Kvarnar och sågar

Gammal tid (1300-1500)

Namnet Skorpa anses härröra från det bakomliggande berget, som med sina rundade former, valkarna och de långa grunda fårorna i viss mån anses likna en stor skorpa. (Bjärka-Säby ortnamn). 

Första gången Skorpa omnämns i skrift är 1370, Bo Jonsson Grip tillbytte sig då både jord och strömmar vid Skorpa av en man som hette Staffan Avidsson. 

Under Bo Jonssons tid verkade vattenkraften varit väl utnyttjad. Minst fem kvarnar fanns då inom socknen i Stångåns fall, varav Skorpa var en, vidare fanns två vid Forssa (nuvarande Sturefors). Längre upp i Skälstorpsfallet låg Gyringe kvarn. Vid Tegneby fanns också en kvarn, men den var troligen en väderkvarn, eftersom fall saknas på denna del av ån. 

Vid arvsskiftet efter Bo Jonsson är Skorpa den enda av de fem kvarnarna som omnämns. Troligen låg nu en av Hovetorpsgårdarna nere vid fallet på östra sidan. På 1570-talet omtalas både såg- och mjölkvarn vid Skorpafallet, men vattenkraften utnyttjades inte i samma utsträckning som under Bo Jonssons tid. 

Ett Skorpatorp nämns i jordeboken, torpet låg inte vid vattnet utan på andra sidan berget.

Kända mjölnare

1600-tal​

Ur Karta öfver Hofvetorp 1695. Landtmäteristyrelsens arkiv. Notarum Explicatio. 

 

28 Twänne stycken watnqwarner widh Hofwetorp, Skorpa qwarner kallade, som berätthas intet höra under Hofwetorp, utan annan särskilt frälse natur, bestående den ena af ett och den andra af twå paar stenar. 

29 En sågeqwarn med godt fahll och ett sågeblad uthi och lyder under Hofwetorp.

Under 1600-talets slut hade verksamheten kring Skorpa utökats med ytterligare en mjölkvarn, det fanns nu två kvarnar vid fallet, en större och en mindre. Den stora kvarnen var sammanbyggd av flera mindre bondekvarnar (troligen skvaltkvarnar). Den stora kvarnen hade två par stenar. Den mindre kvarnen var ditflyttad från trakten av Bos holme och hade ett par stenar. Kvarnarna var båda belägna på den östra sidan av Stångån (Skälstorp-sidan). 

Sågen fanns fortfarande kvar, den hade ett sågblad och låg på andra sidan av ån mitt emot kvarnarna. Båda kvarnarna och sågen hade samma arrendator. För att sköta arbetet i sågen fanns en sågare anställd. 

I slutet av 1600-talet hette ägaren till Säby Carl Persson. Han var en mycket generös man, så länge pengarna räckte erhöll flera av hans anställda i förläning något torp. Sågaren var en av dem. Han hade fått Jordstorp. 

Enligt kontrakt med mjölnaren Anders Hansson 1689 skulle det årliga arrendet betalas med 25 tunnor råg, måttet skulle vara rågat. Arrendet löpte på sex år och kvarnen med utrustning skulle efter den tiden i förbättrat och icke i förvärrat skick återställas. 

För herrgårdens räkning skulle all säd förmalas tullfritt, även för gemene man ”skulle malning ske, och borde noggrant tillses att inget förhålles eller försnillas varav klagomål kan förorsakas”. 

Som tidigare omnämnts ingick sågen i kvarnarrendet och det ålåg arrendatorn att såga allt timmer som framfördes från herrgården, ”även det halva timmer som bönderna framföra så lagandes att bräderna bliva jämt sågade och skurna varföre han och riktigt redo och räkning göra skall”. 

För övrigt skulle bönderna tillhandagå vid mindre reparationer, särskilt vid dammarnas lagning. Visade det sig nödvändigt att förbättra kvarnen ”så att den kunde något verkeligen av sig kasta” lovade ägaren att bekosta detta. 

Elden var som vanligt fruktad och om genom vårdslöshet sådan olycka hände, var mjölnaren ensam ansvarig därför.

1675-1683

Brita Gudmundsdotter

1.Olof Andersson

2.Nils Joansson

1683-169?

Gudmund Jönsson

1.Ingeborg Mattsdotter

2.Kerstin Staffansdotter

1700-tal​

Den mindre kvarnen undantogs 1725 från arrendet. Den var förfallen och ägaren övervägde om den återigen skulle flyttas eller användas på platsen. När privilegiebrevet utfärdades för den nya plåthammaren 1736 betonas uttryckligen att den mindre kvarnen var nerlagd. Troligen har kvarnen åter tagits i bruk, då Broocman i sin ”Beskrivning över Östergötland” som utgavs 1760 omtalar två kvarnar vid Skorpa.

Enligt arrendekontrakt från 1700-talets början förfogade mjölnaren över en åkerlycka och ett ålfiske i den så kallade Karsnäsdammen som låg på den östra sidan av ån nedanför kvarnen.

