Jordbruket i Bjärka-Säby på 1870-talet
Muntliga meddelanden av riksdagsmannen Carl-Johan Jonsson i Skog, född 1845.
Upptecknade den 5 augusti 1915 av Natan Lindqvist
Redskap
Sysslor
På östgötska
På svenska
Förr brukte di inte jorden så tess som nu. Di hade snart sagt hälta i träde å hälta besått mä rôg å vete. Egentlian i huvusak rôg å vete. Män så to di in på träda varje år som di kallede ärtlycke; där sådde di ärter på, å to ôpp på hösten sänn å sådde höstvete på. Sen va dä e så kallene skogslycke. Där va dä di sådde den så kallene vårsän, blannsä, korn å havre, män dä va lite på dän tien. Sänn börje di å så lite klöver, män dä va så lite; når a va barn, så hade di inget. Så hade di så kallande kärr ä så skogsänger; di to sitt höfoder på dä viset. Nu ä di där kärra odlede överallt å lagt te åker; ängere ä dels odlede å dels lagt te bete.
Förr brukade de inte jorden på samma sätt som nu. De hade snart sagt hälften i träda och hälften besått med råg och vete. Egentligen i huvudsak råg och vete. Men så tog de in på trädan varje år som de kallade ärtlyckan; den sådde de ärter på, och tog opp på hösten sedan och sådde höstvete på. Sedan var det en så kallad skogslycka. Det var där de sådde den så kallade vårsäden, blandsäd, korn och havre, men det var lite på den tiden. Sedan började de att så lite klöver, men det var så lite; när jag var barn, så hade de inget. Så hade de så kallade kärr och så skogsängar; de tog sitt höfoder på det viset. Nu är de där kärren odlade överallt och lagda till åker; ängarna är dels odlade och dels lagda till bete.
Plog
Årder
Plogen va te börje mä inte anne än utå trä, vännskiva va utå trä te börje mä; sänn vart dä så mycke förbättret så att då fick smen sätte dit e vännskive utå plåt; di där plåta smiddes ut, så di va tunne. Å sänn va dä årdart; di hade träöra på ådart som skulle skjute unna jola, så fôra sto lite yppi, å så va dä en liten bill utå järn å så mullåsen, som billen satt på. När di då sådde si höstsä, så mylde di ner säa mä årder äller krok, dä årdermyldes.
Plogen var till att börja med inte annat än utav trä, vändskivan var utav trä till att börja med; sedan blev det så mycket förbättrat så att då fick smeden sätta dit en vändskiva utav plåt; de där plåtarna smiddes ut, så de var tunna. Och sedan var det årdret; de hade träöra på årdret som skulle skjuta undan jorden, så fåran stod lite öppen, och så var det en liten bill utav järn och så mullåsen, som billen satt på. När de sådde sin höstsäd så myllade de ner säden med årder eller krok, det årdermyllades
Myllkam
Sänn kåm dä ôpp ett resskapp som di kalde fö myllkåm; i stället för att årdart myllde e fôr, så myllde han fäm; dä kan ligge i skulla än myllkåmme, fast di aldri användes.
Sedan kom det upp ett redskap som de kallade för myllkam; i stället för att årdret myllade en fåra, så myllade den fem; det kan ligga på skullen en myllkam, fast de aldrig användes.
Rätpinneharv
När en vårsådde på våra, så hade en e harv rätpinneharv, mae räte järnpinne; så va dä e anne som kaldes myllharv; pinna va krokige å utbredde i änn, så di gjorde lite mera; di hade henna te vårsådden, äller åckarn va så sur så di inte kunne köre mae årdart på hösta.
När man vårsådde på våren, så hade man en harv, rätpinneharv, med räta järnpinnar; så var det en annan som kallades myllharv; pinnarna var krokiga och utbredda i änden, så de gjorde lite mera; de hade den till vårsådden, om åkern var så sur så att de inte kunde köra med årdret på hösten.
Vält eller bult
Så va dä välten, en trävält äller bulten; på sômme va dä en kubb män på sômme va dä åsknart, så di skulle va lättere å vänne; di skar å kubben å gjorde två kubbe. Dä va allti vanlit att vetet skulle vältes på vårera; inte rôgen, dä hade di för sä, att dä va bare vetet som behövde vältes. Vårsän välte di allti.
Så var det välten, en trävält eller bulten; på somliga var det en kubb men på somliga var det avskuret, så det skulle vara lättare att vända; de skar av kubben och gjorde två kubbar. Det var alltid vanligt att vetet skulle vältas på våren; inte rågen, det hade de för sig, att det var bara vetet som behövde vältas. Vårsäden välte de alltid.
Slätsladdan
Järnpinnesladd
Harvpinnesladd
Slätsladdan hade en, när en skulle så, å ävenså, när en hade plöjt ôm våra, å skulle jörsla å tväre ner jörsla säna. Senn kom dä én sládd té, som di kalde järnpinnesladden; dä va pinne som i klysharven, lite utbredde; dän besto utå två stocke, bôle, förbôlen å ätterbôlen; pinna satt i ätterbôlen. Så hade en en harvpinnesladd, ôm jôla va svår te bruke för – ja har sitt harver mä varenda bit utå trä, varenda pinne, å tell å mä ögel te dragkroken, dä hade di en veje i stället. Dä va te å köre ett år, å senn va dä te å slô i nye pinner, di va utå ek.
Slätsladden hade man, när man skulle så, och även, när man hade plöjt på våren, och skulle gödsla och tvära ner gödseln sedan. Sedan kom det en sladd till, som de kallade järnpinnesladden; det var pinnar som i klysharven, lite utbredda; den bestod utav två stockar; ”bôlen”, ”förbôlen” och ”efterbôlen”; pinnarna satt i ”efterbôlen”. Så hade de en harvpinnesladd, om jorden var svår att bruka – ja har sett harvar med varenda bit utav trä, varenda pinne, och till och med öglan till dragkroken, där hade de en vidja istället. Det var till att köra ett år, och sedan var det till att slå i nya pinnar, de var utav ek.
Vårplöjning och såning
Dä förste di gjorde va te å plöje; så fort kälen jick u, å di kunne så, va dä te å ut på dän styve jôla; di hade inte dike ut något; då fans dä inte môse på daen tién. Då va dae bråttom å få ôpp si jol, nä dä va tjänlit; å när di hade slutet mä plöjningen så sådde di först ärtlycka som di hade taji in på trädan; å senn hade di di där skogslyckera, som såddes, som inte hörde te dä rätte växelbruket, di sådde korn å havre på dom; när dä då va ti te å sätte potatis, så va dae te fram mä kroken.
