Övrigt
När Herrgårdshumpen slogs
Berättat av Edvin Karlsson
Far själv, drängen och pigan håller på, allt vad tygen håller, med att räfsa, vända och stacka hö hemmavid. I tidig otta när daggen låg frisk och tät över gräset, hade far och drängen varit ute och slagit ängen om morgnarna och sedan när solen kom och sög upp daggen, så var det att börja arbeta med det slagna gräset, så att det blev torkat ordentligt, tills det skulle in i ladan. Nu var ängen slagen, en del hö är redan under tak, och innan kvällen är nog det sist slagna uppsamlat och stackat i vackra kupiga hösåtan, som om det ej blir stormväder kan stå emot regn i veckor, en konst som vår tids bönder glömt bort och ej behöver kunna, ty vårt åkerhö skall hängas på hässjor.
På den slingrande, smala, upptrampade stigen över hagmarken kommer i springande hast en flicka, det är Stina från torpet Dalen. I handen håller hon en papperslapp, en budsedel. Hon är nyss fyllda sina sexton år och far har sagt, att i år får hon nog följa med på humpslåtter i granngården, dit hon nu är på väg med sitt humpbud. Det långa blåbärsriset på stigkanten sveper kring och piskar solbrända fötter och vador, blaggarnskjorteln fladdrar, och den långa grågula flätan slår springtakten över det grova skäktfallslinnet.
” Tänk om grannfar har fått fullt opp med folk nu, så att hon inte får följa med i år, nu när hon snart är fullvuxen”. I fjol fick hon hjälpa grannmor hemma i köket, när de andra var på ängen, men det var inte detsamma som att vara med och räknas bland de stora. Men nu är hon framme vid gården, träffar far där han håller på att bära ihop sitt hö, hälsar med en nigning, som är mera en nickning än nigning med knäna och lämnar budsedeln. ” jaså, du kommer med humpbú förstår jag”, säger far, ” Jag har väntat på dem, för jag visste de skulle komma endera dagen, och jag har allt i ordning, bara jag får ihop folket. Förresten är det inte förrän i övermorgon vi ska däran”.
”Nu ska Stina gå in till mor och tala om ”humpbuna”, så får du dig en ostsmörgås och smaka humbröt, för hon har idag bakat medan vi sköter höet, och så hälsa far, att som vanligt och som han har lovat kommer han och hjälper mig med slåttern, och så följer väl du Stina med i år och hjälper oss att räfsa. Du är storjänta nu, så det ska nog gå bra”. Stina tackar glad och försvinner för att säga till hos käramor och få den utlovade smörgåsen. Och mor fägnar om Stina, trots sitt brådskande arbete, frågar hur de har det därhemma, om de kommit långt med sitt hö, sin slåtter, och om möjligen Stina kunde hjälpa henne med att plocka åtminstone ” e kanne smultra”, en kanna smultron och ta med sig när hon kommer tillbaka till humpen, för mor själv har inte tid att ge sig ut i hagen, och pigan den ville karlarna ha att hjälpa till med höet, Jaa då, det lovar Stina, om hon så ska plocka på nätterna, så ska hon ha smultron med sig när hon kommer. Och så skyndar hon hem till Dalen igen, men under armen bär hon en smakekaka, som grannmor sänt med hem till mor i Dalen.
Men far har ropat på drängen och säger, i det han lämnar honom budsedeln: ” Det är bäst att du gnor över till grannas så de får buna (budet). Ta tömma mä dej, å ta hem oxa från hagen, så kör vi in dä höet vi har törrt, så har vi unnagjort tess i möra ”.
Humpdagen är inne. Redan vid fyratiden på morgonen ryker det ur skorstenarna på bondstugorna. Det är bondmororna, som eldar upp bakugnen, för nu skall ostkakan gräddas, och det är en stilla tävlan om vilka som kan få den bäst. Det var en mycket värderad efterrätt vid alla kalas, och serverades tillsammans med någon bärsylt och sockerkakor. Gamle morfarsgubben, som eljest bor i en liten stuga i skogskanten har kommit till gårds i ottan, det är självklart att han skall vara med när det är humpdag. Han står nu ute i lidret och förser räfsorna med nya, starka pinnar och ser till att de äro i fullgott skick. Far och drängen äro i gång att slipa liarna. Det var långa, smala, svagt böjda klingor, inköpta från någon känd god liesmed uppifrån Hellestadbygden. Det sattes stort värde på goda liar, som hade en jämn och hård skärpa utefter hela sin längd. Lieskaftet, av något lätt träslag, vanligen asp, kallas för örv, och de krumma handtagen utav trä, någon gång horn hette kagg, och järnkrampan ,som håller lien fast vid örvet, kallas för lietög.