1704-1719

Anders Hansson Bång

1.Ingrid Andersdotter

2.Kerstin Bryselia

1718 – 1756

Mattias Forsén

Brita Svanström

1756 – 1769

Anders Persson

1.Maja Brita Andersdotter

2.Brita Jonsdotter

1769 – 1770

Johan Larsson

Helena Larsdotter

177? – 1775

Carl Andersson

Catharina Olofsdotter

1775

Eric Andersson.

? – 1808

Carl Andersson

Catharina Olofsdotter

1800-tal​

I mitten av 1800-talet var mjölkvarnen som då låg nedanför smedjan i gott skick. Den var uppförd i sten med korsvirke och tegeltak och hade 1816 utökat antalet stenar från tre till fyra par. En kortare tid hade försök gjorts att driva kvarnen för ägarens räkning. Troligen med mindre bra resultat, eftersom en ny arrendator snart fanns på plats. Kvarnen gav vid denna tid en årsinkomst på 800 riksdaler banko. Mjölnaren fick underhålla kvarnhus och verk, men större reparationer betalades av ägaren, d.v.s. samma villkor som gällt genom tiderna.

Sågen vid Skorpa, som låg mitt emot kvarnen, drevs vid 1800-talets mitt för ägarens räkning.

1809 – 1810

Daniel Johansson

Anna Stina Jonsdotter

1811 – 1839

Gustaf Hörngren

Maja Greta Gustafsdotter

1839 – 1853

Magnus Jonsson

Brita Cajsa Andersdotter

1853 – 1861

Jonas Jonsson

Johanna Charlotta Karlström

1861 – 1864

August Liljebäck

Gustafa Jonsdotter

1863 – 1866

Johan Jeremias Söderberg

Carolina Helena Hallén

1865 – 1867

Frans Axel Malmqvist

1867 – 1877

August Gabrielsson

Johanna Charlotta Nilsdotter

1879 – 1901

Gustaf Adolf Olofsson

Carolina Christina Gustafsdotter

1900-tal​

  

Den gamla kvarnen ansågs år 1900 så föråldrad att en ny uppfördes ett stycke från den gamla. Den nya kvarnen hade sex turbiner med sammanlagt 89 hästkrafter och blev liksom tidigare utarrenderad. Från vägen och upp till kvarnens övervåning fanns en trallbana för att underlätta arbetet med säckarna. En vägstump byggdes senare ner till kvarnen och trallbanan revs ner. 

På 1950-talet fanns ett mindre uthus som låg mittemot kvarnen på andra sidan vägen, nästan i åkerdiket. Huset användes som svinhus och stall. I svinhusdelen var byggnadsmaterialet tegel, stallet verkade vara en tillbyggnad och var av rödfärgat trä. Det användes av kvarnens kunder så länge hästen var i bruk. Huset verkade vara äldre än kvarnbyggnaden. Stalldelen revs troligen på 1960-talet. Svinhusdelen stod kvar ytterligare några år.

 

1901 – 1905

Gustaf Teodor Skarp

Hulda Eugenia Odén

1905 – 1910

Johan August Eriksson

Kerstin Halfvarsdotter

1910 – 1913

August Leopold Eriksson

Mimmi Ottilia Larsson

1913 – 1925

Alfred Oskar Johansson

Anna Cecilia Jakobsson

1925 – 1930

Manne Konstantin Gerdeman

Olga Adina Karlsson

1930 – 1936

Helmer Olof Alf

Sigrid Maria Karlsson

1936 – 1946

Axel Sigfrid Nilsson

Gundla Maria Wiqvist

1946 – 1966

Oskar Jonatan Karlsson

Märta Ingeborg Karlsson

Epilog

På 1960-talet närmade sig slutet på en epok som varat i minst 600 år, 1966 stängdes Skorpa kvarn för gott. I början av 1980-talet revs kvarnbyggnaden.

Den gamla mjölnarbostaden står fortfarande kvar med tre därtill hörande uthus. Det större av uthusen är nästan helt raserat och ytterligare ett av uthusen, en jordkällare med påbyggd bod, är i dåligt skick. Mjölnarbostaden är idag uthyrd och användes som året om bostad. Ett äldre hus kallat Sågarstugan, som med sitt namn ger oss en anvisning vem den boende var, finns kvar, huset används i dag som sommarbostad. 

Det som i dag minner om en annan tid är de stenformationer som finns nere vid vattnet och där människan med säkerhet varit närvarande vid stenarnas placering. Främst då de bastanta stengrunder, förmodligen lämningar efter de två kvarnar som omtalats i slutet av 1600-talet. Som en extra bekräftelse på vårt antagande att vi här ser resterna av de gamla kvarnarna, ligger på den ena stengrunden en gammal, mossbelupen kvarnsten. 

Efter den senaste kraftstationsbyggnationen (i början på 1960-talet) återstår inte mycket av den en gång mäktiga forsen. Ett sakta kvillrande ljud frambringas av de rännilar som fortfarande letar sig fram mellan stenarna på den forna forsens botten.