Mitt första jobb
Att vara 15 år och arbeta på Sturefors gård
Av Ivan Thorn
Arbetsdagen började klockan 7. Då skulle alla anställda som jobbade inom jordbruket vid gården vara samlade i stallet, eller sommartid på bänken utanför. Det var noga med var på bänken man satt. Först på bänken satt förköraren, det var på min tid Johansson i Kullen. Som andre man satt Samuelsson i Hökhult, sedan följde de övriga gifta körkarlarna och dagsverkstorparna som även hade sina torp att sköta. Längst bort satt vi pojkar, jag var då 15 år.
På slaget 7 ringde smeden Eriksson i vällingklockan, det vill säga ”slotts-tid”, för klockan på slottet skulle alltid gå 5 minuter före rätt tid. I god tid före 7 såg man Befallningsman gå fram och tillbaka på stallbacken med händerna på ryggen, tänkande på dagens kommande arbete. Klockklangen har inte hunnit försvinna förrän man såg inspektor Ljungenfelt komma från kontoret och gående över bron med käppen hängande på armen och cigarren i munnen. Befallningsman, som då var Walldor, går honom till mötes, lyfter på hatten och de tar varandra i hand och önskar god morgon. Sedan följs de åt upp till bänken och han börjar befalla ut (som går som ett rinnande vatten).
Allt efter som jobbarna har fått sina order, vilket också går i turordning, försvinner de in i stallet och hämtar sina hästar som då är ryktade och klara. Körkarlarna hade gått upp klockan 5 för att hästarna skulle få tid att äta och dricka. Vi andra hämtar verktyg och försvinner för att utföra det vi skall. Denna ceremoni utfördes varje dag.
Hur kunde en arbetsdag se ut? Sommartid var det ju det vanliga sådd- och skördearbetet. På våren kunde vi åka upp till Bestorpsängarna och hacka torv, längre fram var det tid att hacka och gallra betor. När höskörden började fick vi hjälpa till med den, ett vanligt arbete som jag fick göra var att köra hästräfsan. När så höet kördes in var vårt arbete att stå på skullen och ta emot. Sedan var det sädens tur att komma under tak. När så allt var hemkört började tröskningen som pågick fram till jul. När hela logen var full med säd på båda sidor om mittgången och ett tröskverk ställdes i denna var det inte stor plats kvar.
Som ung pojke var min första uppgift att under tröskverket skrapa reda på agnar och ”hämte”, som skulle matas ned i ett hål i golvet för vidare transport via rör till ladugården. Det dammade och rök så man var svart både in- som utvärtes. Värst var det att tröska ärtor, de var fulla av mögel och lera. Även nötning av timotej kunde ryka kraftigt. När jag blev lite äldre fick jag vara med och ”lägga fram” eller ”ta emot i dösa”.
En dag som har fastnat i mitt minne fick vi order att åka upp till Bestorpsängarna för att sätta upp säd, det var jag och Sture Freij och några pojkar till, jag var då 15 år. Min uppgift blev att ”ta upp” efter ”Nisse på Kullen” som ”mejade omkring” , det var ju en ära i att hinna med den som slog, för då kunde man få 5 minuter vila när lien skulle brynas. Samtidigt försökte de som slog att gå ifrån oss som ”tog upp”. Vi började med gott mod på morgonen, det var korn som skulle mejas, liarna bryntes och så satte vi igång. Kornet var bara cirka 3 dm långt, glest och fullt av tistel och grönt, det var inte lätt att göra band av, för det räckte inte till utan vi fick skarva banden. Så hur det gick att hänga med, det förstår de som vet hur svårt detta arbete kan vara.
Vintertid var det timmerkörning. Det var vanligt att se 8-10 par hästar som körde timmer till sågen hela dagarna på kälkar uppe ifrån Greboskogarna. De som ej räknades till stallpersonalen fick arbeta i sågen eller tilldelades andra uppgifter som till exempel såga ved till slottet, ösa om potatisen som förvarades i källaren under stallet. Att köra ved till ”de gamla” var en rolig uppgift, det var mindre trevligt att få gå ut i kolboden som var belägen ovanpå gamla smedjan.
På hösten 1943 var jag även med tröskverket till Hagen och Sundet och hjälpte torparna med tröskningen, de bjöd då på mat och dryck. Så blev det vinter och sågningen av timmer började. Jag blev då hjälpkapare av ytved, det var kallt, dragigt och även farligt. Vid ett tillfälle tog klingan min handske, det blev bara smulor av den. På senvintern tog arbetet slut, jag fick söka arbete i stan och det blev slutet på jobbet i Sturefors.
[1] ”Meja omkring”. Innan fälten skars med självbindare slog man med lie runt dessa för att hästarna som drog bindaren inte skulle trampa i säden.