Förord

EDVIN KARLSSON var en trotjänare av den gamla stammen, av en sort som håller på att dö ut. I år skulle han ha fyllt hundra.

Han var från 1943 och sju år framåt nattvakt på Sturefors gods. Det var sannolikt under den perioden han nedtecknade större delen av sin krönika om ätten Bielke och Sturefors och allt det som de gamla från bygden berättade och det han själv kom ihåg om helg och söcken, arbete och fest, folk och fä.

En nattvakt på ett slott i Östergötland på den tiden hade sällan några överraskningar att vänta i sitt ensliga värv. Han gick sin rond i och kring slott, stallar, brygghus, sågverk och annat under tak och mest för att se till att det var släckt och låst och att djuren hade det drägligt. När han slog larm gällde det nog mest kreatur som skulle till att föda. I slottets salar kunde han räta på ryggen inför porträtten av dem som en gäng var godsets högvördiga herrskap. Säkert hörde han viskningar från de skuggiga vrår som overallt gömmer historia.

– ”Det händer just aldrig något om nätterna vid Sturefors. Sommartid kan det bära till att folk kommer in i parken, vilket inte är tillåtet, men det är mest turister och andra oskyldigt promenerande, så några kraftåtgärder för att freda ägorna har jag aldrig behövt ta till. Oftare händer det att jag får berätta litet om godset och slottet för nattvandrarna, innan de snällt lyder min tillsägelse, att ge sär av”, berättar Edvin Karlsson i Östgöta Correspondenten den 28 december 1949. Det är för övrigt i den intervjun han talar om sina anteckningsböcker med de svarta vaxdukspärmarna och att han nu skriver ”Sturefors och ätten Bielkes historia”.

Jag inbillar mig att det var just därför han valde nattvaktssysslan ?för att få komma in på livet det han ville berätta om.

Nätterna gav honom tid över att i ostörd ro studera och begrunda det han ville gestalta, och dagarna gav honom tid över att läsa böcker i ämnen som svensk historia och teologi och skriva om Sturefors och ätten Bielke mitt i världen.

John Edvin Karlsson var en i geografisk mening oberest man. Han föddes i Linköping för hundra år sedan, den 27 mars 1887, och kom som treåring med sina föräldrar till torpet Åndebäck under Sturefors. Någon gång mellan 1915 och 1921 sannolikt i samband med giftermålet 1917 ? tog Edvin över arrendet efter fadern och han förblev vid sin hyrda torva till 1940, då han påtog sig rollen som nattvakt och samtidigt flyttade till Stohagen under Sturefors. 1944 blev han änkling ? men gifte efter kort tid om sig. 1949 slutar han som nattvakt, bryter upp och flyttar till Linköping, där han dör den 13 februari 1958. Han ligger begravd på Vist kyrkogård. Slottet, kyrkan och hemmet var bastionerna i hans värld. Han tillhörde såväl kommunfullmäktige, kyrkofullmäktige, som kyrkoråd. Han var under några år kyrkvärd och ledamot av kyrkobröderna. Han satt också med i styrelsen för föreläsningsföreningen, en gärning av särskild betydelse – vågar jag påstå – för en självlärd bygdens son med osläckbar kunskapstörst.

Gunnar Kleist, välkänd profil i Vist och före detta kyrkvaktmästare, erinrar sig att han vid de första sammanträffandena med Edvin – det var i början av 1930-talet – fann denne ”vara en bonde av gott virke, ärlig och medmänsklig, kanske lite inåtvänd som om han grubblade på livets hemligheter”.

Han tycks tidigt ha sökt sig till böckernas värld ”och i vissa ämnen var han oslagbar, exempelvis teologi”, menar Gunnar Kleist. Med åren blev han också en ”hembygdsforskare av rang. Ofta anlitad som talare vid församlingsaftnar där han utan manus kunde berätta långa och intressanta skildringar, kanske om tidiga barnaår, om hårt arbete och knappa levnadsförhållanden.”

Edvin Karlssons förmåga att berätta, målande och livfullt, vittnar också hans för hand nedskrivna krönika från Sturefors om. Den består av en återblick på den svenska historien – eller rättare sagt på den högadliga släkten Bielkes historia – från Gustav Vasas regering och med den perspektiviska mittpunkten förlagd till Sturefors. Den består också av en mer lokalt förankrad och etnografiskt mer detaljerad historia, av skildringar av det liv som levdes på gårdar och torp i Vist socken och på Sturefors gods under tiden från 1830-talet och fram till den nutid som var Edvin Karlssons.

Både ur episk och historisk synvinkel är det den senare eller ”folkliga” delen av Edvin Karlssons krönika som är den intressanta och som Vist hembygdsförening nu låter förlägga. Här befann han sig närmare såväl verkligheten som sin egen erfarenhet. Han kunde avspänt skildra vad traktens gamla invånare hade att berätta och han hade till stora delar själv ett levande minne av det han skriver om. Många människor i Vist har fängslats av dessa folklivsskildringars både litterära och kulturhistoriska särprägel när de höglästs under hembygdsföreningens sammankomster.

Det är en folklig berättarkonst när den är som bäst, med ett gammalt muntligt framställningssätt som rytmiskt varierat grundelement, en säker känsla för att logiskt och dramatiskt bygga upp en historia, och en för oss – som tycks leva sent på jorden – ovärderlig redovisning av föremål, människor, arbetsmoment, sedvänjor och föreställningar som just på detta sätt behålls i levande minne.

Någon granskning av det historiska sakinnehållet och någon textkritisk bearbetning har hembygdsföreningen varken eftersträvat eller för den delen varit i stånd till. Edvin Karlssons handskrivna texter har helt enkelt renskrivits, och de enda ingrepp som gjorts är rättelser av uppenbara stavfel och i sällsynta fall förenkling av snårig meningsbyggnad.

Väddö i augusti 1987

Ola Persson

Utgivaren vill rikta ett tack till dem som renskrivit, redigerat, producerat och på annat sätt bidragit till den här boken.

Ett särskilt tack till nämnden för Westman-Wernerska fonden som avsatt 30.000:- för bokens tryckning.

Sturefors i augusti 1987

Styrelsen för Vist hembygdsförening