Det första de gjorde var till att plöja; så fort tjälen gick ur, och de kunde så, var det till att ge sig ut på den styva jorden; de hade inte dikat ut något, då fanns det inte mossar på den tiden. Då var det bråttom att få opp sin jord, när det var tjänligt; och när de hade slutat med plöjningen så sådde de först ärtlyckan som de hade tagit in på trädan; och sedan hade de de där skogslyckorna, som såddes, som inte hörde till det rätta växelbruket, de sådde havre på dem; när det var tid att sätta potatis, så var det till att ta fram kroken.
Lagning av stängsel.
Utsläppning av kreatur på bete
Gödsling
När di då hade sått å satt, så va dä te å styre ôm mä järsgåla, så di skulle få fre te å släppe vall säna. När di hade fått stängsel å allting i årning, så släppte di vall; di släppte vall ryslit bittin å tyckte dä va förtjänst å få ut krittera; di tyckte att ôm di bare hade månge djur å lite avkastning, så va di rike ändå; när di då hade fått ut sina djur, så va dä te ut mä sladden på trädesjola å köre jörsel; den som inte fick ut si jörsel te messummern, han va inte mycke värd; di skulle få ut a inna stolståndet börja, älles hade di inga nytta å si jörsel, fö sola hade mere kraft än vanlit te tôrke jörsla, så fètten skulle fösvinne.
När de då hade sått och satt, så var det till att styra om med gärdesgårdarna, så att de skulle få fred till att släppa vall sedan. När de hade fått stängsel och allting i ordning, så släppte de vall; de släppte vall rysligt tidigt och tyckte det var förtjänst att få ut kreaturen; de tyckte att om de bara hade många djur och lite avkastning, så var de rika ändå; när de hade fått ut sina djur, så var de ute med sladden på trädesjorden och körde gödsel, den som inte fick ut sin gödsel till midsommaren, han var inte mycket värd; de skulle få ut den innan solståndet började, annars hade de ingen nytta av sin gödsel, för solen hade mer kraft än vanligt till att torka gödseln, så att fettet skulle försvinna.
Slåttern
Nä di hade slutet mä sitt jörselköre, så kom slôttern; di hade vådlit mä kärr å skogsänger å slô; då börjde di mä kärra å sen gick di i backa å buska a räske; di feck bäre höt på ryggen i vejjer, björkvejjer, dä va te å lägge på å bäre på ryggen te en feck ut et på slätta å tôrke´t.
När de hade slutat med sin gödselkörning, så kom slåttern; de hade vådligt med kärr och skogsängar att slå; då började de med kärren och sedan gick de i backarna och buskade och ”räske”; de fick bära höt på ryggen i vidjor, björkvidjor, det var till att lägga på och bära på ryggen tills man fick ut det på slätten och torkade det.
Byman eller byfogde
Utsläppning av svinen på bete
Dä va te ut klocka två ôm môrna. Bostômtera å byänga, dä va di likeste å så körkänga närnst åt körka. Å så va dä på dä viset att dä feck lôv å finns en byman i var by; han va tillsatt utå kungens befallningshavande; han hade stor myndihet. Byn hade kommet överens å vält en byfogde, å sen hade di lemt in dä å fått dä stadfäst, att dä skulle gälle; di hade föskräcklit mycke hopgöre å byfogden hade hosbonneväldet, han skulle bestämme å di andre va tvungne å lyde honom. När di släppte i vall svina på trädera, då feck di lôv å ringes först inna, för att di inte skulle gräve å pôta så mycke; di kunne ha sine tre fyre ringe, trynet fullt mä såna; då sa byfogden te, ”nu får ni släppe ut svina, män di ska ringes först”; di som inte gjole dä, feck di böta. Di feck gå på trädan, di hade trädan ihop, å humptega.
Det var till att ge sig ut klockan två på morgonen. Bostomterna och byängarna, de var de bästa och så kyrkängen närmast kyrkan. Och så var det på det viset att det fick lov att finnas en byman i var by; han var tillsatt utav kungens befallningshavande; han hade en stor myndighet. Byn hade kommit överens och valt en byfogde, och sedan hade de lämnat in och fått det stadfäst, att det skulle gälla; de hade förskräckligt mycket ihopgöra och byfogden hade husbondeväldet, han skulle bestämma och de andra var tvungna att lyda honom. När de släppte i vall svinen på trädorna, då fick de lov att först förses med ringar, för att de inte skulle gräva och påta så mycket, de kunde ha tre, fyra ringar, trynet fullt med sådana; då sade byfogden till, ”nu får ni släppa ut svinen, men de skall förses med ringar först”; de som inte gjorde det fick böta. De fick gå på trädan, de hade trädan ihop, och humptegarna.
Slåtter på hopängerna.
Å när en skulle slô ihopängera, då va dä omöjlit att én feck slô då, å én då utan då sa an foråt: ”i môra bittin ska vi slô”; di slo då på en gång, för äller hade di trampat neart för dom; då va dä ingen bestämd ti di skulle börje, sômme kunne börje klåcka tôlv å då va dä te å karte å kampe, dä va hederlit å slute först, di som va först di hurrede, å så gick di hem, di feck ställe se, så di va flere, ätter som gåla vá te.
Och när man skulle slå i hopängarna, då var det omöjligt att en fick slå då, och en då, utan då sa byfogden i förväg ”i morgon bittida ska vi slå”; de slog då på en gång, för annars hade de trampat ner det för dem; då var det ingen bestämd tid de skulle börja, somliga kunde börja klockan tolv (på natten) och då var det till att snabba på och tävla, det var hedersamt att sluta först, de som var först de hurrade, och så gick de hem. De fick inställa sig, så de var flera, allt efter gårdens storlek.
Tjänare
Höstbete
Dä va så mä allting, att alle ville bli fôrst å tjänera va rent omöjlie te ville va lickst, piger å dränge va alldeles galne te å tävle å ville vare lickst, dä va inte då som nu. – Sen va dä däsamme när di skulle bete ängera på hösta så sa byman te, när di feck bete, di skulle ha visse kreatur, ätter som hemmana va store te.
Det var så med allting, att alla ville bli först och tjänarna var rent omöjliga till att vilja vara bäst, pigor och drängar var alldeles galna på att tävla och ville vara bäst, det var inte då som nu. Sedan var det detsamma när de skulle beta ängarna på hösten så sade bymanen till, när de fick beta, de skulle ha vissa kreatur, allt efter hemmanets storlek.
Slåttern på kärren
Arbetsordning under slåttern.
Extra förplägning under slåttern.
