LIV OCH LEVERNE
TIDNINGAR

Tyvärr kommer jag inte riktigt ihåg hur det var med tidningar men vi måste nog ha haft Östgöra Correspondenten. Den grundades 1838 och var från hörjan liberal men från 1884 konservativ. Den kom 6 dagar i veckan. Men jag vill minnas, att jag också såg en tidskrift som hette Svenska Journalen och den var inbunden i en grön pärm som en bok.

BÖCKER

Någon underhållningslitteratur förekom inte, utan det som fanns var religiösa skrifter. Enligt en bouppteckning från den 1.7 1818 fanns det följande skrifter:

1 Svensk bibel
1 Postilla (Post illa verba textur = Efter dessa textens ord).
1 Epistelbok
1 Katekes
1 Liten bönbok
Psalmböcker

1 Almanacka.

Viktigt för de flesta var väl de gamla almanackorna, som ju är lite svårlästa med sin gamla språkstil. Den äldsta almanackan som jag hittat bland de gamla pappren är från år 1843 och priset var då 14 öre!

Det enda skönlitterära som fanns var Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Det var en bok i rött band med guldbokstäver.

MAT OCH DRYCK

Efter vad jag kan förstå var det en religiös anda som rådde i Markustorpstrakten och man hörde aldrig falas om några större utsvävningar. Både vanliga präster och s.k. predikanter från Nordöstringarna kom då och då på besök. Vid sådana tillfällen serverades bl.a. både prästost och predikantkōrv.

Man använde sig av det som gården kunde producera såsom nötkött, griskött, höns, ägg och fisk, men sill och saltströmming köptes. Lingon, blåbär och nypon plockades och äpplen skars i bitar och torkades för att användas till fruktsoppor under vintern. Råg, vete, havre och korn odlades liksom kålrötter, potatis, ärtor och bönor samt kål.

För djuren odlades också rovor, som förvarades i stukor över vintern. Rovorna lades i en sträng som täcktes med 40 cm halm och ett tunt jordlager med en ventilationsöppning uppe på toppen.

Vid festligare tillfällen serverades också ostkaka med körsbärssylt och vispgrädde. Om någon ko hade kalvat kunde man också få kalvdans gjord på råmjölken tillsatt med ägg, socker och mandel. Det var mycket gott!

Mormor Carolina Wirén hade ett hushåll på cirka 10 personer (2 drängar, 2 pigor, 4 barn och 2 vuxna samt en eller annan torpare). Så det är klart, att det gick åt mat.

Vad drycker beträffar så var det bara en gång som jag hörde om något så starkt som brännvin och det var när laga skiftet ägde rum i början på 1900-talet. Då ville Per Daniel Sundström bjuda lantmätarna på brännvin för att han skulle få så bra jordbruksmark som möjligt. Det hade morbror Oscar Wirén väldigt roligt åt och den episoden återkom han ofta till.

Däremot kunde man under senare år få höra talas om ”Lilla Turkiet” och därmed avsågs då trakterna bortåt Olofsmålen, för där kunde det ibland gå livligare till.

PRÄSTGÅRDAR, SLOTT OCH HERRGÅRDAR

Det var många gånger så, att det var i prästhemmen som kulturen vårdades och det gällde väl också ibland slott och herrgårdar. Där kunde man också få lära sig goda seder och bruk samt finare matlagning och trädgårdsskötsel.

Moster Anna Wirén t.ex. skickades till Wist prästgård för att lära sig litet finare hushåll, men mamma Maria Wirén lyckades slippa prästgårdsutbildningen och sändes på konstutbildning i Linköping och kunde sedan utveckla sig till en rätt god konstnärinna, trots att hon fick en stor familj.

BAKNING

I vardagslag bakades vanligen rågbröd och man bakade 90 kakor var 14:de dag. Vid högtidligare tillfällen kom väl också vetebröd på bordet och en och annan kaka.

Bland kakor förekom mandelformar, smörkringlor och maränger samt någon gång struvor och klenätter.

