Mosshult
Läge:
Byggt:
Koordinater RT90: X:6458683 Y:1497978
Koordinater WGS84: 58°15’6″N 15°46’15″E
Adress: Bjärka-Säby Mosshult 1
| Familjer i Mosshult: | ||
| Not: Informationen om Petrus Pettersson och Tekla Spjuth är hämtad från Teklas barnbarnbarns, Annica Björk, hemsida. | ||
| 1893-1909 | Petrus Pettersson | * 1831 + 1909 |
| Sofia Andersdotter | * 1834 + 1902 | |
| 1902-1908 | Änkan Anna Sofia Karlsson och hennes lille son | |
| Tekla Kristina Spjuth | ||
| 1908-1913 | Elsa | * 1869 |
| Helga (senare kallad Lisa) | * 1892 | |
| Julia och dödfödd tvillingsyster | * 1894 | |
| Ivan | * 1896 | |
| Helmer | * 1897 | |
| Manne | * 1901 | |
| * 1903 | ||
| Tekla och barnen flyttar till Mosshult från Nydal när maken avlider 1908. | ||
Vid ett tillfälle fick familjen besök av konsulinnan och änkefrun Maria Ekman från Bjärka-Säby. Tekla hade en väv uppsatt i stugan. Konsulinnan undrade om hon fick köpa tyget. Visst fick hon det. När hon betalat för det lämnade hon över tyget till Tekla igen och sa att nu skulle Tekla sy kläder till barnen av det. Ekmans var omtyckta av befolkningen. Konsulinnan hade ett varmt hjärta och var känd för att ge penninggåvor till de som var behövande. När sonen Oscar Ekman skulle gifta sig med sin Anna fotograferades alla torpare utanför sina torp (se nedanstående foto). Dessa foton samlades i ett album och blev en bröllopsgåva till brudparet. När de nygifta anlände till Bjärka-Säby efter bröllopet fick skolbarnen stå med flaggor och ta emot. Sedan blev de bjudna på kaffe. | ||
Skolbarnen fick hjälpa till att gallra och ta upp rotfrukter på godset. En gång var det nån av pojkarna Spjuth som hade skadat ett knä i samband med att han varit med och tagit upp rotfrukter. Då fick han gå till slottet och få såret omskött av fru Ekman. Det hölls söndagsskola på slottet och även gudstjänster i slottskapellet. Dit fick vem som helst komma. Högmässorna leddes av präster från Vist församling.
Barnen växte upp och flyttade hemifrån en efter en. 1913 flyttade Tekla och de två yngsta pojkarna till Bjärka-Säby skola där Tekla blev skolvaktmästarinna och städerska. 1921 flyttade de vidare till Cedersberg.
| 1915-1942 | Jonas Jonsson Hustru Maria Karlsson John Allan Georgus Margit Maria Karl Bertil Sven Albert Jonas Olof Ingemar Herta Viola Nils – Olof Gulli Elvira Maja-Brita Magda | * 1887-04-23 i Björkhagen Vårdnäs |
Jonas föräldrar var Nils Johan Jonsson och Johanna Karlsdotter, Björkhagen
Maria Alfridas föräldrar var Lars Johan Karlsson med Clara Charlotta Söderberg, Lillsäter / Fagerhult.
Jonas och Marias äktenskap har t.v. lett till:
9 barn = syskon
20 barnbarn = kusiner
36 (minst) barnbarnsbarn = sysslingar
Övrigt
Jonas och Maria bodde första tiden i Björkhagen hos Jonas föräldrar för att sedan flytta till Mosshult. Första barnet, Allan, föddes i Björkhagen.
1942 flyttade familjen till Linköping, Ymergatan 4c.
Minnen från Mosshult:
Äldsta pojken Allan född 1913 tog initiativet att teckna ner minnesbilder från uppväxten i Mosshult. Han uppmanade då även syskonen att lämna bidrag, en uppmaning som Margit född 1915 och Bertil född 1916 mycket väl fullföljde. Allan hade också många samtal med sin morfar, och senare har han även utfrågat släktingar i Amerika, vid deras besök här hemma och vid Allans besök däröver. Dessa minnen och berättade episoder präntades för hand på A4-papper, och det blev digra luntor med väl fyllda ark.
Tanken med dokumenten var, att för syskon, barn och barnbarn berätta hur livet tedde sig i Bjärka-Säby i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet. Allan orkade dock inte att fullfölja sitt berömvärda projekt, men kvar finns ju texterna.
De här skrifterna är lätta bearbetningar och renskrivningar av Allans, Margits och Bertils alster. Bearbetningen är främst avkortning av meningar, uppdelning i flera stycken samt rubriksättningar, men även mindre justeringar i språket har gjorts. Allt för att berättelserna skall bli mera lättlästa, inte minst för de yngre generationerna.
Så, använd nu denna tidsmaskin, och flyg tillbaka ett sekel eller några decennier, och upplev atmosfären från det förgångna.
Renskrivaren och svågern Bertil 2000 – 2003
Allans minnen
| Allans minnen från Mosshult, hemma |
| Det saknas papper med de första minnena och därmed också början till den första episoden. Men Margit har lyckligtvis kunnat berätta om orsaken till pappa Jonas onda fot. |
| Fars kylda fot och onda mage. |
| Far arbetade varje vinter i skogen. Dåliga skor och stränga vintrar gjorde att han nästan varje vinter fick kylskador på fötterna. Han fick vad man kallar frostknölar. Knölarna brukade för det mesta läka ut. Men efter en särskilt svår vinter ville inte knölen läka. Far fick upprepade gånger gå till syster Edit och lägga om såret. Så en gång var Far så dålig, att han inte kom längre än till Fallmo, och Alfred i Fallmo fick skjutsa honom tillbaka till Mosshult. |
| Det blev istället syster Edit som fick bege sig till Mosshult. När hon skulle släppa ut var kom det en stor stråle. Följden av detta blev transport till lasarettet i Linköping. Där konstaterade man även att benröta hade tillstött. |
| Efter 5 veckor skulle Far fått åka hem, men då upptäcktes, att det fanns var på fler ställen. Då blev det stor besvikelse i Mosshult. Först efter ytterligare 5 veckor fick han komma hem. |
| (Här börjar Allans berättelse) |
| Ja det låter ofattbart, men fars fot var totalt sönderskuren. Han fick ligga länge på sjukhuset, och för hjälp mot den starka värken fick han starka tabletter, som gav besvär i en redan dålig mage. Foten läkte, men magen blev bara sämre. För foten var det nödvändigt med rymliga skor, han fick köpa pjäxor nr.45 och 47. Jag vill minnas att dessa skor fick han av godsägare Ekman. Magen medförde täta vistelser på sjukhus. |
| Far blev ibland sjuk på kvällarna och på nätterna. En sen kväll i 10-11 taget, så måste jag gå ner till Bjärka och be sjuksystern att komma hem. Det är klart att jag var mörkrädd, men det var inget annat att göra. Jag tror att detta hände omkring år 1925. Jag såg ju hur ängslig Mor var, men jag gick hellre själv, än att vara ensam hemma med alla syskonen, som det hade blivit i fall Mor skulle gått. |
| Jag minns att jag fick ta ladugårdslyktan, en fotogenlykta, Jag kommer också ihåg hur jag gick och pratade högt för mig själv för att skrämma bort älgar och andra vilda djur. Väl nere vid Bjärka var jag rädd för nattvaktens stora St. Bernhardshund. På nätterna var vakten inte så noga med att koppla hunden. För Far blev det en ny vistelse på sjukhuset, och vi fick nu känna på hur det var när pappa var sjuk, och inte orkade arbeta under långa tider. |
| Rävjakt på Mumsmåle mosse. |
| Något år senare (kanske samma år), på vårvintern, fick Bertil och jag hugga meterved i skogen utan Far, som ju låg på sjukhuset. Vi höll till nere på Lillängsmossen, och det var mycket snö den där vårvintern. Rätt som det var kom skogvaktaren och frågade om vi ville hjälpa honom att söka efter en räv som han hade skadeskjutit. Larsson i Mumsmålen var hos oss just då. ”Du Bertil, som är lätt på foten”, sade skogvaktarn ”kan du springa ut efter sjön ner mot Koppetorps mosse och se om han ligger någon stans. Slå i träden och väsnas allt vad du kan, så skall Larsson och jag gå åt andra hållet mot Mörketorp”. Men dom såg inte vad Bertil hade på fötterna, jo Fars stora pjäxor storlek 47. När han började springa täckte de hela pojkens rygg. Då skrattade Lasse i Mumsmålen allt vad han kunde. Det hade nog varit bättre om Bertil hade fått de pjäxorna jag hade på mig, nämligen 45-orna. Det var alltid en strid om pjäxorna på morgonen, men efter som jag var starkast blev det Bertil som fick de stora obekväma 47-orna. Tänk så elak jag kunde vara, låta en 9 åring gå träla i snön med så stora skor. Detta bör ha inträffat 1925 under skollovet dec – jan eller möjligen 1927. |
| Mitt möte med Gunnarsbo bagge. |
| Under ett av mina sista skolår 1925-1926 skulle jag gå till mormor och morfar direkt ifrån skolan. Det var en lätt match med kompisar ända till Gunnarsbo. Sen var det endast ett par smala hagremsor fram till Fagerhult. Det var Dalshults och Gunnarsbo hagar. I Gunnarsbo hage brukade de ha får, och det var väl inget farligt i det. Men just då så hade en bagge som var arg. Och hur anfaller baggarna när de är arga, jo de tar god fart och anfaller så att de alltid kommer bakifrån, och då får man sig en kyss så att man åker på huvudet om man inte blir varse dem. |
| När jag så kom till hagen och klättrat över gärdesgården, fick baggen syn på mig efter en stund. Jag fick snabbt fatt i en stor, murken och kraftig trädgren, så stor att jag måste hålla den med bägge händerna. Baggen kom ända inpå mig, och jag slog baggen i skallen allt vad jag orkade, baggen han bara nickade och väntade på nästa slag. För varje slag nickade han tillbaka och inväntade mera, Men grenen var ju murken och för varje slag gick en bit av. Men var hade jag gärdesgården? Jo där nere var den bara 75-100 meter bort, och nu hade jag bara en liten, liten bit av den stora grenen kvar, och den kastade jag i huvudet på baggen. |
| Sedan stack jag allt vad jag orkade till gärdesgården. Den lutade något från hagen och utåt åkern så jag kom lätt upp på den och tillräckligt högt på samma gång, men nu sa det ”pang” baggen kom närmare och närmare. Men jag klarade mig. Jag gick tillbaka till Gunnarsbo, och de fick följa mig förbi fåren. |
| Dagen efter, när jag kom hem från skolan, talade jag om mitt äventyr. Mor talade då om hur jag skulle ha gjort, ty de hade haft arga baggar allt ibland i Lillsäter. Jo de lade sig raklånga på marken när baggen kom, och han bara skrapade lite med framfötterna på dem. Baggarna kan inte stånga så lågt att det blir någon kraft i stöten. Mor påstod så i alla fall, men jag har inte haft tillfälle att pröva receptet. |