Kärra va dä förste di börde mä ve slôttern. Då va dä te ôpp allre sist klåkka två. Dä va dä märkvärdiste, att då skulle di allti ha lite bätter mat, när di börje mä lien; då feck di lite smör å kläsost*) å allti brännvin; di åt mitt i natta, nä di la å´. När di kåm hem klåkka åtte å nie, då skulle di äte igen, men så skulle di sôve, di tyckte dä va mycke bätter å slô ôm môrna, inna solen kåm ôpp, ås män dä fanns dagg; lia vart fö tôrre mitt på dan, dagga gjorde gräset mjukere; sôve dä kunne vare olike som dä va bråttom, nä di kåm ôpp igen åt di medda, dä va kangske inte fôrn klåcka två. Då va dä te å vänne höt äller räfse, å göre i årning dä di hade slaji på môrn; sen skötte di ôm fordert te näste môren, då di slo igen; så fort dä va tôrrt, så satte di ôpp i såta. I kärra när dä va surt så va dä te å dra öpp höt på ättermeddan, så dä kunne tôrke. Di kunne få kaffe unner slôttern, för dä va en så märkvärdiger ti, di skulle va duktige då, å velige va di; hällis feck di inte kaffe anne var sôndasmôrn.
Kärren var de första de började med vid slåttern. Det var till att gå upp allra senast klockan två. Det var det märkvärdigaste, att då skulle de alltid ha lite bättre mat, när de började med lien; då fick de lite smör och klädesost*) och alltid brännvin; de åt mitt i natten, när de gick iväg. När de kom hem klockan åtta eller nio, då skulle de äta igen, men så skulle de sova, de tyckte det var mycket bättre att slå på morgnarna, innan solen kom upp, och så medan det fanns dagg; liarna blev för torra mitt på dagen, daggen gjorde gräset mjukare; sova det kunde vara lite olika allteftersom det var bråttom, när de kom upp igen åt de middag, det var kanske inte förrän klockan två. Då var det till att vända höt eller räfsa, och göra i ordning det de hade slagit på morgonen; sedan skötte de om fodret till nästa morgon, då de slog igen; så fort det var torrt, så satte de upp det i såtar. I kärren när det var surt så var det till att dra upp höt på eftermiddagen, så det kunde torka. De kunde få kaffe under slåttern, för det var en märkvärdig tid, de skulle vara duktiga då, och ”velige” var de, annars fick de inte kaffe annat än på söndagsmorgonen.
Höets sättande i såtar.
I skogsängera feck höt stå i såta å brinne lite en fyre, fäm dage; blavallen ä så pass svår, han svartner, å då blir dä inget mä´n.
I skogsängarna fick höt stå i såtar och brinna lite i cirka fyra, fem dagar, bladvallen är så pass svår, den svartnar, och då blir det inget med den.
Höets hopräfsning i ströjor
Räfsans beskaffenhet
Dä bäste höt skulle åt stallskullen å dä sämste åt koskullen, kärrfor å sånt. Dä feck lôv räfses ihop i ströjer sen va dä te å gå å vänne dä ôm daga, när en hade vilet säj, ô môrna va nog fruntimmera mä å räfste i ströjer, så mycke di hant, men di skulle mjölke mä; när ströja ligger så räfses dä ihop frå båe sider te en sträng, sän bôrdi från andre hållet å sköt ihop så långt di ôrkte, så dä vart en hög, å sen vart dä såte mä. Så feck e pige räfse ätter, räfse rent. E räfse består utå skaftet kälet å pinna; kälet dä va dä pinna sitter i, ôm kälet skulle vare starkt, så skulle dä vare utå ask; di bäste å släteste skafta vart utå al; te pinne va surén dä bäste å ek mä, ung ek. Di kunne köpe ett dussin räfser för en krone å tjufem öre, gubba sto å gjorde dom då på vintra; di användes mäst te räfse ätter.
Det bästa höt skulle till stallskullen, och det sämsta till koskullen, kärrfoder och sådant. Det fick lov att räfsas ihop i ”ströjor” sedan var det till att gå och vända det om dagarna, när man hade vilat sig, och på morgnarna var nog fruntimren med och räfsade i ”ströjor”, så mycket de hann, men de skulle mjölka också; när ”ströjan” ligger så räfsas de ihop från båda sidor till en sträng, sedan började de från andra hållet och sköt ihop så långt de orkade, så det blev en hög, och sedan blev det såtar också. Så fick en piga räfsa efter, räfsa rent. En räfsa består av skaftet, kälet och pinnarna; kälet det var det som pinnarna sitter i, om kälet skulle vara starkt, så skulle det vara utav ask; de bästa och slätaste skaften var utav al; till pinnarna var syren det bästa och ek också, ung ek. De kunde köpa ett dussin räfsor för en krona och tjugofem öre, gubbarna stod och gjorde dem på vintrarna; de användes mest till att räfsa efter.
”Slippor” för höets transport från kärren.
Ve kärra hade di en sôrt di kaller sliper två långe rektit långe slaner mä ett par hak för hännera å ett par släger som håller ihop slanera, å så ä dä ôppsatt ifrå storänn en bôge, han ä en fyre alne ifrå hantaget; bôgen ä utå haslepåke, som ska mote´t så dä fôljer mä; dä ligger som en gungvall eller flôtvall ôppå, iblann bär dä å iblan sjunker dä igenum.
Vid kärren hade de en sort som de kallar ”slipper”, två långa riktigt långa slanor med ett par hakar för händerna och ett par ”släger” som håller ihop slanorna, och så är det uppsatt ifrån storänden en båge, den är cirka fyra alnar ifrån handtaget; bågen är utav en hasselpåk, som skall mota det så det följer med; det ligger som en gungvall eller flytfall uppå, ibland bär det ibland sjunker det igenom.
Inkörning av höet.
En kör in höt i e hökärre –flakåke; den har en kôrg oppå mä två tvarstege å två långstege; förr kunne di alri köre utan en kar feck gå inte´ å hålle i, så di inte körde ikull; vagna va för smale.
När en skulle kasta in hot feck en ta mä göppna unna för unna å kaste in et i gluggen, å så sto dä en kar te ress å ta´t; skulla va så små å mörke, å dä va te hålle å stôppe å trampe åt et.
Man kör in höt i en hökärra – flakvagn; den har en korg uppå med två tvärstegar och två långstegar; förr kunde de aldrig köra utan att en karl fick gå intill och hålla i, så de inte körde omkull; vagnarna var för smala.
När man skulle kasta in höt fick man ta med grepen undan för undan och kasta in det i gluggen, och så stod det en karl där till reds att ta det; skullarna var små och mörka, och det var till att hålla på att stoppa och trampa till det.
