Gruvbrytning i Vist

Av Brita Petersson i november 2004

Enligt anteckningar i Bjärka-Säby gårdsarkiv omnämns 1695 gamla gruvhål vid Landamäre. Även 1854, när en inmutning gjordes därstädes, omnämns den nya inmutningen ”som en af ålder arbetad grufa”. Möjligheten är stor att spåren efter kopparutvinningen vid Landamäre är samtida med de gruvhål som finns vid det närbelägna Koppetorp i Vårdnäs socken. Koppetorp, som fått sitt namn efter malmförekomsten på platsen, är omnämnt första gången 1641, men kan givetvis vara äldre, då de skriftliga källorna från denna tid är få. Kopparfyndigheterna vid Koppetorp och även de som fanns i Vist socken var underställda Åtvids bergslag, vilken med säkerhet fanns på 1300-talets senare hälft. Åtvids bergslag hade sin första blomstringstid under 1400-talet. Produktionen hade nått sin kulmen före år 1500 och avtog sedan under hela århundradet. Under 30-åriga kriget var koppar en bristvara, men produktionen sjönk alltmer för att till slut helt upphöra. På 1730-talet gjordes försök att åter få igång driften, men utan några varaktiga resultat. Först 1754 startade kopparutvinningen på nytt i Åtvids bergslag.

När C.F. Broocman 1760 gav ut sin ”Beskrivning över Östergötland” nämner han där inget om Landamäre, medan han däremot ger en ganska detaljerad beskrivning av gruvan vid Långnäs. Han lär enligt uppgift på somrarna under 1750-talet ha besökt de socknar som han sedan skildrade. Troligen såg han med egna ögon det gruvhål han här beskriver:

”Uti Långnäs hage, som är ett torp under Säby säteri, ses en ödelagd koppargrufa som efter berättelse, i fordna tider, gifit nog koppar, och lagd till Åtvids bergslag. Grufan är nu med gyttja och vatn upfyld och mäst af björk och vide övervuxen, dock synes öppningen till henne vara 30 alnar bred och räcker icke bottnen med längsta hummelstång”.

När Långnäsgruvan inmutats och tagits i bruk första gången vet vi inte. Vad vi vet är att den var ödelagd och igenvuxen på 1750-talet och att den i ”forna tider” givit malm. Efter återupptagandet av driften vid Åtvids bergslag gick malmutvinningen därstädes mot sin verkliga storhetstid. Kanske var detta orsaken till att ägaren av Säby, Germund Ludvig Cederhiälm, 1799 planerade en bearbetning av de gamla malmfyndigheterna vid Långnäs och Landamäre.

Mutsedel 22 september 1799:

”Hos mig skriftligen anmält att han nu ämnar upptaga och ? belägga 2ne gamla ödelagda kopparmalmsskärpningar på dess tillhöriga Säby. Det ena nära torpet Långnäs och det andra vid torpet Landamäre”

Troligen blev planerna på gruvdrift vid detta tillfälle skrinlagda, då några spår efter sådan verksamhet ej går att finna i de källor som står till buds från den aktuella tiden. Nästa gång inmutning omtalas är 1854, då vid tre platser på Säby ägor. Ägaren till godset hette vid denna tid Evert von Saltza. Han var också ägare till Mem med flera gårdar. Saltza var en man med stort intresse för den begynnande industrialiseringen. Han hade på gården Mem startat flera företag med varierande framgång. Även på Säby experimenterade han med tekniska nyheter. Förmodligen var det därför knappast någon överraskning för bygdens folk när de tre inmutningarna kungjordes i kyrkan.

Den 20 juni 1854:

”Inmutning vid torpet Långnäs. Som och att malmen till följd av de arbeten som å flere ställen blifit gjorda förekommer i spridda körtlar sträckande sig i nordväst och sydost utan någon bestämd ordning”.

Den 21 juni 1854:

”Kringstorps ägor. Sedan flera skärpningar som å stället bliva gjorda inhämtats att malmtillgången fanns på flera spridda ställen vid sluttningen av ett berg med huvudsaklig sträckning uti nordväst och sydost”.

Den 22 juni 1854:

”Inom torpet Landamäre hage Uppå ett berg öster om en af ålder arbetad grufa nu fylld af vatten”.

På sommaren 1854 var bergmästare Geissler på plats och utförde förberedande arbeten vid Kringstorp och Långnäs, om så var fallet också vid Landamäre är ovisst. Kanske kom det där aldrig längre än till inmutning. Den tilltänkta malmbrytningen vid Kringstorp verkar ha upphört i och med förberedelsearbetet.

Vid den gamla Långnäsgruvan igångsattes arbetet 1855. En liten arbetsstyrka på fyra man anlände då, varav 3 man kom från Åtvid, där kunnandet i bergshantering hade gamla anor. De nyinflyttade fick enligt husförhörslängden sin bostad i något hus under Cedersberg. Rubrik i husförhörslängden:

”Följande personer höra till grufan i Långnäs”.

Dr Carl Johan Johansson, född 24/9 1830 i Vist, inflyttad till Vist från Åtvid 1855. Gruvarbetare Anders Magnus Vallin, född 10/2 1835 i Åtvid.

Dr. Carl Adolf Lund, född 18/8 1823 i Vist.

