Den första september 1939 bröt andra världskriget ut. Då hade den helgalne, despotiske demonen Adolf Hitler rustat färdigt, och var beredd att starta ett nytt brutalt krig, för att tillförsäkra Tyskland mera livsrum. Man hörde ju på radion, hur han hysteriskt skrek och röt ut sina krav.

Jag hade hembiträdesplats i Stockholm, och tänkte med fasa och rädsla, hur ett krig skulle drabba Sverige och Stockholm. Löpsedlarna, med stora svarta bokstäver, förmedlade hur tyska bombplan mejade ner allt motstånd. Många länder blev ockuperade av tyskarna. Detta krig pågick i 6 år. Det är nog inte fastslaget hur många miljoner soldater och civila som miste sina liv under de här åren. Bara utrotningen och förintelsen av judar, romer och andra inte rasrena tyskar beräknas till 7 miljoner.

Och vad hade allt detta för inverkan på Sverige?

Sverige skulle ju vara neutralt, men det var nog lite si och så med den neutraliteten. Danmark och Norge blev invaderade år 1940 och kapitulerade för tyskarna. Sverige ger efter för tyskarnas krav, att få transitera soldater på svenska järnvägar till och från Norge. Det såldes och forslades järnmalm från Sverige till tyska vapenfabriker. Så riktigt neutrala var vi nog inte.

Ja, detta var orsaken till vad jag skulle skriva och berätta om, nämligen ransoneringen av mat och andra varor. Det dröjde inte så länge efter att kriget börjat, förrän folk började hamstra och bunkra upp lager utav varor, som skulle bli svåra att få tag i. Vis av erfarenheten från första världskriget genomförde myndigheterna tidigt ransoneringar på nästan allt.

Nils och jag hade gift oss 1941, så det var att som ung husmor börja sätta sig in i, hur alla ransoneringskort skulle användas. För att hålla ordning och reda på alla kort, fanns det att köpa en liten kortväska med fack, där dyrgriparna kunde förvaras. Jag har för mig, att det krävdes ett personbevis att visa upp, när de första korten skulle hämtas ut.

I Ådala (nedanför Vist kyrka) bodde spannmålshandlare Per Rustner. Han var kristidsnämndens ordförande i Vist kommun, och hade ansvaret, att varje familj skulle få sina kort tilldelade. Det var till honom man fick åka, när grisen skulle slaktas till jul. Då klipptes kött- och fläskkortet rent från kuponger, så då kunde man inte köpa något annat på det kortet, förrän det blev en ny period. För allting skulle räcka i perioder. Man fick leva på grisen under ett år framöver. Jag kan inte påstå, att vi på något sätt hade det svårt, att få maten att räcka till. Eftersom Nils arbetade vid Sturefors gård, och statsystemet ännu var i bruk, hade vi ju en stor del av basfödan ordnad. (Staten var lika med en del av lönen som jordbruksarbetarna fick). Den bestod av brödsäd, 4 liter oskummad och 3 liter skummad mjölk om dagen. Dessutom potatis- och köksland, samt blandsäd som användes till utfodring av hönsen, och maldes till gröpe åt grisen.

Så hade vi fyra barn, som var små, och de fick ju också kort med viss tilldelning. En del kuponger på kaffe, socker och smör gick inte åt, utan dem kunde jag ge bort, till dom som inte fick det att räcka ihop. Vi som bodde på landet hade det nog bättre, än de som bodde i storstäderna. De hade det många gånger svårt, att få tilldelningen att räcka till. Det enda problem jag kommer ihåg, var att få mjölet att räcka till. Eftersom det gick åt mycket matsäck i form av smörgåsar både till för- och eftermiddagar åt karlarna, gick det åt mycket bröd. För att dryga ut rågmjölet, maldes en del av havren, som jag blandade upp rågmjölet med. Men det blev inte så bra resultat. Bara efter ett par dagar efter baket, bildades som långa trådar inuti brödet, och det blev kladdigt och smakade illa. Så grannfrun och jag bakade var och varannan dag för att få ett bra bröd. Det fanns ju inga frysar att förvara i.

För att få lite extra tilldelning på ost ystade vi själva. Vi var fyra husmödrar, som lämnade mjölk till varandra en eller två gånger i månaden. Av 16 liter mjölk, blev det en stor eller två små ostar. Så var fjärde gång fick vi ett extra tillskott av sovel. Första tiden under ransoneringstiden fanns det ostlöpe att köpa, men så fick man inte köpa längre, eller också var det slut, jag vet inte vilket. Men då fanns ett annat sätt att kringgå bestämmelserna. Vi åkte in till Bröderna Svensson i Saluhallen i Linköping och beställde och köpte en kalvmage. Den lade vi i en burk, strödde på lite salt och fyllde på en flaska öl. När den hade stått och dragit ett par veckor, hade man ostlöpe som var lika bra som den köpta.

Det som var svårast för de flesta familjer, var nog att kafferansonen var så liten. På dessa kuponger fick man ta ut antingen kaffe eller kakao. Men nöden är uppfinningarnas moder, och otaliga märken på kaffesurrogat fanns att köpa i affären. Men många husmödrar hade sina egna ersättningsmedel. En del rostade råg, en del bakade knallar och en del rostade fikon. Men min mamma hade ett bra ”surr”, som vi sa. Hon blandade lite sirap tillsammans med vetekli och rostade det i ugnen, så det blev brunt. Av detta tog hon några skedar och gjorde ett avkok som hon sedan slog i kaffepannan och tillsatte några nymalda bönor. Det blev ett bra kristidskaffe , som det gick att bjuda på.

Men surrogatkaffet kunde också locka fram både glädje och humor. Vi var några, som gick tillsammans på syjunta en kväll i veckan. Vår kära Elsa i Bestorp var värdinna, och hon hade köpt ett nytt ”kaffesurr”, som bestod av svarta bitar i form av en kakas storlek. Hon styrde med sitt kaffe och vi bjöds till bords. Men ”kaffet” som serverades, var kolsvart och lite simmigt, som tunn tjära. Vad vi hade roligt åt detta kaffe, och Elsa som var humoristisk, hade lika roligt själv. Länge levde det minnet kvar hos oss.

När det gällde julgrisen, skulle den ju räcka länge. Men vi behöll inte hela grisen själva. Kontantpengar fanns det litet av, och en del av grisen kunde ju omsättas till några kronor. En skinka och lite andra bitar av grisen, gladde en del släktingar i Linköping.

Som jag kommer ihåg det, var nog alla ransoneringar väl ordnade, och de flesta blev rättvist behandlade. Men det fanns alldeles säkert svarta börshajar även under andra världskriget, som köpte upp livsmedel och sedan sålde till dem som hade råd att köpa, och gjorde stora vinster till sig själva.

Den 7 maj 1945 tog äntligen kriget slut. Då hade Tyskland lagts i ruiner, Hitler tagit sitt liv och allt var kaos. Sverige hade lyckats hålla sig utanför kriget, och kunde rätt snabbt börja hjälpa de krigströtta människorna i andra länder.

Varefter tiden gick avvecklades ransoneringarna och så småningom började det komma in båtar med kaffe, kakao, apelsiner och bananer som inte funnits på fler år.

Ja, så här upplevde jag krigsåren. Det slutade bra och jag hoppas, att aldrig mer något världskrig bryter ut.