Av Brita Petersson

Boende i Hjortkälla

Vi vet inte när de första människorna bosatte sig vid Hjortkällan, men enligt den så kallade rumpeskattelängden från 1627 var då en Lasse bosatt där. Lasse var enligt skattelängden ägare till ett sto, en ko och en kviga. Några uppgifter om utsäde finns inte, kanske utövade Lasse något annat yrke jämsides med att han svedjade och odlade jorden.

1600-talet var en hård tid i Vist socken med flera nödår och svåra sjukdomar som följd därav. 1650 -51 var ett par sådana år. I Hjortkällan bodde då den unge David Nilsson som 1650 hade gift sig med Carin Mårtensdotter. Ett knappt år varade deras äktenskap. David dog i en farsot som kallades starka sjukan, orsaken till sjukdomen var den svåra bristen på mat som rådde dessa år.

På 1600-talets senare del bodde här Olof Esbjörnsson med sin hustru Elin, som med tiden blev helt blind. Enligt kyrkoräkenskaperna för 1676 har Olof då erhållit betalning för ett lås, 200 spik och två spadar som han tillverkat och levererat till kyrkan.

Hösten 2001, anordnades en torpvandring till Hjortkällan, med på vandringen var också en arkeolog. Det befanns då att resterna av vad som man tidigare antagit vara en stugubyggnad i stället visade sig vara lämningarna efter en smedja. Vid platsen fanns en betydande mängd slagg. Troligen är det smeden Olof som levde här för längesen som har lämnat sina spår.

Olof Esbjörnssons släkt bodde i Hjortkällan några släktled framåt och vi är då framme vid peståret 1710. I Hjortkällan bodde vid denna tid Jon Olofsson med sin hustru Ingrid och två barn. Hela familjen drabbades av den svåra sjukdomen. På julafton 1710 begrovs Jon och hans hustru samt den sextonårige sonen Olof. Någon månad senare dog också det andra barnet, en dotter.

Efter denna händelse var huset öde ett par år, men redan 1713 finns det åter människor i Hjortkällan. I början av 1740-talet inflyttade torparen Per Nilsson med sin så småningom talrika familj. Per var fader till elva barn varav en del dog i späd ålder. Pers släkt var bosatt på platsen sjuttio år framåt. När ovannämnde Pers son Jonas Persson dog 1810 födde torpet 2 hästar, 3 kor, 3 grisar, 2 får, 2 lamm, 1 get och 1 bock. Av bouppteckningen att döma hade nu Hjortkällan upparbetats till ett välmående torp.

1841 blev torpet lagt till huvudgården, det vill säga dagsverkstorparens tid var förbi och jorden brukades nu av Styvinge gård. Huset beboddes därefter av människor med skiftande yrken, ofta statdrängar som arbetade vid Styvinge. En förändring av livsstilen märks, människorna flyttar oftare och något boende generation efter generation förekommer inte längre.

Den sist boende vid Hjortkällan var änkan Anna Lovisa Persson som inflyttade 1894. De första åren bodde hon tillsammans med sin son men denne emigrerade efter ett par år till Amerika och Anna Lovisa bodde ensam. Till slut övergav hon Hjortkällan och flyttade till ålderdomshemmet. Hjortkällan revs år 1919.