Eskils ek i Vist

Eskils ek är ett välkänt träd för nästan alla som bor i Vists socken. Trädet står invid vägen mellan kyrkan och Sturefors gård. För de flesta är väl Eskils ek den trädruin som åskan slagit ned i men några menar att det är en betydligt friskare ek strax intill.

Hursomhelst: Eskils ek är ett begrepp i socknen. Men om trädet är välkänt, är det få som vet vem Eskil var. Men svaret, eller en del av svaret, finns i Östgöta Correspondenten den 29 maj och 3 juni 1880. Där har nämligen en ”August D” upptecknat en ”sägen” som har fått rubriken En hädelse. Där berättas om en av sex bönder i en by ”som vi vilja kalla Regnmyra” och som sägs ha legat vid Stångåns strand nära Sturefors gård.

Regnmyraböndernas hästar var allom bekanta och ”så stora, ståtliga och feta, att till och med ’sjelfva grefven på Sturefors’ eller ’han i Säby’ inte hade maken till sådana djur.”

Bönderna i Regnmyra var kända för att vara kloka, idoga, gudfruktiga och rika. Men för en av dem, – förre nämndemannen Eskil, gick det galet. Övermodet fick fatt i honom, han började supa och sätta sig upp mot Gud Fader själv när något gick honom emot.

En motgång bland många var att han förlorat en kappkörning med häst och vagn in till Linköping mot häradsdomaren i Norrberga. Besvikelsen och vreden vräkte Eskil över sin hustru Lisa och sonen Per, som gick hemma och försökte hålla gården i någorlunda ordning.

Så kom den ödesdigra dagen då Eskil skulle ge sig iväg till vintermarknaden i Linköping. Han spände Grålle och Bläsen för släden, svor och förbannade åt hustrun och for iväg. Men vid den stora eken några stenkast från Vists kyrka vrenskades hästarna och Eskil föll ut i svavelosande eder över djuren.

Häradsdomaren i Norrberga som hade vägarna förbi, bad Eskil att inte svära så fruktansvärt – ”ty då kommer du att bli sittande i en snödrifva till evig tid.” –

”Nej”, röt Eskil, ”om det än komme så mycket snö, att icke tornet på Wists kyrka syntes, så reser jag dock fram, det kan du ge dig sju — på”. Och så bar det iväg med ett hiskeligt piskande på hästarna.

Så gick det naturligtvis som det alltid går med onda män i goda sagor. På natten vräkte snön ner över bygden. Hela Regnmyras manliga befolkning fick morgonen därpå bilda ploglag med sex par oxar för att ta sig fram mot Vist. När de återvände framåt kvällen hade de sorgliga nyheter med sig. Eskil hade frusit ihjäl vid den stora eken på väg hem till Regnmyra.

Och sägnen slutar:

”Påföljande söndag hördes en entonig ringning från Wists kyrkotorn. Man begrof Eskil, han, som fallit offer för sitt öfvermod. Såsom inledningsord till den personalie, som prosten åtta dagar senare höll öfver honom, togs Mose ord: den som bannar sin Gud, han skall bära sin synd.

Ännu den dag i dag är står den ek, midtför hwilken Eskil den omtalte marknadsmorgonen mötte häradsdomaren i Norrberga, der han mente sig skola trotsa den, som rår öfver väder och vind, och der man dagen derpå fann Eskil jemte hästarne ihjälfrusna, och hon kallas af folket: Eskils ek.”

Finns det då någon verklig händelse bakom sägnens dramatik? I en artikel av Ove Hassler i ÖC den 3 juni 1978 nämns i all korthet att artikelförfattaren av en person fått två förklaringar till namnet Eskils ek. Den ena är att en Eskil har blivit hängd i eken. Den andra berättar att en Eskil, trots varningar, gav sig ut en stormnatt vintern 1868. Han lär ha sagt att han skulle ta sig fram även om ”snön blev lika hög som Vists kyrkas torn”.

Den första versionen kan avfärdas direkt. Många trädnamn med mansnamn har felaktigt kopplats ihop med ”galgträd” och sällan har det funnits bevis för ett sådant sammanhang. Den andra versionen hade sagesmannen fått av en person, som i sin tur fått den av sina föräldrar som var 14 år då Eskil skulle ha frusit ihjäl 1868. Läser vi sägnen förstår vi snart att olyckan – om den har hänt – måste ha skett mycket tidigare än 1868. Sägnen från 1880 är så allmänt hållen utan konkreta minnesdetaljer och med så mycken tillagd sedelärande moral att händelsen knappast ligger inom ”mannaminne”, dvs inom ca 70 ås avstånd. Formuleringen ”Ännu den dag i dag är” tyder också på att händelsen var ”gammal” redan 1880. Och 1868 fanns inget Regnmyra vid Sturefors, men däremot har det legat en by vid namn Tägneby vid Stångåns norra strand inte så långt från Eskils ek. Där bodde kanske en Eskil på 1700-talet som frös ihjäl under dramatiska omständigheter, så dramatiska att historien levde kvar på människors läppar från generation till generation. De verklighetstrogna detaljerna slipades med tiden bort och kvar blev en historia att använda som uppfostringsmedel. Det är gudfruktighet och inte svordomar som leder förbi eken till kyrkan.

Text :Ola Persson Teckning: Lars Guth

Ola Persson var sekreterare i hembygdsföreningens första styrelse 1976.

Ur Östgöta Correspondenten

datum okänt / HH

Torpare Franssons levnadsöde

För tusen år sedan förlitade sig våra förfäder på den mångfallt av gudar, asagudar, som man genom offer och dyrkan försökte hålla sig väl med för sin framgång under jordevandringen. De mest kända var Tor, Odin Ull, Vi och så det glamorösa paret Frej och Freja vars valspråk bl. a. var ”ängen är den bästa sängen”.

Där fanns ännu fler gudagestalter, som var och en hade att inom sitt gebit styra för människornas väl och ve. Man bad inte till dessa gudar, utan man offrade och dyrkade samtidigt som man utlovade att utföra stordåd till gudarnas ära..

På tusentalet började den kristna läran få grogrund bland för fädren. Det här var något helt nytt. Man behövde inte längre hålla reda på alla gudagestalter. I den nya läran fanns bara en gud som man bad till. Därmed slutade alla ritualer som hållits till asagudarnas ära. Möjligt är, nästan till gränsen för sant, att Frejs och Frejas valspråk än i dag hyllas ute i ängsmarkerna.

