Markustorpspärmen kapitel 5
Frantz Alfred Wirén var den yngste av bröderna, född 19.4 1834 i Markustorp och död 9.12 1910 i Mörketorp. Till att börja med arbetade han hemma på gården, men gifte sig 20.3 1864 med Anna Charlotta Ljungqvist från Mörketorp, född 19.4 1839 och död 5.5 1922. De brukade 28,5 har av Mörketorp och bodde i den lilla mörka stugan i skogsbrynet.
De fick sonen Gustav Valfrid 7.1 1865, men denne dog redan 12.2 1867 och som dödsorsak anges slag. Efter någon tid adopterade de Carl Axel (Johansson) Wirén f. 14. 4 1872. Han var son till Maria och Johan Nilsson från Tjusentorp i Grebo. Maria var dotter till morfars bror Gustav Wirén i Tjusentorp. Hon begåvades med 10 barn. Hennes man var dräng i Rödsten, men blev sedan snickare och de flyttade 1878 till Linköping, där mannen fick arbete bl.a. i kvarteret Stolplyckan.
Tillsammans med mamma Maria och min syster Anne-Marie besökte vi ”Lotta” i Mörketorp någon gång på sommaren 1921 för att köpa hemkärnat smör. Det var ju fortfarande kristid i Sverige. Hon var då en liten grå gumma, som satt i sitt mörka kök.
När hon dog 5.5 1922 var det granriskvistar utlagda på vägen genom byn i Markustorp. Troligen hade man väl kört kistan på skogsvägen från Mörketorp till Markustorp, för vägen från Brommetorpsskälet till stationen var ej klar utan anlades först 1924 av Emil och Henry Sundström med hjälp av endast hand- och hästkrafter. Mörketorps-gården hade ju dagligen mjölk, som skulle till stationen för vidare transport till Linköping.
Frantz Wirén slutade sina dagar av ren ålderdoms-svaghet och hans Anna Charlotta hade en tärande sjukdom.
Dottern Anna Wirén, f. 20.4 1878, d. 19.2 l929, min moster, kom att stanna hemma hos sina föräldrar i Markustorp. Hon var väl den som såg bäst ut av syskonen Wirén, men var en mycket tillbakadragen person. Efter vad jag kan förstå hade hon en del hjärtbesvär och fick någon gång också ett epileptiskt anfall.
I februari 1929 var hon på besök i Eskilstuna på Västermarksgatan 30 och insjuknade i lunginflammation och dog den 19 februari. – Det var första gången jag såg en död person. Hon dog alltså före sin mor Carolina Wirén och hon vilar i föräldrarnas grav på Wist kyrkogård.
Moster Anna hade i sin kammare en vacker björkmöbel. I den ingick även en byrå, som hon enligt testamente sedan gav till sin systerdotter Marianne Wirén-Blomgren.
Hon var den goda fen, som blev ett gott stöd för sina åldrade föräldrar, som trots sina klara huvuden behövde en hjälpande hand och även systerbarnen omhuldades, inte minst Carl-Eric Wirén
Mamma Maria Wirén, född 17.6 1879 och död 15.6 1961 gifte sig 1904 med Johan Alfred Ericson och fick på 5 år hela 4 barn. Sedan kom en femte olycka den 18.3 1917 – mitt i den värsta kristiden – och det var jag, Inga Bengta Marianne Wirén som nu försöker berätta om släkten.
Vår mamma var rätt god konstnär och målade blommor, porträtt, djur och natur. Hennes bästa tavla är kanske ”Pilens backe i Linköping”. Hon var mycket vävkunnig och trädgårdsintresserad samt samlade gärna på gamla saker. Dessutom sydde hon alla våra kläder ända tills vi kunde försörja oss själva. Som tur var hade hon en god fysik och i själ och hjärta var hon en utpräglad östgöte i hela sitt liv.
De fyra äldsta barnen föddes i Oxelösund, men femman föddes i Eskilstuna på Västermarksgatan 30 mitt emot gamla Ilgodset på en söndagskväll kl.19. De andra barnen fick gå på bio den kvällen och Carl-Erik hann inte hem utan kissade på sig, detta enligt Anne-Marie. När jag var 3 månader lämpade de av mig i Markustorp, där jag stannade i 9 år till hösten 1926, då jag fick börja i Eskilstuna elementarläroverk för flickor – en privatskola. Det var en hård början att på rent östgötalandsmål kunna uttrycka sig rätt, men jag skrev på vanlig svenska i alla fall! Så efter 8 år var jag nog accepterad, men sedan gällde det att visa, att man inte kom från det s.k. ”Gnällbältet”. I ett DN-referat från 1940 påstås, att jag gjort ett inlägg i en debatt på ren ”Rikssvenska”. Det kändes skönt!
Våra föräldrar fick några lugna och sköna år, när de 1950 lämnade Eskilstuna och flyttade ner till Markustorp och morbror Oscar, som behövde hjälp och sällskap sedan han blivit änkling efter Moster Gunhilds död. Något år senare kom också Anne-Marie till Markustorp och blev ett gott stöd för den äldre generationen. Mamma fick alltså sluta sitt liv i sin älskade hembygd.
Pappa Johan Alfred Ericson kom från Himmeta socken i Västmanland och växte upp hos en faster och farbror utanför Köping. Sedan tog han tydligen värvning och placerades på Göta livgarde i Stockholm. Att ta värvning var den tidens möjlighet att få en utbildning, om man inte hade god ekonomi och efter 3 års värvning hade han fått fina betyg. Hur han sedan blev schaktmästare och fick arbete vid inlandsbanan i Orsa finnmark vet jag inte, men att han och rallarna livnärde sig på att steka amerikanskt fläsk och potatis har jag hört berättas.
Tack vare god fysik klarade han både livet i Dalarna och järnvägsbygget i Östergötland och fick sedan tjänst som Banmästare vid Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ) med placering i Oxelösund och sedan 1912 i Eskilstuna, där han stannade till sin pensionering och kunde njuta av sin pension i hela 25 år! Men västmanlänning var han från början till slut, Johan Alfred Ericson! Hans far lär ha hetat Erik Jansson.
Att inlandsbanan drogs fram genom rena vildmarken var egentligen arméns idé, ty det ansågs vara nödvändigt för Sveriges försvar att kunna transportera trupper och krigsmateriel till landets mest avlägsna delar och början togs 1897.
Våra föräldrar fick sedan några lugna och sköna år, när de 1950 kunde lämna Eskilstuna och flytta ner till Markustorp, där de kunde göra morbror Oscar sällskap, sedan denne blivit änkling 1950 efter moster Gunhilds död. Något år senare flyttade även min syster Anne-Marie dit och blev ett bra stöd för dem alla.
