SÄLLSAMMA
HÄNDELSER
hämtade ur Wist församlings kyrkböcker
(Stavningen något
förändrad för att underlätta läsningen)

ÅR 1819.
-var en så ovanlig torka, att på hela sommaren inget regn kom, Rågen
såddes i vanlig tid, men på den styva jorden kom inget upp på
hösten. Om vintern växte rågen under snön, så att den om våren
1820 stod vackert uppkommen, men vårkylan förtog den späda brodden,
så att rågskörden blev ganska klen och usel både på Prästgårds-
och Komministergården och på all styv jord.

År 1826
-var också ett märkligt år. En ovanligt stark värme och torka, så
att höstgrödan var mogen att skördas omkring den 10 och 11 juli.
Höskörden som var påbörjad måste avbrytas och i början på augusti
var hö och all slags säd inbärgad. Höstgrödan blev här i socknen
vacker, men missväxt på vårsäd och knappt hälften hö på
trädesvallen.
Under året var också många skogseldar uppkomna och till vilkas
släckning hela härader måste uppbådas. Luften var nästan
beständigt fylld av en obehaglig rök.

År 1828
– den 5 september kom Sveriges och Norges drottning Eugenia Bernhardina
Desideria och besökte hans exellens greve Cederhielm på Säby, vilket
varade till den 7:e, då Hennes Majestät reste på eftermiddagen och
på en stund besåg Sturefors, efter att ha bevistat allmän
gudstjänst, som förrättade sistnämnda dag, som var en söndag, av
församlingens komminister Clas Törnqwist.

År 1833
-den 13 januari, som var en söndag, klockan kvart över sju på aftonen
hördes ett ovanligt starkt underjordiskt muller, troligen förorsakat
av ett jordskalv. Byggningen liksom skakade så att fönstren dallrade,
och tavlorna på väggen rördes något, en pipa som låg på bordet,
nedföll av skakningarna. Detta buller varade omkring ½ minut. Efter
något uppehåll hände ett förnyat mindre buller, åtföljt av något
susande i luften. På alla ställen inom socknen har detta buller
hörts. Troligen har naturhändelser försports på flera ställen inom
länet.

År 1834
under den heta, åskiga och torra sommaren, utbröt i Sverige den
härjande farsoten Morbus pestiatas med förskräckliga plågor i
underlivet, häftigt, ofta inom några timmar, vanställande,
förvandlande och dödande sina olyckliga offer. Den tycktes framflyga,
såsom strömdrag, genom den upphettade och kvalmiga, av renande vindar
mera sällan uppfriskade luften.

Den härjade över nästan hela
Europa, dock partiellt och med mer eller mindre våldsamhet och kunde,
oaktat de noggrannaste inrättningar och kustbevakning ej avstängas
från Sveriges landamären. Efter ett starkt utbrott i Göteborg, där
den härjade gräsligt, sträckte sig dess förstörande framfart till
flera landsorts-städer, såsom till Jönköping, Vadstena, Linköping,
Stockholm med flera. Förödelsen var rysligast i Jönköping, där
flera familjer utdogo och många boningar blev nästan öde.

Under sjukdomens våldsammaste
period, kunde de döda svårligen till begravning och jordning
medhinnas. Även i Vadstena var förödelsen stor en allmän
nedslagenhet, modfälldhet och förskräckelse med detta elände på
sinnena, i synnerhet i dess början. Emellertid var inom alla
församlingar, liksom städerna, sundhetsnämnder inrättade, särskilda
pestkyrkogårdar utsedda, sjukhus förberedda och medikamenter på
gemensam kostnad i reserv, samt stränga spärrningsanstalter från de
smittade hållen på flera ställen anbringade. Vid tullarna i städerna
höllo borgerskapets medlemmar och ämbetsmän vakt och utan
sundhetsbetyg var det inte tillåtet att komma genom tullporten.