Dörren till visthusboden är öppen, och där inne rustar mor med att packa in matsäcken. Det luktar så gott utav mat härute, det färska brödet, det nystekta köttet, dofter utav dill, lök och persilja, allt gör det trivsamt. Mitt på golvet står matsäckskistan med uppfällt lock. Där läggs ner bröd, det är både limpa med kummin i och så är det fint krusbröd, det vanliga hålkakebrödet får idag hänga orört på sitt spett, Så ställes det dit skålar med köttbullar, korv, salt rökt kött, skinka, stekt fisk och ost, bland annat en sorts brynost som gick under namnet kläsost. Så var det några stora pannkakor eller puddingar, utav antingen potatisgryn eller risgryn. Om det skulle vara riktigt fint, så skulle knivar, gafflar och tallrikar till maten ha rum, så det ville till eftertanke att få plats för allt.
Ute i källaren håller far på att med högviktig min tappa brännvin ur en sjukannekutting, dels i en mindre kaggge, som rymde en eller två kannor och som skulle följa med matsäcken, dels ett par vackra fyrsidiga pluntor med slipat glas, som skall komma gänget tillgodo här hemma. Så fylldes en stor koppar eller järnflaska med brunt och fradgande svagdricka, som också skall med till ängen. Under tiden har drängen i flygande fläng, med kvasten sopat bort det mesta dammet på logbotten, och kanske om han fick någon tid, att han satte in några lövruskor till prydnad, all i tanke på kvällens dans.
Något efter middagstiden kom slåtterfolket. Ja, nu var det så, att det var två slags metoder när humpen skördades. En del slåtterlag samlades på kvällen i ängarna, och så slogs där en stund. Då sade man ”att man gått van”. Så vilade man några timmar, medan den värsta skymningen gick över. Vilan var dock ej mycket med, man tog skydd i någon lada eller höskulle, och det var ett utmärkt tillfälle för de yngre att göra varandra allehanda spratt. Men det ljusnade snart på himlen och då blev det, fast man var sömndrucken och lite frusen, att skynda att komma igång igen. Då gick det lätt att slå, luften var sval och gräset daggigt, men det gick tungt att räfsa. När man så hade slutat, gick man var och en till sig. Den som kunde få, vilade sig på förmiddagen . På eftermiddagen samlades man i respektive gårdar, där man varit på slåtter och då blev det kalas. Dessa humpar kallades för natthump, till motsats mot den som slogs helt på en eftermiddag och kallades för daghump. För övrigt var det enahanda, matsäcken, slåtterkalaset, folket, dansen och feststämningen, den var lika på båda hållen.
Ja, så komma slåtterfolket, Karlarna klädda i vit linneskjorta, blå eller blå- och vitrandiga linnekläder, filt eller halmhatt på huvudet, stövlar på fötterna, lieörvet på axeln med den skarpslipade lien vänd mot skyn, i byxfickan låg liebrynet och snusdosan. Flickorna voro klädda i kjortel och tröja, grova kängor eller skor på fötterna, huvudkläden i mer eller mindre granna färger, och förkläden som lyste lika vackert som huvudduken. I handen bar de sin räfsa, lätt och prydligt målad i någon glad färg, röd, grön eller blå. Så efter hälsningar och fars välkommen bänkades man i stugan kring stora slagbordet, då det bjöds på kaffe med många och stora bröd till. Så blev det påtår, och karlarna fingo brännvin, som de med viss andakt slogo i kaffet och sörplande drucko. Samtalet som förut gått trögt och endast med enstaka ord, rört sig om väderleken och hur långt man hunnit med skörden, blev nu friare, man började muntra upp sig och varandra med kvickheter från forna slåttergillen. Men länge fick man inte dröja vid bordet, för nu skall det bära utav till hump. Ute på vägen ser man hur ett slåtterlag från en granngård åker iväg. I en hast är matsäckskistan påburen och hövagnen förspänd. I mitten av åket tar flickorna plats, karlarna med sina liar sitter på skrindkanten med benen utanför, så bär det iväg. Den tunga vagnen skakar och dundrar, men det endast höjer effekten, det är glam och skratt, de unga har så många hyss för sig, pojkar som flickor, tills någon äldre ropar: ” Se öpp för lia”.