Slåtterjänge
Di hade varje gål en viss kärr(gårs-?)hump å en hålvallshump. Då slo di alla kärrhumpa fôrst, å dä va, när di feck bu, å då va dä te skaffe sä fôlk; di feck be fôlk, så di kunne vare en attan tjuge stycken. När di kåm hem frå slôttern, skulle di ha mat fôrst å kanske vile se lite, men sän roge di sä å jorde inte mer den dan.
Då hade varje gård en viss kärrhump och en hårdvallshump. Då slog de alla kärrhumparna först, och det var, när de fick bud, och då var det till att skaffa sig folk; de fick be folk, så de kunde vara cirka arton tjugo stycken. När de kom hem från slåttern, skulle de ha mat först och kanske vila sig lite, men sedan roade de sig och gjorde inte mer den dagen.
Tiden efter slåttern.
Dä geck så raskt mä arbetet då di kunne få vile sä lite ätter slôttern, fast di hade förstås lite å göre mä reskap å så; fôlket va så händige, så sine reskap gjorde di själve, dränga feck sätte på lite yxaskaft å spaskaft, di fläste här i sockna va di, så di tälde själve, män månge hade smejer, så di smidde mä, alle reskap gjordes i sockna.
Det gick så raskt med arbete då de kunde få vila sig lite efter slåttern, fast de hade förstås lite att göra med redskapen och så; folket var så händiga, så sina redskap gjorde de själva, drängarna fick sätta på lite yxskaft och spadskaft, de flesta här i socknen var det, så de täljde själva, men många hade smedjor, så de smidde också, alla redskap gjordes i socknen.
Tänk va arbete di feck göre. Sockna besto inte änna utå goss. De va markstôrp ett hemman å Skog.
Tänk vad arbete de fick göra. Socknen bestod inte endast av gods. Det var marktorp ett hemman på Skog.
Godsets underlydandes göromål.
Älla va dä bare gossere; gossera feck göre arbete ve härrgårn förr i ti´n. I förste hann feck di hålls ve kärrhumpe å hålvallshumpe å mäje tunnland å köre jössel, å så tryske; å va di feck göre skjuss, köre ätter bu, gräve dike, hängne järsgåle, såge sågtimmer, brôte lin, poste, spinne, lemne aske te bykaske, di feck gömme i sine spise, lemne kvaste. Å så mycke busedle, va dä rektit bråttom satte di fjär i dom, nä busedeln kåm te nån, skulle han gå te en annan, å så han fortsätte unna för unna.
Annars var det bara godsarbetare; godsarbetarna fick göra arbete vid herrgården förr i tiden. I första hand fick de hållas vid kärrhumparna och hårdvallshumparna och meja tunnland och köra gödsel, och så tröska, och de fick skjutsa, köra efter bud, gräva diken, hägna gärdesgårdar, såga sågtimmer, bryta lin, posta, spinna, lämna aska till bykaska, de fick gömma den i sina spisar, lämna kvastar. Och så många budsedlar, var det riktigt bråttom satte de fjädrar i dem, när budsedeln kom till någon, skulle han gå till en annan, och så fortsatte han undan för undan.
Kvinnornas innearbete.
Lyset under arbetet
Fruntimmera, när di inte hade annä, satt di mä handarbete; en utå kara feck då sitta å hålle brasa öppen, så di skulle kunne si å arbete. Hade di nått ljus på boret, då hadde di främmet; feck di si nått ljus ve fônstert, så sa di: där har di främmet, älles va dä bara spiselbrasa, som lyste; dä va te mate på så dä va lôge jämt; å så va dä för fruntimmera te å spinne; en bonne brukte ha ett par piger, så där kunne då va en tre fyra stycken som satt ikring mä sine spinnrocke.
Fruntimren, när de inte hade annat, satt de med handarbete; en utav karlarna fick då sitta och hålla brasan öppen, så de skulle se att arbeta. Hade de något ljus på bordet, då hade de främmande; fick de se något ljus vid fönstret, så sade de; där har de främmande, annars var det bara spiselbrasan, som lyste; det var till att mata på så det var låga jämnt; och så var det för fruntimren att spinna; en bonde brukade ha ett par pigor, så där kunde vara en tre fyra stycken som satt kring med sin spinnrockar.
Saknad av belysning i uthusen.
Dä fanns inte häller lykte äller någe te lyse sä mä i uthusa; di geck ut klocka fäm, gjorde stallet rent å ryktä å forede djura, å dä va kôlsvart; å skulle di ut ôm môrna te laggårn, aldri nônstin, att di feck ta ett lyse te en laggål; rýkten vart inte så vilöfti häller.
Det fanns inte heller lykta eller något att lysa sig med i uthusen; de gick ut klockan fem, gjorde stallet rent och ryktade och fodrade djuren, och det var kolsvart; och skulle de ut om morgnarna till ladugården, aldrig någonsin, att de fick ta ett lyse till en ladugård; rykten blev inte så vidlyftig heller.
Lövhuggning o- brytning.
Tallris som foder åt fåren.
Så bröt di löv; dä brukte vare när en hade slutet höbärgningen, när lövet va moget i början på agusti; fôrr bröt di inte bare asplöv, utan bå björk å allöv; di brukte så kallene hamling, di högg ner tôppa, å dä växte ôpp nye tôppe; trät förstörde di helt å hållet, stôbben sto där å ruttne ner så småningom; fôrste gången högg di å trät, så dä vart en fyre fem alne, senn slo dä ut en tre fyre skôtt, å då vart dä mycke löv; si då va lövet mer i värde än trä´t, dä va mäst björker å asper di gjorde så mä. Reskap dä va e yx te å hugge å mä, å så e lövhack mä krok i änn; män mäst bröt di lövet. Di hade beting, så di skulle bryte visse tjog kärva löv; hade di beting vart inte kärva så store förståss, men unna geck dä. Lövet banns ihop mä törkviste å sattes ôpp mot järsgåla te å tôrke å så kördes dä in på höskulla. Dä va får som feck et, men asplövet dä va te hästa; dä påsto di, att dä va nyttit för hästa, för dä renste tännera på dom. Räckte inte lövet ôm vintra te fåra, så va dä te åt skogen å hugge tallbuske, å dä åt fåra, så di vart så svarte ôm huva utå kåa; till å mä vide, videbuske dä va fåra alldeles galne ätter.
