Med begreppet fossil åkermark i dagens landskap avses de markformer som odling har gett upphov till, men som inte längre används eller brukas på det sätt som ursprungligen var tänkt. Genom formen på åkrarna, deras indelningar och avgränsningar kan man spåra varierande brukningssätt från olika tider. Fossil åkermark kännetecknas av en jämn, röjd och brukad markyta med skålade, ryggade eller terrasserade former.

De äldsta kända åkerresterna i vårt land är skålformade eller bassängliknande åkrar, s k ”celtic fields” från bronsåldern – tidig järnålder (1800 f Kr-Kr f). De utgörs i regel av små kvadratiska åkerytor som brukades med årder.

Ryggade åkrar, s.k. ”limpor” åstadkoms när plogen infördes och de är som regel långsmala. Välvningen uppstår vid plöjning med plog, då jordremsan systematiskt vänds inåt mot åkerytans mitt. Terrasserade åkrar bildas i sluttningar när man med årder eller plog strävar efter plana ytor, varvid jorden successivt flyttas från högre partier och samlas i åkerns lägsta delar, där en terrass uppkommer.

Fossila åkrar finner man oftast i områden med sandiga moränjordar. Ibland ligger de som rester av större odlingssystem i direkt anslutning till nu brukade områden. Flertalet härrör från vikingatid – medeltid, men i vissa trakter har de använts fram till 1900-talet.

 

Hjortkälla åkrar har skapats och brukats från 1600-talet fram till nutid. De senaste hundra åren som betesmark.

Att det gamla tegskiftet finns kvar idag beror på att en gammal man, arrendatorn på Styvinge, enligt syneprotokoll år 1895 slapp att täckdika tegarna.