och af dem taga läxor till påföljande helgedag. Början sker straxt och räcker så länge årstiden är gynnande. Pligten för Föräldrar Husbönder och Barn, som icke agta denna lag, är 1 skilling för de förra och 6 runstycken för Barnen, hwilken fördubblas för dem som försumlige äro”.

På pastors föreställning beslöts år 1794, att ”utom de vanlige husförhören med 12-årsbarnen böra de hvilka första gången vilja begå den Heliga Nattvarden året förut ifrån maj månads början hvarje söndag vid annangångsringningen infinna sig i sacristian för att få vissa läxor och förhöras af Orgelnisten. Och admitteras inga andra att njuta pastors undervisning till en så högtidlig och viktig förrättning af församlingens ungdom, än de hvilka året förut sig vid dessa förhören enhälligt infunnit”.

Såsom ett bevis på intresset för skolbildningen kan nämnas, att man på en stämma 1795 beslöt, att till fattiga barns undervisning uti innanläsning en årlig kollekt skulle insamlas – ”äfwen nu”. Det synes således ha skett redan förut.

Redan under 1700-talets första tredjedel anlitades i Wist såsom annorstädes även andra lärarekrafter än präst och klockare eller organist. Så beslutades t. ex. i april 1733, att ”Pär Hennisson i Kiär som tjänar hos Swen i Norrberga skal i höst til Magnus i Biörkholmen och lära sig läsa i bok”.

Även om det kanske förhöll sig så, att man i många socknar kom i gång med barnundervisningen något tidigare än i Wist, torde det anförda utgöra vittnesbörd nog om så aktningsvärda bemödanden att genom offentliga beslut främja densamma. En annan fråga är då den, vad för effekt besluten medförde. Ett närmare studium av protokollen ger vid handen att det stundom var både si och så med resultatet i enskilda fall, men att å andra sidan godt beröm kunde uttalas i allmänhet. Några protokollsutdrag må tjäna till belysning av detta omdöme.

Vid stämman 1733 ”påmindes at gossen Pär Henricsson ifrån Kiärr skulle flitigt öfwa sig at läsa i bok, så skulle han nästkommande Påsk få gå til H. H. Nattward. Flickan Magdalena, som wistas hos Gustaf i Skog, måste förfoga sig ur församlingen och till sina föräldrar, emedan hon hwarken beflitar sig om at lära läsa i bok, eller at föra ett redeligit lefverne. Anders i Spånggården förmantes alwarligen at christeligen upfostra sina barn, emedan hans 2:ne äldsta barn, som nu äro wid 20 åhr, hwarken kunna läsa i bok, eller hafwa någon kunskap i sina Christendomsstycken”.

Stort besvär synes en dräng i Kalfsweden ha vållat genom sin håglöshet att ställa sig läslagarna till efterrättelse. Han får 1746 16/11 följande vitsord: Drängen Jöran i Kalfsweden, som är nog öfver 20 åhr men kan hwarken läsa i bok eller hafwer någon kunskap i sina kristendomsstycken, flyr och sticker sig undan och ur wägen, när prästerna willia lära och undervisa honom, skal tilsägas af sexmannen Pär i Skog och förmanas att han til nästa sockenstämma håller sig flitigt in till prästerna, som af hjärtat gerna vilja hafwa all möda och flit osparad at undervisa honom på thet at han må komma till then kunskap, at man med trydt samvete kan låta honom gå till Herrens h. Nattvard. Men fortfar han i sitt sielfsvåld och tredshet så nödgas man söka andra utvägar med honom”.