Ute vid stugorna står barnen på utkik, väntande på att få se humplagen komma, och när de blir synliga blir det ett vinkande tills de hunnit förbi. Mor kanske också springer ut och ” skjuter solkatt” ( skuggar ögonen med handen), för hon har gubben sin med och kanske dottern också.
Så rullar man snart fram till herrgården och ängarna. Vid ledet står herrgårdsrättaren, han hälsar på bönderna, men något vidare blir det ej, ty var och en vet var han har sin lott. Varje humplag har sitt matsäcksställe och det är vanligen under någon stor tät ek, där man samlats år efter år. Där binds dragarna och matsäckskistan ställes invid stammen.
Flickorna har skörtat upp kjolarna och tagit sina räfsor, karlarna ge lien en sista prövning genom att med tummen draga tvärs över eggen, för att känna om bettet är gott. Far har tagit fram den medförda träkaggen. I sprundet sätter han en liten mässingskran, så har han ett glas, som rymmer en jumfru. Med kaggen under vänstra armen, glaset i samma hand öppnar han kranen med den högra, låter glaset rinna bräddfullt, bjuder så den som skall vara förkarl först och sedan de andra efter varann. Alla dricka ur samma glas och tömmer det med många grimaser efteråt, vilket kan följas av tillrop från flickorna, såsom: ” usch, att ni dricker det ni grinar så illa åt”, och då kommer svaret:” att nog svir dä, men dä svir gött”, eller något liknande. Detta var den så kallade ”ihuggarsupen” och den fick inte glömmas. Flickorna voro i allmänhet absolutister. De bjödos, ja trugades att taga glaset, men det var som en självfallen sak, att hon skulle säga ifrån, och var det någon som lydde, så blev hon utsatt för både spe och ringaktning. Men en pojke var en stackare, om han inte ville tömma sitt glas.
Nu var man färdig, rockarna av, förkarlen säger sitt ”Ja, så går vi då” och tio par armar i vita skjortärmar lyfter sina liar, och med jämna steg och takt svängas liarna i långa svingande slag. Gräs och blommor faller och kastas av svängningen till vänster sida, där det lägger sig i en sträng efter varje karl. Förkarlen måste vara virtuos på lie, han ska gå fort, skära gräset väl och gå alldeles rakt efter de pålar som visar gränsen mellan humparna. Tar han för lite får han höra det utav laget,och tar han för mycket, tacka de honom för hjälpen. Båda delarna är mycket förödmjukande för en förkarl och åstadkom ibland trätor och några slängar, när brännvinet gjort dem något töckninga.
Så kommer räfsarna. Två och två räfsa de mot varann. Den som går till vänster räfsar gräset från vänster och drager det till höger ,den som räfsar från höger drager sitt gräs till vänster, sålunda blir av de mindre grässträngarna, som blev efter lien, en större och mer hopsamlad sträng efter räfsorna. En sådan sträng kallades för ströja. Och efter slutad slåtter lågo de som långa breda mattor över ängarna. Som sagt, åtta räfsor föras så fort det kan gå, för att man ej skall komma för långt efter slåtterkarlarna. Dessa har nu kommit till slutgränsen med sitt första slag, och förkarlen vänder sig om och granskar den linje han gått, Ja, den var rak som ett spänt snöre, så det var inget fel med den. Och det ger han till känna, då han med en grästapp torkar av sin lie och säger: ” ja tror dä va skapligt,vet ja”. Nu tages brynstenarna fram, och sedan svettpärlorna torkats bort med skjortärmarna, hördes en stund det slamrande, halvsjungande ljud som uppstår när flera liar brynas på en gång.
Nu har flickorna hunnit ifatt dem, och nu frågas från båda hållen hur det står till. ”Ja tror du ä svetter, Kalle”, ropar en flicka till en pojke, medan hon skrattande ur kjortelfickan letar fram en torkeduk, som hon flitigt begagnar. ” Ja du ser inte så frusen ut du heller”, kommer svaret.