| Vad kostade maten |
| Jag kommer mycket väl ihåg priserna på maten i stort. Vi hade ju egen kossa, men hon stod väl i sin i ett par månader innan hon kalvade, potatis hade vi från egna odlingar. Och Far fiskade i Mörken, mer om detta längre fram. Men söta mjölken direkt från Mumsmålen eller något annat ställe kostade 7 öre litern, smör fick vi inte köpa något, utan i så fall margarin ”Pellerins” för 1:50 kr per kilo. Och sillen den stora islandssillen fick man för 40-50 öre kilot, fläsk för 75 öre/kg. Socker var dyrt 1,20 kr kilot, bitsocker fanns inte då, utan det var så kallat toppsocker från sockertoppar, samt brunt farinsocker. På den tiden använde man sockerskrin, som i sig innehöll knivverktyg för att kunna dela toppsockret. Kaffe ”Salvador” orostat i hela bönor kostade 2,50 kr kilot. För råg- och vetemjöl köpt i handelsboden fick vi betala ungefär 25-30 öre / kg. På tal om säd till bröd så blev det ofta bytesaffärer. Far var en händig målare och framförallt en duktig snickare, och hjälpte även till med tapetsering. Så lönen var många gånger i s.k. natura. |
| Hur var förtjänsten |
| Far hade ett stort fel, han kunde inte ta betalt för sitt arbete. Han skulle måla, tapetsera samt blanda och hålla färg, och därtill gå långa vägar. Jag såg honom aldrig åka cykel, fast han kunde cykla påstod Mor, men han hade visst kört om kull på något mystiskt sätt. |
| Genom att byta arbete på det här sättet, hade han kanske fått hjälp med åkerjorden på hösten eller våren, kanske fått höskörden hemkörd. På så vis kunde kontant betalning för hel veckas arbete utebli. Annars var det två tre kronor om dagen och maten. Om han arbetade vid gården (Bjärka-Säby) 10,5 timmar om dagen gav det 35-38 öre per timma. |
| I skogen fick Far 1,10-1,20 kr per meter för meterveden och allra högst 1,25 och då skulle varje meter vara 1,15 meter hög för torkmån. Massaved och timmer gav i stort samma förtjänst. |
| Vi pojkar fick vara med i skogen mycket tidigt, redan i 12-13 års ålder, där kunde vi alltid göra någon nytta. Jag kunde väl alltid få ihop ett par meter, men jag kommer ihåg att Far för det mesta högg 5-6 meter ibland ända upp till 8 meter. Då fick vi tillsammans 11 kr. |
| Far var egentligen redan utsliten, det gick kanske en vinter, sen var han sjuk resten av året, ja det var ett omänskligt slit i skogen, vad det innebar vet alla vi bröder. |
| Snickarminnen. |
| Som jag tidigare nämnt var Far en mycket skicklig snickare, och detta berodde väl på vår Farfar som var möbelsnickare. Han gjorde alla möbler ”för hand” som man säger. För en byrå med klaff och med faner i masurbjörk lackad och fullt färdig fick de 50 kr. |
| Här må också nämnas, att alla Fars bröder som utvandrade till USA, Elias, Aron och Josef var möbelsnickare på en av USA:s största möbelfabriker i Rockford. |
| Godsägare Ekman på Bjärka-Säby hade fått reda fars kunnighet som snickare. Redan i början 20-talet fick han komma ner till slottet och snickra. 1924-25 (tror jag) fick han flytta ner en hyvelbänk till ett utrymme i källaren på slottet. Där fick han vara lite som han ville och orkade. Jag vill dock minnas att under vintertid arbetade Far mest i skogen då han inte var sjuk och i den mån han orkade med. |
| Man kan nog säga att när Far snickrade på slottet hade han det rätt bra, jag vill minnas att godsägarens chaufför Liljebäck, många gånger, till och med skjutsade hem Far på kvällarna i godsägarens privatbil. Likaså fick han eftermiddagskaffe på slottet och många och långa pratstunder med Ekman, som vi brukade säga om godsägaren. |
| Under årens lopp hann Far förfärdiga många klenoder, bland annat fick han göra ett stort hästskoformat matbord för 60 personer. Detta bord var Fars stolthet, och jag tror det var till Ekmans 60-års högtid. |
| Tänk alla förbudstavlor, som han snidat. Det var ”Förbjudet område” och alla möjliga ”Förbjudet”. Ekman skänkte ett område skog där alla träd stora som små skulle få stå orörda, och all växtlighet skulle få växa precis den ville. Detta hände på 1920-talet, och ingen fick beträda ”Nationalparken” som den kallades på den tiden. Där finns fortfarande tavlor (avbildade?)kvar, som Far gjorde på 1920-talet. Men hör och häpna för detta sitt kunnande fick han 45 öre per timma, och då fick han hålla med verktygen. |
| Det var många som var avundsjuka på Jonas i Mosshult, inte minst förvaltaren på Bjärka-Säby ty Far fick gå som han ville, och det var ingen kontroll på honom och hans arbetstid. Far klagade aldrig på Ekman jag tror också att han fick någon extra slant av honom ibland. |
| Fisket i Mörken. |
| När Far och Mor kom till Mosshult så fick Far fiska till husbehov, och han var en typisk söndagsfiskare, men var går gränsen för husbehov? Han hade egen roddbåt, flera drag, pimpelgrejor, väl ett 20-tal ryssjor, sex sju ståltrådsmjärdar, fem sex mörtkupor och ett stort antal angelkrokar samt tre fyra nätbottnar med långrev. Ja, det fanns allt möjligt att fånga fisk med. |
| Senare fick Far ett personligt löfte av Ekman att även få sälja lite fisk, om det till äventyrs skulle bli så mycket att vi själva inte kunde äta upp den. På vårarna kunde det slå till mycket bra ibland. Det hände inte så ofta att vi barn fick följa med, ty det skulle vara tyst nere vid sjön när fisken lekte, och den förmågan hade inte vi unga. Men en gång när jag fick följa med var fiskelyckan med oss. När vi kom till en ryssja så riktigt lyfte den sig, och det första Far gjorde var att lossa struten på ryssjan så att gäddorna inte skulle slå sönder ryssjan alltför mycket. I den här ryssjan var det elva rätt stora gäddor så att vår potatiskorg, en sådan där med grepen ena sidan, blev alldeles överfylld. Ja så kunde det slå till ibland. Man måste nog säga att Far var en mycket skicklig fiskare. |
| När vi kom hem så vägde vi och placerade ut gäddorna, ty det var många som långt i förväg hade beställt fisk. ”När Du får någon fisk så kan du väl komma över med den” kunde det låta |
| Från mitten av april fram emot första maj var det ett evinnerligt springande med gäddpaketen. Far vägde upp och skrev vikten på varje post. |
| Far var inte dyr på sin fisk, det rörde sig omkring 1,10-1,25 kr per kg, och det var aldrig någon som protesterade, utan alla var tacksamma. Men jag kommer ihåg att jag blev trött på det eviga springandet, så jag rundade till priset, sade Far 1,10 så sade jag 1,25 när jag kom fram. Men ändå var det aldrig någon som klagade på priset. Far vägde väl, det visste de. |
| Själv tyckte jag att vi offrade alldeles för mycket tid att bära kring fisken. Vi fick gå ända bort till Klint, Lövsveden och Lugnet. Å, vad vi fick kuta i kring. Det var väl jag som fick ställena längst bort närmare hem hållen blev jobb för Bertil och de yngre syskonen. Mitt nya pris, de 10-öringarna som blev fick Mor. |
| Men en sak är säker, ingen kunde steka gäddbitar som Mor, vet inte hur hon bar sig åt, men gott var det, inte ens köttbullarna var så goda. |
| Mera prissättning. |
| Förutom påslaget på fiskpriset så tillämpade jag det även i en annan affär. Skollärare Svensson hade beställt en omgång tältpinnar av Far, och han tjatade gång på gång om dessa tält pinnar. |
| Så en dag blev det väl av för Far att färdigställa dem. Då fick han först såga fram virke, hyvla och få dem i rätt tjocklek, antalet var väl 10-15 st. En kväll var det då dags för mig att gå ner till skolläraren med ett paket med tältpinnar. Priset, ja ta en 25-öring för dem sa Far, men jag försäkrar det tog minst ett par timmar att såga fram dem ur en brädbit åtminstone ansåg jag det. Så när jag kom fram till Svensson med pinnarna, frågade han förstås vad det kostade. 50 öre svarade jag så förtroendeingivande jag kunde. Då frågade han: ”Har pappa bestämt priset?” Ja det har han svarade jag. |
| Ja, det var Fars stora svaghet att han inte kunde ta tillräckligt betalt för sitt arbete, utan alla skulle ha saker gjorda för rakt ingenting. |
| När vi vittjade en tjuvfiskares saxkrokar. |
| Den här händelsen inträffade någon gång 1927-1928, det var en solig vintersöndag, min kamrat Göte, i granngården Mumsmålen, och jag gick ner till sjön Mörken, för vi hade inget särskilt att lägga händerna på. När vi kom ner till sjön fick vi se att en väldig massa saxkrokar var utsatta, säkert ett 50-tal. Här måste det vara tjuvfiskare i farten, tänkte vi, för i stort var det bara Far som hade saxkrokar, möjligen några som bara hade några få saxar. Göte och jag gick rakt på sak och ryckte ihop alla saxarn. Det vill säga, att man med ett litet ryck, kunde få saxarna att slå ihop och allt måste göras om. Så behandlade vi alltså varenda sax. |
| När vi höll på med den sista, och skulle gå hem, blev det ett förfärligt liv uppe i skogen, och en gubbe kom farande med en väldig fart. Vi satte av hemåt med en väldig fart. Vi kände inte igen gubben så de slutsatser vi dragit tidigare var nog riktiga, det var en tjuvfiskare. Men skulle vi inte vända och spöa gubben? Jo, vi vände med var sin stor påk i händerna, men ve och fasa gubben kom efter oss, vi kastade påkarna och sprang allt vad vi förmådde hemåt. Vi stannade bakom en stor sten mellan Mumsmålen och Mosshult. |
| Tänk om han känt igen oss, och skulle gå hem till våra pappor och tala om hur vi hade burit oss åt. Han kanske var bekant med dom, då skulle det inte bli roligt för oss. Detta hände redan på förmiddagen, så Göte smög till sitt hem och fixa lite mjölk och ett par cigaretter av drängen. |
