ÖstgötaCorrespondenten1972-02-12.

På sommaren 1849 fick greve Evert von Saltza på Bjärka-Säby besök av den danske sagodiktaren H C Andersen. I sitt omfångsrika memoarverk ”Mit Livs Eventyr” har Andersen bland sina otaliga reseminnen ägnat besöket på Säby (som godset då hette) ett jämförelsevis stort utrymme.
H C Andersen och greve von Saltza träffade varandra första gången hos kung Oskar I. Greven påstod genast att han kände andligt släktskap med diktaren från grannlandet och inbjöd honom till sitt sommarresidens utanför Linköping. H C Andersen skulle faktiskt passera Östergötland på sin resa tillbaka till Danmark, nämligen via Göta kanal. Memoarerna avslöjar emellertid – men inte varför – att H C Andersen inte alls hade några planer på att hålla sitt löfte till greven. Men vid Bergs slussar kom en av Sveriges då mest kända personer inom musiklivet, tonsättaren och OD-dirigenten Axel Josephson, ombord och erbjöd sig att skjutsa författaren till Säby. Josephson var själv gäst hos greve von Saltza; Säbys herre älskade sång och musik och ofta var det stora festligheter hos det gästfria slottsherrskapet, som bestod av greven själv och dottern änkefriherrinnan Hedvig Fock. Plötsliga dödsfall inom familjen på 1820-talet ledde till att greven blev änkeman och två av döttrarna änkor. Sorgen väckte grubblerier hos greven, som alltmer blev känd för sina ockulta och framtidsskådande egenskaper.
*
Det var till denna säregna miljö H C Andersen anlände, då han till slut tackade ja till Josephsons erbjudande. Det märks att en sagoberättare håller i pennan. Några realistiska eller detaljerade skildringar av vägen från Berg till Säby kostar H C Andersen inte på sig – ”I en skyllende Regn kjörte jeg til Saeby, till det i italiensk Stiil byggede Slot”. I stället koncentrerar han sig på mötet med greven som han mer vänligt än ironiskt kallar ”Gubben med de mange Egenheder”. Greven började genast berätta de mest fantastiska historier för sin gäst; bl a avslöjade han, att han stått i korrespondens med en av de största andliga begåvningarna genom tiderna, Johann Wolfgang von Goethe (om von Saltzas uppgifter är riktiga och breven fortfarande finns bevarade skulle det vara en smärre litteraturhistorisk sensation om de återfanns!).
Släkten Saltza hade ett ryskt förflutet, och det förhållandet framkommer tydligt även i mötet mellan greven och hans celebre gäst: greven berättade nämligen för H C Andersen att Katarina I av Ryssland var född i Sverige och av svenska föräldrar! Berättelsen måste ha fascinerat sagoförfattaren, eftersom han mycket detaljerat refererar hela grevens historia.
*
Katarina I skulle således ha sett dagens ljus på godset Bråten och fadern skulle ha varit kammartjänare Jean Rabe och modern kammarjungfru Katharina Almpaph. Föräldrarna dog en kort tid efter flickans födelse, och hon blev så småningom adopterad av en grevinna Tiesenhausen, som levde på resande fot och gjorde odyseér över hela Nordeuropa. De kom till Reval, där en pestepidemi tvingade flickan och fostermodern isär. Katarina hamnade hos en präst i Majam, men Estland härjades av krigiska karoliner och efter mycket raffel och dramatik blev Katarina livegen tjänarinna hos den mäktige fursten Mensjikov, som stod tsar Peter I nära. Därmed anar vi slutet på grevens romantiska berättelse: tsaren upptäcker flickan i furstens hus, förälskar sig i henne – och så blev en svensk flicka en av världens mäktigaste kvinnor. Man kan förstå att H C Andersen med speciellt intresse lyssnade till von Saltzas historia; här fanns något att hämta till de egna sagorna . .