Trots att farsoten på hösten
trängt in i Linköping, dock i lindrigare grad, såsom redan i
avtagande, blev Vist och övriga angränsande församlingar genom Guds
milda nåd förskonade därifrån. Slutligen och längst härjade
farsoten i Stockholm, varefter detta elände äntligen upphörde, sedan
den lämnat efter sig de sorgligaste minnen, genom förluster av flera
utmärkta riksdagsmän, dyrbara familjestöd, enskilda kära
förbindelser mellan släktingar, anhöriga och vänner. Ett försvagat
kroppssystem tycks ha blivit deras lott, som varit angripna av
sjukdomen, men genom Guds hjälp och skyndsamt läkarbiträde kunnat
räddas till livet.

Den allgode Fadern i himmelen
bevare oss från denna och dylika, förödande och straffande
hemsökelser.

Böner så
varma, alla så förena:
Döm ej oss arma, såsom vi förtjäna.
Gud dig förbarma, av din nåd allena, bida vi räddning.

År 1837-1838.

Om väghöjningen i
Korsgatorna.
På flera sockenstämmor hade frågan blivit väckt om beslut, att genom
fyllning höja den låga och under varje vårtid flera månader under
vatten stående vägen i Korsgatorna västsydväst från kyrkan, till ej
ringa olägenhet för gående och vägfarande. Helst de hitills brukliga
gångspängerna, vid sidorna av vägen, antingen rives upp av storm,
eller annars genom sitt vanligen bristfälliga skick, vid högsta
vattnet sällan voro gångbara. Det ofta 2 alnar och däröver djupa
vattnet gick upp i vagnarna och syntes för främmande vägfarande
vådligt och avskräckande.

Sanningen av detta kunde ej
förnekas, behovet av vägens höjning måste erkännas, men delade
intressen motverkade enigheten om detta. En del av församlingen ansåg
den mindre behövlig. Inget beslut därom har kunnat göra sig gällande
och den 94 famnar långa sträckan som krävde en 2 alnar hög bröstmur
på ömse sidor med åtföjande fyllningsarbeten syntes komma att fordra
både för höga kostnader, körslor och dagsverken, om endast en del av
församlingen skulle bestrida hela företaget.

Nu blev dock frågan var den
förut på Kyrkvallen upplagda stenmassan skulle placeras och användas
och då den ansågs vara både tillräckligt och ändamålsenligt
använd till vägfyllningen i Korsgatorna, åtmonstone för 50 famnar,
blev äntligen detta viktiga och nyttiga arbete beslutat. Beting gjordes
upp med tillkallade stenmästare. Herregodsen fördelade sig emellan
transporten av sten från Kyrkvallen och de övriga församlingsborna
övertog körslorna av fyllning och grus, varefter nämnda 50 famnars
väghöjning var fullbordad inom 3 veckor och blev därpå vid
tillbörlig avsyning erkänd som fullgod i oktober månad 1837. Den 27
september 1838 blev, genom entreprenad-auktion, återstående 38 famnars
väghöjning, på sätt som förut nämnts, överlåten genom inrop åt
stensättare Filfeldt från Värna. Den nya vägen blev sedan försedd
med avledningsstolpar av ek, samt värnad med dubbla ledstänger på
ömse sidor och var komplett färdig den 7 november 1838.

År 1837.
Vid Valborgsmäss sockenstämma, den 16 maj 1837 blev beslutat och
avgjort, att det gamla och förfallna Sockenmagasinet, belägen inne på
kyrkogården, i sned riktning i sydväst nära intill kyrkan, skulle
försäljas på auktion och ett nytt rymligare och ändamålsenligare
magasinshus uppföras, vartill såsom tjänligaste lokal ansågs ett
stycke av pastorsboställets gärde i nordväst om kyrkogården,
paralellt med ringmuren, vilken lokal mot av församlingen erbjuden
avgift av 8 kappar råg, pastor till ifråga-varande ändamål, för sin
ämbetstid beviljade. Sålunda blev sommaren 1838 det beslutade nya
magasinshuset uppfört på den därför bestämda platsen, sedan det
gamla magasinet blivit försålt på auktion och avröjt från
kyrkogården.

Anteckningar
gjorda av
Kyrkoherden Per Erik Rudebeck
vilken tjänstgjorde i Vist församling i 20 år.

Överfört till datorhantering
i oktober 2000.
Helge Fransson