Så bröt de löv; det brukade vara när man hade slutat höbärgningen, när lövet var moget i början av augusti; förr bröt de inte bara asplöv, utan både björk- och allöv; de brukade så kallad hamling, de högg ner topparna, och det växte upp nya toppar; trädet förstörde de helt och hållet, stubben stod där och ruttnade ner så småningom; första gången högg de av trädet, så det blev cirka fyra fem alnar, sedan slog där ut cirka tre fyra skott, och då blev det mycket löv; se då var lövet mer värt än trädet, det var mest björkar och aspar de gjorde så med. Redskapet det var en yxa till att hugga med, och så en lövhack med krok i änden; men mest bröt de lövet. De hade beting, så de skulle bryta vissa tjog kärvar löv; hade de beting blev inte kärvarna så stora förstås, men undan gick det. Lövet bands ihop med ”törkvistar” och sattes upp mot gärdesgården för att torka och så kördes de in på höskullen. Det var får som fick det, men asplövet det var till hästarna, det påstod de, att det var nyttigt för hästarna, för det rensade tänderna på dem. Räckte inte lövet om vintern till fåren, så var det att gå till skogen och hugga tallbuskar, och det åt fåren, så de blev så svarta om huvudena utav kåda; till och med vide, videbuskar det var fåren alldeles galna efter.
Rågbärgning
Redskap
Svedjeland
Användning av skäror
Lien
Så kåm rågbärgningen. Te dän hade en lie å hannräfser. Skärer bruktes just inte. Dä fanns gamle gubbe å gummer, som lå å kröp utmä gärsgåla å dike mä skärer för å skäre gräs, män inte lantbrukere. Utom på svelann. Di kunne sve förr, dä hade di gjort mycke. Va di skövle mycke mä skogen; di högg ner skogen på ett ômråde, å när riset va tôrket så mycke, så dä kunne brinne, så tände di på riset å brômet, barrbrômet, å kvista, å si sän, nä dä va nebränt, så – di där stamma di feck vare – sän på hösten sådde di rôg å kratte ner mälla stamma, å si dän rôgen, dän kunne di inte kåmme åt, dän feck di skäre mä skäre, dä va månge grove stamme som lå kvar, å stene å så. Skaftet på lien kaldes liôrv å hanntaga kaldes likagge, dä som en bant fast lien mä, kaldes litög; å så bôrde en ett hôl i liôrvet å satte i en haslepåk, så dä vart som en bôge; bôgen geck frå litöga te förste kaggen; när dä kôrt, fnuggi sä, så får en inte säa te lägge se åt ett håll, ho faller över lien, män då har en bôgen, då får en ihop et i en årdentli mäj. – Di skruver lien å när di sliper en; di tar ut en ifrå ôrvet – –
Så kom rågbärgningen. Till den hade man en lie och handräfsor. Skäror brukades just inte. Det fanns gamla gubbar och gummor, som låg och kröp utmed gärdesgårdar och diken med skäror för att skära gräs, men inte lantbrukare. Utom på svedjeland. De kunde svedja förr, det hade de gjort mycket. Vad de skövlade mycket med skogen; de högg ner skogen på ett område, och när riset hade torkat så mycket, så det kunde brinna, så tände de på riset och möljan, barrmöljan, och kvistarna, och se sedan, när det var nedbränt, så – de där stammarna de fick vara – sedan på hösten sådde de råg och krattade ner mellan stammarna, och se den rågen, den kunde de inte komma åt, den fick de skära med skära, det var många grova stammar som låg kvar, och stenar och sådant. Skaftet på lien kallades lieorv och handtagen kallades liekagge, det som man band fast lien med, kallades lieöga; och så borrade man ett hål i lieorvet och satte i en hasselpåk, så det blev som en båge; bågen gick från lieögat till första handtaget; när det är kort, tunn säd, så får man inte säden till att lägga sig åt ett håll, den faller över lien, men då har man bågen, då får man ihop det i en ordentlig sträng. – De skruvar lien, och när de slipar den, då tar de bort den från orvet.
Mejning och slag, bindning av nekarna
När di mäjde geck di i ra ätter varár, dä kunne vare en säxtan sjuttan mäjere, å en ôpptagere ätter var å en mäjere, dä va fruntimmer som to ôpp, gummer; di va så verve, di va di bäste å ta ôpp sä; å si då hade di som va rädde ôm hännera en krok, som di räfsä te sä me, så di feck te sä neka, för skinnet velle gå å på hännera, å så nötte dä på arma, så di feck ha tuter, armhôlke, å så ett redit graft fôrklä framför. – Dä en kar kunne svepe ikring sä, dä kaldes mäj ve sä, å slag ve hö, dä va ômkring tre alne, di som va brearmede så vrok di te mer. När di skar säa så va di så obegriplit rädde ôm säa, att di inte skulle vrie u nå sä. – Nu binner di mä rakt bann; då vre di ihop två locke te ett bann, dä va inte alle som kunne göre, ingen va likere än fruntimmera, då la di ut ett bann här å där te tá å, ätter som di geck fram. Vreá di gör kan ja inte; di gör et kveckt vre, å sen sitter dä utan te sticke in änn, å senn kaster di neka å dä håller ihop; dä en säskild takt di få lôv å ha te få di där vrena så knorte.
När de mejade gick de i rad efter varandra, det kunde vara cirka sexton sjutton mejare, och en upptagare efter varje mejare, det var fruntimmer som tog upp, gummor, de var så snabba, de var de bästa på att ta upp säd; och så hade de som var rädda om händerna en krok, som de räfsade till sig med, så de fick till en sädnek, för skinnet ville gå av på händerna, och så nötte det på armarna, så de fick ha tutor, armholkar, och så ett riktigt grovt förkläde framför. – Det en karl kunde svepa omkring sig, det kallades mejning vid säd, och slag vid hö, det var omkring tre alnar, de som var bredarmade hävde de till mer. När de skar säden så var de obegripligt rädda om säden, att de inte skulle vrida ur någon säd. – Nu binder de med rakt band, då vred de ihop två ”locke” (halmband) till ett band, det var inte alla som kunde göra det, ingen var bättre än fruntimren, då lade de ut ett band här och där till att ta av, efter som de gick fram. Vridningen de gör kan jag inte; de gör en snabb vridning, och sedan sitter det utan att sticka in änden, och sedan kastar de nekarna och de håller ihop; det är en särskild takt de får lov att ha för att få de där vridningarna så snabbt.
