För en tid sedan var Linköpings-Extra ute vid Bjärka-Säby för att om möjligt få syn på den sällsynta Mellanspetten som tyvärr tros ha försvunnit helt och hållet från våra trakter. Utrustade med kikare, kameror och fågelböcker klev vi ur bilen vid hjorthägnet på Stångåns norrsida och började sedan vandra österut. Några Mellanspettar hittade vi inte trots ihärdigt letande men en upplysning i den medhavda litteraturen gav vid handen att en gammal slottsruin skulle finnas i närheten. Vi beslutade oss därför för, att i brist på Spettar, försöka leta reda på denna istället.
Slottet som en gång i tiden tillhört den mäktige Bo Jonsson Grip skulle anlagts på 1300-talet, och ligga på den s k Bos holme i Stångån. Vi vandrade längs Stångåns stränder utan resultat. En åldrig spång ledde över ån men denna kan knappast rekommenderas de av Linköpings-Extras läsare som önskar göra om vårt strövtåg till medeltiden. En vandring norrut passerade vi ånyo en bro som en gång avsedd för biltrafik, men nu stora hål i vägbanan. Då vi inte sett skymten av någon började vi att misströsta och vända hemåt igen. I närheten dock några boningshus och frågade en av invånarna om denne visste något om Bo Jonssons gamla slott. Turligt nog visste man det och visade oss några hundra meter ner längs vägen mot Cedersberg. Det tog sedan inte lång stund förrän även Linköpings-Extra funnit platsen trots att den gamla borgen nu var så gott som helt övervuxen. Vi letade förgäves efter någon informationsskylt från Riksantikvarieämbetet men borgresterna kunde kanske inte kallas för någon fornlämning värd att märkas ut. Tyvärr var det svårt att göra sig en föreställning om hur byggnaderna en gång sett ut och det var endast den gamla brunnen som vi med säkerhet lyckades att identifiera.
Vår nyfikenhet var dock väckt och väl hemma igen försökte vi att leta upp lite uppgifter om det forna slottet. En titt i Linköpings historia gav oss några upplysningar och en hänvisning fanns också till en bok, skriven av en herr Rosman, 1923. Denna fanns dock inte i Linköpings-Extra bibliotek men Universitetet var mer välförsett så där kunde verket i fråga lånas.
Boken, i A4-format, på bortåt 400 sidor innehåller en beskrivning av det gamla Bjärka-Säby, som en gång i tiden varit två gårdar, Bjärka och Säby. Största delen av boken handlar om den förut nämnde Bo Jonsson Grip och man får veta att han bytte till sig Bjärka år 1367 av en herre som hette Johan Pettersson. Gården Säby kom i Jonssons ägo fyra år senare och dennas tidigare ägare hette Volrad Drekow.
Man vet ej med säkerhet om det var Bo Jonsson som byggde borgen på holmen i Stångån men Rosman skriver att allt talar för detta. År 1370 undertecknade nämligen Jonsson flera brev på Bjärkaholm och det är tydligt att han då bodde där.
Bo Jonsson Grip dog år 1384 och han är enligt hävderna begraven i Vadstena. Rosman försökte också att undersöka gravplatsen men då gravarna i kyrkan blivit omflyttade under tidernas lopp kunde man inte fastställa om detta är riktigt, gravstenen finn dock kvar att beskåda.
Anledningen till att Bjärkaholm idag är en ruin anser Rosman bero på att drottning Margareta år 1396 beslutade om en reduktion av adelns gods. Alla borgar som färdigställts under den s k ofredstiden skulle rivas om inte något annat bestämdes av kungen eller drottningen. 1390 tycks nämligen borgen fortfarande vara i bruk då en viss Ulf Jonsson utfärdade vissa brev där och härefter finns inte slottet omtalat i urkunderna vad Rosman kunde utröna.
Han nämner också att slottet inte raserats vid något krig och hänvisar till en separat utredning om Bjärkaholm. Titeln på denna nämnde han inte men i förordet till boken finns omtalat att ett flertal skrifter skulle ges ut om det gamla Bjärka-Säby. En av dessa skull handla just om den raserade borgen vid Stångån.
Linköpings-Extra besökte därför ånyo Universitetet men någon sådan bok stod inte att finna. Vi försökte därför istället att hitta den på Stifts- och Landsbiblioteket och där hade vi bättre tur. Nere i källaren fanns en skrift av en herre Sven Brandel som publicerats 1929. Här hittade vi således vad vi sökte. Brandel skriver att man redan på 1880-talet företog en mindre undersökning av borgen men hela området undersöktes först 1914. Detta skedde på bekostnad av Oscar Ekman som förövrigt bekostade också Rosmans undersökningar.
På alla äldre kartor, skriver Brandel, anges att Bjärkaholm eller Bos holme var helt omfluten av vatten från Stångån.
År 1855 sänkte man dock sjön Rängens vattenstånd vilket gjorde att den östra delen av vattendraget torkade ut och man fick därefter möjlighet att utan bro kunna nå holmen torrskodd. Vid ena strandkanten kan man fortfarande beskåda stora mängder med stenar som sprängts loss vid sjösänkningsföretaget och som sedan slängts upp på strandkanten. Utgrävningarna från 1914 visar att det funnits två boningshus på holmen vilka Brandel kallade ”Borgen” resp. ”Borgstugan”. Resterna av en ringmur hittade man också vilken tjänat som skydd vid eventuella anfall.
Man undersökte också den brunn som Linköpings-Extra studerade ett drygt halvsekel senare. Man fann att brunnen hade kontakt med Stångån via en 20 x 20 cm stor trumma. Någon brist på vatten var det därför inte. Troligen hade brunnen också varit överbyggd med ett torn där en vaktpost varit placerad.
Borgen hade varit försedd med en stor sal belägen i källaren. Man fann nämligen rester av det forna golvet och några mellanväggar fanns inte. Borgstugan hade däremot ingen källare men där kunde man istället studera resterna av en gammal spis. I boken finns en utförlig förteckning av vilka fynd som gjordes vid utgrävningen. Bl a hittade man några mynt från 1300-talets senare hälft. Tegel och gamla pilspetsar samt resterna av ett antal lås hittades också. Inga fynd gjordes som man med säkerhet kunde härleda till tiden efter år 1400.
Inga brandrester hittades heller i den åldriga borgen varför man kunde anta att den ej raserats vid något krig.
Brandel har dessutom i sin skrift försökt att rekonstruera borgen Och några teckningar visar hur den kan ha sett ut. Som synes har vi lyckats ta fram en del fakta om den gamla befästningen endast genom att undersöka vad som gjorts tidigare, och leta i vårat utmärkta bibliotek. I detta fall hade vi nog en hel del tur i och med att undersökningar skett i relativt modern tid och att dessa sedan nedtecknats på ett förtjänstfullt sätt.

Stiggan Gustafsson