Nu har man överblick över den stora ängen. Där kommer att slåtterlag strykande som en rad vildgäss. Där står ett lag och bryner sina liar. I ett annat har laget ej kunnat hålla ihop, några gå i jämn och rasande fart, medan de andra komma i spridd ordning efter. Ja, det är brådska och liv över allt, och de vackra ängarna, som lågo i fridsam sommarprakt, äro inom kort skövlade och lärkor och andra småfåglar, som haft det lugnt och gott, giva med ett ljudligt kvittrande sitt missnöje tillkänna, och kan icke finna sina små hem bland tuvorna.
Men här får man inte länge stå och se på andra som arbeta. Nu stoppas brynstenen i fickan. Och nu har far tagit upp sin stora snusdosa och bjuder starkt, svart snus över lag. Det är en präktig dosa, skuren utav masurbjörk, försedd med två lock. Det ena täcker ett dåligt spegelglas. På locken är utskuret, på det ena en dråplig ko med kalv, på det andra en vagn förspänd med två hästar. Ja, fars snusdosa den har blivit beundrad och vänd utav många valkiga händer.
Nu säger förkarlen till igen, och så bär det iväg slag efter slag, ströja efter ströja, timmarna går. Det är ett lag som slutat och ger det tillkänna genom ett slags hurrande, eller som det blir, ett skrän. Vårt lag har snart slutat och har bara ett litet stycke kvar. ” Nu tar vi haren”, säger förkarlen, och så tages bredare tag med liarna och humpen är slagen. ”Tjååohotjoo”, skallar det över ängen från laget, men än en gång får brynstenarna klinga mot liarnas eggar. Ty det var en gammal regel, ”att ej gå med ostruken lie över äng”.
Nu samlas man vid matsäckskistan under eken, där man gör heder åt bryggdrickat ( svagdrickat ) och de medförda bleckstopen gå ur hand i hand för alla är törstiga. Far och pigan har packat upp matsäcken på ett i gräset utbrett lakan, och sedan far uppvaktat med sin lilla brännvinskagge igen grep man sig an med maten. Där breddes smörgåsar, där skars ostskivor och avsmakades alla de goda saker, som mor sänt med. Och far stod i, bjöd och trugade. Men allting tar en ände och så även här. Nu skulle man hem och fortsätta kalasandet. Det som är kvar utav maten plockas tillbaka i kistan. Dragarna spänns för och åk efte åk rulla hemåt i den ljusa skymningen, medan bland hovars klamp och de grova hjulens bullrande, man hör glada röster och skratt. En ungersven stämmer i med visan: ”Det satt två kämpar en sommarkväll.”…..Men längre kommer han inte, det skakar för hårt. De övriga fyrtio verserna får han fortsätta med en annan gång.
Med kvällsskymningen har vi kommit hem, Mor tar emot och hälsar oss välkomna, och tycker att vi kommit hem tidigare än hon tänkt sig. Det skulle liksom vara beröm till oss det. Dragarna släpps i vall, folket samlas på gårdsplanen. Kvinnfolken har åtskilliga bestyr med sin klädsel. Pigan har tagit ut en bunke med vatten, handduk och kam, och nu vaskas händer och ansikten. Håret kammas till, så det ligger slätt och tätt efter huvudet. Förkläden och huvuddukar rättas till, med ett ord, man gör sig fin. Karlarna kika åt sidan till flickornas bestyr, och så säger en av dem: Ja, tvätte mäj, de gjorde já när ja geck hemifrån, å blöter vart ja på ängen, så dä får väl vare för mäj”. De har i stället slagit sig ner på gräsplanen framför stugan, snusdosorna kommer fram, och deras innehåll njutes i fulla drag. Gustav i Stenhagen har bjudit över lag och hans nya snusdosa beskådas, berömmes av en, kritiseras av en annan. att den inte har rätta modellen osv, Men Gustav tar sig en pris och driver in den i näsan med de för en snusare karakteristiska rörelserna med högra handens tumme, och medan han lugnt men lite överlägset: ” Ni har inte make te na”. Historier berättas. August i Dalen är det som talar om starka karlar. ”Ja när en taler om starke kare, då glömmer ja inte när ja va pöjke