När man bakat färdigt fick någon gå med bröd till Sjöändan och Sjöberget,
YSTNING

Bland mycket annat som skulle produceras i självhushållet var ost. Den hemystade osten hade en speciell smak. Osten gjordes av söt mjölk d.v.s. oskummad eller ej separerad mjölk, som man värmde till en viss temperatur och tillsatte löpe. När ostmassan tjocknat och vasslan tagits bort, lades ostmassan på en duk i en ostkorg, där den fick ligga tills konsistensen blivit stadig. Därefter måste osten vändas varje dag. Ibland kunde den tvättas med brännvin och om sprickor hade uppstått smorde man dem med smör.

Av vasslan kan man göra mesost men det var inte vanligt i Markustorp.

Hemosten är en delikatess och idag är det sällan man får tag i den, men det kan hända på riktiga landet ibland på julmarknader och dylikt. Anne-Marie och jag åkte till en gammal, liten gård vid Norrby i Grebo och köpte hemost hos ett gammalt syskonpar, som fortfarande kunde konsten att göra små fina ostar till jul och andra högtider. I ostaffärer finns Wrigstadsosten som påminner något litet om hemosten.

Det finns flera gårdar i Norrby och i en av dem levde en gång Johanna Wirén och hennes skomakare Alexander Ekstrand, när de flyttade till Grebo 1853 från Fagerhult.

Tyvärr dog Johanna i nervfeber redan den 18 januari 1854 och dottern Mathilda Charlotta flyttade då till Markustorp, där hon bodde kvar åren 1856-1863.

Mathilda Charlotta gifter sig 27/11 1866 med kodrängen August Wilhelm Andersson Kungsvikstorp i Värna och får 4 barn bl.a. Augusta Mathilda, som adopteras av Karolina Mathilda Wirén och Carl Johan Eklund i Markustorp på Änkesätet. (Jaenssonsgården).
ÖLFRAMSTÄLLNING

Efterson bönderna förr odlade humle kunde de själva framställa sitt öl och för detta behövdes säd, främst korn, som blev till malt som sedan blandades med vatten, humle och jäst. Ölet framställdes i brygghus där även brännvin gjordes. Dessa brygghus användes också för tvätt och bakning.

Såväl vikingarna som Gustaf Vasa lär ha njutit av att svinga en sejdel med öl, så seden är gammal!
MUSTERIET

I Brinken där Karl Sjöberg bodde drev han under några år ett musteri. Folk kom från när och fjärran och lämnade sina äpplen för mustning. Han hade också ett par personer anställda. Det måste ha varit på 1960-talet.
GLÖGG

Något så starkt som glögg ingick inte i den religiösa rotens leverne, men drycken förekommer i en svensk kokbok från 1828. Den blev dock inte allmän i Sverige förrän i början av 1900-talet.

VÄVNING

förekom mycket i Wirénfamiljen och det hörde till utbildningen. Det vävdes dukar, gardiner, löpare och trasmattor samt dräll och linnehanddukar. När det gäller mattor så var det viktigt, att stadkanterna var jämna och fina. Det förekom stickning, virkning och knyppling också.

TVÄTT OCH BYKNING skedde i regel höst och vår och i Markustorp drog man då i väg till sjön Juten, när det gällde stora tvättar. Annars fanns ju brygghuset hemma på gården och det var sammanbyggt med drängkammaren. Den lilla byggnaden låg alldeles norr om den nuvarande arrendatorsbostaden.

HÄLSOBRUNNAR

Mormor Carolina Wirén, som väl hade mycket att sköta med sitt stora hushåll och gårdens skötsel, för morfar var ju ofta borta på sina uppdrag som nämndeman och häradsdomare, behövde ibland koppla av och man hörde berättas, att hon då åkte till Medevi eller Söderköping för att dricka brunn.