| När klockan var närmare fyra följde jag Göte med hem och hjälpte honom i ladugården, eftersom det var hans tur i ladugården den söndagen. Först på kvällen när det blivit mörkt på kom också jag hem, som om ingenting hade hänt. Det här tordes jag aldrig berätta för Far åtminstone inte på ett bra tag. |
| Som ni ser kunde pojkar ta sig för galenskaper även på 1920-talet. Som plåster på såren, för vi trodde att det var en tjuvfiskare, så vi fick ligga bakom stora stenen och tjuvröka hela söndagseftermiddagen, men sen fick vi dricka mjölk för att få bort röklukten. Ja, så klarade vi den söndagen. |
| Änglavakt. |
| På den tiden så var Margit, Bertil och jag de stora barnen, medan de övriga syskonen var småbarnen. Vi äldre skulle liksom vara förståndigare och förstå bättre. Far sade ofta så här: ”Du som är störst borde förstå bättre.” Och visst hade Far rätt, men tänk så roligt vi hade. |
| Jag måste nu berätta för er hur hela vår syskonskara kunde ha drabbats av en oerhörd katastrof. Frågar jag någon idag svarar de: ”ett under, ett under”. På sommaren 1926 eller 1927 så höll grannbonden Larsson i Mumsmålen på och sprängde bort en massa sten i åkern på lyckan utanför Mosshult. Han hade en gubbe till hjälp med att borra och skjuta. Så en dag hade den där gubben, eller farbrorn kanske låter bättre, tappat två tändhattar, och dom hittade jag. De var ju inte helt fyllda, utan bara halva, varför jag med en tändsticka bökade ur den ena och fyllde den andra. Där satt jag vid köksbordet med Margit, Bertil, Sven och Ingemar, och alla hängde över mig och skulle se hur jag gjorde. Kanske Viola och Nils-Olov var med i högen också. Jag kommer ihåg hur jag stoppade och packade för att allt skulle få rum, alltsammans det där gula, och jag hade ingen aning om dess farlighet. |
| Sedan gick vi ut till boknuten där alla smällar skulle gå av stapeln, knallpulver var det väl för det mesta. Men först ut till vedboden efter en yxa, sen placerades knallhatten på en sten, varefter jag höjde yxan och klämde till. Vilken smäll det blev! Yxan åkte upp så lätt men jag släppte den inte. Larssons ute på lyckan kom springande och frågade vad som hade hänt, om ingen av oss var skadad och om alla var i livet. Sedan frågade de var jag hade fått tag i knallhattarna, och när jag talade om, att jag hade hittat dem ute på vägen, så skakade de bara på huvudet. |
| Helt naturligt hade de tappat grejorna på något sätt precis utanför oss. Den enda skada som vi fick var att jag fick två små rispor på höger underben, och de märkena syns än idag. Jag har efteråt talat om för flera personer hur jag bar mig åt, de bara säger, ”ett under”. Tänk vi kunde ha mist vår syn eller fått andra skador, jag och de andra som stod och hängde över mig och ville se hur det skulle smälla. Jag hade ju ingen aning om vilka farliga saker jag höll på med. |
| Bärplockning, var fanns bären. |
| Vi hade god tillgång till bär, vilket var en stor tillgång för oss som familj. Allt vi förmådde plocka köpte fru Ekman på Bjärka-Säby slott, och de flesta bären mognade ju under vårt skollov. |
| Smultronen dom plockade vi i Brommetorps hage, ja även i hagarna lite runt omkring och på järnvägsvallen var det gott om dem. När det gäller blåbären fanns inget bättre ställe än Brommetorps hage vill jag minnas. Jag vill också påstå att vi inte var rädda för Brommetorps kossor. Det gjorde väl sitt till att farbror Gustav och tant Elin i Brommetorp var så snälla själva att några opålitliga kossor kunde inte finnas där. |
| Hallonen dom plockade vi i Gasarpshugget, dit hade Mor förväg kvistat ut vägen genom skogen med grankvistar. Där var vi rädda för djuren, de var nyfikna och mer närgångna, sen kunde deras tjurspektakel vara med. |
| Nå hur mycket plockade vi? Jag vill minnas att 2-3-4 liter måste vi prestera var, för annars så fick vi gå en gång till samma dag. Jag kommer ihåg en gång då vi var i Gasarpshugget och plockade hallon och stationsskrivare Curt kom och ville köpa hallonen av oss. Jag kommer speciellt ihåg hur han bar sig åt när han mätte upp dem. Han hade ett litermått sen skrapade han i vår korg direkt, sen hjälpte han till med båda händerna och tryckte till. På så sätt fick han säkert 1,5 liter på varje liter han mätte upp. Det blev 4-5 liter vill jag minnas, sen fick vi visst 40 öre litern. Vi fick i alla fall ett par kronor för hela affären. Men vi var glada och stolta, som kom hem med hela två kronor. Vi hade väl varit ute i hallonhugget i 3-4 timmar, Bertil, Margit och jag. |
| Bärplockning, vilka plockade. |
| I hallonhugget vill jag minnas att det var vi tre. I Brommetorpshagen kommer jag ihåg att Sven och Ingemar var med när vi plockade blåbär. Sven plockade med vänster hand ett och ett bär i taget, men det blev ett gott resultat ändå. Vi bröder måste ge Margit en eloge för stort tålamod. Kommer ni ihåg pojkar vad roligt det var att leka, särskilt i Brommetorps hage. Vi lekte och slogs och Margit hon grät, hon kände sitt ansvar. Det var ju så att vi måste ha våra pytsar fulla innan vi fick komma hem, och ju mera vi bråkade desto längre tid tog det. |
| Sedan var det rensningen, Margit och Sven de hade i regel rena och fina bär, men det hade förstås inte alla. Om vi hade fått ihop så mycket som 10-15 liter, vill jag minnas, kanske mera ibland, så var det dags att gå ner till slottet med bären. 35-40 öre litern var väl priset på den tiden. |
| Så var det lingonen. För oss som barn var det Brommetorpshagen, men ibland på höstarna så fick vi följa med Far till hans hemtrakter Sätrahagarna, och då alltid på en söndag. Och då blev det inte några 3-4-timmar, utan hela söndagen gick åt. Vi hade väl någon smörgås eller bara en brödkaka att dela på. Vad jag kan minnas var det de äldre som var med, senare kanske de yngre också fick vara med men då var jag utflugen (1930). Oj, vilka långa dagar, och inte visste vi hur mycket klockan var, ty Far ledsnade väl på alla förfrågningar om tiden. |
| Jag kommer särskilt ihåg en gång när gamle farbror Sundberg i Dunderhult var med, vet ej varför, men Far var kanske sjuk. Farbror Sundberg han hade gamla brödkanter så hårda att han måste blöta upp dem i sjön för att kunna äta dem. |
| Så gick det i stort till hemma i Mosshult på somrarna. Vi fick alla bjuda till, alla som var stora nog att kunna gå med till skogen och hagarna. Säkerligen blev det inte bättre för mina yngre syskon. Det var så, att vi visste inget annat om på den tiden. |
| Men vi var inte ensamma i våra bärmarker. Det kom hästskjutsar ända nere från Hovetorp. Lasse i Solbacken, Solberga, Herrströms i Hovetorp bara för att nämna några. Så det gällde att vara först och leta reda på bra blåbärs- och lingonställen och plocka. |
| Stadsresa |
| Tandvärk fanns även på den tiden, så det var inte alls ovanligt att någon av oss var drabbad. Då fanns det inte Albyl eller Magnecyl, men Salicylsyran var tillgänglig i pulverform. Men det var inte säkert att sådana pulver fanns hemma utan det blev gråta av och det särskilt på nätterna. |
| En natt fick jag fick en förskräcklig tandvärk, då var inte kammaren ovanpå inredd, utan alla låg där nere. Min tandvärk var svår, och inga pulver fanns hemma. Vi försökte med allt möjligt, till slut fick jag en liten tygtrasa med en snusbuss i som jag skulle lägga på tanden, och bita om. Självfallet fick jag ner lite saliv i magen. O, du milde min tid, vilken yrsel jag fick, som sedan blandade sig med värken. Jag kommer ihåg hur jag låg och höll mig krampaktigt i sängen, då den i stora cirklar gick runt först högt upp i luften sen kom den ner med en väldig fart. |
| När morgonen äntligen kom fick jag gå ner till sjuksystern och höra med henne om jag måste resa in till doktorn, eller om hon trodde det skulle gå över. Systern ville tro att värken skulle ge med sig, jag fick lite smärtstillande medel, jag kommer inte ihåg vad det var för något, men värken skulle säkert gå över. Hemma hade vi talat om en eventuell stadsresa in till doktor Skog, redan innan jag gick ner till syster Edith. Så Far gjorde sig redo att följa med till staden, dels fick han ett tillfälle att komma ut, dels få ut sina två liter på motboken, samt att få träffa plåtslagare Andreasson. Far hade nog inte råd att köpa ut hela sin ranson, utan i regel fick denne Andreasson ena litern mot att han betala bägge flaskorna på systembolaget. |
| Men hur blev det med Allan och tandvärken? Jag kommer mycket väl ihåg att när jag var på väg från sjuksystern så ändrade jag på hennes utlåtande, och det var alltså bäst med en utdragning, jag hade ju så många tänder ändå. Jag gick således till järnvägsstationen för en stadsresa. Far hade inget emot en stads resa, för när jag kom till stationen var Far alla redan där, så min värk kom väl till pass. Jag talade om vad syster Edith hade sagt, ja då reser vi väl in till stan då sade Far. Nu slapp jag skolan den dagen, att jag ljög på sjuksysterns utlåtande hade jag inget samvete över. Men när vi kom till staden var tandvärken borta så klart, det jag fick av systern hade gjort sin lindrande verkan. |
| Men först gick vi till systembolaget, och då fick jag se hur det såg ut där. Far fick knacka på en lucka som öppnades, varpå han stack in sin bok där. Från en hylla tog sedan personalen ett par buteljer och fyllde dem under en kran från en stor tunna, slog sedan för hand i korkar i flaskorna. |
| Sedan gick vi till doktor Skog, men nu värkte inte tanden ett dugg. Det tordes jag inte tala om för Far det var bara att hålla god min. |
| (Hur det gick hos doktor Skog framgår inte av Allans berättelse, bara följande kommentar om doktor Skog) |
| Dr Skog är förövrigt svåger med godsägare Ekman. |