Halmen och dess användning
Halmtak
Torråret 1868
Halmtak och mossa som foder
Di bant ihop halmen i knipper, så långer halmen va, di brukte ta u te bann te kornet å te binne kôrtere så vårsä; dä va bare för di skulle spare säa. Å så to di u te täckhalm, täckhalmskärve. Fôrr i ti´n fanns dä inte annä halmtak, di kunne sträve, bara dä va brantröstet, så dä inte va fö flackt. Di här va bunnetak; brùntak va bäst, di kunne sträve like så länge som spån; hångtak di sträver inte så länge. Dä hände att när dä va foderbrist på vårera, då danste halmtaka ner, sän va dä så fort di feck in rôgen te tryske, så di feck lägge på. 1868 va då tôrkår, å inte ville di sälje bôrt nåre djur, då köpte di så månge halmtak, å môs, vitaktige varjmôs; härrgårn di köfte ryslit mä môs, å vi karte lite vann på bärja ätter môs. Dä va unner Sparres ti. Rôg å vete vart bra, män for vart inte. Ôm en hade, så en kunne sälje någet vete, så va dä te å åke åt Nôrrkping, vetet kôste 36 kroner tunna. Dä kåm in ryskt matmjöl, å dä va sånt rev ätter dä. – Dä va dä dyreste året, som ja minns. E bra ko kunne di köpe fö tjufäm kronor. – arbetera på kanalen di hade 80 öre ôm dan på vintärn å 1,52 på sômmern, å di hade så svårt ve å ôppehålle säj, dä va inte gôtt å leve fö dom. Sockna köfte ôpp bå havre å rôg, så di hjärte di fattie mä.
De band ihop halmen i knippor, så lång halmen var, de brukade ta ur till band till kornet och till att binda kortare såtar vårsäd; det var bara för att de skulle spara säden. Och så tog de ur till täckhalm, täckhalmskärvar. Förr i tiden fanns det inte annat än halmtak, de kunde sträva, bara det var brant sparrverk, så det inte var för flackt. De här var ”bunnetak”; ”brùntak” var bäst, de kunde sträva lika länge som spån, hångtaken de strävar inte så länge. Det hände att när det var foderbrist på våren, då dansade halmtaken ner, sedan var det att så fort de fick in rågen för att tröska, så fick de lägga på. 1868 var det torkår, och inte ville de sälja bort några djur, då köpte de så många halmtak, och mossa, vitaktig vargmossa, herrgården de köpte mängder med mossa, och vi sprang lite allihop på bergen efter mossa.. Det var under Sparres tid. Råg och vete blev bra, men foder blev inget. Om man hade, så att man kunde sälja något vete, så var det till att åka till Norrköping, vetet kostade 36 kronor tunnan. Det kom in ryskt matmjöl, och det var ett sådant riv efter det. Det var det dyraste året, som jag minns. En bra ko kunde de köpa för tjugofem kronor. – arbetarna på kanalen de hade 80 öre om dagen på vintern och 1,52 på sommaren, och de hade så svårt med att uppehålla sig; det var inte gott att leva för dem. Socknen köpte upp både havre och råg, som de hjälpte de fattiga med.
Sädesrökar
Inkörning och inläggning av säden
”Lägga stäl”
Ingen säd fick färspillast
Dä va vanlit att dä som en to å´ ene dan på fältet, dä satte en i röke den ár; dä va tôlv necker i var rök, två å två inte´ varanre, dä va ypne röke. Om axa vart hängne, då kunne di gå å stryke ut axa, så di kåm rätt ôpp äller hänk imot varanre, så di inte hänk spridde. Va dä inte tôlv par, så va dä ingen redi rök. När en hjärtes å sätte ôpp, så va dä bråttôm, så att ingen feck uddneka, för den geck dä ille. När di körde in rôgen så den förste neka di la in bôckte di, den satte di som en stôbbe inom balken, å sän borjde di å lägge mot den. Unner krokneka va dä månge, som la en brännvinsbutäll, å när di då skulle tryske å kåm te krokneka, så drack di u den, när di slöt å tryske; å då vart di glae när di kåm te den. – När di la rôgen i la´t, så dä fôrste varvat di la kalde di fö stälen, Då bôrjde di framme ve balken, så la di axa ôpp å stôbben ner å så hölt di på änna bôrt te änn; stôbben lå imot backen, för att axa inte skulle få nån jorddunst. Sän bôrdes dä bôrt i änn mä stôbben ôpp å axa ner; stälen vart ax mot ax dä. När di då kåm ner te stälen ve trysket, så va dä te å dra så vackart fö all lössäen lå ôppå axa då; dä va di nogä mä di va rädde ôm korna. För di inte skulle förlore nå sä när di la in, så slo di varende nek imot balken, tryskbôtten äller logkista; dä kaldes för å dunre; då kunne di dunre u mere än endast stälen. Di hov in på tryskbôtten å sän sto dä en å slo neka å hov te dän som la stälen; dä gjorde di dels för att di inte skulle förlore nån drôse, dels fö dän rôgen va bäst som drôste u, å dän använde di te utsäe. Dän som la, skulle lägge knät på å trycke ner varenda nek, han knäla rôgen.
Det var vanligt att det som man tog ena dagen på fältet, det satte man i rökar den andra, det var tolv nekar i varje rök, två och två intill varandra, det var öppna rökar. Om axen hängde neråt, då kunde de gå och stryka ut axen, så de kom rätt upp eller hängde mot varandra, så de inte hängde spridda. Var det inte tolv par, så var det ingen riktig rök. När man tordes sätta upp, så var det bråttom, så ingen fick säga ifrån, för den gick det illa. När de körde in rågen så den första neken de lade in bockade de, den satte de som en stubbe inom balken, och sedan började de lägga mot den. Under den krokiga neken var det många, som lade en brännvinsbutelj, och när de skulle tröska och kom till den krokiga neken, så drack de ur den, när de slutade att tröska; och då blev de glada när de kom till den. . – När de lade rågen i ladan, så det första varvet de lade kallade de för ”stälen”. Då började de framme vid balken, så lade de axen upp och stubben ner och så höll de på ända bort till änden; stubben låg emot backen, för att axen inte skulle få någon jorddunst. Sedan börjades det borta i änden med stubben upp och axen ner: ”stälen” blev ax mot ax då. När de kom ner till ”stälen” vid tröskningen, så var det till att dra så försiktigt för all lös säd låg uppå axen då; det var de noga med det de var rädda om kornen. För att de inte skulle förlora någon säd när de lade in, så slog de varenda nek emot balken, tröskbotten eller logkistan; det kallades för att ”dundre”; då kunde de ”dundre” ut mer än endast ”stälen”. De hävde det in på tröskbotten och sedan stod där en och slog nekarna och hävde till den som lade ”stälen”; det gjorde de dels för att de inte skulle förlora någon säd, dels för att den rågen var bäst som ramlade ur, och den använde de till utsäde. Den som lade, skulle lägga knät på och trycka ner varenda nek, han ”knäla” rågen.
