Wist hbf. Växtcirkeln

Anteckningar från träff vid Rosendal 2006-06-21

Ca 15 deltagare hade mött upp vid Rosendal för att se Lars och Ulla-Britt Sylvans vackra örtagård och också för att få höra en del om torpets historia. I trädgården finns nu mer än 200 olika örter och Lars har ställt samman en beskrivning och historik över ca 65 av dem.

Rosendal soldattorp har funnits sedan 1680 och har haft 22 innehavare.

Några glimtar från torparlivet i Sturefors på 1900-talet.

Fam. Manne och Karin Gustavsson

Manne föddes 1899 i Vist prästgård.

Alldeles före det förra sekelskiftet föddes Manne i Vist prästgård, där föräldrarna Gustaf Adolf och Wilhelmina var tjänstefolk. Han var yngst i en barnaskara på fyra. Storasyskonen hette Einar (blev snickare och bosatte sig i Björkliden), Elis (blev banarbetare och bosatte sig i banvaktarstugan vid Brona) och Signe (blev jungfru hos familjen Rustner i Ådala innan hon gifte sig och flyttade från orten).

Familjen flyttade vid några tillfällen och bodde bl.a. i Eriksholm, Filbacken (Farfar arbetade då åt bonden i Styvinge), i Hvilan samt så småningom i den lilla flygelbyggnaden vid Nordanbacken (se foto i Stureforsboken sidan 39). Farfar arbetade nu som trädgårdsmästare åt prästen och därefter som kyrkvärd.

När det drog ihop sig till kalas hos prästen och andra anlitades vår farmor Wilhelmina, oftast kallad Mina, för att sköta matlagning och servering. Hon sågs alltid bära på en jättestor kopparkanna till och från kalasen. Den är numera i barnbarnet Ingrids ägo. En anekdot berättar att hon brukade ha med sig ett paket smör i kjortelfickan till prästkalasen och smusslade ner smör i grytan för att sätta extra god smak på maten. Prästen var nämligen något lagd åt det sparsamma hållet.

Gick i den gamla kyrkskolan.

Manne gick småskolan i Östra Stenby, där föräldrarna under några år arbetade hos prästen, men sedan fullföljde han sin 6-åriga skolgång vid Vist kyrkskola där han slutade 1911. Han gick sedan en frivillig fortsättningsskola på två terminer à 6 veckor. Lärarinnan var tvungen att ha minst ett visst antal elever. De var 6 elever det här året. Skolan var inrymd i den gamla skolbyggnaden, som senare blev lärarbostad och numera är privatbostad. Bland kamraterna fanns bl.a. Einar Wiking (bodde i Rosendal fram till 1910), och Ivar Modig (bodde i Rosendal från 1911).

Började som 14-åring arbeta i Toketorp.

1914 började Manne tjäna som dräng hos familjen Lind i Toketorp. Där arbetade han sedan dryga 3 år. Det finns ett foto från den tiden som visar hur han rider barbacka på en av hästarna. Johan August Lind och hans hustru Anna drev jordbruket på denna tiden. Kvar hemma bodde också barnen Ivar (senare bonde i Gattorp), dottern Märta (flyttade senare till Norrberga) och Tage (tog så småningom över Toketorp).

Pappa och mamma träffades i Grebo prästgård 1918.

1917 fick Manne jobb som ladugårdsskötare vid Grebo prästgård. Totalt var det 5 anställda, 3 drängar och 2 pigor. De 5 anställda bodde på övervåningen i arrendebostaden. Från 1918 var en av pigorna Karin – vår blivande mamma. Hon hjälpte till i köket och mjölkade kor.

När Manne var ledig varannan helg brukade han gå eller cykla till Sturefors för att hälsa på. Han hade tjänat ihop till en egen cykel med träram. Den brukade han ibland låna ut till cykellösa kompisar mot några öres betalning. Vid ett av sina besök i föräldrahemmet berättade Manne att han träffat en trevlig flicka som hette Karin. Så småningom klämde han väl också fram att han och Karin (Granath, fadern var artillerist) skulle bli föräldrar. De blott 18-åriga föräldrarna var inte redo att sätta bo utan lilla Anna-Lisa fick under sina första år bo hos en familj, som barnmorskan i Grebo var bekant med.

Fick anställning på spannmålsmagasinet i Sturefors.

Spannmålsmagasinet hade 1918 tagits över av Per Rustner (se Stureforsboken sidan 80). Hösten 1919 fick pappa anställning på magasinet. Han arbetade sedan kvar på samma arbetsplats ända fram tills han vid 67 års ålder gick i pension!

Lönen var under 20-talet 100 kr/månad vilket motsvarade 4 kr/dag. Arbetstiden var under vintertid 07.30-18, även på lördagarna i början. Som lite udda sysselsättning ingick på 20-talet att åka tåg till Vimmerby för att stå på marknaden och sälja fröer.

Gjorde rekryten som sjukvårdare.

Under 4 sommarmånader 1920 gjorde pappa rekryten som sjukvårdare vid T1 i Linköping. Han fick då 5 kronor var tionde dag. Han hade permission lördagar och söndagar.