| Nu var det dags att gå till Andreassons plåtslageriverkstad. När vi suttit där en ganska rundlig stund gick vi till saluhallen och handlade lite. Vi åkte sedan hem på det tåg som alla som åkte in till staden brukade komma hem på. Alltså med ”halv femman”. Ja, inte Far i vanliga fall men han hade ju mig med sig. Under den stadsresan, som jag ljög mig till, fick jag se så mycket som har räckt hela livet igenom. Den har satt minnen i mig, som jag aldrig glömmer. |
| Bertil vattnar korna. |
| Ett tag hade vi två stycken kossor, vilket år kommer jag inte ihåg, men antagligen omkring 1925. I vanliga fall brukade vi släppa korna lösa, när det var sådant väder att det t.ex. inte var halt som det kunde vara vintertid, de fick alltså gå själva till brunnen nere vid hagen. |
| Men en dag fick Bertil för sig att han skulle köra korna till brunnen. Han höll på länge inne i ladugården och mixtrade med att fästa hässjelinan runt hornen. Meningen var att han skulle ha allt fullt färdigt när han kom utmed dem ur ladugården. När han höll på som bäst kom Larsson i Mumsmålen gående förbi och han gapskrattade på sin skånska. Jag kommer inte ihåg hur det hela avlöpte, men jag har ett minne av att tog lång tid för Bertil att greja alla tömmarna, så var ju inte heller någon av kossorna inkörda . |
| Allans första kontakt med en cykel. |
| Det här hände väl omkring 1926. Det var sommar, varmt och skönt. En kväll kom farbror Adel Eriksson i Hybbeln och ville ha hjälp med sitt hår, Far brukade klippa honom. Men hur vi än letade hemma så hittade vi inte någon sax. Till slut sade farbror Adel, du får springa hem till Hybbeln efter en sax, föresten du får ta min cykel och åka på. |
| Det behövde inte Adel säga två gånger. Nu gällde det att komma iväg så fort som möjligt, så att han inte ångrade sig. Jag kommer ihåg att jag ledde cykeln och sprang så länge jag var synlig för dem. Men så fort jag kom utom synhåll så skulle jag försöka åka. Jag kunde ju inte åka något, hade aldrig haft någon cykel att försöka lära mig på. Hur många gånger det bar rätt in emellan tallar och granar och in i skogen det har jag ingen aning om. Emellertid efter en timma och tjugo minuter kom jag tillbaka med sönder rivna ben, men cykeln höll som väl var. Far gav mig en skopa ovett för att jag varit borta så länge, jag hade hunnit att springa fram och åter på ungefär 30- 40 min. Men jag kunde nästan åka cykel när jag kom tillbaka. |
| Allans första cykel. |
| På sommaren någon gång 1928 fick jag en cykel som hette Pallas, egentligen en Gripen-cykel fast ett hopplock. Jag tror att den kostade 115 kr. Det hände väl en del malörer med min nya cykel så jag måste köpa ett hänglås, så att jag fick ha cykeln ifred för mina syskon. Jag kommer ihåg att jag låste och låste men Bertil han kunde konsten öppna eller att såga upp låset. Det var ju min cykel, men det var ju klart att mina bröder tyckte att de också skulle få cykla, så alla ville prova den. Ja de fick väl antagligen stryk i den mån jag kom åt dem. ”Förlåt mig bröder”, jag förstod inte bättre. Det är klart att det var intressant att lära sig cykla på en cykel som var våran. |
| Cykeltur till Sturefors. |
| Det var eftersommar 1928, jag hade konfirmerats samma år, då Göte och jag kom på att vi skulle åka neråt Sturefors och hälsa på ett par flickor. Men jag hade ju inget lyse, och det var mörka kvällar, så när vi kom till Bjärka, cykla vi fram till affären och jag köpte en karbidlykta för 7:50. Jag hade inte ett öre på mig. Manne Spjut, han som ägde affären, var lite fundersam om jag verkligen fått lov att handla. Det var inget annat än att klämma till med en nödlögn igen. ”Mamma har lovat det”, När jag kom hem, talade jag om för mamma vad jag hade gjort, men vi vågade inte nämna något för Far, för då hade det säkert blivit stryk. Men jag lovade Mor, att hon skulle få alla pengar som jag skulle få för potatisplockningen på hösten. |
| Bertils skridskor. |
| Åren var 1927-1928. För Bertil var inget omöjligt, allt gick att fixa. På den tiden börja det förekomma så kallade bandyrör. Den ende, som jag kan minnas, som hade sådana var Skoglundsgrabben i Bestorp. Men Bertil han filade till ett par spiskrokar. Och sågade av själva böjen fram i nosen. Jag kommer ihåg att jag fick ett par skridskospetsar de kostade 4:75 per par med remmar och allt. Men jag köpte dem inte på samma vis som cykellyset, det vet jag. Jag kan nämna att ett par bandyrör kostade då 18:50-24:00 kr, det var ju en hel förmögenhet. Men Bertil han kunde åka på sin spetsar lika bra som de köpta. Tänk vad han kunde åka. Jag undrar om vi inte hade träklumpar tidigare, jag har liksom minne att vi fick var sitt par, det sämsta med dem var, att de aldrig satt kvar på fötterna. De hade usla bindslen, som inte var lämpade för sådana som spelare i ”Mörkens IF”. |
| Löftet till Mor. |
| Vissa minnesbilder har stått speciellt klara, och för mig varit varnande exempel, som lett till ett heligt och fast beslut. |
| I slutet av 1920-talet reste Far till staden med jämna mellanrum, och det var väl inget ont i det. Det var nödvändigt att ibland åka in till staden och sköta affärerna, bland annat en växel på Hydén & Rundströms järnaffär. |
| Men varför kom inte han hem som alla andra pappor med ”halv femman”. De flesta som var på stadsbesök kom alltid med tåget halv fem. Så de, som mötte dom papporna väntade inte förgäves, men vi fick alltid vänta förgäves. Nästa tåg kom till Bjärka vid halv åtta taget, men ingen pappa. Först med sista tåget halv elva kom Far, och då gick hela järnvägen åt för honom. Vi måste väl dock säga att det inte var alla gånger som avlöpte på detta sätt, men det var så ofta att det blev minne för livet. |
| Far skulle ibland köpa något i klädväg, en gång skulle han köpa en kostym, rock och byxor åt mig, det var 1929, Det passade inte alls. Det hade behövts en ”tandvärk” igen. Men det var inte heller säkert att Far handlade det som behövdes eller skulle köpas. En gång kom han hem med 2 st. 15 liters hinkar, en annan gång med en väckarklocka, alltså det vi dag kallar onödiga impulsköp. |
| Vi syskon är nog eniga om att det var ett fördärv med denne plåtslagare Andreasson. Det blev väl bättre senare under Fars sjukdomstid. |
| Men jag har ett speciellt minne, ja heligt minne från en gång då Far varit åt staden dagen förut. Mor var ledsen och rödögd och satt bredvid deras säng på en stol, med Bertil på hennes vänstra sida och jag på den högra sidan. Jag minns inte vilka som satt i hennes knä men Sven och Ingemar var med, kanske också Nils-Olov. Mor sade: ”Lova mig pojkar att aldrig börja använda sprit.” Ungefär så föll orden från hennes mun, och mor var mycket ledsen. |
| Det löftet var för mig heligt, och det löftet har jag hållit. |
| Allan slutar skolan och börjar arbeta. |
| Endast fortsättningsskolan var kvar, nu började livets allvar. Året var 1927, och arbetslivet låg öppet för mig, några stora inkomster räknade nog jag inte med, men att tjäna egna pengar hägrade så klart. |
| Säden: |
| Redan i slutet av juli fick jag gå till Lilla Fallemo och ta upp råg ett par dar, då den var färdig för skörd. Lönen var 75 öre om dagen samt maten, det var min första dagsförtjänst. |
| Men först skulle rågen skäras. På den tiden fanns det inget annat än lie för de mindre torpen och gårdarna. Självavläggare började komma ut på de större jordbruken t.ex. Bjärka-Säby , Mumsmålen , Dalshult med flera. |
| Tröskningen: |
| På höstkanten började ett tröskverk att forslas runt på torpställena. Vartannat år började verksamheten i Mörketorp och vartannat år i Gunnarsbo. Det var en andelsförening som drev tröskverket. Andelarnas antal bestämdes av torpets, gårdens storlek På tröskverket var jag en given ”hämtpojke” som forslade bort agnarna på de platser där jag behövdes. Och det var Mörketorp, Brommetorp, Markustorp och Mumsmålen. |
| Potatisen: |
| Så var det dags att plocka upp potatis vid Bjärka. Vi plockade alltid två och två i hektoliterskorgar (50L). Första året var det Gösta Lindholm som var min kompis. |
| Men korgarna var alldeles för stora för vår ålder, vad vi fick träla och släpa. Gården körde ut stora vagnar som vi fick tömma i, och sen fanns det en ”potatisrättare”, som noterade varje korg vi tömde. |
| Potatisen gav en ganska bra förtjänst, om var man rask och villig. Det var också en tävlan emellan grabbarna att vara värst, så det gick undan. Förtjänsten blev omkring 3 kr per dag och man, tänk det var mera än en fullgod arbetare tjänade. De först dagarna gick det rätt bra, men man orkade inte hänga med jämt. Efter ca 14 dagar var potatisen slut. |
| Kålrötterna: |
| Sedan kom kålrötterna, där var priset något sämre, och mycket jobbigare. Vi fick betalt efter sträckmeter upptagna och blastade kålrötter, här gick vi inte i lag utan var och en för sig. Vi fick åtta rader var, de mättes upp och antecknades när de var klara. |
| Sockerbetorna: |
| Sockerbetor var nästa uppgift. O du milde vad de satt fast, på andra sidan hos kineserna, |
| vilka odjur betorna var. Här blev det inga 3 kr om dagen, blev det 2 kr var det storslaget. Sockerbetorna fick vi ta upp med speciella grepar med bara två klor. Men det var ett för styvt arbete för oss grabbar i 14-15 års åldern. Det här arbetet räckte inte mer än 8-14 dagar, så det härdade vi ut med. Trots att förtjänsten bara var 2 kr per dag så godkände vi det också, ty om vi arbetat framme vid gården så hade vi fått ungefär detsamma, 20 öre x 10,5 timmar = 2,10 kr per dag. |
| Lövröjning: |
| Nu var det dags för att röja löv nere vid slottet. Det var statargrabbar ungefär 20-25 stycken som fick gå och räfsa hop allt nedfallna löv från de stora träden i parken runt slottet. Vi fick beting av trädgårdsmästaren, och när vi hade räfsat upp det uppgjorda betinget så fick vi gå hem. I regel brukade det gå rätt bra, vi var ofta klara vid ett, två draget. Förtjänsten den var 20 öre timmen, den kunde gå upp till 25 öre för de äldsta. |
