År 1919 upphörde driften i trämassefabriken. Fabriksbyggnaden och rätten till fallen i Stångån såldes till Norrköpings stad, som år 1920 byggde ett kraftverk i en del av den gamla fabriksbyggnaden. Vattnet till kraftverkets turbiner togs in via en grävd, numera igenfylld, tilloppsränna och en cirkulär tub. Vid högvatten passerade endast en mindre del av Stångåns vatten genom kraftverket. Forsarna vid Skorpa var endast påverkade i begränsad omfattning.

Kraftverket från år 1920, som hade en maximal effekt av 2 000 kiloWatt (kW), ansågs redan från början vara ett provisorium. Av den tillgängliga, av Norrköpings stad köpta fallhöjden 24,5 m i Stångån mellan Stora Rengen och till i höjd med Hovetorp, utnyttjades endast 15 m, och som ovan nämnts fick beroende på åns vattenföring en större eller mindre del av vattenflödet passera i åfåran förbi kraftverket.

Efter andra världskrigets slut ökade efterfrågan på elektrisk energi bl.a. som följd av industrins utbyggnad. Norrköpings stad såg sig om efter nya vattenkrafttillgångar. Ett naturligt steg var att utnyttja den år 1919 inköpta rätten till Stångåns hela fallhöjd från sjön Stora Rengen till i höjd med Hovetorp.