Men den nya läran var inte helt problemfri för den gemene, mannen av folket. Visserligen förkunnade man om de himmelska fröjderna, där änglar spelade populärmusik på harpa och flöjt. Men för att komma dit så var det ett oundvikligt krav, att man var den jordiska överheten underdånig. En bön som bevisar detta är den soldatbön som förestavades soldaterna:

” Förläna mig trohet och kärlek till min ÖVERHET och bevara mig för synd, skam och last.”

Nu behövde överheten ett vapen för att hålla den gemena på plats. Det vapnet eller hotet kom från den nyinstiftade djävulen med sin skärseld. Djävulen var en listig fan, som inte bara tog hand om uppstudsiga individer. Han kunde också köpslå med människorna för lycka på jordevandringen, om han fick nöjet av att grilla deras själar i helvetet efter döden. Ett osympatiskt resmål får man anta.

Låt oss nu följa torpare Franssons öde efter avtal med ”den skamlige”. Det fanns i början av 1800 talet en torpare vid Stavsborg, ett torp tillhörande Stavsäter, han hette Fransson. Den här mannen var en ivrig jägare. Emellertid så ville inte den där riktiga jaktlyckan följa med på hans turer till skogen, så köttgrytorna stod för det mesta tomma. Fransson kontaktade då en ”svartkonstkäring” för att få bot för detta. Käringen rekommenderade Fransson att ett kontrakt med djävulen vore den bästa åtgärden för att förbättra jaktlyckan. Om Fransson sju torsdagar i följd, på natten, gick ner till kyrkan och där gick ett varv runt kyrkan, motsols, så skulle han få den rätta kontakten.

Enligt legenden så behövde han inte gå den långa vägen fram till kyrkan mer än sex gånger. Den sjunde natten lär han ha mött ”hornper” vid Spökstenen eller möjligen vid Filbacken. Fransson lät sin själ för tappas vid det här mötet, i stället blev han en framgångsrik jägare.

Åren gick, så även för Fransson. Sina sista dagar levde han på undantag i ”hönshuset” framme vid Stavsäter. Huset finns kvar ännu i dag.

Jaktlyckan stod honom bi, för i det ögonblick som Fransson drog sin sista suck, så small det ett skott och en nyskjuten anka damp ner på gårdsplanen framför stugan.

Så en liten varning. Om Du skulle nattvandra vid något tillfälle och möter en okänd person vid Spökstenen eller Filbacken så teckna inte någon affärsförbindelse med vederbörande, särskilt inte om han har svans……

Anm.
Filbacken, tidigare kallad Firbacken, är den långa backen från vägkorset vid Sturefors upp mot Stavsäter. Förr i världen var den besvärlig för häst- och oxdragna fordon.

Spökstenen finns vid Döslätten, en bit bortom avtagsvägen mot Ebbetorp, där offren för pesten 1710 begravdes.

Berättat av Nisse Sjöberth

Historien om spökstenen

Vid vägen mot Stavsäter, ca. 200 meter efter avtagsvägen till gården Ebbetorp, på vänster sida av nuvarande vägen, ligger ett stort flyttblock. Stenen är sprucken och i sprickan har en numera åldrig gran slagit rot. Vid tiden för kommande händelser så gick den medeltida vägen förbi stenen på andra sidan i den nuvarande beteshagen. Den stenen kallas ”spökstenen”, för här hände märkliga ting om man färdades förbi stenen nattetid.

Låt mig först förklara vad som kan vara upprinnelsen till dessa oförklarliga händelser som varit förknippade med spökstenen. Området där den nuvarande vägsträckningen går fram, alltså till höger om stenen, har sedan 1700 talet fått benämningen ”döslätta” slätten för de dödas boning.

På hösten 1710 gick genom socknen en förödande pestepidemi. Den dåvarande brukaren av Ebbetorp, Esbjörn Persson och hans familj blev hårt drabbade av farsoten. Hustrun samt fyra av barnen dog. Genom påbud från dåvarande prästen i Vist, Andreas Kilander, fick man för att förhindra smittrisken, begrava sina döda i närheten av den egna gården. Här vid döslätta, på prästgårdens utmarker, gränsande till Ebbetorp fick därför Esbjörn jorda sina nära och kära. Andra pestsmittade från närliggande torp kan också blivit förd hit. Så blev t.ex, torpet Hjortkälla helt avfolkat då alla i torparfamiljen Jonsson dog. Dödsfall förekom även vid Börsebo.

Detta att få sitt sista vilorum i icke vigd kyrkojord, kunde inte med den respekt man hade på den tiden för de dödas själar, sluta väl. Man hyste respekt och rädsla för att de döda skulle ”gå igen”. Kanske historien om spökstenen började med att en häst, en natt, blev skrämd av en älg, varg eller dylikt här vid utkanten av döslätta. Varg, jo det kan vara riktigt för det sista vargskallet (vargjakt) i Vist gick av stapel så sent som 1884. Naturligtvis uppförstorades händelsen, som då sattes i samband med de döda på döslätta som inte fått ro i sina själar. Det ena gav näring till andra händelser. Andra fenomen kunde iaktagas, man kunde t.ex. möta rullande eldklot.

Så sent som på 1930 levde respekten för spökstenen kvar, ingen körde förbi platsen efter mörkrets inbrott, för vid spökstenen gick aldrig att få ordning på hästarna när mörkret fallit på. Jag måste nog erkänna själv, att när jag som yngling haft förmånen att uppvakta någon av traktens skönheter, vid hemfärden på cykel i nattmörkret, fart resurserna fick en märkbar förbättring vid passagen av spökstenen.

För säkerhets skull, om Du kommer förbi spökstenen sent en kväll, så bär en bit stål på Dig. För stål är alla andeväsens fasa.

Nedtecknat efter hörsägner av Nils Sjöberth.

Niskota- eller Nisgotaberget

Ett egendomligt formadt berg midt inne i Risnäs by på Stengårdens mark. Namnet är synnerligen svårförklarligt, icke minst på grund af bristen på äldre skrifningar. Den närmast till hands liggande möjligheten, att i förra leden ingår mansnamnet Nisse, torde man snart nog tvingas afvisa, då andra leden icke kan sammanställas med något kändt namn eller något annat ord, som skulle passa tillsammans med det förra. Jag har till yttermera visso genomgått jordeböcker och andra handlingar rörande Risnäs från början af 1500-talet och tills nu, för att söka finna någon person med ett likartadt namn eller några personer, hvars namn tillsammans kunde bilda en likartad kombination, men icke lyckats finna något spår däraf. Om således denna utväg förefaller utesluten, återstå särskildt tvenne viktigare namngifningsgrunder, som kunna tänkas ha varit bestämmande, nämligen dels bergets förknippande med vissa folktrosföreställningar och sägner, dels bergets utseende och karaktär. Vi skola till en början beröra den förstnämnda synpunkten. Berget ligger midt inne i byn, är af en säregen form och har af traditionen förbundits med vissa folktrosföreställningar.

