84-10-20

Denna återblick gör inte anspråk på att vara upplysande och lärorik. Den är en enkel vardagsmänniskas självupplevelser, funderingar och iakttagelser, lösryckta ur minnenas bok.

Den står alltså i bjärt kontrast till all den sakkunskap och även till viss del förljugenhet som dagligen väller fram ur våra radio- och TV-apparater. Under en tid av 50 år har jag haft en central tjänsteställning i Vist församling som gjort det möjligt att på nära håll ha kunnat följa upp händelsernas utveckling. Det har varit ett rikt liv, ständigt omgiven av människor klädda till gudstjänst, högtidsklädda till vigsel, klädda i svart för jordfästning, arbetsklädda för kyrkogårdsbesök och många, många andra kategorier människor. Det är en förmån jag haft som varit till både glädje och nytta.

Det förvånade många att en yngling på 24 år kunde inordna sig i en tjänst som växlar mellan sorg och glädje, mellan det känslomässiga och nödtvungna praktiska bestyr.

Men hur skulle ett samhälle fungera om vi inte blivit utrustade med olika anlag, begåvningar och intressen. Det är dessa egenskaper som driver oss ut till de arbetsuppgifter för vilka vi bäst passar och där vår insats i samhällsmaskineriet kan bli till gagn för befolkningen i sin helhet.

Man bör inte vara kritisk mot sig själv och andra för en blygsam höjd på samhällsstegen. Den position man uppnått tror jag står i relation till viljekraft och förutsättningar.

I ärlighetens namn bör sägas att många människor avlider utan att efterlämna sorg och saknad. Det finner man tragiskt. Dagens åldringar har haft ett hårt arbete i försörjningen av sig själva och familjen. Därutöver har de gjort en samhällelig insats, var och en på sitt område, deras liv och gärning har inte uppmärksammats på ett sätt de förtjänat. Många har dock frivilligt valt en tillbakadragen jordisk tillvaro och av allt att döma trivts med ensamheten och tristessen. Måhända detta är förklaringen till en ringa uppmärksamhet vid deras bortgång.

Jag har talat med människor som varit mitt uppe i åldrandet och som samstämmigt berättat hurusom tilltagande ålder och sjukdom förändrat deras levnadsförhållanden. Åldermannens ev. sakkunskap inom ett visst område efterfrågas inte längre av omvärlden, telefonen har slöat till i sin uppgift att förmedla vad som sker omkring oss, skaran av vänner har glesnat. Det är vad många av oss äldre har att se fram emot för den händelse vi icke redan är på plats.

Jag har en viss benägenhet att ofta se tillbaka i tiden, att i tankarna återuppliva händelser i det förflutna, små obetydliga händelser men som ändå ger besked om att så mycket i tillvaron har blivit annorlunda. Att som ung arbetarpojke, blyg och obelevad, plötsligt befinna sig i församlings- och föreningslivets centrum kände jag som en stor upplevelse. Icke förty hade jag stor respekt för överordnade, ett besvär som var länge ihållande. Att framträda inför åhörare i kyrkan var inget man åtrådde, rörelserna blev mekaniska i känslan av att ha allas blickar riktade mot sig. Häri är marginalerna betydande, nutidens ungdom får redan i skolan lära sig framträda och agera offentligt, detta som följd av en bättre språkutbildning. Frispråkiga kamratgäng bidrar också till säkerhet i det personliga uppträdandet.

Personligen fick jag en bristfällig skolundervisning. Vi var ett 40-tal elever utgörande fyra klasser som samtidigt undervisades av en enda lärare. Den ekonomiska situationen i många hem omöjliggjorde dessutom vidare skolutbildning.

Dessbättre har jag haft för vana att göra så gott jag kan. Vid de orden erinrar jag mig ett samtal med en friherrinna i grannskapet. Jag besökte hennes hem för att bespruta fruktträd, det var i början av 40-talet. Hon kom mig till mötes på gården med en överlägsen attityd i det hon frågade: ”är ni kunnnig i trädbesprutning?” Jag gör så gott jag kan, var mitt svar. ”Om jag sätter mig ner för att spela fiol och gör så gott jag kan är det någon säkerhet för att det blir en vacker musik?” Nåväl, vårt samtal ebbade snabbt ut i vänskaplig anda.

