ETT MIDSOMMARDRAMA I VIST ÅR 1640

På Vist kyrkogård står sedan mer än 350 år en sten rest över en ung man som omkom på platsen. Enligt en sägen upptecknad på 1820-talet, sades en kärlekshistoria ligga bakom den sorgliga händelsen. Inget tyder direkt därpå i det domstolsprotokoll som fördes vid rättegången, vilken ägde rum vid Slaka tingstad den 18 oktober 1642 och som återges här nedan till största delen med ett modernare språk.

Ur domstolsprotokollet:

Denna dag hade till rätten kommit hustru Karin i Vreta, Häradsdomaren Sven Larsson i Toketorp och Sven i Vreta och ”gåvo klageligen tillkänna att Måns Mattson numera bosatt i Skog afdagatagit deras son Peder Månsson i Toketorp. Som vittne var instämd Jon Månsson i Styfinge hvilken efter aflagd edh å bok vittnade” att han var gången till Vist och satt på gården till en backstuga, då såg han att Måns Mattsson gick vägen till kyrkan. Peder fanns på en väg i närheten och gick från sin väg för ett möte med Måns enligt vittnet ”flötte dhe båda på hattarna”. De sade inget, men Jon såg hur Peder slog Måns med näven några slag och fick honom omsider under sig. Då sprang Peders syster och Jon Månsson dit och skiljde dem åt. ”Vid en åkerflott på 20 slagor” kom Peder åter springande mot Måns och slog honom under sig. Även denna gång var det Peders syster Anna som med hjälp av klockarens hustru särade på de stridande. ”Och låg mycket håår och skiäägg på marken som Peder hade dragit af Måns”.

När nu Måns stod och strök blodet av ansiktet började han skälla på Peder. ”Sägandes till honom att han skymfat mig som ingen ehrlig dräng”. När Peder hörde detta sprang han för tredje gången mot Måns och slog och slängde honom omkull, och låg över honom och slog så mycket han orkade. Då tog Måns sin kniv och stack Peder i knävecket så att senorna och pulsådern blev avskurna ”Och blef Peder straxt därefter opå platsen dödh och bloden hade honom förrunnit”.

Hustru Anna Andersdotter i Vist avlade också vittnesmål. Enligt henne hade bråket föregåtts av en ordväxling då Peder sade ”Hvarför ser du så sint uth på mig. Då svarade Måns dhet gjör jag intet. Peder sadhe du skall få en örfil af migh, då svarade Måns om iag hafer honom förtiänt så tager iag dhen till godo”. Måns sade vidare ”Må iag icke gå mina ärender hvart iag vill”. För övrigt överensstämde Anna Andersdotters vittnesmål med de uppgifter som Jon Månsson tidigare lämnat.

Peder och Måns mödrar fick nu frågan hur förhållandet emellan familjerna varit under de två sista åren, och de svarade att de varit goda vänner och bjudit varandra till gäst flera gånger. Fler vittnen gick ej att finna i denna sak och enighet rådde om att Peder varit ”en stark Stÿf karl, så att Måns medh sin storklack inte kunde gå honom emot”.

Denna del av protokollet återges med de ursprungliga orden och stavningen.