För ca 8000 år sedan hade isen dragit sig tillbaka i Mellansverige och det började bli drägligt att bosätta sig här

Ungefär 3000 f Kr började man med boskapsskötsel och enkelt åkerbruk och då börjar också landskapet att påverkas och förändras. Enligt pollenanalys från Växmossen i Ljung växer i våra trakter björk, tall, hassel, alm, lind, ek, ask och al (Röjaryxan sid 34). SJÖNÖTEN, Trapa natans, hade vi denna tid stor utbredning i Östergötland.

Från bronsåldern finns fasta belägg för verksamhet i Styvinge. Vi har gott om kända skålgropar. På flatan i skiftet bakom ladugården på Styvinge finns det flera stycken skålgropar och på stenar på små höjdkuperingar i åkrarna

Järnåldern är kanske än mer spännande. Under järnåldern utvecklas jordbruket och boskapsskötseln och nya byar växer fram. Överallt ser vi stensträngar, stenrösen, bygravfält och kantsträngar av sten kring uppodlingar från denna tid. Klimatförsämringen medför att djuren måste ställas i stall under vintern. De döda begravs på gårds- och bygravfält i anslutning till byn. En sådan gravfält ser vi i ättehagen ännu närmare Styvingegårdarna.

Den rätta källan som säkerligen givit Hjortkällaområdet sitt namn ligger bakom rätta kohagen i gränsknäet Idingstorp, Hjortkälla och Eskebäcken.

Under 1500-talet organiseras den äldre regionala självständigheten om till en central statsförvaltning genom Gustav Vasa. Gustav Vasa kom att betyda en hel del för livet bland torparna ute i Hjortkälla (Älfsborgs lösen med den s.k. rumpeskatten). Inte mer än 800 meter från Hjortkälla ligger Slättbacka, känt för en fredsuppgörelse mellan kungen och Nils Dacke. Dacke fick fri lejd för 3000 man att få uppehålla sig här, 1 mil söder om Linköping. Vi känner till att Måns Johansson, var Gustav Vasas förhandlare mot Nils Dacke år 1541. Han bodde på Bjärka Säby och ägde även Hjortkälla

Torpet Hjortkällan omnämns i de första skattelängderna på 1620-talet.

För senare tids historia se avsnittet Torpare i Hjortkälla.