H C Andersen hade också hört talas om Evert von Saltzas ockulta intressen, och vid middagen i den stora riddarsalen i Säby slott började de båda herrarna samtala om andelivet. Greven berättade – ”med stor Alvor og Sandhed” – om en mycket egendomlig inre upplevelse som han genomgått. En natt visade sig hans farfar för honom och frågade, om han ville se in i himmelriket. Då sonsonen bejakade frågan, replikerade farfadern att då måste han först dö, och den gamle rörde vid honom och han domnade bort, varvid visionen av en paradisliknande trädgård tonade fram inför hans syn. Man märker i den här skildringen, hur intresserad H C Andersen var, och frågan är väl om inte författarens egen fantasi har fått skapa en stor del av von Saltzas drömsyn. Men utan tvekan hade von Saltza rätt, då han vid deras första möte kände en andlig gemenskap med H C Andersen.
Här lämnar Andersen den ”inre” beskrivningen av sin vistelse på Säby. Plötsligt blir memoarerna mer öppna, och författaren skildrar livfullt och konkret hur grevens namnsdag – han hette egentligen Edvard Fredrik – firades på godset.
Arbetarna på gården reste en ärebåge av eklöv och blommor och överst placerade de en krona av rosor. Och författaren fortsätter mycket impressionistiskt: ”Da vi sad ved Kaffebordet, hörtes Skud ude fra Indsöen (Stora Rängen), Tjeneren traadte ind og med höi Stemme, naesten som med udenad laerte Ord, meldte han, medens han paa samme tid ikke kunde lade vaere med ett Smiil att forraade, at det Hele var Comedie: ”Et Skib; Nordstjernen, ligger udenfor til Ankers med fremmede Söfarere!”
De egendomliga sjöfararna var gäster från granngodset Stafsäter, och så småningom hade många människor samlats utanför slottet. Drängar, pigor och skolbarn marscherade upp i god ordning med kvistar i händerna. Skolmästaren, den sedermera legendariske och erkänt skicklige pedagogen Salomon Salmoni (då 70 år gammal), höll tal på vers till greven, skolbarnen sjöng, och dansen kom så sakteliga i gång i slottets stora hall, där en av gårdsfolkets musikanter spelade fiol. Skolbarnen och bönderna fick mat och dryck, och skolmästaren, som var lågavlönad och hade stor familj, fick en extra dusör av von Saltza.
H C Andersen gör sig själv till passivt ögonvittne i skildringen av festligheterna och därmed blir också framställningen mer levande och säkert mer verklighetstrogen ur historisk synvinkel. Hur folket på gården såg på den märkvärdige och i Europa redan smått berömde författaren, får alltså läsaren ingen uppfattning om i och med att diktaren väljer att inta en undanskymd roll i händelseförloppet. Sannolikt hade den danske sagoberättarens rykte ännu inte nått ned i folkdjupen, först senare blev han den verkligt folkkäre författaren.
*
H C Andersen avslutade sina minnen från det östgötska Säby med en lovprisning av den samnordiska saken och av freden. Mitt under festen kom posten med de senaste nyheterna, som meddelade att Danmark hade besegrat tyskarna i slaget vid Fredricia. Med ens blev namnsdagsfesten en seger- och fredsfest, och greve von Saltza hämtade champagne ur vinkällaren, och glädjen stod högt i tak. Endast en i sällskapet var nedstämd, den tyska guvernanten på slottet. Men H C Andersen hade ett rymligt hjärta. Han räckte den tyska flickan sin hand och sa: ”Det kommer en ljus dag då tyskar och danskar åter ska räcka varandra handen och dricka fredens skål som vi nu gör.”
I samma retoriska stil sätter H C Andersen punkt för sina minnen av sin vistelse hos den gästvänlige och lite excentriske greve von Saltza på Säby:
”Det var hjemligt og godt at vaere, en smuk Natur, Skov, Klipper og Sö; med Veemod forlod jeg det venlige Hjem, den eiendommelige Gamle, og skrev till Afsked i hans Album:

Bag Stjeren i dit Bryst et Hjerte slaar,
Og i dit Slot man Digterharpen finder;
Lycksalig Den, Gud giver mange Aar,
Og Aar som dine, rig paa store Minder.

OLA PERSSON