Får jag förklara att besöket i fråga var föranlett av min uppgift som trädskötare i Vist fruktodlareförening som bildades år 1934. En s.k. utfyllnadstjänst. Vid dess 25-årsjubileum föredrog ordföranden en historik över föreningens tillvaro, kryddad med erinringar från verksamheten som trädskötare. Så hände det, att en medlem var så orolig för framfarten med såg och sax, att han hela dagen stod i svinhusfönstret och kontrollerade den eventuella skadegörelsen. Se, det var kallt, och förresten trodde han väl inte, att han syntes där han stod. Vidare  var det en kvinna som öppnade köksfönstret och med bister uppsyn frågade, om jag tänkte lämna någon gren kvar.

Detta som ett exempel på en ganska vanlig misstro ang. trädskötarnas kompetens. Verksamheten var då ny i församlingen. Att här söka beskriva den omfattande strukturförändring som skett under de sista årtiondena är ingen lätt uppgift och kommer mig att fundera över vilken tidsperiod man bör stanna inför. Livssynen och omdömesförmågan har förändrats genom åren allt eftersom man åldrats och mognat till. Varför då inte omspänna hela fältet?

Från ett daglönartorp med två kor flyttade jag med mina föräldrar till torpet Hesselkulla  under Stavsäter år 1926. Här ökade djurbeståndet till fyra kor och ett par oxar. Det innebar ett stort kliv upp på den sociala stegen. Hesselkulla var representativt för de övriga 6 torpen, alla var av samma storleksordning och med oxar som dragare.

Vid flertalet torp omdanades mjölken till ost, smör och gödkalvar medan min far skickade den till dåvarande mejeriet i Bjärka-Säby mot en ersättning av åtta öre per liter.

Torparen hade antingen en son eller en anställd att utföra dagsverken vid gården. Arrendeutgiften var tre dagar per vecka medan den anställde fick tre dagars ersättning som lön. Själv var jag en kortare tid inkopplad i nämnda system och erinrar mig en decemberlön à 39:- kronor.

De omnämnda oxarna inköptes i Vimmerby under hösten, de var då nyinkörda och hade en storleksordning a elva kvarter. Under ett par år växte de till och så var dags för en ny oxaffär som inbringade en behållning av tre till fyrahundra kronor. Stora pengar på den tiden.

Det var intressant att avlyssna torparnas samtal som uteslutande rörde sig om oxaffärer. Gemensamt för samtliga var att inte säga ett ord i positiv riktning om den andres oxförvärv. Hur han än handlade var galet.

Som ett skämtsamt inslag i minnena från Stavsäter brukar jag erinra mig hur torparhustrun Frida Andersson sålde ägg till majoren Lennman. Frida hade eftertraktade ägg beroende på att hönsen fick gå fria. Ja, så fria att de stegade in på verandan. Var ingen hemma så lämnade de meddelande om att de varit där. Detta föranledde Frida att avstänga verandan med nät. När majoren nästa gång kom med sin äggkorg konstaterade han med ett glatt leende:”Jasså, fru Andersson har stängt mej ute i da” varpå Frida svarade: ”Nää vars, men ja har annre odjur ja inte vill ha in på trappa”. Man kan fråga sig: hur kan minnet uppta och bevara så enkla spontana ordskiften?

Inom jordbruken har radikala förändringar skett. Avvecklingen av dessa har gått snabbare i Vist församling än på andra orter. Orsaken torde vara att flertalet torp och smågårdar sorterat under de tre stora godsen: Bjärka-Säby, Stavsäter och Sturefors. Mjölktransport med tankbil infördes och var icke denna alldaglig. Brukare av smågårdar hade inte råd att iordningställa mjölkrum med kyl utan föredrog att upphöra med lantbruk och flytta till Linköping som många av dem också gjorde. På den tiden var utkomstmöjligheterna större än i nuläget. Följaktligen minskade befolkningsunderlaget i församlingen och var detta nära smärtgränsen när nybebyggelsen kom till stånd och därmed räddade situationen. Många kom underfund med att det gick bra att bo i Sturefors och ha sitt arbete förlagt till Linköping dit avståndet är 12 km.