å tjänte ner i Örtomta å va hjälpere. Där ve herrgårn va dä en törpere söm va starkere än sina stute, för han körde säj fast en gång mä ett råglass i e grinn, men han tog ifrå stuta, å tog själv tag i stånga, å lasset kom snart dän. Han hette Lasse eller Larsson, men di kalle´n för Gråberg, för styrkans skull. Greven på herrgårn va också en stor å starker kar å i krigstjänst va han, så dä va en ståtelig kar. Ve den här tin på året, då de hade slute höslåttern, bjudde han folket på ett redit slåtterkalas, då di feck äte å supe så mycke di örke, å sen skulle di danse å göre säj rolit. Själv ville han ta taga å bröttes mä gubba, å dä va just ingen söm kunne stå för honom, ja dä va ingen förresten. Men så talte nån öm för honom, hur starker Lasse Gråberg va,å så när dä va gänge en gång, så sa greven te Lasse: ” Ja har hört att du ska va riktit starker du Larsson, nu ska du å ja vise di här gubba hur en svensk tar tag”. Men Lasse va liksom lite blyger å ville inte, men greven va enviser, å så bar de ihop, å greven feck Lasse på knäna mä däsamme. Men då sa greven: Du ska inte göre dej te för mej, utan vi ska ta ärlige tag”. Å så to di ihop igen, men då kunne inte greven rubbe Lasse u fläcken. Men Lasse lyfte den långe greven så lätt som dä vatt en kvast han hålle i, å la honom så varlit på marka. Å sen sto Lasse å liksom skämdes för va han gjort. Men när greven kom på fötter igen bleg han bare på Lasse, å sen geck han ten å slog honom i hanna å sa: ”Du va stark du, men feck du väl ta te kraftera nu ändå. Men då svarte Lasse: ”Nää greven, dä behövde ja inte, för greven va söm ett barn i mine hänner.
Ja, den som fått bli så stark i sina dar, då vore dä inget söm en behövde frukte för, säger en av åhörarna. ” Ja, dä va likt dä ”, svarar August. Lasse, rätt så starker han va,va han så mörkrädder, så han tordes inte gå ut sen dä vart mörkt ensammen, å hördes dä nått prassel, söm han inte vesste va dä va, höll han på å skälve, å han rådde inte föret, för mora hans hade blitt så förskrämder en gång, när ho geck män så dä va liksom att arv, så nog hade han dä som va herre över säj allti. ”När di taler öm att starke kan ha herre över säj”, infaller Kalle i Sveden. Då kan ja tale öm att dä ja ha sett, när ja söm pöjke tjänte hos Måns i Solbacken. Honom kommer ni fäll ihög, dä ä ju inte så månge år sän han slöt. Stor å långer va han å starker därätter. Deras säng i stuva, fast dä inte va e vanli säng,räckte inte te på längda åten, utan di satte en bänk nerve sänggaveln söm han feck ha föttera på när han lå. När ja va där, släpte vi timmer i skogen, å dä köm allri ifråge te ha nån less-ree (hävstång ) mä säj, utan han stack sin store hänner unner stocken, å sän följe dän mä öpp på kälken, hur grov han sän va. För mäj va dä inge svårt för ja hann bare syssle mä binnerepet, för nåra kjejer va int bruklit då, utan en bann mä hårrep. Å va di ute i långskjuss söm hände öfte, då va di glae öm di hade Måns mä säj, för han hade respekt mä säj, Men hemmeve va han snäller pöjke. Gumma hans va knappt hälfta så stor söm han, män dä betydde inget. Ho va herre ändå ho, å en gång, ja dä ä sanning, för ja sået. Ja, ja sået själver. Då hade han vatt börte lite längre än vanlit, å dä va inte nog att ho trätte pån, så dä lät söm när di drar alle kvarnera ve herrgårn, utan bäst ho höll på, kaste ho fram en stol te sia pån, flög öpp på den å gan ett par redige örfile, män tro inte han sa nåt, nää han va lika beskedliger å snäller emotna för dä. Å dä va nog bra, för när sinnet fått gå över, då va ho den snälleste kvinne en kan tänke säj, å styrde å ställde,dä gjorde ho mä förstånn, så han kunne gött låtna va herre över säj. Å när ho sen geck bört nåra år etteråt, då vart han så ifrå säj, så både prästen å patron hade fullt göre mä te tröst én.