| Sedan väntade skogen på mig. |
| Nu har jag sökt återge mina minnen av mitt första år som jobbare. På det här viset gick 1927, 1928 och 1929. När jag nu minns tillbaka, så finns det inte ett gärde eller skifte, som jag inte någon gång har varit och arbetat på. Skottat åkerrenar, finfördelat gödsel, plockat småsten räfsat omkring, tagit upp säd, ja jag nämner här några av de arbetsmoment som förekom vid Bjärka-Säby. |
| Gamla arbetskamrater gör sig ibland påminda, hör jag en gammal låt sjungas i radio eller TV som jag känner igen, så kan jag säga att den är från före år 1929. För den låten sjöng Torsten Bovin, ty han, som ingen annan gick igenom hela repertoaren av låtar. Tack Torsten. |
| Och fortfarande var min dagsförtjänst 2:10 per dag. Ville jag åka tåget från Bjärka till Linköping kostade biljetten tur och retur 1:80 vill jag minnas. |
| Jag märker här att jag glömt många arbetsmoment som räfsa efter höskörden, hästräfsa, hålla hästen vid hästhackning, ösa igen täckdiken för hand samt hacka och gallra kålrötter ofta gemensamt med Bertil. |
Margits minnen
| Margits minnen från Mosshult |
| Här följer Margits minnen från barnaåren i Mosshult. De är nedtecknade av Margit och återgivna i ”Allans minnen”, men vi söker här låta Margits penna tala för sig själv. |
| Kläder och barnpassning. |
| Jag vill försöka att berätta hur jag minns min barndom och mina tonår. Jag var näst äldst och flicka, och det kom därför på min lott att vara barnflicka åt småsyskonen. De äldre barnen fick ta med de yngre ut och leka, det skedde kanske mest på sommaren. På vintern var de små barnen mest inne, ty det fanns inte några varma barnkläder på den tiden. Man skulle ha långstrumpor och strumpeband, samt livstycke att fästa strumpebanden i. Ändå var ofta en del av låret bart. Ena gången kunde strumpan vara för kort, och andra gången för lång. Det var vådligt flyttande på strumpebandets längd, och det fattads ofta knappar i strumporna, så att de åkte ner på smalbenen. |
| En gång när vi var ute och lekte och hade det ganska roligt, så hörde vi att mamma klappade i händerna. Då visste vi att det var dags för mig att gå hem, för jag skulle hjälpa till att vagga något av småsyskonen till sömns. Men då fick mamma hem hela raden av barn, ty det gick ju inte att leka om en av oss fattades. Jag var inte särskilt glad åt att ligga där på golvet och vagga. Där låg jag och vickade på medarna, och med jämna mellanrum sneglade jag upp för att se om den lille hade somnat. Jo, nu var det färdigt, och jag kröp efter golvet fram till dörren, men ack just som jag skulle smita ut genom dörren kom det ett illvrål från vaggan. Ja så fick man ligga där och vicka igen. Nästa gång kanske det gick bättre. |
| Lek |
| Ännu idag kan jag se stenarna omkring Mosshult och komma ihåg, hur vi lekte på dem. Där hade vi våra små lekstugor. Vi bodde på var sin sten, sen gick vi och hälsade på hos varandra. Bohaget var ganska enkelt, några bitar sönderslaget porslin blev kaffekoppar och tallrikar. Sen hittade vi också en del andra prylar, som passade ypperligt för oss i våra små hem. |
| På vintern lekte vi inne i rummet i Mosshult. Då bodde vi i var sitt hörn av rummet. Men tänk vad strumpknän vi slet ut, stackars mamma. För att man skulle kunna var speciellt liten, skulle det gås på knäna när vi gick och hälsade på varandra. |
| Änglavakt vid järnvägen. |
| Mosshult ligger ju ganska långt inne i skogen, men järnvägen mellan Bjärka –Säby och Åtvidaberg går helt nära stugan ( kanske 60m.). Där var det väl ofta tillbud, fast det fanns alltid liksom en osynlig hand som bevarade oss. Därför hände det oss aldrig någonting. Mamma berättade följande för mig. Jag var 14 månader, och Bertil skulle komma till världen. Mamma låg alltid hemma när hon skulle få sina små. På den tiden var det vanligt att ”tanten med väskan” kom hem till hemmen, när hon behövdes. Vi hade en tant som varit skolkamrat med mamma, hon kallades Ester Karl-Petter, vi hörde aldrig något riktigt efternamn. Hon skulle vara hos oss under de första dagarna. Varje gång, det var dags att ett tåg skulle komma, och inte mamma hade sagt till mig, bad hon Ester att ta reda på var jag fanns. Jag kunde inte gå ner till järnvägen, men krypa kunde jag. Vid ett tillfälle så hade jag krupit ner till järnvägen, då Ester varsnade mig när jag satt på järnvägsspåret strax innan ett tåg skulle komma, men den osynliga handen var med, och mamma hade omtanke om sina barn. |
| Vem skulle hinna först, Bertil eller rälsbussen? |
| Bertil var en liten ”pigging”, och jag kommer ihåg att vi hade ett barnvagns hjul, det var väl det enda som var kvar av vår barnvagn. Vi körde en pinne genom navet på hjulet och Bertil skulle springa med detta hjul framför sig. Först väntade han tills rälsbussen gav signal uppe vid skärningen, där fanns en skylt för ”signal före järnvägsövergång” det var cirka 200 m åt Åtvidabergshållet. Det var också ganska kraftig lutning från Åtvidabergshållet ned mot Bjärka, så i regel hade tågen och rälsbussarna god fart. Och nu fick Bertil bråttom, han startade uppe vid stugan och ned mot järnvägen och nu skulle Bertil vara före rälsbussen vid och över övergången. Rälsbussens förare gav ofta några extra varningssignaler, och ibland ilskna blickar uppåt Mosshult, menande ”Se efter era barn”, men det var inte så lätt alla gånger, mor var upptagen av mångahanda sysslor. Men även här fanns den osynliga handen med. |
| Vem tordes hålla foten längst? |
| En annan dum grej, kommer jag ihåg, var vem som tordes hålla foten längst i övergångsspåret innan tåget kom. Vid många järnvägsövergångar finns intill huvudrälsen en stödskena, en extra räls. Mosshultsövergången var en sådan korsning. Och avståndet mellan skenorna var lagom stort att man kan träda in en barnafot, men det går inte dra upp foten direkt rakt upp utan man måste föra foten till änden där dubbelskenan tar slut. En väldigt dumdristig lek, men ungar får för sig att vara försöka vara värst, och visa vem som tordes stå längst innan tåget kom. |
| Mamma springer över till Smedstorp. |
| Mamma berättade för mig, att en gång skulle hon passa på att gå ett ärende medan vi barn sov. Vi, det var Allan 5 år, jag Margit 3 år, och Bertil 2 år. Mamma skulle bara gå över till grannstugan Smedstorp, man kunde springa över backen och det var inte alls långt, men backen var stenig, så hon ville undvika att ta med barnen. |
| Naturligtvis vaknade vi barn och mamma var inte hemma. Vi blev tydligen förskrämda, och knallar ner till järnvägen, och traskar ner mot Fallmo (Bjärka-hållet). Vi grät och ropade på mamma. Mamma hon kom strax hem, och vi hördes lång väg, så hon kom springande, och hämtade oss. Det var väl inte så ofta det hände sådana här hårresande saker. Mestadels var det lugnt och fridfullt hemma i Mosshult. Dagarna gick med gråt, skratt och barnalek. |
| Idyll i Mosshult. |
| Till Mors Dag plockade vi blommor, massor med blommor, vi bodde ju där det fanns blommor överallt. På våren när gräset låg som en grön matta kunde det allt emellanåt hända att vi fick sitta ute i och äta. En dag kokade mor äggröra, och vi fick sitta i gröngräset med våra äggröretallrikar. Då må ni tro att det var fest på den lilla gårdsplanen i Mosshult. |
| Bertil är ju hela 14 månader yngre än jag,, men var det någon som frågade ”Hur gammal är du Bertil” så svarade han ”Lika gammal som Margit” Det tyckte jag då var så oerhört orättvist. |
| En gång när jag fyllde år så fick vi, Bertil och jag, de små grynen kaffe på sängen, och var sitt dockhuvud samt var sitt gratulationskort. Men det gick inte väl, Bertil råkade slå ut kaffet för mig, och strax efter råkade jag i tumultet slå ut Bertils kaffe. Festen slutade med gråt. Den gången var det synd om Mor. |
| Mera kaffe på sängen. |
| Ibland så fick vi gå upp och koka kaffe och bjuda far och mor på sängen. Men vi hade väl lite för bråttom, så hände det ibland att kaffet inte fick koka upp. Men mamma ville en gång lära mig hur jag skulle gå till väga, det skulle höras något lite på järnspisen när det kokade över. Men jag ville inte vänta på att den där stora kopparpannan skulle koka upp, så jag vickade lite på pannan så att det fräste, det var nog ett ganska svagt kaffe som Mor och Far fick den morgonen. |
| Mormor 60 år. |
| Strax efter det att Mormor och Morfar flyttat från Lillsäter till Fagerhult skulle Mormor fylla 60 år. Jag hade fått lov att sova över hos Mormor den natten, men fick lova att inte säga något om att det skulle komma uppvaktning på födelsedagsmorgonen. Men jag, 6 år gammal, kunde naturligtvis inte hålla tyst. Så någon överraskning blev det inte, men Mormor fick en fin gungstol. |
| Kommentar: tack vare denna episod så vet vi nu att inflyttningen i Fagerhult skedde 1921 |
| Bertil, en tidig ”Emil i Lönneberga” |
| Vid ett tillfälle skulle Bertil gå till hönsen med en stor karott hönsmat. När han sedan gick tillbaka tog han karotten över huvudet, men snubblade på gårdsplanen och stod på öronen, och karotten i ”tusen bitar”. |
| En annan gång hade mamma kommit hem från stan med ett paket. Bertil blev nyfiken och så ivrig att paketet gick sönder. Men ack, där gick ett antal nya kaffekoppar i kras. |
| Sömnad och kappor |
| Ja, så gick åren, vi fick flera småsyskon, och därmed flera att leka med, men också att se till. |