Vid ett tillfälle ”klagades öfwer at fader- och moderlöse gossen Johan Johansson, ellofwa åhr gammal, then åboerna i Marcustorp hafwa gifvit något litet i wargörningspenningar, så illa wårdas, at han hwarken kan läsa i bok, eller hållas till något nyttigt och anständigt arbete utan löper omkring, tigger och giör skaldestycken. Therför tilsades ofvannämnde åboar, at the skulle låta gossen läsa i bok och draga försorg, at han finge en christelig uppfostran eller och lämna all praetention på honom för the utgifna wargörningspengarna, tå någon annan torde åtaga sig at draga christelig försorg om honom och effterfrågades, om ingen af socknemännen wore, som wille tå åtaga sig honom. Tå svarade sockenmannen Anders Månsson i Skog, at therest Marcustorpeboerna wille afsäja sig all praetention på gossen så wille han med sina rotintressenter emottaga honom och draga all nödig omsorg om hans upfostran. Sexmannen Anders Nilson i Marcustorp anmodades altså at taga et wist swar af sina gård-boar och till nästa Söndag lämna sit och theras rena och ricktiga utlåtande och swar, hwilket Anders N. ock på sagda dag gjorde, å egna och sina grannars wägnar, som war thetta, at the intet mer bry sig om gossen utan eho som behagar må taga honom, the fråga nu mera hwarken effter gossen eller wargörningspenningarna”.

År 1767 påvisades ”nödvändigheten, at församlingens barn och upwäxande ungdom måtte ju förr dess helldre ärholla den ofta gånger påyrkade men av mångom oförswarligen försummade Christendomskunskapen”.

I 1779 års decemberprotokoll heter det, att ”några bland ungdomens sielfswårdiga om sin Christendoms tilväxt lågo Pastor om hjertat, och klagade deröfwer in för Församlingen, som enhälligt biföll at dessa måtte corrigeras med stocksittjande, om annars Pastors lindrigare warningsgrader ytterligare af dem föraktades”.

”Några barn” – säges det 1783 – ”woro i socknen, som funnos mycket wårdslösa sin Christendom, och lofvade församlingen att tillhålla deras föräldrar, det de låta barnen gå till prästerna, så wida de icke wilja se dem sittjande i stocken, efter förra sockenstämmobesluten”.

Så gavs och vid stämman 2/3 1809 ”till tjänna at Frimans gåsse Samuel på 18:de året, hwarken kan någodt i sin Christendom, eller det minsta gör sig winning därom, och då man är osäker inom samhället, hwar af en sådan kan hoppas eller frucktas, hemstältes till Församlingens inwånare, hwad utwäg för honom wore tjänlig, och beslöts at han 2:ne dagar i weckan skulle gå fram och läsa för organisten Visler och ytterligare öfwas i sin Christendom hos Salmoni, och om han utan förfall treskas eller är fördsumelig, skal han befordras till stockstraff. Föräldrarna bewiljades til hjelp en halfspan Säd för det närwarande”.

Ännu en annan, som för sin ”wanartighet och tröghets skull” hotades med den förargliga stocken, var tredskande ”unga drängen i Hässlekullen, then intet will lära sig läsa”. Honom ”sattes än ytterligare en pröfvotid före till Michaelis, inom hwilken, om han icke 8 gånger gådt til Prästen och läsit”, han Michaeli dag skulle utan skonmål få stifta bekantskap med det i alla väder användbara pinoredskapet.

Om det sålunda ej saknades anledning till mångfaldiga klagomål, så saknades ej heller anledning till beröm. Husförhören voro de tillfällen, då prästerskapet kunde känna sina åhörare på pulsen ifråga om deras kunskapsmått. Diagnosens resultat fick man sedermera vid de efter husförhörens avslutning hållna höststämmorna besked om. Vid upprepade sådana stämmotillfällen (såsom 1758, 60 och 63) hade prästerskapet ”thet nöjet at meddela att föräldrarna mest öfverallt med mycken flit tillhållit sina barn att läsa i bok” eller att ”nästan öfverallt beflita föräldrar sig at barnen tidigt måge lära sig läsa i bok” o.s.v. På decemberstämman 1771 tackade kyrkoherden husfädren, som så uppfostrat sina barn, at de mästa kunnat wisa wackra prof uppå Christendomskunskap”. Och år 1794 ”berättade pastor att han med nöje funnit barnen till större delen väl efter deras ålder öfvades uti utan- och innanläsning”. Men så hade han också redan vid sockenstämman 1730 socknemännen förmanats, ”at i siälfva barndomen hålla sina barn til at läsa i bok och förstå sina Chistendomsstycken”.