”Ja, kärleken den rår på styrka den”, säger Fredrik i Lugnet, ” hade inte Måsse vatt kär i gumma, så hade han nog slajt ifrå säj. Mi farmor talte öm för mej när ja va barn, att här i lannet va dä en kung, som hade e så vacker doter, ho hade blitt kär i en utlänsker prins å han i henne. Men kungen va arg pån å ville inte han te måg, utan en gång när prinsen va å hälse på prinsessa, så skickte kungen sina knekte te tan te fånge, för sän skulle han låte hänge´n. Å när knekta träffe prinsen, då vart dä tag å,för han va också starker. Men di va månge te hjälpa, så di feck rå pån, å bant en mä tjocke rep, men så geck di åt sia lite, å mä däsamme slet prinsen sönner repa, söm han va bunnen mä, söm dä skulle vatt halmstrå, å nu höll han på å gå ifrå döm. Men då kom prinsessans kammarpiga, ho va spion, di kallart, åt kungen, å ga knekta ett par hårstrå utå prinsessas hår, å sa åt döm att di skulle binne prinsen mä döm. Å dä gjorde di. Å så kär hade han prinsessa, att han inte nändes dra itu döm utan följde mä te galgen. Så dä ä nog söm prästen sa, på husförhöret hos däj August, att starkest å allt här i väla, dä ä kärleken.”
”Nu får ni inte sitte här ute längre, utan nu ska ni varsegoe komme in å få er en bit i mun, sånt vi haret”. Det är mor själv som står i dörren och bjuder oss in, och så småningom är man samlad i storstugan, som visar sig pyntad och fin med vitskurat golv, spisen vit med eklöv på ärilen, det stora uppslagna fällbordet täckt med vitt lakan och uppdukat med fat, skålar och tallrikar med olika sorters maträtter, en femmarkers smörklimp tronar på en tallrik. Så var det ungefär samma sorters sovel som dem som var med i matsäcken, tillika med några flera, såsom på ett fat ligger ägg upplagda, de har först blivit hårdkokta, sedan skalats, och varje ägg delats i fyra delar, emellan bitarna äro instuckna persiljekvistar, som gör det hela prydligt. Näst den stora smörklimpen är det humposten, en tiokanning, som dominerar på bordet, på vilket också brinner flera ljus i blanka malmstakar. I ett par mindre, gula, stenkrukor stå väldiga buketter av blommor, det är törnrosor, löjtnantshjärtan, brandgula liljor, blåfågel, lejongap, reseda och många flera, och sprider sina dofter i rummet. Blommorna ha flickorna haft med sig som present till mor. Nere vid dörren blir man stående, ingen vill gå fram och taga plats först, ty det ser påfluget ut, och ”en ska väl visa att en har folkvett”.
Men mor går och bjuder kring bröd, och far fyller opp en del spetsglas med brännvin och bjuder fram männen, de äldre först och de yngre sist. Så skålas det med far, men han tömmer sitt glas först sedan de andra druckit ur sina; då tar han sitt och säger: ”Ja, tack ska ni ha, skål på er”.
Så börjar kalaset, det är mycken mat och god mat, det är slåtterfest i stugan nu. Ja, man kan kalla den skördefest,ty den festglädje. som tog sig uttryck i slåttergillena, hade sitt innersta upphov i glädje över att det åter är skördetid. Man sitter bänkade kring bordet. I brist på stolar har man tagit in ett par bastanta bräder, som lagda på bockar äro utmärkta sittplatser. Feststämningen och värmen stiger i stugan, man pratar den ene över den andre och skrattsalvorna runga. Mor går bortom gästernas ryggar, trugar och bjuder, far fyller på mera i glasen. Mer mat kommer in, det är potatis med stek till. Så ställs det fram en vit porslinskarott fylld med de rödaste skogssmultron och tillbringare med söt mjölk.
”Var nu så snälle å ta er smultramjölk”, bjuder mor. Så kommer ostkakan , i en blank, stor kopparbunke ligger hon läckert gul, med en schattering av brunt över sig. Mor har satt fin finaste silversked i den, att taga med, så följer en skål med sås, som var tillredd av grädde och socker, så en brödkorg med tunna spiralvridna kakor, som kallas för spånbakelser och skulle ätas till ostkakan.