| När jag kom upp i tonåren ville mamma att jag skulle lära mig att sy. Jag hade tur och fick komma som syelev ho en fru Fager i Bestorp. På den tiden kunde inga symaskiner kasta översömmar, men det var modernt med långa klänningar och kjolar alltså med långa sömmar att kasta över för hand. Där var jag i tre månader tror jag. Lite lärde jag väl i sömnadens ädla konst, så jag försökte tota ihop lite klänningar och förkläden till mina småsystrar. Jag minns, att mamma en gång köpte ett vackert blått tyg till kappor åt flickorna. Fru Fager klippte till dem. Hon skulle klippa till dem ganska stora för att det skulle vara lite att växa i. Mamma överskattade nog min sykonst, men till sist blev det väl kappor, fast bra blev de inte. Jag gjorde så gott jag kunde, jag ville så gärna att flickorna skulle vara fina när de gick till skolan. Därför fortsatte jag att sy åt dem, ibland lyckades jag, ibland inte. |
| Småsyskonen. |
| De första fem barnen kunde inte sjunga, knappast ta en rätt ton. Men så kom Viola, hon kunde sjunga. Jag kommer ihåg hur hon hängde på staketet i Mosshult och sjöng ”Vintern rasat ut bland våra —”, och mamma var så glad åt att Viola kunde sjunga. På en examensdag i småskolan fick hon ensam gå fram, och sjunga ”Den första blomman i dalens sänka, den vill jag skänka min goda mor”. Då var allt mamma stolt må ni tro. Jag hade alltid den äran att klippa flickornas hår, det gillade de inte. Det var svårt för dem att sitta stilla. En gång nafsade jag till en av dem i örat med saxen, och då var jag inte populär ska ni veta. |
| Som jag sagt tidigare, var jag mån om att töserna skulle vara prydliga när de gick till skolan, därför ville jag alltid borsta kapporna innan dom gav sig iväg. Men antagligen var jag hårdhänt eftersom ingen av dem gillade min borstning. Vid ett tillfälle ställde jag mig på verandan, och tänkte att nu slipper de inte undan. Men där stod jag och väntade och väntade, men inga flickor kom. Till sist gick jag och såg efter vart de tagit vägen. Då hade alla tre flickorna hoppat ut genom fönstret på baksidan, och var långt ute på lyckan, och på väg till skolan. |
| Viola som var äldst av småflickorna var alltid ledaren för Gulli och Maja. Men Gulli var den enda som inte visade någon respekt för pappa. Hon kunde vakna och skrika mitt i natten, av vilken anledning visste ingen, men det kunde ju vara sviter efter ”engelska sjukan” som hon hade haft som liten, vid späd ålder. En natt så skrek hon mer än vanligt, Pappa blev arg på oväsendet och gick fram till sängen där Gulli låg och knöt näven åt henne, och sade åt henne med en barsk ton ” Vill Du vara tyst ” jag tror inte det hjälpte för på morgonen sa Gulli: |
| ” Pappa sa, ligge söve, inte rädder ”. |
| Maja-Brita var sällan svarslös, en gång skulle vi plocka potatis. Vi hade samlat ihop allt som fanns av hinkar, att plocka potatis i, och även slaskhinken fick vi användning för. Något senare hade mamma användning för slaskhinken, men hon hittade förstås ingen slaskhink utan skickade Maja att hämta den hos oss potatisplockare. Hon kommer ut till oss, och ser stint på oss och utbrister ” Har ni slaskhinken så tar j´an.” |
| En annan gång så kom grannens Göte åkande förbi med hästskjuts, vagnen var lastad med säckar, och på dem satt Göte. Maja frågade honom vad det var i säckarna, ”potatis” svarade Göte. Då säger Maja spontant ”Uschaan! Då vill jag inte äta pärana”. Till bilden hör att Maja tyckte så avgjort illa om denne Göte i Mumsmålen. Han hade väl retat Maja allt ibland när hon varit allt för frågvis. Göte var lika gammal som Allan. |
| Difteri. |
| När jag var 5 år utbröt difteri i bygden. Alla i Mosshult utom jag hade baciller. Mor hann nätt och jämt tvätta våra kläder innan det var dags att fara iväg. Mor, Far, Allan, Bertil och Sven som var nyfödd fick åka till epidemisjukhuset i Linköping. Jag fick ensam fara med Ohlson i Mumsmålen till Göttorp. Sedan följde Maja i Göttorp med mig till Morfar och Mormor i Lillsäter. När vi efter en tid återförenades i Mosshult var det dags för mig att insjukna. Feber med frossa, och på morgonen satt Far och Mor vid sängen. De sade att idag ska vi åka till Greta Pettersson i stan, det var en bekant till Mor. Jag fick bäras till Bjärka-Säby station. Men väl framkomna till Linköping kom vi till ett stort hus där öppnades en dörr och jag drogs in. Det var på epidemisjukhuset jag hamnade. Det där med Greta Pettersson var en bluff för att jag inte skulle protestera mot resan. Men Mormor kom och hälsade på mig men hon fick bara se på mig genom ett fönsterglas, och så fick jag hennes goda äggplättar. |
| Födelse besvär. |
| Efter det att jag fötts fick mamma Maria blodpropp i ett ben med åtföljande lunginflammation. Då ryckte Fars syster Hanna in och kom hem skötte nyfödda Margit. |
| Dop |
| Vad jag kan minnas, så döptes alla vi syskon utom Bertil och Viola i Vist prästgård. Bertil döptes i Bjärka-Säby slottskapell och Viola döptes hemma i Mosshult |
| Axel i Mörketorp. |
| Detta var några glimtar om hur det kan vara att bara liten och bli större. Visst var det ont om det mesta många , många gånger, men vi behövde aldrig svälta eller gå hungriga till sängs. |
| Men låt mig också berätta om Axel Mörketorp. Det fanns en fin gammal farbror som hette Axel, och som bodde på ett litet lantbruk som hette Mörketorp. Han hade lovat sin mor vid något tillfälle att han aldrig skulle gifta sig, utan vara hemma och ta hand om henne. Fadern var död tidigare. Och detta löfte höll farbror Axel, och han skötte väl om sin gamla mor så länge hon levde. |
| Axel var en snäll man. En gång när Far var sjuk och det var svårt med ekonomin, skulle en växel omsättas hos Hydén och Rundström, där Far var kund. Om man inte omsätter en växel i tid går den i ”protest” med indrivning m.m. Mor hade med möda fått ihop tillräckligt mycket pengar och skulle betala, då man upplyste man henne om att växeln var betald. Det hade Axel i Mörketorp ordnat. |
| I Mosshult hade inte alla barnen sängar. Det observerade Axel, så en dag kom han bärande på en utdragbar säng över axeln. |
| När jag var 8 år hade jag en skolkamrat som hette Edla och hon var dotter till Axels hushållerska. Hon trodde, stackarn, att hon skulle få stanna i Mörketorp. Men det var något som gick snett mellan hennes mamma och Axel, så Edla och hennes mamma flyttade. Hushållerskan lär ha blivit nervsvag av detta. |
Bertils minnen
| Bertil minns. |
| Från Mosshult till Tinnerbäcken. |
| Förord |
| Som nr 3 av oss 10 syskon är jag född i vårt barndomshem Mosshult den 29 juni 1916. Jag är mycket glad att vi kvarvarande 9 syskon är vid god hälsa, och att vi fortfarande kan träffas och ha roligt tillsammans. Den yngsta av oss, vår lilla Magda, gick bort när hon bara var några månader gammal. Hon blev begravd i Vist kyrka. |
| Jag skall nu försöka berätta lite om alla de minnen som jag har från barndomstiden och hur jag upplevde den tillsammans med mina syskon. |
| Trots att vi var många syskon, och att det var knapert med levebrödet, har man mest bara ljusa minnen från den tiden. När vi syskon träffas kan vi sitta hur länge som helst och berätta om otroliga upptåg, glada historier om minnen från vår barndom. |
| Lekar i Mosshult |
| Vad man mest kommer ihåg från barnaåren är väl de många julgransplundringarna som förekom på den tiden. Då vankades det kaffe med mycke kakor, dans kring granen, ringlekar och allra sist plundrades granen. Papporna satt i ett hörn och spelade kort hela kvällen, medan mammorna diskuterade sina problem i en annan hörna. Roligast var det hos Per Wilhelm i Smedstorp för han spelade dragspel, sjöng och dansade för oss. |
| Fotboll |
| Som små fick vi leka med enkla och för det mesta hemmagjorda leksaker, men med fantasins hjälp hade vi lika roligt för det. Med en vanlig trasboll, som vi snodde ihop av gamla trasor, kunde vi hålla på i timmar och sparka boll. Fotbollsmålet var grindhålet framför trappan. Alla har väl hört talas om ”Kalles” (Gullas) bravader i nämnda grindhål. |
| Hönsslakt |
| Ibland förekom det rätt så avancerade lekar, som när Ingemar och Nils-Olof lekte att de skulle slakta höns. Nils-Olof höll fram en livs levande höna över huggkubben, medan Ingemar, med en yxa skulle hugga till framför hönans huvud. Samtidigt som Ingemar skulle hugga till, så flög den le’e hin i Nils-Olof, som inte kunde motstå frestelsen att köra fram hönan en bit extra. Följden blev att Ingemar högg av halva näbben på den stackars hönan. Mamma fick i vanlig ordning komma till undsättning, och avliva den näbblösa hönan. Som ni förstår så lekte man lite omväxlande på den tiden. |
| Kaninjakt |
| Men det var inte bara hönsen som levde farligt. Vi hade kaniner också, och dom hade vi i en bur bakom ladugården. En kväll hade Mamma sett att en av dem hade kommit ut ur buren, hon ropade på mej att jag skulle mota in kaninen igen. För att hindra den att springa under logen, satte jag full fart och var snart i kapp, då den plötsligt stannade och gjorde ett tvärkast råkade jag av bara farten sparka till kaninen så att den svimmade av och bara låg och hoppade. Jag ropade på Mamma, som kom till hjälp och tråkigt nog måste hon avliva kaninen. |
| Flygande Lindberg |
| Jag skall väl berätta om lite roligare saker också. T.ex. om vår syster Viola och varför hon fick namnet ”Flygande Lindberg”. Hon hade alltid pippi på att åka, flänga på alla dörrar som fanns. Hon kravlade upp och ställde sig på dörrhandtagen och svängde fram och tillbaka. Men när hon skulle börja åka fram och tillbaka på järnvägsgrinden blev det i alla fall stopp. Banvakten Sjöberg kom nämligen förbi på sin tralla och får se Violas turer på grinden. Hon fick då höra hans välkända stämma ljuda över hela Mosshult ”Öm du inte sluter öpp å åke på mi grinn ska jag slå skankera å dej” |
| Vattenhålet |