Hustru Eva Persdotter, född 19/3 1832 i Vist.

Son Per Adolf, född 2/9 1850 i Vist.

Inflyttade från Åtvid:

Gruvrättaren Anders Gustaf Andersson, född 26/3 1824 i Åtvid.

Hustru Charlotta Lovisa Olinder, född 18/4 1827 i Hestra.

Dotter Dorothea Vilhelmina Charlotta, född 28/7 1851 i Alsheda.

Son Emil Oskar, född 18/7 1854 i Åtvid. Inflyttade till Vist från Åtvid 1855.

Vi vet i dag inget om arbetskraft även togs från trakten. Om så var fallet märktes det ej i husförhörsboken, då de anställda kanske bodde kvar på sitt tidigare hemvist. De omkringboende anlitades säkert till körslor, då malmen enligt en uppgiftslämnare till Bjärka-Säby-arkivet efter det den tagits upp från gruvan forslades till Åtvid. Samma man berättar att malmen var så ”feter” att den därför blandades upp med Åtvidsmalmen.

Gruvdriften vid Långnäs blev kortvarig, troligen bara ett par år. Av de fyra männen som 1855 påbörjade malmbrytningen kom tre att tillhöra de tidiga Amerikautvandrarna från Vist. När gruvarbetaren Anders Magnus Wallin emigrerade 1856 var han den nionde personen som utvandrade från socknen och skulle som vi vet med tiden följas av flera hundra. Drängen Carl Johan Johansson lämnade bostad och arbete 1856, han flyttade då till Klint, varifrån han påföljande år emigrerade. Gruvtillsyningsmannen Anders Gustaf Andersson avflyttade 1856 och bodde en kort tid vid Hållingstorps grenadjärtorp, varefter han året därpå, 1857, utvandrade till Amerika med sin familj. Troligen var verksamheten i Långnäsgruvan avslutad före 1858. Olika uppgifter finns varför. En orsak skulle ha varit att malmtillgången var för obetydlig för en fortsatt brytning (Bjärka-Säby och dess ägare). En annan orsak skulle enligt ortsbornas utsago vara Saltzas brist på kapital för att driva rörelsen vidare (Bjärka-Säby-arkivet). Ytterligare en bidragande orsak kan ha varit ägarens höga ålder och därmed tilltagande sjuklighet (Saltza död i februari 1859).

År 1901 gjordes den sista inmutningen av Långnäsgruvan, trots att det som orsak till nedläggningen på 1850-talet uppgivits dålig tillgång på malm. Ägare till Säby vid denna tid var godsägare Oscar Ekman.

Mutsedel från 1901:

”En förut inmutad meneralfyndighet i en hage vid torpet Ringsnäs varande inmutningspunktens läge närmare angivet sålunda. I den ödelagda gruvans dagöppning. Denna gruvanläggning kommer att benämnas Långnäs gruva.”

Mutsedeln kungjordes i kyrkan. Något arbete igångsattes aldrig i gruvan efter inmutningen.

Vid Mörketorp har i äldre tider upptagits malm ur ett berg som ligger helt nära gårdsbebyggelsen. Ett hål i berget påminner i dag om detta skede i gårdens historia. Hålet uppskattas ha ett djup av 5 till 10 meter. Dessa något vaga mått beror på att boende vid gården sedan generationer tillbaka har lagt avfall i hålet, varför det i dag är svårt att fastställa det ursprungliga djupet.

Gruvhålet är till formen ovalt med omkring 4 meters längd och 2 meters bredd. För att utvinna malmen har här troligen använts den gamla arbetsmetoden tillmakning. Ingen av de idag boende vid gården har hört berättas om någon malmutvinning där. Möjligen var detta en samtida brytning med den som skedde vid Koppetorp och ligger då åtskilliga år bakåt i tiden.

Vid Risnäs, ca. 450 meter SÖ om Risnäs Överby, finns ett med vatten och skrotsten fyllt gruvhål. Till formen är gruvhålet ovalt, är ca 6 meter brett och 7 meter långt. Hålets djup är av storleksordningen 1 – 2 meter. Väggarna tyder på att brytningen skett med tillmakning. Huruvida någon malm utvunnits i detta gruvhål, eller om det bara är en s.k. skärpning, gruvhålets ålder och vilket mineral gruvan eventuellt givit är okänt. Gruvhålet är upptaget som objekt 195 i Länsstyrelsens fornminnesregister över Vist.

Gruvstugan

Enligt ”Bjärka-Säby Ortnamn” skall huset ha varit bostad för gruvarbetare vid Långnäs gruva. I husförhörsboken förekommer namnet Gruvstugan först 1870. Vid denna tid fanns ingen gruvarbetare kvar. En uppgiftslämnare till Bjärka-Säby-arkivet berättar på 1910-talet att Gruvstugan ursprungligen byggdes som bostad till gruvfogden, hon berättar vidare ”dä blev inget av med gruvan utan det kom gummor dit istället”. Troligen syftar hon då på den korta tid som gruvan fanns och att huset senare blev undantagsställe och därefter ålderdomshem för människor som arbetat vid Hovetorps gård.

År 1910 var 14 personer bosatta vid Gruvstugan.

I dag, år 2004, används huset endast till fritidsboende.