Värmen börjar vara tryckande, och inte utan att man känner sig både trött och sömnig, en och annan gäspning förråder det. Då hördes plötsligt genom den öppna dörren, från ett dragspel, de klämmiga takterna av den nyaste polketten. ”Tja vill du ha mej, tja vill ja ha dej,så får vi varandra båda”, sjunger en av pojkarna, och nu blir det liv utav, först tacka så mycket för maten, men sen är de unga snart ute på logen, vars portar drängen slagit upp på vid gavel. I gluggen på motsatta väggen, genom vilken den bleka julimånen kastar en bred ljusgata över golvets grova plankor, tar August spelman plats. August är grann att se på. Han är klädd i vita mollskinnsbyxor, blå blus, halsduk knuten i prydlig rosett under hakan, svart bredskyggig filthatt på huvudet, håret lockar sig vackert under hattbrättena. August är pojkarnas ideal och flickornas förtjusning, men August har sina fel han också. Han har svårt att stanna längre tid på en plats, högst ett år, och sen bär det av till annan ort, men det ökar hans popularitet. Tänk han har väl snart varit över ”halve väla”. Vilket är detsamma som de närmaste grannsocknarna. Så är han svag för brännvin, stackars August, men han har inga ovänner. August med sitt handklaver är välkommen överallt. Nu, efter ett kort preludierande utefter den blanka stämraden, sätter han igång med ett sprittande dansstycke. En pojke får armen om midjan på en flicka och så bär det iväg par efter par, det är sorl, det är dans på logen. De äldre kommer ut för att se hur de unga roar sej. Jo vackert, Gustav i Stenhagen har redan fått armen om midjan på en av flickorna, så några stampningar med vänster fot för att få in takten, och så är de inne i dansen. Lite hjulbent är han, och ryggen är något kutig av tunga arbetsdagar, men dansa kan han. Ledigt och lätt för han sin flicka i ringen, och i vändningarna markerar han takten med en ljudlig klackjärnssmäll mot golvet.
Mor kommer ut med svagdricka, ”Ja tänkte ni skulle behöve någet, ifall ni ä törstiga”, säger hon, ”å så ska väl ja mä si hur rolit ni har. Dä ä länge sän en ann va unger”. ” Å du prater mor”,säger far, ”kom nu ska du å ja ha en dans”, Och mor följer, fast lite motsträvigt,med in på logen. August spelar så vackert en gammal vals, och mor och far är snart inne i ringen. Det är tätt med dansande par framför och bakefter dem, och i den rytmiska valstakten är det, som tiden susade tillbaka med dem. De är åter unga, det är sommarnatt, det är månskenskväll. Det är dans på logen.
”Va en ändå kan va stolleter, söm ger sej te å danse, när en ä så gammel söm ja,” säger mor, när hon rödkindad och varm kommer ut ur logen, ”men nu ska ja sätte på kaffepanna, för ni ska ha en tår, innan ni går hem”. Och därmed springer hon,lätt som en flicka, in till stugan.
Det ljusnar starkt i öster och solen håller på att gå upp. August har knäppt igen om sitt bälgaspel, drängen har stängt logdörrarna, man samlas inne i stugan, där man nu blir undfägnad med kaffe, vilket drickes på bit. ( man tar inget bröd till, bara socker ), och sen börjar avskedstagandet. Och nu när solen börjar skina så vackert i daggdropparna och väcker fåglar och blommor till en ny dag, vandrar man hem efter vägar och stigar, trött och sömnig, men i glad belåtenhet över ”att dä vatt en livader hump”. Ja så gick det till, kanske något olika på olika orter, men det vackra med att få festglädje i arbetet var lika överallt. Nu är det borta, det där gamla. Slåtterängarna är borta, förvandlade till åker eller betesmarker. Av slåtterfolket har de flesta börjat bli gömda och glömda inom kyrkogårdsmurarna. Det är ny tid, ny sed.
Ovanstående är en avskrift efter manus i hembygdsföreningens arkiv och har i något annan form presenterats i föreningens bok ”Minnen från Vist ” utgiven 1987 under medverkan av Ola Persson.