Den 5 mars 1769 kungjordes från predikstolen i Wists kyrka för församlingen konungens ”föreställning om en Sochne Scholae upprättande til winnande af Allmogens Barns bättre underwisning i Christendomskundskapen”. Fjorton dagar senare sammanträdde allmogen ”i den agt at här på afgifva sina underdåniga tankar”. Därvid ”erkjändes med djup undersåtelig wördnad Hans Kongl. Maj:ts Konungsliga Nåd och omtanka jämwäl om de fattigares barn, och utgjöts 1000:de tals wälsignelser öfver en så huld och mild Landsens Fader”. Beträffande själva saken togs till protokolls följande, för projektet ej allt för varmt intresserade utlåtande:

”Församlingen hoppas, at då deras Sochnemagazin, som i år, om Gud will, skall taga sin början, och hwarå de med fast undersåtelig tillförsickt wänta Hans Kongl. Maj:ts allernådigaste stadfästelse, genom Guds wälsignelse kommer til en önskad stadga, det icke allenast Sochnens fattige och uslingar kunna räddas från wåda, utan ock at barnen de fattigares, såwäl som en Scholae-mästare til deras underwisning, deraf skola få tillräckeligit underhåld; i synnerhet som inrättningen af Sochnemagazinet har detta såsom ett besynnerligit ögonmärke, och des afkomst intet får eller bör till andra behof wändas. I medlertid är Församlingen glad, at då deras swaga wilkor nu icke tillåter dem; enligt Hans Kongl. Maj:ts Nådigste proposition, genom en Scholas upprättande och Scholemästares antagande, at winna tiden, deras Barn hafwa tillfälle at få lära sin Christendom, så af klåckaren i Sochnen som Sochne-Prästerna, in til des den önskade lägenheten framdeles, med Guds hjälp, ter sig”.

Hur pass varm denna önskan verkligen var, är ej godt att nu säga. Säkert är, att det dröjde ännu 44 år, innan det blev någon skolhusbyggnad av. Däremot inrättades redan i januari 1800 ett ambulatoriskt ordnat skolväsen. Den förste läraren, som därvid anställdes, var Salomon Salmoni, vilkens historia och förtjänster komma att meddelas längre fram. Här må endast nämnas, att socknemännen 1805 ”lofwade taga i betänkande, om icke något af socknemagazinet till honom, Salmoni, såsom upmuntran kunde anslås”. Två år senare anmälde Pastor, att Salmoni ”gjort sig berättigad ej mindre till rättänkta föräldrars tacksamhet och erkänsla än församlingens lärares loford, hvilka vid de hållna förhör förmärkt barnens förkofran”. Med anledning härav ”önskade pastor det församlingens högrespektive herrskaper, hvilka uplyst inse sälla följderna af barnens upfostran, täcktes utse någon utväg, hvarmedelst Salmoni kunde inom församlingen bibehållas i egenskap af ambulatorisk skolmästare”. Med anledning av denna pastors önskan beslöts, ”att Salmoni tills widare årligen räknadt från Michaeli 1806 undfår af sockenmagasinet 2 tr råg, hvaremot han förbindes att vistas inom denna församling, så länge han för barnens undervisning finnes behöflig. Njutande han utom detta den skäliga betalning, hvarmed han med bönderna kan komma öfverens”. Detta var ju inga hårda villkor för församlingen.

För övrigt var ju undervisningen tills vidare grundad på frivillighetens princip. ”När Salomon Salmoni” – heter det 1809 – ”är antagen til Barnlärare här i församlingen och flera gånger anmält sig, at emottaga barn till undervisning; upmuntras de, hwars barn woro i nödwändighet af övning i läsning, at begagna hans anbud, hwilket lofwades”.

