Midsommar i Sturefors

Av Maja i Solebo 

1980

Själva ordet midsommar bär inom sig så många minnen och upplevelser, så det kunde bli en hel bok. När man tar ordet midsommar i sin mun, så känner jag dofter, smaker, känslor, hör musik, bär ett barn i magen, känner förhoppningar, kärlek, olycklig kärlek, m m, m m. Om jag närmare skulle beskriva de midsomrar som jag upplevt alltifrån barndomen, hänger de intimt samman med Sturefors. Midsommarfirandet vid Sturefors Gård var en mångårig tradition, som firades ända till slutet av 60-talet. Efter det att Sturefors Idrottsförening fick sin nya fotbollsplan i samhället har midsommarafton firats i deras regi.

 Men jag kommer ihåg den där förväntan och allt ståhej som var hela dagen när jag växte upp. Det var ungefär som julafton. Alla kläder skulle göras i ordning. Man skulle klä och löva med eklöv överallt, i alla hörn, ja till och med på dass. Mamma hade kokat in ål, det var mycket viktigt. Ålreven lades ut någon kväll och vittjades morgonen därpå. Mor var med och rodde, när pappa lade ut långreven. För det mesta blev det flera ålar. Då var det fest, och ibland till och med färsk potatis. 

Så kom då äntligen kvällen. Jag fick ta på mig en fin sommarklänning som mamma hade sytt, och så följdes vi åt ned till ”Gården”, vid Bolyckan som planen hette där midsommarstången skulle resas. Alla som arbetade vid Sturefors var självskrivna gäster, och från utgårdarna alla bönder och torpare. Så kanske det var barn och barnbarn, vänner och bekanta, som på något vis hade anknytning till Sturefors, som kom för att få fira midsommar. Vid sjutiden hade de flesta samlats och det lilla musikkapellet hade tagit plats vid stenmuren. De långa borden var dukade med vit duk, kaffekoppar och brickor med bröd. De bukiga kopparpannorna blänkte nyputsade och vid sidan om bordet stod hela familjen Bielke uppradad. Stången låg på bockar med alla sina kransar. De röda pionerna, som var glest fästa i kransarna lyste så vackert. Det var rep fästa i toppen till hjälp, att dra upp stången. 

Nu började det spännande, att resa hela härligheten. Ett 20-tal starka karlar med redskap började att försiktigt lyfta bit för bit, det gick sakta, men det kunde ju hända olyckor om de inte varit försiktiga. Befallningsman stod bredvid och dirigerade det hela. 

När stången rests halvvägs upp, avfyrades det första kanonskottet. Alla blev lite rädda, de vuxna skrattade, men en del barn blev riktigt rädda och började gråta. Snart hade stången kommit upp helt, karlarna vilar lite, tar nya tag med klykor och vassa båtshakar, och så med ett enda tag är den på plats. Man är lite orolig för att den ska tippa över åt andra hållet, men Valdor är där och slår i sprintarna.

 I samma ögonblick kommer flera kanonskott efter varandra. Flaggan hissas, alla står med hattar och mössor i hand och är högtidliga. Nu spelar musiken upp och vi dansar ringlekar bredvid sjön, och som bakgrundsljud hörs forsen vid kraftstationen brusa. Alla som orkar är med, det är flera ringar, de minsta i en liten ring närmast stången. I den yttre ringen stojas det och skrattet hörs över sjön, det dras så man släpper taget, och får springa för livet för att komma ifatt. Ringen går nästan ned till sjökanten.