Författare var Edvin Karlsson i Stohagen, född den 27 mars 1887, död 13 februari 1958. Under större delen av sitt liv bodde han på torpet Åndebäck under Sturefors gods, innan han flyttade till torpet Stohagen och började som nattvakt på Sturefors.
I arkivet finns ett stort material av hans hand, tyvärr delvis förstört av fukt. På föreningens hemsida återfinns bl.a:
Prester i Wist, Fattigvård i Vist, Kläder, Vargjakt, Gärdsgårdshängning, Giftermål och Käringberget.
Sturefors i oktober 2000
Helge Fransson.
Gärdesgårdshägning
En beskrivning över ett svunnet hantverk
Ur Edvin Karlsson i Stohagens minnesanteckningar.
I vår trakt kallades gärdslet för ”trinne” och stören för ”staver”, järnstången som användes till att göra hål i marken kallades ”hotstång”. När nu gärdesgårdssträckan som skulle hägnas var hotad (eller som vi sade hoten), trinnet liggande i en rad 6 eller 7 till breds utefter staverraden som fast och ordentligt var nersatt, vidjorna liggande i knippen då var det färdigt att börja. Att hägna en gärdesgård ensam och även ”basa” sina vidjor var rätt svårt, men måste gå om man ej hade någon till hjälp. Skulle allt gå perfekt skulle det vara 4 man, 3 till att hägna och en basare. På händerna måste man ha ”bälgskinnshandskar”, handskar av ett mjukt skinn. Utan handskar kunde man få stickor i händerna och vidjorna var heta. Enda nödvändiga redskap var yxan.
Basaren gör upp en eld av den gamla gärdesgårdens odugliga virke och gamla vidjor. Det sekunda och odugliga virket kallades för ”trossel”. Elden fick inte bli vare sej för stark eller för svag. När den kommit igång till lagom hetta, tog basaren och lade tillsammans 9 vidjor, fattade knippan med båda händer vid topparna (”tafsarna”) som lågo jämt tillsammans, och slängde med en sving grenarnas storända in i elden, där de snart antogo en mörk färg. Utav hettan mjuknade de och saven sprängde med ett råttpip-liknande ljud ut ur barken. Det var tecknet på att den delen av vidjorna var färdigbasta. Nu var det att kvickt vända på knippan, fatta om den heta storändan och slänga tafsen över elden. Den tog kortare tid att basa upp, den var finare och barren fick inte brinna bort. De små toppkvistarna fick inte brinna bort, då blev vidjan skör. En sådan knippa basade vidjor kallades för en ”ferm”. Nu när knippan var färdigbasad var det att skynda bort till de tre hägnekarlarna med fermen så att de fick vrida om dem medan de var varma. Basaren friskade på elden och plockade ihop en ny ferm på 9 vidjor.
De tre hägnekarlarna gingo efter varandra utefter gärdesgården, tre vidjor tog de var. De plockade in trinne mellan staverparen. Första man, som ofta var den yngste, lägger i lite av det sämsta trinnet och vrider om fotvidjan, som är närmast marken. Så följer andre man och lägger i lite bättre trinne upp till lagom höjd och binder om sin vidja, det kallas att hägna ”mellanveje”. Så kommer tredje man och när han fått upp trinnet i lagom höjd, vrider han om sin vidja. Den skall vara grov och bastant. Den kallades ”nackveje” och nacken hägnades alltid med nytt trinne. När man kunde hägna nacken, som det kallades, då var man fullärd. Nackhägnaren hade tillsyn och ansvar för att gärdesgården blev väl hägnad. Höjden på en gärdesgård som dög i syn var att en man av normal längd skulle med en alnslång käpp nå marken på andra sidan.
Att binda om vidjan om ett staverpar tillgick så: Man svepte vidjans mjuka tafs om den bortersta stavern och gick runt så att den höll sig själv. Så lindade man vidjan runt de båda stavrarna så långt den räckte. Den skulle räcka två varv kring staverparet. Medan man höll på med påläggningen, som gick medsols, vred man vidjan från höger så att den tvinnade sig. Det gjorde att vidjan inte gick av utan fick repform. På samma gång drog den av sig själv kraftigt ihop staverparet. När vidjan var kringvriden trängdes tjockändan av vidjan mellan störarna och slogs ihop med yxhammaren.
Överfört till datorhantering i oktober 2000.
Helge Fransson.