Således berättas det, att en jätte från bergen i den midt emot på andra sidan Stångån liggande byn Skog af någon anledning ville döda en dräng och en piga, ”som satt och lyskte varár (löskade hvarandra) en söndagsmorgon på Niskotaberget. Därför kastade han en stor sten mot dem, men den orkade icke längre fram än ner på Skogs gärde, där den ligger än i dag, den s. k. Skogbosten (se d. o.). En andra sten, som jätten kastade, hamnade i ån, där den bortsprängdes vid kanalbygget, men den tredje ”den traff”, och ännu i dag kan man se röda märken efter blodet från de dödade. Stenen blef emellertid liggande på berget, men den nedrullades och bortsprängdes äfven den, när kanalen byggdes. Enligt en annan sägen skall det synas märken efter en jättefot på berget ”från den tiden då berget var mjukt”. Enligt en tredje åter, som dock blott var känd af en person, skulle på berget synas märken efter barnfötter, ”var ävige tå”.

Ur Lindqvist: Bjärka-Säby Ortnamn

Grusad lycka

Ur Östgöten 1881-06-01.
På omkring en half mils afstånd från staden Linköping, bredwid wägen, som från nämnde stad förer åt Kisa, ligger ett säteri, Sturefors, på stranden af sjön Erlongen.
Säteriets corps de logis läge är ganska wackert, nästan pittoreskt. På ena sidan omgifwes det af nämnde sjö, på den andra af trädbewuxna kullar och mindre åkerfält; och närmast det utbreder en förtjusande park sina gröna lundar.
Strax intill slottet, eller rättare mellan en del af säteriets byggnader, styr ån Stång – och sedermera Kinda kanal sitt lopp nedåt Erlongen. Innan ån hinner till säteriet, wältar hon sig fram mellan gröna stränder, och närmast det, bredwid en hög höjdsträckning, från hwilken lummiga granar spegla sina toppiga kronor i hennes blå bölja.
I slutet af sjuttonhundra-talet, låg wid foten af denna höjdsträckning ett litet rödmåladt hus, hwars namn sägnen ej förwarat åt efterwerlden, men hwilket wi wilja kalla Qwarn.
Detta namn är betecknande, emedan det beboddes af en f.d. mjölnare, Magnus Kron. Antingen Magnus Kron warit mjölnare wid Sturefors eller ”herrgården”, såsom ett säteri wanligtwis benämnes af dess underlydande, eller möjligen mjölnare wid någon af de andra qwarnarna, som finnas der i orten, är en sak, som wi ej känna. Nog af; wid tiden för wår berättelse beboddes detta hus af Magnus Kron.
Magnus Kron, en gubbe på sextio år, liten till wäxten med grått hår, ett godmodigt ansikte, skuggadt af en hög, mycket rynkig panna, hade warit gift en gång och hade i sitt äktenskap endast ett barn, en dotter, Helen. Mycket lycklig i sitt äktenskap och närande hoppet att hans gumma länge skulle få lefwa hos honom, ehuru hon war ett tiotal år äldre än han, kände han sig djupt hemsökt, då hon nedlades på sjuksängen och kort därefter bortbars derifrån till ”det tysta”.
Hans enda tröst war då att han egde Helen, afbilden af den bortgångna, och hon war honom derföre oändligen kär.
Antingen gubben i arf efter sina föräldrar uppburit någon förmögenhet eller han, gynnad af lyckan, förmått att samla någon liten sådan, det weta wi icke; emellertid hade han något penningar utlånta, af hwilka han årligen uppbar ränta, med hwilken han bestred sitt hushålls små utgifter.
Helen, helt ung då hennes moder dog, hade wäxt upp till en wacker och intagande flicka. Den smärta kroppens former, det wälbildade ansigtet, den fina, hwita hyn, de djupa, mörkblå ögonen och de rosenröda kinderna – allt förenade sig att af henne skapa en skönhet. Det hette också allmänt af såwäl äldre som yngre der i orten att ”Helen i Qwarn” war den wackraste flickan i hela granskapet. Kom så dertill, att hon äfwen ansågs för den skickligaste. Samtidens qwinliga ungdom der i orten kunde i de flesta fall intet widare än sköta kreatur och förrätta några mera wanliga husgöromål. Helen i Qwarn åter kunde både wirka, wäfwa och sköta brodér-nålen. För dessa kunskaper och handlag hade hon i wäsendtlig grad sin egen fallenhet att tacka; ”mamsellerna i prestgården” hade ock lärt henne ett och annat.
Möbleringen i den enkla kojan, hennes och hennes faders hem, war efter tidens bruk. Omålade men hwitskurade furumöbler, en stor fathylla bredwid spiseln, ett gammalt wäggur af trä o.s.w. Men fast det war tarfligt, war allt dock så hemtrefligt och behagligt, hwartill Helens smak nog gjorde sitt. Friskt granris utanför dörren och blommor i spisel och i fönster brukades dagligen så länge sommaren räckte.
En afton i Maj månad finna wi Magnus Kron och Helen sittande, såsom wanligt, ensamma i den lilla kojan. Gubben, som har plats på en stol bredwid det hwitskurade furubordet wid fönstret, kastar än en blick på sin dotter, hwilken sittande på en stol wid spiseln rastlöst arbetar på någon slags brodering, än ut genom fönstret på den förbiflytande ån, i hwars yta solen bryter sina strålar, under det han efter gammal wana, d.w.s. utan synens tillhjelp stoppar sin pipa, en trogen tjenarinna sedan yngre dagar. På hans halft leende mun är det lätt att märka, att någonting sysselsätter hans tankar, hwilket fägnar hans sinne, på samma gång som man af den mulna pannan kan sluta, att han med twekan gläder sig deråt. Helen märker det icke; med djup tankfullhet sköter hon sin nål och sitt trådnystan.
”Helen”, sade slutligen gubben, ”hwad är det du arbetar på?”
Helen såg upp från sitt arbete; hennes blick mötte gubbens och hon rodnade djupt.
Hon swarade icke, i stället utbredde hon duken på hwilken hon sydde, på sitt knä. På denna wisade sig nu utkast till en jägare, stödd mot sin bössa och framför honom en sittande hund.
Gubben log. ”Hm! hwem ska’ bli egare till det der månne?” frågade han.
Helen rodnade åter och såg förlägen ut. ”Jag wet icke”, swarade hon, halft skrattande.
Ljudet af någon som kom nådde deras öra. Dörren öppnades, och en fetlagd, rödkindad flicka af ungefär samma ålder som Helen inträdde och helsade med wiss förtrolighet ett gladt: ”god afton!”
”God afton, barn” – ”god afton, Greta!” helsade fader och dotter nästan på en gång. Det war roligt att du kom, Greta, fortsatte denne senare. ”Sitt ned här!”
Helen satte fram en stol bredwid sin åt den ankomna.
”Jag skulle blott titta in i förbigående”, sade Greta, gladt leende. ”Hur står det till med er, farbror Kron?”
”Tack, Greta, godt!” swarade gubben. ”Och Olof mår godt derhemma?”
”Ja, Gud ske lof! Han har litet brådt för närwarande med att snickra i ladugården. Tjuren bröt sönder ett bås i tisdags, då wi släppte korna i wall”.
”Och syster Karin har haft kikhosta hur mår hon nu?” sporde Helen.
”Åh, nu är hon fullt bra igen. Det war litet swårt, men det gick snart öfwer”. Och du arbetar, Helen?”
”Ja”, swarade Helen och bredde åter ut sitt arbete på knäet.
”Åh, det war fasligt så grannt, Helen!” utropade Greta, då hon fick syn på det. ”Hwad är det? En karl med bössa och en hund tror jag?”
Helen blef åter röd, som ”en drypande blod”.
”Ja, du kan då göra så mycket wackert, så der är förunderligt”, fortsatte Greta utom sig af beundran. ”Har mamsellerna i prestgården lärt dig att göra sådant der?”
”Något”, swarade Helen; ”det mesta har jag lärt mig sjelf”.
Flickorna fortsatte att prata, medan Magnus Kron satt tyst. Aldrig hade det gått så långsamt att stoppa den gamla pipsnuggan som denna afton och aldrig hade han tänkt på att hans kära Helena en dag möjligen kunde flytta ifrån honom och bli en mans hustru. Hwad skulle det då bli af honom? Helen war ju det enda, som jemte de gamla kläderna deruppe på winden påminde om ”henne”, som under så mången dag warit hans fröjd och hans lycka.
Omsider war dock pipan stoppad och medelst fnöske och ”flinta” snart tänd. Han utblåste ett wäldigt rökmoln, fattade sin hatt och steg upp för att gå ut på en stund.
”Går ni ut, far?” sporde Helen, som märkte att gubben steg upp.
”Ja, barn”, swarade han; ”jag går ut på en stund, så fån I språka ensamma”.
Helen log hjertligt, ”far war alltid så snäll”.