Hon hade då trotjänarinnan Johanna med sig, som skötte hennes hushåll och lägenhet. Jag hörde ibland sägas, att mormor hade ”klen mage”, vad nu det kunde vara. Mormor såg rätt kry ut, hade en rosig hy och inte en enda rynka, som jag kan minnas

Långt senare drabbades hon av en hjärnblödning och fick då svårt att gå och kunde inte själv vända sig i sängen utan måste ständigt ha hjälp.

ÅDERLÅTNING

Att slå åder var en metod, som förr användes som behandlingsmetod vid många sjukdomar och man använde då koppsnäppare och koppglas eller blodiglar. Morfar, Anders Wilhelm Wirén, hade sådana instrument och anlitades ibland, men jag vet ingenting om resultatet!
HUSFÖRHÖR

Det var ett slags undersökning av folks kännedom om kristendomens huvudstycken, som prästen årligen rotevis skulle hålla i socknarna. Det tycks ha börjat under 1600-talet. Genom folkundervisningen förlorade det sedan sin betydelse. Husförhörslängderna har ju ersatts av mantalsskrivningar. Tvånget att delta i husförhören upphörde 1888.

När sista husförhöret skulle hållas i Markustorp, var mormor Carolina och moster Anna för gamla för att orka med det och då hölls husförhöret i Dalshult hos morbror Oscar och moster Gunhild. Kyrkoherden deltog och läste något litet stycke och det sjöngs någon psalm också, men inget förhör förekom. Det bjöds på god mat och kaffe och det fanns extra personal i vita förkläden inhyrd. Det var första gången jag åt laxsmörgås! Husförhöret i Dalshult måste ha hållits omkring 1922-1923.

NORDÖSTRINGARNA

var en grupp av Svenska Missionsförbundet, som hade uppstått i en del av Östergötland och spridit sig framför allt från gården Stensnäs i Ukna socken, där det andliga livet odlades. I spetsen stod Adolphe Stackelberg och Honorine Adelswärd. De var kusiner, som redan i 20-årsåldern funnit varandra. Han hade en kristen livssyn och var fattig, men Honorine fick av sin far baron Jan Carl Adelswärd egendomen Stensnäs i bröllopsgåva i augusti 1847. I den här trakten utvecklades denna kristna rörelse, där värden själv ställde upp som förkunnare, men där också vanliga präster och biskopar från närdistrikten deltog. Det påstods, att dessa missionsmöten kunde samla lika mycket folk som Skänninge marknad.

Rörelsen hade också egna predikanter, som reste omkring och bildade småförsamlingar och i Wist t.ex. förekom dessa möten ända till i slutet av 1990-talet. Samtidigt besökte man svenska kyrkans vanliga gudstjänster och deltog i dess verksamhet.
TRÖSKNING

Innan tröskverken och skördetröskorna kom, tröskade man med slagor. Slagorna var gjorda av trä och bestod av en kort del, ”slängen”, och ett rörligt ”skaft”. De var förenade med en rem av läder, ålskinn eller hampa. För att skona halmen använder man slagor och slår tills axen är tömda. Halmen användes till taktäckning.

Än lever gamla seder. I dagarna blir ett tunnland råg färdigtröskat vid gården Dalshult i Wist socken. Medlemmar i Wist Hembygdsförening har arbetat med slagtröskning hela vintern. Två timmar varje lördag har de träffats på logen vid Dalshult. Tillsammans har ett 50-tal personer arbetat med rågen.

Det är inte bara för att bevara gamla seder och bruk som man mejat med gammal bindare, satt upp rökar, låtit dem torka på logen och tröskat med en teknik känd sedan 2000 år, utan också för att få halm att lägga på taken vid Fornhemmet. Att slagtröska är enda sättet att hålla halmen hel enligt Ingmar Carlsson, ordförande i Hembygdsföreningen. Till sommaren är det dags att ge sig i kast med taken på en loge och en ladugård

Jag var med i Dalshult och Erik Nilsson från Tolemålen lärde mig hur slagningen går till, och den fordrar rätt mycket arbete. Detta var den 25.3 1987.