På hösten 1813 stod den nya ”Soknebyggningen” färdig. I densamma voro inredda även ”boställe för Sokneskolmästare” samt ”2:ne scholrum för barnen att läsa uti och under terminerna äfwen bo och wistas, hwarigenom scholinrättningen i församlingen, som hitills warit på en ambulatorisk fot, hädanefter kan få ett mera ordentligt skick”.

Huru skolväsendet i Wist var ordnat från 1814 till 1842 framgår av det utlåtande, som församlingen jämlikt sockenstämmoprotokollet den 28 mars 1847 § 1 avgav till konungens befallningshavande för erhållande av statsunderstöd, och lyder sålunda:

”Wist sockenskola stiftades 1814 såsom fast, och har i sådant skick fortgått till dess, enligt Sockenstämmobeslut och dervid upprättadt Reglemente den 1 februari 1835, undervisningarna lämpades efter Wexelundervisningsmethod, läroämnena utvidgades och skolan förändrades till Flyttbar, hwarmed början gjordes den 1 Maji sistnämnde år, då localen för undervisningen förlades till södra delen af Församlingen i närheten af Säby intill augusti månads slut och fortsattes sålunda undervisningarna alternerande mellan skolans ursprungliga local i Sockenbyggningen samt trakterna af Säby och Stafsätter, intill Höstterminens början i September månad 1843, då de förändringar i Skolans organisation, som blifvit föranledda af Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga för Folkundervisningen i Riket den 18 Junii 1842 och intagna i ett vid Socknestämman den 22 Maji 1843 förnyadt Skol-Reglemente, sattes i verkställighet. Sedan denna tid har Wist Sockenskola under noggrant iakttagande och efterföljd af det på nyss omförmälda Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga grundade reglemente oafbrutet fortgått i behörig och ändamålsenlig verksamhet, talrikt besökt af Socknens barn, till Skolstyrelsens tillfredsställelse samt Församlingens bifall och båtnad”.

Detta utlåtande är tydligen författat av den energiske Prosten Rydebeck, som ända från sitt tillträde till pastoratet inlade de största förtjänster om skolväsendets ändamålsenliga ordnande och utveckling. Om framsynt blick särskilt för kvinnans stora betydelse för undervisningens goda utveckling vittnar bl. a. ett uttalande av honom vid en stämma 1841. Han erinrade därvid ”om den stora, af erfarenheten bevittnade fördelen af flickornas vårdade innanläsning och läroöfningar i allmänhet, emedan de såsom blivande makar och mödrar, närmast och i första hand skulle komma att taga befattning med deras barns undervisning, öfning och bildning till kunskap, förstånd och hjerta. Det vore ock ett erkändt förhållande, att i de hus, där modern läste väl, der läste äfven barnen väl; att i allmänhet mödrarnas Gudsfruktan, ordning och duglighet närmast och kraftigast inverkade till efterföljd på barnen, likasom på husets och familjens trefnad, välstånd och välsignelse i öfrigt: Ett förhållande” – tillägger han – ”som borde betänkas och behjertas, i synnerhet vid frågan om ungdomens uppfostran och undervisning; ja äfven ej förbises vid valet af makar och husmödrar”.

Beträffande omkostnaderna för barnens skolgång kan till sist nämnas att den från och med 1835 blev kostnadsfri, tack vare den Sandbergska fonden. Närmast förut hade föräldrarna fått betala 24 sk. rglds för varje barn per månad. Ur fonden erlades då för fattiga barn till läraren en terminsavgift av 40 Rdlr. Nu åter ökades ersättningen ur fonden med 20 Rdlr ytterligare i stället för de av föräldrarna erlagda månatliga avgifterna, under det att det återstående räntebeloppet eller 30 Rdlr fick gå till böcker och skor åt barnen.