Ur Östgöten 1881-06-04
Så snart gubben aflägsnat sig, begynnte samtalet mellan flickorna röra sig mera lätt.
”Men hör du, Helen”, sade Greta genast i förtrolig ton, ”nu måste du säga mig hwem som ska ha den der grannlåten”.
Helen rodnade nu icke, utan utbrast i ett klingande skratt.
”Det säger jag aldrig, Greta”, sade hon.
”Men då är du ej snäll emot din wän; du måste säga det”.
”Nej”, försäkrade Helen skrattande.
”Så stygg du är! Will du då att jag sjelf skall säga det?”
”Ja, gör det om du kan”.
”Det ska min bror . . . Axel . . .”
Helen rodnade djupt och hennes bröst begynte häfwa sig tungt. Hon sprang upp och slöt Greta i sin famn.
”Ja sir’ du”, begynte Helen; ”det war så att Axel och jag träffades en gång i wåras och då friade han till mig”.
”Till dig?”
”Ja”. ”Om ett år”, sa’ han, ”blir jag skogwaktare på herrgården och då wille jag så gerna ha mig en hustru, men ingen annan än dig”, sa han. Jag wet ej hur det gick till, men jag kunde icke säga ”nej” – jag tyckte så mycket om honom, men far wet ännu ingenting”.
”Så bli wi då swägerskor”, utropade Greta. Och nu war det hennes tur att sluta Helen i sin famn. ”Jag trodde, att Axel gick och war kär i någon”, sade hon: ”ty han har gått och warit så tankfull, fast inte kunde jag tro att det just war i dig”.
De båda flickorna språkade ännu en stund i förtrolighet med hwarandra. Slutligen kom Magnus Kron tillbaka.
”Nej, jag måste wäl gå, jag!, sade Greta och steg upp. ”Kanske följer du mig ett stycke, Helen?”
”Ja, det ska’ jag wisst göra”, sade Helen och gjorde sig ”lite i ordning”.
”Adjö far på en stund”, sade Helen, då hon war färdig att gå. ”Jag följer Greta ett stycke på wägen”.
”Gör så”, swarade gubben.
”Adjö farbror! Jag helsar hem till far från er, att ni mår godt”, sade Greta.
”Ja, helsa Olof hjertligt”.
De båda flickorna aflägsnade sig och gubben satte sig åter wid fönstret att stoppa ännu en pipa.

