Hovetorp (Djursberg, Cedersberg), by i Hanekinds hd. Vists sn, bestod 1544 av tre frälse- och två skattehemman men på 1550talet av ett frälsehemman och fem arv- och egnahemman, av vilka fyra 1544 inköpts av Gustaf I och det femte utgjorde bytesgods från mäster Peder Brask i Linköping, som i ersättning fått tre stänger jord i Skäggetorps kyrkohemman (i Mogata socken), vilket likväl behöll sin jordnatur. Säljarna till två av de förstnämnda gårdarna kallas Joen Hemingsson i Jakobsbo och Per Månsson i Gellringe, vilka båda fingo trettio mark vardera för sina hemman.

Beträffande de övriga två heter det endast att de inköpts undan skatten. Alla fem gårdarna bortbyttes av Johan III (se ovan s. 309) genom två byten 1686-02-19 och 1587-09-04 (Gamla byten N. 162 och gamla bytesboken, fol. 147) till Nils Nilsson [Natt och dag] († 1613), som dessförinnan innehade det återstående frälsehemmanet. Vid hertig Carls räfst indrogos emellertid byteshemmanen ånyo till arv och eget. De förlänades dock, sedan hertig Johan tillträtt sitt hertigdöme, av denne 1611-04-10 till Per Nilsson [Natt och dag] († före 1634) på hans beställning som hertigens råd. Efter dennes död kom hertig Carl Filip i besittning av dessa hemman, och änkedrottningen vägrade i egenskap av förmyndare att godkänna förläningen. Icke desto mindre lyckades Per Nilsson 1623-11-09 utverka Gustaf II Adolfs konfirmation på det tidigare bytet, och efter samma tid lydde hela Hovetorp som landbohemman under Säby, till dess att Carl Persson [Natt och dag] († 1695) på dess ägor lät uppföra ett säteri, som av ägaren fick namnet Djursberg.

Under gården, som ett tiotal år senare betecknas som ”tämligen välbyggd”, brukades enligt landshövdingens resolution 1679-01-11 Hovetorp som rå- och rörshemman, och när det heter, att ägaren lät bruka sätesgården med eget folk och avel, är det i själva verket ett spörsmål, vilka ägor, som därvid åsyftas. Därmed förhöll det sig dock så, att en del av byns åkrar tagits från denna och hoplagts med vad som ”oprifvits” (ɔ: nyodlats?) av bymarken för att därav bilda en lämplig inäga åt säteriet. Förfaringssättet hade så till vida framgång, att rannsakningskommissionen fanns sig under sådana omständigheter med hänsyn till 1781 års plakat icke kunna förvägra ägaren att fortfarande åtnjuta rå- och rörsfriheten. Denna utbyttes till yttermera visso kort därefter till fullständiga säteriprivilegier för hela byn.

Ehuru Djursberg detta oaktat väl närmast fortfarande får betraktas som en utgård under Säby, avskilde ägaren, åtminstone på papperet, en del av sina talrika ströhemman i skilda socknar till ett slags landbogods under Djursberg. I sin rusttjänstdeklaration 1678 uppförde han nämligen tolv gårdar om sammanlagt åtta mantal såsom dess underlydande, men då av dessa endast ett halvt hemman eller Alguvid i Kaga socken låg ens inom samma härad som huvudgården, utgjorde detta godskomplex ingalunda något sammanhängande helt och föll också alldeles sönder till följd av de försäljningar åt olika håll, vilka ägarens ekonomiska bankrutt småningom föranledde. Själva Djursberg med Hovetorps by samt åtskilliga landbohemman (tills. 11½ mt.), som tidigare lytt under Säby eller Torpa (även Vässentorp) Göttorp, Hållingstorp och Skälstorp jämte Skorpa kvarn, gick 1689-06-27 på bankauktion, och ehuruväl egendomen denna gång räddades genom inköp för 28,773 d. k. m. i hustruns namn (bankens salubrev var daterat s. å. 07-11 och s. å. 08-02 förklarade sig Carl Persson hava ingen del i sin frus köp), kunde Beata Sparre trots ett nytt bankolån å 14,712 d. k. m. icke längre behålla gården. Hon nödgades 1694-07-24 avstå egendomen till Mauritz Vellingk († 1727), som fick fasta 1695-06-29, ehuru säljaren dessförinnan anmält missnöje med köpeskillingslikviden och formligen förklarat sig vilja hava köpet upphävt.

Vellingk, som under några år framåt i jordeböckerna figurerar som ägare, överlät likväl kort efter förvärvet (troligen redan 1694-08-30) detta till Germund Cederhielm († 1719), som försträckt köpeskillingen (27,000 f. k. m.), och som därigenom gjorde sitt första större jordförvärv i trakten (jämför Säby). Alldeles utan slitningar skulle hans besittningstagande dock icke försiggå. Bortsett från de temperamentsfulla protester, som vid häradsrätten alltjämt avlevererades av den äldre ägaresläktens representanter, nödgades han lämna kronan ersättning för den brist, som en sen eftergranskning konstaterat i 1580talets byten, och Väsentorp fråntogs honom till följd av reduktionsmyndigheternas åtgöranden. För dessa förluster visste likväl den tränade juristen att hålla sig till riksbanken, mot vilken han på grund av 1689 års försäljning vände sig med yrkande på hemulsansvar. – Till minne av sig själv lät Cederhielm förändra säteriets namn till Cedersberg, som förekommer redan under hans livstid.