Ur Östgöta Correspondenten lördag 13 maj 1950
80-årig kärnkarl, Nils Ferdinand Gustavsson, berättar:

– Vi skall inte önska gamla tider åter utan vara tacksamma för de framsteg som gjorts på alla områden, säger reslige gråhårsmannen Nils Ferdinand Gustavsson i Vreta invid Sturefors. Åtta decenniers livserfarenhet ger tyngd åt påståendet. Hr Gustavsson fyller nämligen 80 år 15 maj och det är närmast av den anledningen han har interpellerats om tider som farit.

F. lantbrukaren Nils Ferdinand Gustavsson såg dagens ljus första gången i Vreta Nedergård, Vist, och är numera bosatt i Vreta Övergård. Han har så gott som hela sitt liv ägnat sig åt lantbruket och varit sin födelsebygd trogen så när som på tio år, under vilken tid han provade sin lycka i Staterna. Gårdarna i Vreta, som sorterar under Sturefors fideikommiss, brukas nu av två söner samt en brorson till hr Gustavsson.

– Vreta såg helt annorlunda ut när jag var ung än det gör i dag, omtalar hr Gustavsson. En mängd mindre timrade byggnader med halmtak låg här då, men de har för länge sedan skattat åt förgängelsen. Den bördiga dalen nedanför gårdarna var ett stort kärr och det var först sedan vi grävt ett stort utfallsdike och massor av mindre diken som kärret förvandlades till åker. Att gräva diken var ett hårt arbete och då man tar i beaktande att man ofta blev blöt inpå bara kroppen förstår man var reumatismen kommer från. Jag har läst i Correspondenten att man nu har uppfunnit maskiner som klarar av täckdikningen. Kan man få en sådan maskin att gå perfekt är det en Herrans välgärning.

I min ungdom var det inte roligt att tillhöra kategorin “jordens söner”. Hur man än slet från morgon till kväll och sparade till gnidenhet gick det inte att få arrendegårdarna att gå ihop utan skulderna växte för varje år. Värst var det att skrapa ihop pengar till de dagsverkare vi var skyldiga att hålla på fideikommisset, men så småningom lyckades vi utverka bättre villkor.

Det var det fruktlösa slitet parat med en gnutta ungdomlig äventyrslust som gjorde att jag 1890 packade mina kappsäckar och tog mig över Atlanten. Från Göteborg for jag med en gammal tramp till Hull. Man hade låtit snickra bänkar efter skotten i lastrummet. De flesta var sjösjuka och luften nere i de mörka rummen var inta behaglig att andas in. En del fruntimmer blev alldeles ”väck” och vi fick hjälpa besättningsmännen att bära upp dem på däck. Jag hade fått tre liter konjak med mig på resan av min far att användas som sjösjukemedel. Man trodde nämligen på den tiden att konjak var ett effektivt sjösjukemedel, vilket var fullständigt fel. Dess bättre stal man spriten för mig och det var jag inte ledsen för.

Från Liverpool fortsatte jag med ett större fartyg till Newyork. Båten hette förresten City of Berlin och använde både segel och ånga som drivkraft. Vi hade pin livat ombord. Bl. a. kommer jag ihåg att det anordnades en dragkamp mellan irländare och skandinaver. Det skandinaviska laget bestod av några västgötapojkar, jag själv samt en jättestor norrman som Lantbrukare Nils Ferdinand Gustavsson, Vreta, Sturefors ankare. Irländarna var så ”heta” att de tjuvstartade gång på gång, men när det blev allvar av åkte de över kritstrecket som vantar. Till sist tog norrmannen själv hela irländareläget. Se, starkare karlar än skandinaver det finns inte!

Efter tre år i Illinois reste jag hem på besök. Jag stannade då i Vreta tre månader och firade jul med de mina. Efter ytterligare fyra år gjorde jag en ny hemresa. Att jag kunde kosta på mig den lyxen med så täta mellanrum berodde på att det de åren var stor konkurrens mellan rederierna. Resan gick på 18 dollar från Chicago till Göteborg. Jag arbetade mest på lantbruk i Illinois, men försökte mig också på järnverksarbetarens yrke en tid i ett jättestort järnverk i Michigan. Det var ont om arbete hela tiden, men i det fallet hade man ett trumfkort genom att man var skandinav.

Newyork var en stor stad redan på 90-talet, men hade lite av nybyggarkaraktär över sig, säger hr Gustavsson. Det fanns inte stenkajer överallt utan många båtar tick lägga till vid träbryggor som vilade på pålar. Cyklarna gjorde sitt intåg i Amerika under den tid jag var där. I början översvämmades marknaden av japanska cyklar till ett pris av 15 dollar. Lagren i naven var emellertid så dåliga att cyklarna inte höll mer än ett par dagar. Navbromsen var inte uppfunnen då utan kom man i en brant utförsbacke, fick man bromsa med fötterna bäst man kunde. Under sista året i Staterna fick jag min mage fördärvad av alkaloidbemängt vatten, annars hade jag nog blivit kvar. Nu reste jag

Här slutar artikeln i ÖC helt abrupt. Någon fortsättning på artikeln i den aktuella eller de närmast följande numren av tidningen har ej kunnat finnas. /HH