Inkorporeringen med Linköping i kommunalt hänseende år 1971 tror jag personligen var lyckligt och nödvändigt för församlingens överlevnad. Att ondgöra sig över den, som många gjorde, var att röja sin oförmåga att kunna se framåt i tiden. Vi har ett samhälle i dag, som vi bör vara glada och tacksamma över. I slutet av år 1985 var innevånarantalet 2 512.

Sjuk- och åldringsvården var på trettio- och fyrtiotalen inte den bästa. Ålderdomshemmet, som det förr benämndes, uppfördes och invigdes år 1912, var ständigt överbelagt. Den ofta underbemannade personalen gjorde dock sitt bästa av situationen.

Innan distriktssköterskor tog säte i församlingen var Annie Pettersson räddningen i alla krislägen. Hon var änka efter trädgårdsmästaren i Sturefors, August Pettersson, som avled 1927. Annie var både barnmorska (yrkeskunnig) och så långt hon kunde församlingens livmedikus. I den lilla bruna väskan väl igenkänd av traktens folk inrymdes all medicinsk kunskap och materiella hjälpmedel.

Vid dödsfall i hemmen var Annie Pettersson den hjälp man omgående sökte. Jag skall berätta om ett fall som är representativt för den hjälpverksamhet som på den tiden var rådande människor emellan när nöden så krävde. Två makar bodde ensamma och avlägset i en liten stuga. En dag avled hustrun helt hastigt. I avsaknad av telefon gick maken till närmaste granne, som var lantbrukare, och berättade om vad som hänt. Denne var inte sen att bistå den gamle. Med några enkla handgrepp avlägsnades sätena i den gamla fjädervagnen och efter en stund var ett lantligt ekipage på väg mot Linköping i ett angeläget ärende. När alla moment var verkställda hade kvällningen brutit in. Då mötte jag dem vid kyrkmuren. Först satt körkarlen, gränsle över kistans fotända och bakom honom den nyblivne änkomannen, även han gränsle över den, klädd i kulört skjorta och röd slips. Nu är inte slipsens färg en tillförlitlig måttstock i vad gäller en människas sorg men visst reagerade en och annan när de färdades genom bygden. Sedan den tiden har en värdefull enkelhet skett beträffande klädseln. Den yttre ramens påkostnad har till stor del förlorat sin betydelse.

Som läsaren förstår har blivit mycket av gudstjänst och predikningar i min uppgift som kyrkväktare genom åren men också stora högtidsstunder av annat slag för vilka kyrkan har stått i centrum. Trots så många år i tjänst har anmärkningsvärt få händelser av säreget slag inträffat. Måhända detta beror på att jag alltid, till varje förrättning infunnit mig i god tid. Man hinner då upptäcka och kanske undanröja opåräknade malörer som kan störa arbetsschemat. Att alltid komma för sent är utmärkande för vissa människor. Det är att beklaga om de dessutom är kyrkliga befattningshavare.

Genom en central tjänsteställning har mitt liv blivit berikat och tillfört mig intressanta kontakter och värdefulla minnesbilder att se tillbaka på när ålderns höst inträder. Distansen mellan människor har minskat, beroende på ett numera allmänt duande som jag tror de flesta har funnit vara positivt, ja, kanske rent av dämpat egoismen och en missprydande självupphöjelse.

Jag har hittills uppehållit mig vid relativt närliggande händelser bakåt i tiden. Alltså en tidsrymd som förbleknar i jämförelse med vad jag hämtat ur en uppsatsbok numera i en god väns ägo. Fröken Tullia Lundblad (kommer senare), som avled 1956, nittiofyra år gammal, var under hela sin levnad knuten till Bjärka-Säby. Hon intervjuade gamla gårdsbor och vad de hade att berätta tecknade hon ner med samma ordvändningar som intervjuoffren själva använde sig av. Det blev alltså autentiska skildringar. Får jag förmoda Du önskar ta del av en mycket kort beskrivning av ett bröllop som ligger 130 år tillbaks i tiden?