Bärgning av vetet
I stället för gafflar användes händerna vid inlastningen
Trätjugor och trägrepar
Såtiden
Å så kom vetet ätter dä, fast vete hade di bra lite, rôgen va dä mäste. Ôm di hade plass så la di vetet ôppå rôgen, å hur di la´t, så vart dä en stäl ändå som skillnad emälla säsôrtera. Di använde aldri å häve mä gaffle, allt to´s mä hännera, när di lässte på gäla, allri va dä annä än ta mä hännera, di to varsamt å milt på neka, säa va di försiktie mä, så di inte skulle drôse bôrt nåt. Män när di trask så hadde di e trätjuge, hemgjord, å när di skulle köre gössel, så hade di greper utå trä; di kallde dä för grephorn, dä brukte vare fyre trähorn, di va beslajne i ända mä lite järn, Men bju nu en kar te häve jössel mä e trägrep! Ätter vetet va dä nog ungefär såtien. Då va nittende å tjugonde agusti, di dage feck lôv å sås, hu brôtt dä va, ôm dä bare inte vart så mycke ringn, så dä va aldeles omôjlit.
Och så kom vetet efter det, fast vete hade de bra lite, råg var det mesta. Om de hade plats så lade de vetet uppå rågen, och hur de lade det, så blev det en ”stäl” ändå som skillnad emellan sädessorterna. De använde aldrig gafflar att häva med, allt togs med händerna, när de lastade på gärdena, aldrig var det annat än att taga med händerna, de tog varsamt och milt på nekarna, säden var de försiktiga med. Så det inte skulle ramla ur något. Men när de tröskade sa hade de en trätjuga, hemgjord, och när de skulle köra gödsel, så hade de grepar utav trä; de kallade dem för grephorn, det brukade vara fyra trähorn, de var beslagna i änden med lite järn. Men bjud nu en karl till att häva gödsel med en trägrep! Efter vetet var det nog ungefär såtid. Då var det nittonde och tjugonde augusti, de dagarna skulle det sås, hur bråttom det var, om det bara inte blev så mycket regn, så det var alldeles omöjligt.
Bärgning av vårsäden.
Sän va dä dän där vårsäa som skulle tas in mä, dä va inte så mycke, å dä la´s som dä övrige.
Sedan var det den där vårsäden som också skulle tagas in, det var inte så mycket, och det lades som det övriga.
Rotfrukter
Rovor
Ärtlyckorna
Rotsaker då hade di så vådlit lite. Tänk så dumt di bar sä åt, när di sådde dä. Ôm dä va di som sådde rover, så sådde di på en liten bit å sådde fröt rakt oppå jorden; dä såddes för hann å så hade di fårspillning å lite fårlorta å bredde utpå sena. Änte blanne di fröet mä aske äller sann för å kunne så´t så tunnt som môjlit va, män sen di hade sått ut, la di på fårpillning mä rishacket halmbysje. Sän va dä märkvärdie, att hu di kom ôpp så feck di stå; di vart som syle; di hade inte begrepp ôm te plocke dän nåre; dä nändes di inte å gallre, di tänkte som så: bli di inte store, så bli dä så månge fler. Di kunne inte sköte´t. När di så bôrde å odle kärra, så flåhackte di å brände, å där trivdes rovera, män di vart mäst fö tjåcke. På kärra kunne ändå bli rover. Ätter rovera sådde di vårsä ôppå. Ôm di nu hant ôm hösten, så sådde di vete på ärtlyckere, älles sådde di vårsä.
Rotsaker hade de väldigt lite. Tänk så dumt de bar sig åt, när de sådde dem. Om det var de som sådde rovor, så sådde de på en liten bit och sådde fröna rakt uppå jorden; det såddes för hand och så hade de fårspillning och lite fårlortar och bredde ut sedan. Antingen blandade de fröna med aska eller sand för att kunna så det så tunt som möjligt var, men sedan de hade sått ut, lade de på fårspillning med rishackat halmboss. Sedan var det märkvärdiga, att hur de kom upp så fick de stå.; de blev som sylar, de hade inget begrepp om att plocka bort några, de nändes inte att gallra, de tänkte som så; blir de inte stora, så blir det så många fler. De kunde inte sköta det. När de så började att odla kärren, så flåhackade de och brände, och där trivdes rovorna, men de blev mestadels för tjocka. På kärren kunde ändå bli rovor. Efter rovorna sådde de vårsäd därpå. Om de nu hann på hösten, så sådde de vete på ärtlyckorna, annars sådde de vårsäd.
Ärtorna
Ärtera kåm samtidit mä vårsäa. Såne ärtskörde får di aldri nu för tien. Dä vart så mycke kudde å store kudde; jola vart vild. Ôm dä kan bero på att klövarn tar så mycke utå musten nu. Di ä så avlige nu, växer för mycke. Alri kan en få dom så välsatte nu.
Ärtorna kom samtidigt med vårsäden. Sådana ärtskördar får de aldrig nu för tiden. Det blev så många kuddar och stora kuddar, jorden var vild. Om det kan bero på att klövern tar så mycket av musten nu. De är så förädlade nu, växer för mycket. Aldrig kan man få dem (baljorna) så välsatta nu.
Potatisplockningens början
Så fort han ble så di kunna ta´n, så börjde di mä potatisen. Di skulle aldri titte ätter dän nye potatisen, fôrrn dän tôlte agusti, klaradan. Fanns dä nån då, så bôrde di ta ôpp så mycke så di åt
Så fort den blev så de kunde ta den, så började de med potatisen. De skulle aldrig titta efter den nya potatisen förrän den tolfte augusti, Klaradagen. Fanns det någon då, så började de ta upp så mycket som de åt.
Användning av potatisen
”Rivarejänge”
Beredning av potatismjöl
Fôrr i tien körde di potatisen te bränneriera äller brukte di å rive bra mycke potatemjöl i stuvera. Då hade di inga revmaskiner; då satt di å rev på ett vanlit litet rivjärn. Då hade di riverejänge; di feck lite kaffe å lite mat å ingen betalning, för dä byttes di ve, dä va hos en, å likedant hos de andre. Di satt på nättera, piger å dränge, å glamde å rev, när di hade tvätte potatisen å gjort´en i årning. Di kunne börje klåcka åtte på kvällen. Ôm di va en tie tôlv stycken, så rev di en två tre tunner. Di rev potatisen sams å i baljer, å sen hälldes allt ihop å feck stå i ett kar, å dä feck säna sektas ijönem en grov sekt å då feck di dän dä mäste droset; di hällde vatten i dän grove sekten å då földe mjölet mä. När dä sen feck stå, så sjönk mjölet te bôtten; dä vart som e hålkake, å sen rördes dä ôpp å skiredes ôm igen i hårsekte; di va rektit fine di. Di feck vattna ôm et flere gånger ôm; dä va mycke göra ve´t. Droset ga di åt kreatura.
