General Skjöldebrand i Vist

(Ola Persson, Regnbågen 1975-07-05)

Anders Fredrik Skjöldebrand (1753-1834) är inte längre ett namn som tillhör allmänbildningen. Men under den eftergustavinska perioden var det känt och förknippat med militära dåd och litterära och konstnärliga insatser.

Sina första år levde han i Alger, där fadern Erik Brander (senare adlad Skjöldebrand) var svensk konsul. I Sverige kom Anders Fredrik i militärtjänst 1774, blev så småningom löjtnant och fick ryttmästares indelning vid Östgöta kavalleriregemente i Linköping (som 1792 omorganiserades till infanteri) och nådde 1793 överstes grad.

Det var emellertid en löst påhängd titel, i själva verket var han hovadjutant hos hertig Karl. Men efter att ha avsagt sig sina militära plikter och under några år levt som privatman blev han efter Fersenska mordet 1810 utnämnd till överståthållare och gjorde fram till 1822 en snabb karriär. För sina (numer omdiskuterade) insatser som chef för det svenska kavalleriet i det lyckosamma anfallet mot danskarna vid Bornhöved 1813 belönades han med generalstitel och 1822 utnämndes han till en av rikets herrar och kallade sig excellens. Titelsjukan var stor under och efter Gustav III:s dagar!

Reseskildrare

Vid sidan av sin militära och delvis politiska verksamhet gjorde han även varaktig visit i kulturhistorien. Till hans mer betydande verk räknas reseskildringarna ”Voyage pittoresque au Cap du Nord” (1801-02) och ”Description des cataractes et du canal de Trollhätta” (1804). Båda dessa arbeten är illustrerade med hans i dag berömda och eftertraktade gravyrer, som också dominerar ”Batailles de Charles X Gustave” (1806). För övrigt har Kungliga Biblioteket meddelat, kanske av intresse för Östergötlandskännare, att det på Fogelstad i Södermanland bevaras handskrifter med akvareller, bl a ”Marche från Östergötland till Skåne och från Skåne till Östergötland 1788 och 1789”. Av hans dramatik har tryckts endast Herman von Unna (1795), men han skrev flera sorgespel, hjältedikter och historiska arbeten. För sin litterära gärning belönades han 1822 med en stol i Svenska akademin. Skjöldebrand blev den andre innehavaren av stol nr 18; han eftetträdde Nils Lorens Sjöberg och efterträddes i sin tur av den svenska gymnastikens fader, Per Henrik Ling.

Memoarerna

Om sina få år i Östergötland har Skjöldebrand berättat i sitt mest lästa verk, ”Excellensen Grefve A. F. Skjöldebrands Memoarer”, som utgavs av Henrik Schuck 1903-04. De är skrivna av en åldrad man och hans minne har svikit honom på många punkter. Det är således ingen säker historisk källa, men inte desto mindre nöjsam att läsa, eftersom författaren skriver livfullt på ett för den tiden tämligen enkelt och klart språk.

Att han hamnade i Östergötland berodde på att han blint förälskade sig i friherre Carl Fredric von Höpkens dotter Petronella. Det slog eld och gnistor om det första mötet: ”Jag fästade ögonen på henne och mötte hennes ögon. Då erfor jag hvad jag skulle hafva känt, om en ljungeld hade tändt hela min varelse i låga. Jag stod där liksom förstenad.” Elden var ömsesidig men inte att leka med. Detta var 1777, en tid då en knapadelsman med relativt fattig fader inte fick kurtisera en högt uppsatt mans dotter hur som helst. Men efter friherrens död och långvarigt smusslande bakom bärbuskar och draperier gav Petronellas farbroder, riksrådet Anders Johan von Höpken, sin syrliga tillåtelse till den äktenskapliga ”mesalliancen”. Paret gifte sig i Stockholm på sommaren 1779 och för att klara ekonomin hade Skjöldebrand tagit en vakant officersplats vid Östgöta kavalleriregemente. Bostaden som han tilldelades låg söder om Linköping. Det var Styvinge i Vist (den gård som ligger fullt synlig strax väster om Vistkorset).

Till Östergötland,

Men inte förrän på våren 1780 reste herrskapet Skjöldebrand från Södermanland ner mot Östergötland. Petronella – Pella – var havande och de tog det därför försiktigt i de branta backarna ned från Kolmården, men så fick de också möta ett Östergötland så som vi än kan göra det, om vi lättar på gasen vid nedfarten från skogarna vid Åby:

        ”Den sista stora och svåra backen, som går ner från Kolmården åt Åby gästgifvaregård gingo vi till fots. Vår möda belönades af att se en af de vackraste utsikter i Sverige. Den är så känd, att en beskrifning vore öfverflödig, men stunden var fördelaktig. Himlen hade varit mulen, medan vi genomforo den dystra Kolmårdens bärgiga skogstrakt. Men nu mot aftonen hade molnen höjt sig från västern och lämnat en klar rymd, där solen nära sin nedgång framträdde och kastade å det rika landskapet ett förgyllande sken, som höjde alla dess skönheter. Min älskade såg det med förtjusning, och vi hälsade det vackra Östergötland med en glädje, ej störd av någon aning.”

I samma ljusa färger utmålas den nya hemtrakten kring Styfvinge:

        ”Stället var behagligt. Där syntes ej någon sjö, men en liten bäck på något afstånd, och dånet hördes af en stark fors på Säby ägor, som var i nejden. Gården var omgifven på en sida af åkergärdet och på de tre öfriga af vackra ängar och hagar, där höjderna voro beväxta med ek, asp och lummiga hasselbuskar, mellan hvilka funnos vackra krokvägar och stundom löfsalar, dit solen aldrig trängde. Bortom dessa var en stor skog af tall och gran, som gaf tillräckligt bränsle för behofvet”.