Jag citerar Mor Johanna, Sverker Kalles gumme

”I store matsaln sto ja bru. Dä va den 17-de september 1854. Å dä va så rolitt så. Prästera, å så mycke fölk de feck tag i, sånnadär va där. Emellerti klute di på mej så mycke armbann å gullbestyr, å mysse å stycke. Ja va så proper så. Ny svart klänning å unnekläder, bra nog skaplie. Å dä va mitt! Å så snörliv mä plonchett (planschett), å tyllkrage på klänninga, å långe bann i myssa, håret lite bränt ner för stycket. Ja va så fet å röblommi som e dager. Vite hanske, nyköpte hadde ja, å silverring som köste e riksdaler. Löna va sex riksdaler öm året, två par känger, ett par mä näverböttne, å ett par rannkänger te härdas, å 12 alnar lärft, å åtta alna blaggarnsväv te linntyg å så va då e mark ull å ett vardasförkle.

Hennes nåd ho hadde inte så gött öm te ge, men ja feck bå lakan å annet. Ho va en ängel, ho va gudakti, å aftertänksam å snäll.

Vi va fattie men hadde rent jämt. Men en feck klä sej så lagöm. Men se på döm nu så flatner en. Vi vämje te va vi kunne te äte: lite vattenvällig å brö. Å nu ä dä kaffe å ägg. Ja, en kan bli arg när en sert. USCH.”

Att allting förändrats är ett känt faktum. Man talar t.o.m. om gudstjänstens förnyelse. Om detta innebär att man i skrivna formulär skall hänga med i alla turer befaras att man förlorar en hel del av lyssnarintensiteten. Jag fann en skrift i vilken gudstjänstbesökarna skulle agera, mer eller mindre, på 17 olika ställen. Den var alltså inte speciellt vänlig mot äldre människor med kanske nedsatt synförmåga och intellekt. Då är de ändå den pålitligaste gruppen som kyrkbesökare betraktad. Måhända har de svårt att se det positiva i nämnda förnyelseprocess.

Erkänner oförbehållsamt att jag är konservativ och gärna håller fast vid det gamla. Kanske, trots allt, är vi på rätt väg. Framtiden torde lämna ett klart och konkret besked?

Den politiska verksamheten i vår församling har bedrivits med måttfullhet och gott omdöme. Som varande pensionär har man krigsåren i början av 40-talet och dess militära aktivitet i outplånligt minne. En samlingsregering tillsattes som svarade för vårt lands väl och ve och dess enighet i utrikespolitiska frågor var påtaglig. Per Albin Hansson som landets statsminister ingav trygghetskänsla hos vårt folk enär hans klokskap var väl dokumenterad. ”Vi klarade krisen” är ord som aldrig haft djupare innebörd. Per Albin Hansson avled hösten 1946.

Jag förfogar över en söndrad dagstidning daterad måndagen den 14 okt. 1946. I den finner man två sidor om Per Albin Hanssons jordfästning i vilken 37 nationer deltog och ett sorgetåg bestående av 50.000 medborgare. Får jag som avslutning citera några rader ur officiantens tal som i sin helhet omfattar två spalter, och som är det finaste begravningstal jag någonsin tagit del av.

Klockor har ringt genom ditt rika liv, dånande stormklockor i unga dar, trägna dagsverksklockor i vardagsmödans långa år ——- nu tonar sabbatsklockornas sång om vila och ro i den svenska jord, som du har älskat. Nu har din farkost stött ut från de levandes strand. Ett helt folk önskar dig Guds välsignelse på din färd mot okända stränder!

Där ute, bortom kyrkogården, dit vi snart styra våra steg, stå träden som brinnande facklor i gult och rött i oktobers glasklara rymd, som ett rop om alltings förgängelse ——-  ett varsel om kommande vita fällar, som sveps över död natur.