| Det fann många roliga men farliga lekplatser vid Mosshult, bland annat på höger sida av vägen till Mumsmålen. Där fanns det en uppgrävd brunn som var avsedd för kossorna. Naturligtvis var det roligt att leka just där. För att komma dit var vi tvungna att gå över järnvägen, som ju alltid var ett riskmoment för oss barn. |
| Mamma var rädd för att vi skulle bli kvar i brunnen eller komma i vägen för tåget. Hon bad därför drängen i Mumsmålen att han skulle försöka skrämma upp oss så rejält att vi inte tordes visa oss vid brunnen. Så en dag när vi lekte som bäst fick vi höra en hes röst: ”Det här är näcken, om ni inte ger er av härifrån så tar jag er i säcken”. |
| Det blev bråttom ska ni se. Vi sprang hem och in i stugan, jag låste dörren. Det tog ett bra tag innan jag tordes gå ut och titta nedåt järnvägen. Jag har inget minne av att vi vågade närma oss brunnen mera. |
| Fiskafänge |
| Fisketuren |
| Som vi alla vet, så var pappa mycket intresserad av att fiska i sjön Mörken. Men det här skall handla om ett annorlunda fiskafänge. |
| När Pappa rott ut från sitt båtställe vid Mumsmålaslätten och var på väg på sin vanliga fisketur får han plötsligt höra ett hundskall inne från land och plötsligt hoppar ett rådjur ut ur skogen med en jakthund i hälarna. Rådjuret kastar sig rakt ut i sjön och börjar simma mot Pappas båt. Hunden ger sig inte utan följer efter. I sin maktlöshet försöker då rådjuret komma upp i båten. Pappa blir överrumplad och klipper till rådjuret med en åra, och sedan hivar han upp det i båten. Hunden kommer efter och vill också upp i båten, men även den får sig en smäll av åran och försvinner bland vågorna, och som Pappa sa, han gick tydligen till botten. Pappa anade nog att det var skogvaktare Karlssons hund som fått stryka på foten. |
| Kvällsturen |
| Senare på kvällen ville Pappa att jag skulle följa med till sjön för att hämta en sak, men han sa inte vad det var för något. Pappa gick före som vanligt, och jag knallade efter. När vi kommer i närheten av sjön, så viker Pappa av åt höger och går rakt in i den svarta skogen. Efter det vi gått en bit skymtade jag något vitt mellan träden. Det började kännas riktigt kusligt, men Pappa bara trampade på, rakt mot det vita. Vi kommer fram och då Pappa lyfter upp det vita, som bara var ett lakan, förstod jag vad vi skulle hämta. Under lakanet hängde ett djur, som liknade en liten kalv, men som i själva verket var ett rådjur. Pappa hade med sig en säck som han stoppade djuret i, och sedan slängde han upp säcken på ryggen. När vi gått en bit på hemvägen ville pappa att jag skulle gå en bit före och varsko om jag mötte någon. Men som väl var kom det ingen. Pappa tyckte nog han hade gjort ett gott kap, för nu kunde vi äta rådjursstek och sylta och må gott ett bra tag framöver. |
| Epilog |
| Några år därefter, när broder Sven gick i skolan, fick hans klass i uppgift att skriva en uppsats om någon speciell händelse de varit med om. Skogvaktare Karlssons son Nisse, som var skolkamrat med Sven, berättade då i sin uppsats hur deras hund hade försvunnit och aldrig kommit tillbaka. Broder Sven höll tyst, men han visste ju hur det låg till, och att den hunden låg begravd under vågorna på botten av sjön Stora Mörken. |
| Grannen |
| Kaffesugen |
| Jag skall väl berätta lite om vår närmast granne farbror Sundberg, som för det mesta kallades för ”Gubben Sundberg”. Han bodde i en gammal stuga som heter Dunderhult, och som ligger bara några hundra meter ifrån oss. Han var mycket snål och lite originell av sig, vilket gjorde att det gick många roliga historier om honom. Han sov alltid med pengarna under huvudkudden och med bössan välladdad hängande på väggen över sängen. Han var både pratsjuk och kaffesugen och kom ofta till oss för att prata, och han gick aldrig förrän han fått en kaffetår. Med sina två tänder bland allt snuset bet han av sockerbiten och la tillbaka den ena halvan i sockerskålen. Han brukade sitta med det ena knät över det andra och vifta med träskon. Viola som bara var några år gammal tyckte det såg roligt ut, och kunde därför inte låta bli att peta till träskon så att den for ut på golvet. Men då blev farbror Sundberg så arg, att han for iväg hem utan att ha fått sin kaffetår, och han visade sig inte på en hel vecka. |
| Boskapen |
| Pappa och Sundberg hade på den tiden var sin ko, som på somrarna fick gå på bete i den stora skogen mellan Mosshult och Stora Fallemo. Det kom på oss syskons lott att försöka leta rätt på kossorna och mota dem hem till mjölkning. Trots att dom hade en koskälla om halsen och pingla, hade vi mycket bekymmer med att hitta dom. De kunde stå blickstilla medan vi gick förbi, men vi lärde oss snart vilken väg kossorna tog och hur vi skulle bära oss åt för att hitta dem. Hemma stod finurlige Sundberg med sin mjölkhink och pall och väntade på sin ko. Innan han började mjölkningen tog han fram sin stora rödrutiga snusnäsduk och torkade av kospenarna ordentligt. |
| Blötläggning |
| En annan liten historia om Sundberg var när han hade varit och hämtat nybakat bröd hos sin dotter Hulda i Bomanstorp. Innan han skulle knalla hem fick han väl ett par färdknäppar av sin måg Axel och blev förstås lite på lyran. På hemvägen tog han den lilla vanliga genvägen förbi Nydal. Han kom då förbi en stor öppen brunn där Hannkvists elaka ko brukade hålla till och dricka vatten bland ödlor och småkryp. När Sundberg kommer mitt för brunnen får kon syn på honom och blir då lite extra förbannad när hon ser hur han vinglar fram. Som väl var fick Hannkvist se hur kon stångar omkull Sundberg och kommer springande till hjälp. När han kommer fram ligger Sundberg och håller i hornen med bägge händerna, samtidigt som han svär och skäller på kon. När Hannkvist motat bort kon, och Sundberg kravlat sig upp, så kom de här orden från honom: ”Vist faan hadde ja en brökorg men var i faan tog han vägen”. När han snott runt ett tag, så fick han plötsligt se hur det nybakade brödet flöt omkring på det gröna och otäcka brunnsvattnet. Han svor en ny ramsa, fiskade upp sitt bröd, och vinglade hem till sitt Dunderhult. |
| Bär m.m |
| Det finns en sak som vi äldre syskon fick bekanta oss med, och det var den där lilla dumma halskrukan som rymde 3 liter blåbär. Nästan varje dag under blåbärstiden så skickade mamma iväg oss till Brommetorp hage för att fylla den eländiga krukan med bär. Det var synd om Margit, för hon fick plocka det mesta själv. Allan och jag vi höll mest till bland bergen och åkte kana på byxbaken. |
| Vi fick sälja bären vid slottet och en del åkte Mamma in och sålde på torget i Linköping. För pengarna handlade hon en del saker som vi behövde i hemmet. Det var vid en sådan torgresa som Mamma köpt hem ett halvt dussin kaffekoppar med fat. När hon kom hem ställde hon försiktigt upp servisen på sin byrå. Pappa och Mamma hade var sin byrå i rummet, Pappas till vänster och Mammas till höger. Jag blev nyfiken på det där paketet. Jag räckte inte upp så jag kunde se vad det var, men var tvungen att klämma och dra i det. Rätt som det var så åkte paketet ner och dunsade i golvet så ”postelinsbitarna” yrde. Mamma kom inrusande, men jag beundrar henne, för hon sa bara: ”Bertil, vad har du gjort” Jag skulle naturligtvis ha haft en omgång med stryk. |
| Mormor och Morfar |
| Lillsäter |
| Något som vi tyckte var riktigt roligt var när vi fick hälsa på hos Mormor och Morfar i Fagerhult. Dom var alltid så vänliga och hade alltid tid att prata med oss. Det var så mysigt att få sitta framför brasan i den gamla stora öppna spisen, och höra Mormor och Morfar berätta om gamla tider. Dom talade om hur de haft det under sin ungdom, och hur dom senare gifte sig sen fick barn, och hur dom fick arbeta och slita ont för sitt uppehälle i Lillsäter. Det var ett litet torpställe som dom arrenderade av Sturefors. På torpet fanns det dock plats för några kor, svin och höns och som dragare hade dom ett par oxar. Mamma brukade berätta om hur hon fick hjälpa till att köra dom där oxarna och hur hon en gång ”körde i sken” med dem, men klarade sig helskinnad från det äventyret. |
| Fagerhult |
| Till Fagerhult hörde bara omkring två tunnland öppen jord (1½ fotbollsplan) och en liten beteshage. Där hade dom bara en ko, gris och några höns som fick hjälpa till att dryga ut den dåliga pensionen, som bara var femton kr var i månaden. Vi barn brukade få följa med vår Mamma, som rätt så ofta ville gå och titta till sina gamla föräldrar. |
| Närmast vägen till Fagerhult var omkring 3 km. Vi gick då förbi Smedstorp, genom Gasarps hage, förbi Gasarp och Dalshult och vidare genom Dalshults hage, som sträckte sig nästan ända fram till Fagerhult. Det blev ofta så att vi gick om kvällarna för Mamma hade bäst om tid då. Hon var ung och stark på den tiden, och med hennes längd i stegen var det faktiskt jobbigt att hänga med. Mamma ville alltid ha någon i sällskap och det blev ofta jag som fick följa med. |
| Något som verkligen etsade sig fast på näthinnan var de vackra vinterkvällarna när fullmånen lyste med sitt, som jag tyckte, vita sken över de snöhöljda ängarna mellan Dalshult och Fagerhult. Mamma gick alltid först och jag brukade komma ett tiotal meter efter. Jag var inte mörkrädd, så jag kunde gå och fantisera om allt jag såg, och även det jag inte såg. Trots att vi aldrig hade det så gott med matpengar där hemma så brukade Mamma alltid ta med sig en brödkaka och om möjligt lite mat eller bär. Hon visste att de gamla hade svårt att få sin pension att räcka till. |
| Transportproblem |