”En lycklig dröm”

Trakten har inte förändrats mycket sedan dess. Möjligen undrar någon över den dånande forsen. Skjöldebrand måste ha i tankarna fallet vid Hovetorp, vid den gamla kraftstationen. Stångån var naturligtvis inte utbyggd då och forsen måste ha brusat mycket kraftigt. Men ändå: det är tre kilometer mellan Styvinge och fallet. Å andra sidan stördes inte Skjöldebrand av buss- och biltrafiken mellan Linköping och Bestorp, förstås…

Sommaren ”förflöt som en lycklig dröm”. Jordbruket var rikt avkastande och Skjöldebrand kunde utöka sitt bostadsinnehav med några goda mjölkkor från den ”ryktbara Skenningemarknaden”. Inte utan en viss stolthet berättar han om sina ”förnäma och rika” grannar, nämligen greve Nils Adam Bielke på Sturefors och Germund Ludvig Cederhielm (den siste av ätten) på Säby, nuvarande Bjärka-Säby.

Så kommer den ödesdigra hösten. Petronella skulle föda. ”Den farliga stunden nalkades. Himlen gaf henne mera mod än mig. Den 14 Oktober visade sig de förebådande tecknen. Jag hade af försiktighet bedt arkiatern (förste läkaren) Stapelmohr, som bodde i Linköping, komma till oss, när det gälde, och jag sände efter honom, han kom fort men behöfdes då ej ty allt gick sin naturliga gång.” Det såg alltså ut att familjen skulle utökas utan bekymmer. Men endast en kort tid efter förlossningen drabbades hustrun av hög feber och avled den 30 oktober.

Vårdträdet

Därefter är skildringen från Östergötland mörk, uppriven och mindre utförlig än de tidigare avsnitten.

Lyckligtvis rycker Cederhielm på Säby in och tar hand om den nyfödde sonen, som döps till Carl Erik, och som sedermera kom att göra en så snabb karriär att han vid sin död vid 37 års ålder, efter sviterna av en skottskada han fått i drabbningen vid Körlbergsbro, var överste och chef för Andra livgrenadjärregementet. Hans vårdek växer nu praktfull just intill väggen till en av flyglarna till gamla slottet i Bjärka-Säby.

Själv tog Skjöldebrand ett års permission från sina militära plikter efter hustruns död. Han bodde under en längre del av det första året på Erikslund i Södermanland, men återvände till Styfvinge under sommaren 1781 då han återgår i tjänst. 1783 blir han stabsryttmästare. Han besöker då och då sina grevliga grannar men lever för övrigt isolerat och tillbakadraget. När höstmörkret börjar göra ensamheten svåruthärdlig prövar han för första gången mer på allvar pennans språk. Opus ett av hans hand var den elegiska dikten Nattklagan, som enligt Per Henrik Ling ”krinflög i 1000:tals avskrifter”. (Dikten har tydligen varit mycket populär, eftersom den försvunnit ur många exemplar av memoarerna, där den fanns löst bifogad. Inte ens KB kan finna den.)

Ny olycka

Men ännu en olycka väntade Skjöldebrand. På vintern 1783 reste han till sin broder i Norrköping ”att litet förströ mig, som jag väl behöfde”. Men en morgon efter några dagars festligheter i staden, väcktes han av sin dräng som kom med ett brev från prosten i Vist. ”En olyckshändelse, som väl ej kan jämföras med det, som förut öfvergått hr Ryttmästaren, fordrar dock dess skyndsamma hitkomst.”

Skjöldebrand trodde att sonen Carl-Erik hade omkommit och skaffade sig omedelbart några hästar och red som en furie mot hemsocknen. Och så: ”Jag for strax vidare och kom till stället, där bostället syns från vägen. Med hvad glädje såg jag icke, att huset värkligen var uppbrunnet!”

I valet mellan två onda ting upplevde Skjöldebrand det minst olyckliga som en glad överraskning. Sonen levde och branden på Styfvinge förvissade honom om att han inte längre kunde stanna kvar på gården: ”Om jag hade vistats ännu ett år i den sorgliga ensligheten, hade jag förmodligen fallit i en obotligt trånsjuka.”

Av syneprotokollet från den 8 juli 1785 framgår det, att elden utbröt den 17 december 1783 och att hela Caractärsbyggningen hade gått upp i rök. Den hade åren innan reparerats av Skjöldebrand och enligt protokollet ”varit i fullkomligt stånd”.

Men syneprotokollet avslöjar också något som naturligtvis inte berättades i memoarerna. Skjöldebrand hade kommit i delo med rättvisan. Av någon anledning var det i socknen stor brist på timmerskog (sannolikast därför att Linköping efter den stora branden år 1700 hade tömt skogarna kring staden på mogen skog under återuppbyggnaden). Skjöldebrand hade av berörda myndigheter tillåtits hugga ned och röja upp fem tunnland skog, men under synen upptäcktes ett 30 tunnland stort svedjefält. Enligt vittnesmål hade Skjöldebrand gjort detta i syfte att sälja timmer och tjäna några riksdaler extra. ”Herrar Publice ombud förklara sig finna den skedda åverkan vara så betydlig och av så mycken följd för Bostället att den efter dennes tankar ej bör undgå laga beifrande efter författningarna.” Därför döms Skjöldebrand att böta 16 2/3 rdr och ersätta skadan med 30 rdr.

Men när synen genomfördes var Skjöldebrand inte längre kvar på Styfvinge. Han hade skickat ett ombud. Till den vackra men för honom så olycksaliga gården ville han inte återvända.