Så godt som badande i Erlongens bölja, låg på den tiden på en fjerdingswägs afstånd från Sturefors utmed wägen, som förer ut åt Grebo socken, en liten bondgård, kallad Näs.
Den utgjordes af en grå mangårdsbygnad och några med halm täckta ladugårdshus, hwilka åt sjösidan till omringades af sjöstranden och åt landswägen till af en trädgård, der några mossiga fruktträd och krusbärsbuskar i all sköns ro wäxte och frodades.
Här bodde bonden Olofsson, Magnus Krons gamle wän, en ålderbruten sextio års gammal man, som på det tunga åkerbruket nedlagt sina ypperliga ungdomskrafter. Han war känd såsom en synnerligt redbar och idog samhällsmedlem och till och med wid ”herrgården” war han mycket afhållen.
Olofsson eller Olof, som han i dagligt tal wanligrwis benämndes, war gift och hade i sitt äkenskap trenne barn, Axel, Greta och Karin.
Axel som war äldst, war en ljuslagd, gladlynt yngling, älskande, i motsats till fadern mera skogslifwet än åkerbruket och tyckte bättre om att dagen i ända gå med bössan på axeln i skogen än swettas och ”träla” på åkern. Fadern hade ej någonting deremot, allenast han blef en bra karl, och Axel skattade sig lycklig att ”far” ej hade något deremot. – Genom en tillfällighet hade han blifwit antagen som skogwaktare på ”herregården” och skulle jemt ett år ifrån första mars detta år tillträda sin syssla.
Greta war densamma, som wi gjort bekantskap med under wårt besök i Qwarn, och Karin, hennes syster, war densamma, som enligt Helens och Gretas samtal haft kikhosts.
En afton någon tid efter Gretas besök hos Helen i Qwarn finna wi Greta och Axel sittande wid det lilla sidofönstret, som wette utåt den lugna sjön, samspråkande. Aftonen är så lugn och härlig och genom det öppna fönstret nå fåglarnes sånger deras öra.
”Så gifter du dig snart och flyttar fram till herrgården”, begynte Greta.
”Ja, om Gud will, swarade ynglingen allwarligt.
”Helen är då nästan en för god flicka åt dig Axel, det säger jag bestämdt”.
Axel tycktes betänka sig en stund. Slutligen swarade han mildt leende:
”Jag tycker sjelf alldeles detsamma. Jag tycker att det är, som wore det icke sant, att hon gifwit mig sitt ”ja”!
”Ja, du tycker det? . . . Ja, huru mycket oförtänkt det sker här i werlden. När wi i wåras gick och hackade torf på sjölyckan; wisst såg jag, att du war lite dyster och tankfull och kunde rätt ej förstå, hwarför du det war; men nu förstår jag: du war kär? . . .”
”Ja”, swarade Axel.
”Men, säg mig Axel”, fortfor Greta, språksam som alltid, ”blir en tyst och och besynnerlig, då man blir kär?”
”Så tokigt du frågar . . . har du aldrig warit kär, Greta?”
”Nej, icke som jag wet”.
Axel log. ”Icke som jag wet, sa’ du?” fortsatte han. ”Jag kan säga dig att det känns, då en blir kär. ”Då jag först blef kär i Helen, så tänkte jag på henne jemt, dag och natt”.
”Men du sof wäl om nätterna?” skämtade Greta.
”Nätt och jemt”, försäkrade Axel.
Nu kom ”mor Karin”, deras mor, och befallde Greta att styra familjens nattläger i ordning, Greta gick, men Axel satt ännu en stund qwar wid fönstret och drömde om sin ”älskade Helen”. Kanske drömde och Greta om hurudant det skulle kännas, om hon blefwe kär.
Midsommaraftom war inne.
Såsom wanligt hade en stor mängd af bygdens ungdom samlats sig wid Sturefors, der en lång och prydlig majstång på aftonen skulle resas. Flickorna, utstyrda i lätta ”sommarklädningar”, koketterade med blommor i håret och buketter på bröstet och ynglingarne, klädda i tunna sommardrägter, biträdde de förra med kransars wirande och blommors ordnande.
Aftonen gynnades af ett härligt wäder. Härlig sänkte sig solen i wester, förgyllande med sitt sken de löfklädda träden, och stilla och lugn hwilade Erlongen inom sina bräddar.
Med ortens öfrige ungdom hade ock ”Helen i Qwarn”, Axel, Greta och Karin i Näs samlat sig. Med de öfrige deltogo de i arbetet med majstången och wisade deruti isynnerhet Helen – en skicklighet, som stod före hwarje annans.
Omsider war majstången färdig, och under några wäldiga skott, gifna från kanoner, hissades hon i höjden. Nu stämde musiken upp och dansen begynnte. I munter yra swängde nu flickor och gossar omkring med hwarandra och glädjen lyste i omisskännelig gestalt ur hwarje öga.
Ungdomstiden är glädjens ålder. Då tynga inga omsorger på sinnet och inga hågkomster af swikna förhoppningar slå hämmande ned på tanken, då den solar till flykt.
Under de lummiga träden i nordligare delen af parken, som omgifwer säteriets corps de logis, finna wi senare på aftonen twänne personer promenerande i halfdunklet. Det är Helen och Axel.
”Wet du, Axel”, hwiskade Helen förtroligt och ömt, ”att jag har funnit det så roligt i afton. Måhända är det derföre att jag tycker om dig och du om mig.”
”Det kan ju hända”, swarade Axel. ”Jag känner mig också så lycklig . . . jag har fått se och tala med dig så mycket”.
”Tack Axel, att du säger så! Din kärlek förblir alltid min lycka, min största sällhet”.
Och din min”, swarade Axel.
”Men har du sett Greta i afton?” fortfor hon.
”Nej, inte se’n wi reste stången. Då dansade hon med Filip i Regnmyra”.
”Ja Filip – ja!” åtrtog (återtog?) Helen. ”Kan du tro hwad jag säger, att Greta och han talat owanligt ofta med hwarandra i afton?”
”Nej, inte gerna, men inte ser Greta ogerna, om hon blefwe förlofwad”.
”Jag kan säga dig, att hwad jag sett är en god början dertill”.
Samtalet fortsatte en stund och snart befunno de sig i slutet på sandgången. När de just woro färdiga att wände om för att gå samma wäg tillbaka, kom Greta springande dem till mötes.