| När vi skulle gå till Fagerhult så var det alltid bekymmer med alla kossor som gick och betade i hagarna och som ställde till mycket förtret för oss. Vi blev tvungna att gå stora omvägar för att komma förbi dem. I Gasarps hage brukade dom ibland vara ofina nog att släppa en tjur lös bland kossorna. Tjuren var inte där för kossornas skull, utan hans uppgift var naturligtvis att hålla alla bärplockare på behörigt avstånd från deras marker. Inte var det mycket bättre i Dalshults hage där alla deras ungdjur och kvigor gick och betade och som alltid ställde till med en roliger dans så fort man klev över gärdesgården och kom in på deras revir. |
| En kväll när jag var på väg till Fagerhult tog jag en liten omväg till höger om de där ungdjurens hage för att om möjligt undvika deras uppmärksamhet. Jag blev tvungen att gå genom ett kärr där det växte massor av ormbunkar och småbuskar bland träden. Rätt som jag går där får jag plötsligt se hur en liten vit fläck rör sig bland ormbunkarna. Jag stannar upp lite förskrämd och står alldeles stilla. Det hade börjat mörkna, så jag kunde inte se vad det var som rörde sig, jag kunde bara höra hur det prasslade, och se hur den vita fläcken skymtar fram mellan ormbunkarna. När den börjar röra sig i en cirkel runt mig fick jag panik och rusar iväg rakt mot gärdesgården och över den in till ungdjuren, som naturligtvis börjar dansa runt och bära sig åt. Av någon anledning blev jag inte rädd för dem utan kände dom som mina räddare. Ungdjuren lugnade snart ner sig, men för säkerhets skull följde jag gärdesgården mot Fagerhult. När jag kom fram berättade jag för Morfar vad jag varit med om. Han förklarade då för mig att det måste ha varit en grävling, som var ute på jaktstigen, som jag hade sett. Den vita fläcken jag sett var den fläck som alla grävlingar har på huvudet. För mig var det ett stort äventyr, jag var ju inte så gammal, bara 12 år. |
| Dra strå till stacken |
| Gasarp |
| Jag var inget större ljus i skolan, men två ämnen var jag mycket intresserad av, och det var teckning och slöjd. Och det var dessa ämnen som senare skulle komma att bestämma min framtid. |
| När jag slutade skolan var jag 13 år och måste ut och dra mitt strå till stacken. Som väl var så behövde de en bra hötrampare vid granngården Gasarp. Jag började där som sommardräng 1929. Liten till växten var jag, så jag passade bra till att krypa under taken och trampa hö. Jag bodde hemma, och arbetade i Gasarp under hela sommaren för maten och 75 öre per dag. Som ni förstår så blev det inte så många strån till stacken. |
| Det var tre syskon som arrenderade gården. Albert och Henning som hade hand om djuren och systern Alida som skötte hushållet. Deras gamle far, farbror Klas hade pension och bodde i ”lilla stugan” som den kallades, samma stuga som en gång varit skola och där vår Morfar Johan i Fagerhult en gång gått i skola. Morfar bodde då i Spjutstugan. |
| Dagen började med frukost kl. 7.00 därefter fick jag köra mjölken till Markustorp station. Från Granngården Dalshult kördes också mjölken till stationen. Kusken där var också en sommardräng och han hette Sten. När vi kom ur synhåll från Gasarp och Dalshult, och vi kunde se varandra över ängarna, så började vår egen kappkörning. Det gällde att komma först till avtagsvägen till Dalshult. Sten hade en stor svart häst och jag en brun snabb och arg häst som hette Mony. Med hoppande mjölksåar och på två hjul brukade vi vinna fifty-fifty. |
| Jag fick på omvägar höra att Gustav i Brommetorp klagat på våra kappkörningar, men till oss nämndes inget om saken. Den där hästen Mony hade jag mycket bekymmer med, hon gillade nog inte de där kappkörningarna, så det blev rätt så dryga dagar. |
| Skogen |
| I Gasarp arbetade jag bara under somrarna, så när vintern kom började det hårda skogshuggarlivet. De första vintrarna högg min storebror Allan och jag ved och timmer till Bjärka-Säby. Det tyngsta och knegigaste var när vi skulle fälla träd, och vi fick stå dubbelvikta och dra den långa stocksågen. Vi brukade hugga några timmerstockar och omkring 3-4 metrar ved per dag. Varje meter skulle vara 1 m bred och 1,15 m hög och betalningen var 95 öre per meter. Timret betalades efter kubikfot. Dåvarande skogvaktaren Karlsson var en mycket bister man. Gubbtjyv ville vi helst kalla honom. Han hälsade aldrig när han kom, bara anmärkte på att vi såga för höga stubbar, och för små metrar. Inget var honom till lags. |
| Under tiden vi högg ved så bodde vi hemma i Mosshult och förtjänsten gick naturligtvis till det gemensamma hemmet. |
| Sista vintern i skogen högg jag tillsammans med min bror Sven. Då fick vi gå den långa vägen till Tjugomålen där vi högg meterved till Sturefors. Den enda gång som vi lyckades hugga 7 metrar på en och samma dag så kom skogvaktare Skoglund. Han tyckte väl att vi gillrade våra metrar för mycket ”Det här duger inte pojkar” sa han och slog stämpelyxan i metrarna så att det bara blev kaffeved kvar. Då var det inte svårt att hålla sig för skratt. |
| Nya villkor |
| Scharlakansfeber |
| Under förvintern 1931 drabbades de flesta av de hemmavarande barnen av scharlakansfeber och blev inlagda på epidemisjukhuset i Linköping. Senare blev jag också sjuk men ingen trodde att det var scharlakansfeber förrän jag började fjälla. Jag blev sjuk en omgång till. Under tiden som jag låg till sängs började jag bli stel i knälederna och i höger armbåge. Det var någon form av ledgångsreumatism som jag hade fått. Det tog väl ett par månader innan jag blev så pass bra att jag kunde gå. Jag fick åter börja arbeta i Gasarp den sommaren. Jag var ganska handikappad den första tiden, men fick försöka med att stå på vedbacken och klyva ved. Det blev en hel del problem, för när jag hade stått en stund började benen darra, så jag blev tvungen att titt som tätt sätta mig på huggkubben och vila och vila benen. Höger armbåge blev aldrig riktigt bra. Det blev problem så fort jag ansträngde den för mycket. Mamma såg väl mina problem och förstod att jag i längden inte skulle klara av det tunga skogs- och jordbrukarlivet , samtidigt som hon visste att jag helst ville hålla på med att skära ut gubbar i bark och trä och snickra. |
| Mamma styr |
| Som vi alla vet så brukade Mamma styra och ställa för oss barn, så gjorde hon också nu. Hon gick helt enkelt till självaste Oscar Ekman dåvarande herre på Bjärka_Säby och bad honom ordna så att jag kunde få börja på någon snickarskola. Det tog tydligen skruv för på hösten samma år 1936 fick jag börja Ljungstedska skolan i Linköping. Allting blev plötsligt helt förändrat för mig. Jag fick helt enkelt börja om från början. Skolan var 2-årig med höst och vårtermin. I skolan ingick också kvälls kurser 4 dagar i veckan från 5till 9. Färdsättet till och från skolan var naturligtvis järnvägsbuss. |
| Hpl Mosshult |
| Jag fick tillåtelse att av herrarna vid järnvägen att stiga av och på vid Mosshult. Jag fick själv vara stins. På vintern när det var mörkt, fick jag rita eld på en tändsticka och fick då genast en svarssignal. Det hände ibland att jag försov mig men då kom en ilsken signal, som talade om att det var bråttom. Men de stannade och väntade tåligt på mig tills jag var klar och kunde åka med. Det låter otroligt men det är faktiskt sant. Jag vet att min skoltid blev en extra belastning för familjen, som måste klara mitt uppehälle. De 300 kronor om året som jag fick i bidrag, kunde naturligtvis inte räcka till mat kläder och resor. Jag är glad och tacksam för att jag aldrig fick höra ett ont ord eller knot om detta från mina syskon. |
| Flyttning |
| Nya jobb När jag slutat skolan 1938 och skulle ut i förvärvslivet igen, fick jag börja med att polera 30 st. byråar åt min lärare. Vi höll till i hans källare på Stjärnorpsgatan. Han ordnade sedan till att jag fick börja hos en möbelsnickare som hette Axel Rhen. Jag trivdes bra där, men betalningen var bara 12 kronor i veckan, och det tyckte jag var i minsta laget. Jag visste att dom sökte folk på Linköpings Möbelindustri, så jag knallade dit och hörde efter, och fick börja där omedelbart. Betalningen skulle bli hela 40 kronor i veckan, på den tiden var det bra betalt. Jag hade tröttnat på de dagliga resorna mellan Mosshult och Linköping, och började så smått att fundera att bosätta mig i Linköping. Tre av mina syskon hade också lyckats få tag i arbete i Linköpingtrakten. Margit var hos en sömmerska där hon arbetade och lärde. Broder Sven arbetade som trädgårdsarbetare i Philströms handelsträdgård och Ingemar arbetade på Byggnadsfirman Erik Andersson. |
| Lägenhet |
| Vi kom på den goda iden att vi tillsammans skulle hyra en lägenhet i Linköping. Vi lyckades snart få tag i ett stort rum på Nygatan, som vi tyckte var både billigt och bra. Rummet var uppdelat till två mindre rum med hjälp av ett draperi. Margit fick naturligtvis ett eget, och vi grabbar fick samsas i det andra. Hyresvärdarna var tre syskon som hyrde en större lägenhet, och som i sin tur hyrde ut ett rum till oss. Men vi blev inte så gamla där. Systrarna tyckte vi var som lite högröstade och började gnälla på oss. Till sist blev jag arg och upplyste systrarna om att vi inte skulle störa längre, utan flytta på momangen. |
| Tinnerbäcken |
| Vi började titta oss om efter ett nytt ställe att bo på och vi lyckades få tag i en omodern liten stuga i Tinnerbäcken. Den var på ett rum och kök med dass på gården. Som väl var fick vi flytta in där omedelbart. Det blev lite trångt om utrymmen och sovplatser. Margit fick ligga i köket och vi grabbar fick samsas i rummet. Sven vaktade huset på sitt eget lilla sätt. En gång när jag varit ute på galej, kom jag hem lite sent på natten och naturligtvis utan nyckel. Som väl var stod ett fönster lite på glänt så jag kunde komma in den vägen. Men det kunde ha slutat illa, för vem stod innanför fönstret, om inte Sven med ett vedträd i högsta hugg, färdig att drämma till. Han trodde det var en inbrottstjuv som kom på besök. |
| Renskrivet 2003-02-15 av |
| Bertil Johansson |