Genom den industriella revolutionen försågs landets olika näringsgrenar med maskiner och fabrikstillverkade komponenter. Mest märkbart blev detta inom industrin, medan jordbruket i varje fall på de större gårdarna fortfarande genom sina egna anställda hantverkare tillverkade och reparerade redskapen för att täcka gårdens behov.

I början av vårt sekel fanns det tre minnesvärda hantverkare på Stavsäter. Den första och äldsta av dessa var ”Smen”. Stavsäters gårdssnickare, mekaniker och smed hette Andersson. Något förnamn på Andersson förekom aldrig, utan den vedertagna benämningen på Andersson var ”Smen”. Smen var i sitt dagliga arbete en mycket lynnig person. Många av arbetarna, särskilt bland de yngre, drog sig för att uppsöka Smen för att få något verktyg reparerat, för om Smen var på det humöret kunde det osa ”svavel. Smens lynne fick däremot ett annat lyster när han fick, som han säkert själv upplevde det, berätta sina självupplevda historier. Mer om detta i ett annat avsnitt. Det var ändå som hantverkare som Smen gjorde sina stora förnämliga insatser på Stavsäter. Allt rullande vagnmaterial på gården tillverkades från grunden till färdig vagn av Smen. Undantag var ”herrskapsvagnarna” som han i stället fick hålla service på.

När jag gjorde planläggningen över den här sammanställningen över Stavsäter, så kretsade tanken över om det skulle finnas någon vagnsdel kvar från Smens epok. Glädjen kan väl inte nog beskrivas, när jag under fotografering av torpet Damin hittade ett helt vagnschassi vid resterna av Damins ladugårdsgrund. Hoppas fotografierna ger Dig samma känsla för det konstnärliga yrkeskunnandet vid tillverkningen av den här vagnen som jag har. Du skall betänka att här finns icke en enda maskintillverkad komponent Allt är tillverkat med handverktyg för snickeri och på smidesstäd. Vagnarna tillverkades med ett universalchassi, varifrån man snabbt kunde bygga upp en vagn lämplig för grus, jord eller gödselkörning. I det här utförandet kallades vagnen för ”dyngskröv”. När det var dags för stråskörd ställdes vagnen om till ”höskrinda”. Chassit gick även att förses med timmerbankar, lämpligt för virkestransport från sågen vid Bjärka-Säby.

Grundmaterialet för sina snickeriarbeten kunde Smen icke alla gånger ta ur det sågade virket som erhölls från Bjärka. Böjda komponenter till verktyg, måsta ha en böjd växtform som grundämne vid tillverkningen. Tag som exempel, handtaget på en lie ”liekaggen”, här måste grundämnet ha en böjd växtform för att ”kaggen” skall hålla vid slåtter. Det var inte bara växtformerna som var viktiga, Smen var också noga med att få rätt träslag till rätt verktyg.

Vad vi kan förstå av detta är, att en hantverkare av Smens kaliber, inte bara fick fram sina produkter genom att vistas i smedjan. Han måste även leva nära naturen för att få material till sitt hantverk.

Mycket mer kunde skrivas om de alster som kom till vid Smens hyvelbänk och smidesstäd, jag får dock sluta här med att konstatera. Det hängde aldrig någon studentmössa, med lärdom som är förknippat med detta, på en spik i väggen hos Smen. I stället hängde där mallar och profiler till verktyg och vagnshjul som denna yrkeskunniga hantverkare själv hade trollat fram formläran till.

När Smens krafter sinade övertogs arbetet i smedjan av Kaliff. Vid den här tiden hade den industriella maskinåldern börjat komma i fatt inom jordbruket, så även vid Stavsäter. Kaliff behövde därför inte i samma utsträckning nykonstruera saker och ting som på Smens tid. Hans uppgift blev i stället att underhålla det smidesarbete som Smen en gång konstruerat. Kaliff anställdes från början som maskinist vid gården. Det var följaktligen i kombination maskinskötare och smed som blev Kaliffs huvudgärning. Man bör nog lyfta på hatten även för denna man, som självlärd kunde klara det elementära behovet av reparationer av maskiner som tangerar vår tid, inte hans.

Det tredje hantverkskunnige av 1900 talets profiler var Fredrik Wikström. Hade jag på 30:talet använt det namnet så hade inte många Stavsätersbor vetat vilken person jag avsåg. Hade jag däremot sagt ”Frigge i Andersbo” eller ”Huggarn” så hade alla vetat vilken person jag avsåg. Frigge i Andersbo kom av hans förnamn samt torpet Andersbo där han bodde. Namnet ”Huggarn” har däremot en annan och i viss mån mera tragisk bakgrund. I yngre dar arbetade Fredrik vid ett sågverk, beläget vid Persbo. Olyckan var framme och berövade Fredrik ringfingret och långfingret på ena handen.

Fredrik hade ett stående uttryck när han skulle uttala en mening, nämligen ”huggarn”. Nästan alltid förde han upp den skadade handen i höjd med ansiktet, med de två kvarvarande utåtstående lill- och pekfingrarna, varefter han uttalade detta, ”huggarn”, det är nog si eller så”. Detta blev en markering kopplat till Fredrik, så han fick heta ”Huggarn”.

Så långt jag kan minnas, och det går tillbaka till ingången av 30-talet, så hade Fredrik ingen fast anställning vid Stavsäter. Han bodde på undantag vid torpet Andersbo.

I logen till torpet hade Fredrik inrättat en snickeriverkstad. Här tillverkade Huggarn, med hyvel och stämjärn, de mest utsökta laggkärl som tänkas kan. Laggkärlen fick formen av saltkar för insaltning av julfläsket, eller tvättbaljor till byken vid sjömagasinet.

Det är svårt att beskriva konstruktionen på ett laggkärl. Men jag kan bara försäkra att det går åt en oerhörd hantverksmässig yrkeskunskap för att kunna falsa ihop botten och sidorna till ett hållbart laggkärl, där trävirket i sidorna för övrigt är kilformade mot botten av kärlet. Fredrik kunde detta och laggkärlen fick dessutom en vacker form under hans händer.

Fredrik var Stavsäters ”bikung”. På ett område var Fredrik oerhört sparsam, det gällde bruket av badvatten. Förtjänsten av detta blev att hans täta, toviga helskägg skyddade honom när han skulle ösa in svärmande bi i bikupan. Genom sitt intresse för biodling så hade Fredrik utvecklat en egen konstruktion av bikupor som han tillverkade och sålde. Botten på bikupan var utformad som ett ca. 70 cm stort bordtennisracket, där skaftet ersatts av en ca. 15 cm bred träplatta för binas start och landning. Själva bikupan var gjord utav flätat halm och hade formen av en stor knallhatt.

Över Smens och Huggarns konstruktioner vilade en viss finess, som skapades med enkla verktyg. Visst vilar det en viss konstnärlig atmosfär över deras skapelser, nog tycker jag det, som är född till att vara maskinernas arvtagare.