Ur Östgöten 1881-06-08
Såsom wanligt war hon glädjen sjelf. Hon slog sina armar om Helen och swängde skrattande omkring henne några slag på sandgången.
”Men Greta”, sade Helen ”i wåras war det jag, som måste säga någonting för dig; nu är det du, som måste säga något för mig”.
”Aldrig!” skämtade Greta.
”Will du då wara stygg?”
”Jag är aldrig stygg – jag är alltid så snäll och glad”, skämtade Greta.
”Nå, så är du wäl ej så elak då, att du ej gör oss sällskap nu?”
”Jo, det will jag, ifall jag får gå wid din sida”, swarade Greta och fattade så Helens arm. ”Axel och jag skola gå hem – det är redan så sent – och nu följa wi dig hem till ditt, hwarefter ni får finna er i att endast drömma om hwarandra”.
Axel och Helen hade ingenting häremot.
”Du drömmer wäl ock du om någon i natt”, sade Helen och tryckte härwid så hjertligt Gretas hand.
”Kanhända”, swarade Greta och beswarade tryckningen.
–
Sommaren hade flyktat och hösten war kommen. Ängar och åkrar hade beröfwats sin prakt och frosten redan böjt den sista blomman till marken. Ej mera lugn och spegelklar utan orolig och hotfull swallade Erlongen inom sina bräddar och t.o.m. Stångåns lugna yta krusades då och då af de häftiga stormbyarne.
I Näs hade under denna tid blott den förändringen inträffat, att Axel förr än ämnadt war fått tillträda sin tjenst. Han skulle dock fortfarande ännu en tid bo hemma i Näs, hwarefter han, i den mån sakerna kunde hinna att arrangeras, skulle flytta fram till herrgården. Mången gång under ”senhösten” hade han ”så lycklig” med bössan på axeln genomströfwat de skogsparker, som lågo i närheten af Qwarn och då och då äfwen tittat in till sin blifwande hustru och sin blifwande swärfader.
I Qwarn war allt sig likt, med det undantag, att Magnus Kron fått wetskap om Axels frieri. I början hade det wäl warit påkostande för hans faderliga, wid sin dotter så djupt fästade hjerta att weta henne snart bli skild från honom, eller rättare, han från henne; men han hade så småningom insett, att detta egentligen kunde innebära Helens lycka. Snart kunde han lägga sig att dö, och då stode Helen ensam. Wid denna tanke kunde han ej ett ögonblick tweka att gifwa dem sin faderliga wälsignelse.
En afton woro Greta och syster Karin inbjudna till Helen. De hade ofta under denna tid helsat på hwarandra af blotta nöjet att språka tillsammans; men nu hade de att bewisa henne en tjenst med sitt besök. Det gälde att hjälpa henne med brudutstyrseln, ty månaden derpå skulle ”Helen i Qwarn stå brud”.
Axel hade genom Greta fått kunskap om hennes bjudning, och då han ej på en tid sammanträffat med ”sin brud”, beslöt han att, sedan han werkställt några förrättningar uti skogen, också besöka Helen.
Redan ganska tidigt på eftermiddagen begåfwo sig flickorna till Qwarn och Axel till skogen.
Han kände sig nästan ständigt wid ett gladt lynne, men i afton hade hans glädtighet ingen gräns. Under det han gick i skogen, skrattade han för sig sjelf flera gånger åt sin lycka och språkade alla slags tokighetermed den raggige ”Nestor”, som, smittad af sin herres glada lynne, ostyrigt hoppade omkring honom.
Förrättningen i skogen, som bestod i utsyning af något byggnadswirke, hwilket skulle anwändas wid ”herrgården”, gick för sig som en dans. Med en kännaremin, som gjorde heder åt honom, utsåg han de för ändamålet lämpliga träden, och med ett slag af ”hammaren” dömdes hwart och ett af dem att fällas af yxan.
I Qwarn gick under tiden allt muntert till. Ett stort ”fällbord” war uppställdt midt på golfwet och kring detsamma hade flickorna tagit plats för att sy, ”allt hwad tygen höllo”. Tyget till brudklänningen, som war hwitt, hade mamsellerna i prostgården köpt och hwad grant i öfrigt, som den täcka bruden skulle bära, hade de ombestyrt och anskaffat. – Efter bröllopet nu hastade hade Helen mycket brått att få allt i ordning dertill och hon arbetade derför oförtrutet. Men skämt och muntert samspråk fingo naturligtwis icke fattas och äfwen om det tog någon tid, kunde ingen hjelpa det.
”Ja du Greta, sade Helen, ”nu sy wi min brudklädning, men nästa år så här års ha wi redan sytt – din”.
”Det kan nog hända, Helen”, swarade Greta med ett det gladaste leende i Werlden.
”Kom, kom du sälla dag! Står det i wisan, och så sjunger äfwen jag”.
”Jag tror nog det”, swarade Helen något tankfull. ”Filip är en snäll yngling”.
”Filip!” utropade Greta. Men hon såg så skälmskt på Helen, att denna nog märkte att Greta försökte att spela under täcket med henne.
Greta såg på minen i Helens anlete att hon förstod allt. Hon utbrast i ett klingande skratt hwari Helen utan någon som hon tyckte egentlig orsak instämde.
”Jag har drömt så putslustigt i natt, Helen”, sade Greta. ”Jag drömde att jag satt på en sten derute i sjön och wågorna slogo omkring mig. Jag tänkte: hur ska’ jag komma hän, fattig flicka? Och som jag så såg emot östern, fick jag se dig sitta på molnkanten och le mot mig. ”Du kommer aldrig derifrån”, sa’ du. ”Åjo, det gör jag”, sa’ ja! Och kan du tänka dig hwad jag se’n fick se? Jo på wattnet kom en gosse så wacker, med ljust hår och klara blå ögon, ett riktigt motstycke till änglarne, som sitta öfwer altaret i kyrkan, och han förde mig derifrån.
”Nå, såg du icke hwart jag tog wägen?” frågade Helen.
”Nej – jag tror du förswann”.

Ur Östgöten 1881-06-11
”Ja, äfwen jag har drömt någonting besynnerligt i natt. Jag drömde att jag war iklädd en hwit klädning, just en sådan som den här och lades ned i en likkista, höljd af blomsterkransar”,
”Hu då, så hemskt! Det war en riktigt stygg dröm, Helen”.
”Tycker du det?”
”Ja”.