Förr i tiden körde de potatisen till brännerierna annars brukade de också riva bra mycket potatismjöl i stugorna. Då hade de inga rivmaskiner; då satt de och rev på ett vanligt rivjärn. Då hade de rivaregänge; de fick lite kaffe och lite mat och ingen betalning, för de byttes om, de var hos en, och likadant hos de andra. De satt på nätterna, pigor och drängar, och pratade och rev, när de hade tvättat potatisen och gjort den i ordning. De kunde börja klockan åtta på kvällen. Om de var cirka tio tolv stycken, så rev de cirka två tre tunnor. De rev potatisen ”sams” och i baljor, och sedan hälldes allt ihop och fick stå i ett kar, och det fick sedan siktas igenom en grov sikt och då fick de bort det mesta skräpte; de hällde vatten i den grova sikten och då följde mjölet med. När det sedan fick stå, så sjönk mjölet till botten, det blev som en hålkaka, och sedan rördes det upp och skirades om igen i hårsiktar, de var riktigt fina. De fick vattna om det flera gånger om, det var mycket att göra med det. Skräpet gav de till kreaturen.
Höstplöjning
Såning
Såskäppa
När en ha skörde in allting, så kommer höstplöjninga, merendels siste ti´n på oktober måne; dä va inte mycke plöje di hade fôrr i ti´n. – För å få sônner kokera på åckarn va dä te å gå å bulte mä träklubber. – En sådde för hann; en hade e såskäppa å rem över axla, å en krok i remma å en ring i skäppa te å kroke i, på andersia på skäppa va ett hanntag te ta i; såskäppa va utå tunnt trä di ha spingi ut; alri sådde di anne mä e hann.
När man hade skördat allting, så kommer höstplöjningen, merendels sista tiden av oktober månad; det var inte så mycket plöjning de hade förr i tiden. – För att få sönder kokorna på åkern var det till att gå och bulta med träklubbor. – Man sådde för hand; man hade en såskäppa och rem över axeln, och en krok i remmen och en ring i skäppan till att kroka i, på den andra sidan på skäppan var ett handtag till att ta i; såskäppan var utav tunt trä som de hade späntat ut; aldrig sådde de annat än för hand.
Medel mot sot i vetet
”Fjärja”
Di använde mot å få sot i vetet, att di tjörede vetet, å kalde´t, så att di kunne så et säna; di gnodde ôm et, så vartenda korn vart tjöret, å för att di skulle hannså et, så hade di kalken, han slo så ôm et, så di kunne ta å så ut et. För te kunna si, att en sådde jämt, feck en köre mä årdart fjärje, fyre steg feck en köre ôpp änna en sådde; då stycket en sådde på, kaldes fjärje. Ville ja så tjockt, to ja kôrte steg, ville ja så tunnt, ökte ja stega.
De använde mot att få sot i vetet, att de tjärade vetet, och kylde det, så att de kunde så det sedan, de gnodde omkring det, så att varje korn blev tjärar, och för att de skulle handså det, så hade de kalken, han slog så om det, så de kunde ta och så ut det. För att kunna se, att de sådde jämt, fick de köra med årdret ”fjärje”, fyra steg fick man köra upp innan man sådde; då stycket man sådde på, kallades ”fjärje”. Ville jag så tjockt, tog jag korta steg. Ville jag så tunt, ökade jag stegen.
Myllning och skottning
Sän va dä te å mylle; dä va myllkammen vi använde te rôgen eller ôgså kroken te mylle ner rôgen mä; sänn dä va myllt, va dä te å skôte, då va noge, att di skôtede väl ikring åckra å stene, att inte grän å sä skulle kåmme ihop; te å mä att dä va di som geck mä en kvast å (sopte); när en ha skôte, så jola kåm inte´ rena, så skulle di sope rena mä en kvast, så renera skulle bli rene.
Sän va dä te få ôpp ärtlycka å så vete på dän.
När di fått göre ifrå sä höstplöjninga, bôrde di mä trysket. Då va di tvungne te ha lyse; sômme hade gjort en kôrje utå järn å hade tyre i, dä lå som i en järnhoe; dä va tvunget, när di skulle tryske otte. Klåcka ett, två om môrna geck di ut; di åt nog inna di la å ut; då vart dä bittin kväll, så då vart dä inget sôve. Dä va nog fruntimmer mä som kunne få gå ut iblann. Di hade inte så di kunne få si sä ren på annä vis än di feck sitte mä en kastoskôvel i änn på tryskbôtten å kaste säa; säa skulle gå bôrt te änn män agnera geck inte så långt, di va fö lätte. Den säa som stande närnst agnara, dän va mer slom, dän strideste geck längst bôrt. Säna te få na bätter ren, så hade di hannvanner; di va att par alne långe, dä va ingen kant utåt, änne dä va flatt å dä feck en stå å reste. Di hade ôgså ressel, grove ressel fôrst å finere sän, som di sto å ryste mä.
Sedan var det till att få upp ärtlyckan och så vete på den.
När de hade fått göra ifrån sig höstplöjningen, började de med tröskningen. Då var de tvungna till att ha lyse, somliga hade gjort en korg utav järn att ha tyre i, det låg som i en järnho, det var tvunget, när de skulle tröska tidigt. Klockan ett, två på morgonen gick de ut; de åt nog innan de lade av ut; då blev det tidig kväll, så det blev nog ingen sömn. Det var nog fruntimmer också som kunde få gå ut ibland. De hade inte så de kunde få sin säd ren på annat vis än att de fick sitta med en kastskovel i änden av tröskbotten och kasta säden, säden skulle gå bort till änden men agnarna gick inte så långt, de var för lätta. Den säden som stannade närmast agnarna, den var större, den ”strideste” gick längst bort. Sedan för att få den bättre ren, så hade de handvannor; de var ett par alnar långa, det var ingen kant utåt, utan det var plant, och där fick man stå och rysta. De hade också rissel, grova rissel först och finare sedan, som de stod och rystade med.
*) ”Klädesost: Ett slags ost som berredes på sådant sätt att man slog sur mjölk i till kokning upphettad söt mjölk och därefter kramade den erhållna ostmassan i ett linnekläde, för att sedan steka den på halster.” Svenska Akademiens Ordbok