När det var ostgänge

HÄRI TRAKTEN var det brukligt att när man skulle ysta till hus hållet för den kommande vintern, så slogo sig de närmaste hus hållen tillhopa och lämnade mjölk till det hushåll, som var i tur att ysta, allt för att få tillsamman på en gång en större mängd mjölk än vad som kunde fås av korna vid gården. Mjölkproduceringen var på långt när ej så uppdriven då som i våra dagar. 

 

Ett sådant hushålls- eller mjölklag kallades för ett ”ostgäng”, och själva ystningen på gården, dit mjölken fördes och där bondmoran bjöd sina grannkvinnor på det stiligaste kafferep hon förmådde, kallades för ostgänge. De kunde vara 10-15, ja 20 hushåll i ett sådant där uttag, och mjölkkvantiteten var i regel 3 kannor från varje hushåll, och det blev således en hel mängd mjölk på en gång och ett ställe. Årstiden för ystningen var i regel från slutet av juli tills in i september, och ostgängesdagen emotsågs med en viss spänning, i synnerhet av barnen. 

 

Flera dygn i förväg började Mor att rusta med skurning och bak, ty alla ville ha det så rent och snyggt som möjligt. När dagen var inne då allt var i ordning, golvet skurat, mitt därpå stod fällbordet uppslaget, täckt med ett vitt linnelakan och uppdukat med kaffekoppar, sockerskålar av glas med hög fot och rågade med hemklippt socker, brödkorgar av vide eller pil eller förkopprad järntråd försedda med små nipper och hängen, fulla av bröd. Det var stora kringlor och vetebrödskransar stora som hjul, pepparkakor, eklöv, hjärtan, stjärnor, ess och många andra sorter, de flesta av samma degmassa fast kakmönstren varierade. Under bordet var det strött med färskt repat enris och runt om var de nyaste trasmattorna på, lysande i sina vackraste färger. Spisen var vitlimmad, spishällen rödfärgad och eklöv i själva härden. I det lilla köket stod den största kaffekokaren på sin tre ben i glöden och puttrade, noga bevakad av ”osthjälpa”, så benämndes den kvinna, som man skaffat sig till hjälp den dagen. Ute i förstugan stod en eller flera kopparkittlar skurade och blanka så det sken lång väg. Utanför vid stugväggen på bänkar låg ostkaren rena och färdiga att tagas i bruk. De voro utav ek bandade med vidjor av hassel. De vita banden lyste så vackert mot det mörka ekträet. Där låg fjortonkannebunken, vid och präktig, så var det tiekanne- och sexkannebunkar. Karen benämndes efter ostmassan som blev efter ett visst antal kannor mjölk, så att utav 10 kannor mjölk blev en ostmassa som rymdes i tiekannebunken. 

 

Och så vid 8-tiden började mororna komma klädda i sina hemvävda klädningar, där blått och vitt, rött, brunt eller grått, något litet inslag av svart var de härskande färgerna, förklädena randiga med och utan bårder räckte från midjan till några cm från kjortelkanten, grova kängor på fötterna men många gingo barfota, i synnerhet de yngre. Huvudbonaden var alltid en duk, för det mesta rutig, röd och vit, blå och röd.

 

Det blev mycket med hälsningar och ursäktande från den kommandes sida, att hon ej kunde få så mycket mjölk med sig som hon önskat, och från mor som fick den blev det utrop att hon fått alldeles för mycket och att de ej skulle taga ifrån sig så mycket osv, och s å fortgick mottagandet tills alla voro komna, deras flaskor tömda och kittlar och kanske träsån fyllda och övertäckta med rena linnedok. En del buro mjölken i tunga kopparflaskor, som voro vida i botten och vid kransen men inåtsvängda på mitten. De voro starka och prydliga, när de som vid dessa tillfällen voro blankskurade, men svåra att hålla rena. När så gummorna voro bänkade i stugan dit en del inte kom utan att man vänligen måste knuffa dem in, så blev det ett fasligt kruserande vem som skulle taga sig kaffe först, och först när den saken blev klarad började en liten pratstund, som rörde sig om allt detta levernets bekymmer och mer till.

 

Men tiden gick fort, och när tretåren var inmundigad så måste man ta avsked. Men först hade man bestämt var nästa ostgänge skulle hållas, och följda av husmors avsked och tacksägelse skyndade mororna med tomma flaskor och många i näsduken inknutna kakor på de ginaste stigarna och vägarna hem för att med fördubblad iver arbeta in tid, som i deras tycke nu gått förspilld.

 

Men i det lilla köket hade stora kaffekokaren fått maka sig åt sidan, för nu skulle mjölken värmas. Någon termometer fanns ej och behövdes ej, ty osthjälpa hade gradantalet i handen och kände när det var lagom. Så tillsattes löpet, vilket var hemmagjort, tillrett av löpmagen från spädkalv, och sen följde efter blandningen en liten stund då man med intresse följde hur mjölken, som under blandningen kommit i rörelse, så småningom saktade av för att slutligen st a* blickstilla. Under tiden hade mor och hjälpredan känt efter om det inte fanns några droppar kvar i den undansatta kaffekokaren.

 

Så blev det att röra upp den blivna ostmassan, men först gjordes ett ”korstecken” med skeden från vänster till höger i den vita ytan.

 

Sedan försiggick ystningen. Karen ställdes på ribbor över en balja klädd med en grov handduk, fylldes med ostmassa som kallades för ostkram och pressades med händerna, ju hårdare pressad ju bättre och hållbarare blev osten. De ostarna som skulle blir störst tillverkades först. En sådan var den s k julosten, som gul och grann skulle ligga på bordet julafton. Och så när kvällen kom kunde mor visa far en lång rad större och mindre ostar, som stodo i sina kar ute i boden eller uppe på vinden och fordrade ompyssling och uppassning med att salta, vända och torka dem, så de skulle bli bra. Och så var ostgänget slut och mor fick från en strävsam dag nöjd med att allt gått bra gå till vila för att en annan dag fast med ombytt roll vara med på ett ostgänge.

 

Men det var nu inte bara inom ostlaget som det ystades. Det var åtskilliga gamla s k backstugummor, ja gubbar med förresten, och dessa behövde också ha en bit sovel till brödet. Till dem skänktes mjölk till ost, och det brukade inte bli litet, och de gamles tacksamhet mot de bättre lottades hjälpsamhet var så vacker, så det var alltid glädje och fest över de ostgängena.