Några timmar förgingo så under samspråk och så omsider knackade det på dörren. Det war Axel, som kom. Han satte bössan ifrån sig, band ”Nestor” med kopplet wid soffan och steg fram och tog sin brud ogenerat i famn.
”Wälkommen, Axel!” hwiskade Helen.
”Tack, Helen!” hwiskade Axel, glädjedrucken. Greta wände sig halft skrattande, halft allwarlig bort från bordet för att ej se de älskandes smekningar. Hennes höga bröst häfde sig tungt och den glada blicken tycktes för ett ögonblick bli drömmande.
”Swärfar är borta”, sade Axel och såg sig omkring i stugan.
”Ja”, swarade Helen. ”Han har gått ned åt herrgården på en stund”.
”Kommer han då hem snart?”
”Jag wet icke”.
Axel fattade en stol och satte fram bredwid bordet, tog så plats på den och begynnte leka med saxen, som Helen anwändt wid klippningen.
”Du må tro, att Helen drömt ledsamma saker i natt”, sade Greta.
”Har du det, Helen?” frågade ynglingen.
”Ah, det war ingenting” swarade Helen undwikande, ”drömmar fara som strömmar”.
”Kan wäl wara det”, sade Axel; ”du kan wäl dock berätta drömmen för mig”.
Helen tyckte, att hon aldrig kunde neka Axel något. Hon berättade derföre drömmen ånyo.
”Är det ej hemskt?” frågade Greta.
”Jo, den war inte rolig. – Men hör på! Jag har också drömt något”.
”Hwad?”
”Ja, kort och godt att jag war i himmelriket och der träffade jag Helen och swärfar”.
”Det war fasligt”, sade Greta.
”Det war både roligt och ledsamt”, sade Helen med en lätt suck.
En stund förgick och åter öppnades dörren och nu kom Magnus Kron. Han helsade sin blifwande måg med ett bastant handslag.
”Sitt ned Axel, och Gud wälsigne dig! sade han. Olof mår godt?”
”Tack, far, det gör han”, swarade Axel.
”Jag har i dag warit åt skogen och gjort utsyning af bygnadstimmer till herrgården”.
”Jaså, nå det war raskt, då du redan är här tillbaka”.
”Jag har ej warit så långt bort”, swarade Axel.
Då Axel med systrarna senare på aftonen återwände hem, tänkte han att det möjligen stundade någon olycka, efter det han och Helen drömt ”så underligt”.
–
En tid förgick. Allt hwad som hörde till bröllopet såwäl i kläder som mat war i ordning och ”mamsella”, som skulle kläda Helen till brud utsedd.
Denna war, i parentes sagdt, en gammal mamsell, som bodde i prostgården och om hwilken folket icke wiste mer än att hon på något sätt war slägt med prosten. Hon hade dock genom ett älskligt anspråkslöst wäsen förstått att tillwinna sig folkets hjertan och derföre fans det ock mången, som rent af gladde sig att ”gamla mamsell”, såsom hon af folket titulerades, skulle kläda den unga bruden .
Men onda makter såwäl som goda råda öfwer menniskolifwet; mången knoppad förhoppning får ej alltid ostörd wecklas ut. Mången gång, då allt wisar tecken till stundande lycka, förändrar det sig plötsligt till hotfull natt; lycka och sällhet förswinna och olycka och sorg är allt som finnes qwar.
Dagarne före bröllopsdagen hade Axel åter måst begifwa sig ut på en utsyning, denna gång för några af herrgårdens underlydandes behof. Det ingick nämligen i deras rättigheter, att de årligen skulle ha ett wisst antal träd ”utsynta”, d.w.s. af skogwaktaren utsedda, och med en stämpel märkta och hwilka träd de sedermera fingo anwända wid torpet dels såsom wirke till förefallande snickningar eller slöjdarbeten, dels såsom wedbränsle.
Östgötabonden är human, men ofta sniken. Åtminstone wisar det sig wid dessa utsyningar, som ännu i dag mångenstädes äga rum inom Östergötland, att bonden will ”sko sig”, såsom det å wissa trakter inom Östergötland heter. Wid tiden för wår berättelse, påstås det, att torparne för att få mer skog utsynt åt sig än dem enligt kontrakt skulle tillkomma, dels genom mutor, men oftast genom att inbjuda honom till dryckjom, sökte winna sitt ändamål. Under ruset företog man då förrättningen och tack ware den florshufwa skogwaktaren då blifwit försedd med, wiste han icke huru mycken skog han afstämplade åt hwar och en.
Axel Olofsson war ung och obekant med frestelsen. Han wisste blott ett, att han wille wara redlig. Någon gång hade det hänt att han druckit, så att han känt sig rörd, men det hände icke ofta. För att för sådant ändamål, som wi nyss nämt, winna Axel, hade flera af torparne ”slagit sig tillsammans” (sammanskjutit) om ett slags ”sera”, den de hade arrangerat i skogen och wid hwilken bränwinsflaskan naturligtwis skulle spela förnämnsta rollen.
Då Axel hunnit en timmes wäg in i skoggen stannade han och såg på klockan. Hom war fem.
Han satte sig ned på en mossig berghäll att hwila.
Han såg sig omkring. Höga, majestätiska reste sig furorna omkring honom och grå och åldrig hängde mossan ned mellan grenarne i granarna. Öfwer trädtopparne utbredde sig det af täta strömoln öfwerdragna himlahwalfwet, hwilka dock här och der woro slitna i trasor, och Axel tyckte att allt war så skönt.
Omsider, efter det han suttit en stund, hördes ett rop intill honom i skogen. Det war ett ”hollah”!
”Hollah!” swarade Axel. ”Hit åt!” fortfor han.
”Hit åt!” swarades det.
Axel steg upp och närmade sig enligt uppmaningen det håll, hwarifrån ropet hörts. Efter en kort wandring genom några täta skogsdungar utkom han på en mo, bewäxt med lingon och blåbärsris och här mötte han trenne arbetsklädde män, bärande yxor under armarne.
Med tecken till stor wördnad och glädje lyfte samtlige männen på mössorna, hwarefter en, som tycktes wara af de andra utsedd att föra ordet sade:
”Wi få gratulera skogwaktaren till nya tjensten”.
”Tack!” swarade Axel.
”Och te’ e’ rar hustru”, inföll en af de andre.
”Tack äfwen för det!” sade Axel.
”Nu, herr skogwaktare”, fortfor den förstnämde talaren, ”ha wi tagit med oss en liten sup och litet annat, som wi tänkt bjuda herr skogwaktaren till bästa”.
”Jag är intet hungrig”, sade Axel.
”Ah, det kan wäl wara – en sup tar wäl skogwaktaren ändå?”
”Jag wet inte – jag tror att wi först werkställer utsyningen”.
”Nej, de’ gå wi då inte in på. Wi ta’ först en snaps och gå sedan bort till skogsbrynet der och se hwad der finns”.
Under det mannen yttrat detta, hade han ur rockfickan framdragit en liten flaska samt ett glas och tömde nu upp en sup och räckte Axel. Axel twekade – men fattade slutligen glaset och tömde det till hälften.
”Åh! Bit inte å’ supen, wet ja’!” sade männen med en mun.
Axel teg och swäljde återstoden.
”Tack”, sade han. ”Jag tycker ej så mycket om brännwin.”
”Åh, en sup gör dock godt”, sade mannen, som bjudit; ”nu gå wi dit bort”.
Axel, som storknade af drycken, följde stillatigande med bort till en skogsdunge, der på mossbädden, det fans uppdukadt brännwin och hembrygdt öl samt mat.
Det wisade sig tjena till intet att Axel wisade sig återhållsam; han twangs att äta, att dricka, att supa. Wäl kände han, att drycken slog åt hufwudet, att träden för hans blick tycktes röra sig, att de nickade åt honom, att de gestikulerade för honom; han drack på begäran, och under det hans sinnen allt mer och mer förwirrades, tärde lik en eld i hans inre den tanken: ”tänk om hon såge dig nu! – tänk hwad hon skulle gråta då! – huru illa du gör mot henne, mot dig sjelf!”
Och midt i allt detta plågande känsloswall längtade han outsägligt till henne för att wid hennes bröst bikta sitt fall.

Ur Östgöten 1881-06-15
Senare på aftonen, innan skymningen ännu inträdt, sågs en ensam wandrare komma på backsluttningen, som sträckte sig ofwanför Qwarn, styrande sina steg till den intagande kojan. Hans gång war osäker, – han nästan wacklade – och han tycktes hafwa all möda att streta utför backen och ej falla.
Den ankommande war Axel. Med blodsprängda ögon, söndriga kläder och några skråmor på händer och i ansigtet, war det nästan swårt att igenkänna honom.
Nedkommen för backen, stannade han och såg sig omkring. Antingen wille han han öfwertyga sig om att ingen såg honom, eller wille han förwissa sig att han ej gått wilse.
Under det att han så stod och såg sig omkring, syntes ett blekt ängla-anlete titta fram mellan gardinerna i stugan i Qwarn. Det tycktes först liknöjdt taga notis om wandraren, men allt efter minuterna gingo, tycktes det hårdare och hårdare tryckas mot den gröna rutan.
Hade Axels blick warit redig, så hade han säkert, der han stod, upptäckt det, nu åter såg han det inte. Han hade också då med några lätta steg ilat af fram till fönstret, nu war sådant honom omöjligt.
Efter en stunds förlopp fortsatte han sin gång framåt stugan. Det tycktes, som hade han af rasten blifwit mera oförmögen att gå stadigt; nu riktigt raglade han. Omsider uppnådde han tröskeln till förstugan. Han skulle taga ett steg öfwer denna, men föll i detsamma framstupa i samma ögonblick som dörren framför honom slogs upp, och en förfärlig knall ur gewäret wid hans sida liksom skakade huset.
Axel hwarken hörde eller såg. Eljes skulle han, i detsamma skottet i hans bössa brann af, hört ett swagt qwidande och sett huru hans brud under detta ljud likblek sjönk ned på golfwet framför honom, träffad i bröstet af det wingade lodet.

Knallen af gewäret hade hörts wida omkring, och liksom anande att någon olycka timat, skyndade folk från herrgården upp till Qwarn för att förwissa sig om hwad som händt.
Några unga smedlärlingar, som raska på fötterna, hunnit före de andra upp till stugan, uppgåfwo wid åsynen af den syn, som här tedde sig för dem, höga jemmerrop. Detta påskyndade de andras steg och samlade än flere af folket wid gården till stället. Med ett utrop af fasa wände sig en hwar, så fort han anlände, bort från förstugan. Framför, eller rättare på tröskeln till förstugan, låg Axel Olofsson, ”den nye skogwaktaren” – blek, sanslös och ur hans mun flöt en grön wätska från hwiken lukten af brännwin och öl stack en i näsan. Bredwid honom låg gewäret, ur hwars mynning det ännu rök, och framför detta den sköna Helen, ynglingens tillämnade brud, med sönderskjuten barm – släckt blick och bleknad kind.
”Helen är mördad”, ropade en.
”Åh-nej! Det är en olyckshändelse,” ropade en annan.
”Men hon är stendöd och han också”, ropade en tredje.
”Ja, hwilken olyckshändelse!” ropade ännu en annan.
Allas sinnen blefwo i hast upprörda. Folk tillströmmade från herrgården och granskapet och andra gingo från den ohyggliga platsen ut till grannarne för att berätta hwad som händt.
Magnus Kron, Helens åldrige far, war wid olyckstillfället på ett besök hos en bekant ”nere wid herrgården”. Han eftersändes nu genast och den gamle kom. Men han hade ej nog styrka att se huru döden slagit ned på hans enda ros – han dånade. Och flere af qwinnorna, som närmare kände Helen, gåfwo med gubben uttryck åt den bestörtning och den sorg, som händelsen gjorde på dem.
Slutligen hade inspektoren å herrgården blifwit tillkallad. Han lät nedföra den gamle förtwiflade mannen till sig, samt befallde att man genom påbaddning af watten skulle försöka att wäcka ynglingen till sans, alldenstund man af yttre tecken kunde märka att intet ont wederfarits honom. Samtidigt undersöktes ock flickan, men af den wäg skottet tagit war det lätt att märka, att döden nästan ögonblickligen, eller några ögonblick efter det skottet sprang, infunnit sig. Hon aftwättades blodet och fördes in i stugan.
Axel kom så småningom till sans, d.w.s. waknade till lif. Angående hans förståndsförmögenheter, så wisade det sig att han ej widare war i besittning af dem, utan att de, antingen af rusets inwekan eller något medwetande om hwad som åstadkommit, förswunnit – som det sedermera wisade sig – för alltid.
Mörkret hade för länge sedan inträdt, då folkmassan wid Qwarn skingrade sig. Dyster rann då månen upp, och lyste med ett spökligt sken på den förut så trefliga kojan. Ensam derinne hwilade nu den sköna bruden, sluten i dödens armar.
–
Twå weckor derefter syntes ett långt begrafningståg tåga in genom portarne till Wists kyrkogård. Först kommo sex bärare, åtföljda af flickor och gossar, bärande en af blommor alldeles öfwertäckt kista. Efter dem följde sex andra bärare, åtföljda af äldre män och fruntimmer, bärande en kista, betydligt större än den andra och likaledes betäckt med blommor.
”Gräselig procession det der” sade en närstående gumma till en annan; ”både far och dotter”.
”Ja, för sorgligt! Båda fingo göra hwarandra sällskap. Herren Gud fröjde deras själar”.
Under kyrkklockornas melodiska kling klang närmade sig processionen grafwen. Prosten framträdde och inwigde de döde åt jorden, hwarefter wänner, bekanta och ett stort antal ”utsocknesboar” trängdes kring grafwen.
”Så wacker hennes kista ser ut, du Filip”, hwiskade en trindlagd flicka till en af bärarne, en ung gosse, och gömde sina tårar i det sida hwita förklädet.
”Ja, Greta”.
”Hon står nu brud i himmelen, och snart följer min stackars broder efter – då träffas de”. – Det war Greta i Näs, som talade.
Ynglingen swarade – men med en blick, som tycktes säga: ”wi träffas här”. Och Greta kastade mellan tårarna en blick tillbaka på ynglingen, hwilken blick tycktes fråga: ”Ja, wårt bröllop står här på jorden”.
Och så gjorde det också, ty innan året war till ända war Greta i Näs gift med Filip Andersson i Norrberga.
Men Gretas bror Axel, brudgummen till bruden, som nu hwilade i Wists kyrkogård och hwars läge ett anspråkslöst kors under många år derefter lär utwisat, han talde sina dagar på Wadstena hospital, der han ock såg sin sista. Många år derefter? Ja, systerns spådom wid fästmöns och swärfaderns graf slog icke in.

Slut

Anm.
Bakom pseudonymen Filius Rusticus döljer sig namnet Johan August Dahlhielm, född i Cedersberg i Vist 1854-05-07. Johan August flyttade senare med sina föräldrar, Carl Fredrik Dahlhielm och Gustava Maria, född Ekström, till Gruvstugan under Bjärka-Säby. Båda föräldrarna avled 1875, varefter Johan August flyttade till Jönköping.

Uppgifterna om Filius Rusticus enligt ovan kommer från Peter Dahlhielm, en sentida släkting till Johan August Dahlhielm

Berättelse, upptecknad efter en sägen af
Filius Rusticus.