Bröllop och inflyttning i Rosendal

Mamma och pappa gifte sig på pappas 22-årsdag den 5 november 1921 och flyttade in i torpet Rosendal. Boningshuset var då nyrenoverat och svinhuset nycementerat. I köket fanns en djup bakugn i spismuren samt en halvbränd gammal järnspis. Skorstenspipan var ny. Hela övervåningen var vindsutrymme.
Från början hade man en ko, höns och gris. En ko kostade på den tiden 250 kr. Utöver de närmaste gärdena ingick även en liten s.k. lycka borta vid Vinstorp. Den första tiden saknades dock beten intill Rosendal. Rosendals ko fick då beta i skogen intill Nyhagen, där hon gick tillsammans med Nyhagens enda ko.
Under de fem första åren hade pappa dagsverksskyldighet i stället för torparrende. Det första året gjorde pappa dagsverkena själv, 2 dagar/vecka under sommaren i Norrberga. Därefter lejde han ut dagsverkena för 4kr/dag, vilket var detsamma som pappa då tjänade. Den första årshyran uppgick sedan till 350 kr.

Gammalt soldattorp.
Rosendal var tidigare soldattorp i rote nr 34 under Wreta i 1:a Livgrenadjärregementet, Kinds kompani. Av hembygdsföreningens torpforskning (se rapporten ”Från bondeuppbåd till indelningsverk”) framgår att Rosendal varit soldattorp ända sedan 1680 då Karl den XI genomförde det s.k. indelningsverket. Östergötlands länsmuséum karaktäriserade 1984 de nuvarande torpbyggnaderna: ”Rosendal – ett f.d. grenadjärtorp med faluröda byggnader. Envånings timmerhus under sadeltak med rött tegel. Välbevarad karaktär av visst kulturhistoriskt intresse. Troligen från 1800-talets första hälft ..”

Rosendals omgivningar på 1920-talet.
I Vreta fanns fyra bönder, vilka var och en hade sin bit av den s.k. ”träthagen”, som låg mellan Rosendal och Vinstorp. Åkerlapparna var mycket uppstyckade. T. ex. hade Viking tre olika ställen i träthagen plus en ”tresnibb” åt Toketorpshållet. Det var gärdesgårdar överallt, men taggtråd började komma och pappa kunde använda gärdsgårdsvirket till ved. Över vägarna fanns trinnor.

Gångbiljett på järnvägen.
Vägen förbi Toketorp var mycket dålig på 20-talet. För att kunna ta sig till och från jobbet löste pappa en gångbiljett, som gav honom tillstånd att gå järnvägen. För det betalade han 3 kr/år och biljetten gällde för hela familjen. Så småningom skaffade han sig en gammal cykel. Han gick då och ledde cykeln över backen till Löten och cyklade sen i skogskanten till Bomtorpet och vidare förbi Norrberga till magasinet.

Två barn i torpet på en gång.
1922 föddes andra barnet: Helmer. Han föddes hemma i Rosendal och barnmorska var Annie Pettersson, som ju hjälpt många nya Stureforsare till världen. Storasyster Anna-Lisa var då 3 år och hade nyligen flyttat hem till mamma och pappa.

Olycka under skördetiden.
Endast 4 år gammal råkade Anna-Lisa illa ut då hon var ute och plockade blommor. Hon blev påkörd av och uppdragen på en s.k. självavläggare och skadades i båda benen. Någon fick springa ner till magasinet och berätta för pappa vad som hänt. Han vände sig till prästen, som hade byns enda bil. Prästen kunde dock inte köra på grund av sjukdom. Men det fanns en till som var körkunnig och som tog bilen för att köra Anna-Lisa till doktorn. Under tiden hade man lindat in Anna-Lisas ben i handdukar och bar henne ut till ”stora vägen”. Anna-Lisa uppger detta som sitt tidigaste minne.

Standardförbättringar mot slutet av 1920-talet.
1926 läggs nytt tegeltak på ladugården. Samma år skaffas den första radion – en s.k. kristallmottagare. Så småningom skaffas en andra ko. 1929 genomfördes täckdikning med hjälp av Andersson i Löten. För detta betalades 15 öre per meter. Man sålde en ko för 229 kronor, vilket räckte till att betala täckdikningen. Helmer, som var knappa 7 år, minns mycket väl täckdikningen. En avbruten täckdikningsspade finns kvar som minne från detta arbete. Som 30-åring skaffar sig mamma 1929 sin första cykel och lär sig cykla genom att stödja sig på staketet.

Barnaskaran i det lilla torpet utökas.
Annie Pettersson fick mera att göra i Rosendal. Ingrid föds 1926, Gunborg 1929 och – som barn nummer fem – Astrid 1932.

Helmer och Ingrid ormbitna.
Sommaren 1930 blir Helmer (7½ år) och Ingrid (3½ år) ormbitna, troligen av samma huggorm, när de är ute och plockar blommor. Helmer blev sjukast. På inrådan av tant i Toketorp stack man hål och sög ut giftet. Helmer minns också att han på någons inrådan blev behandlad med en blandning av konjak och mjölk. Det smakade inget vidare och av den behandlingen mådde han snarast ännu sämre.
Därefter skjutsades Ingrid och Helmer på cykel till barnmorskan Annie Pettersson. Hon svarade på den tiden också för enklare sjukvård och kunde behandla med ormserum. Pappa skjutsade Helmer. Tage Lind skjutsade Ingrid på stången till sin cykel. Tage cyklade omkull så Ingrid slog sönder läppen och skrapade sig i ansiktet. Så till råga på allt elände kom hon helt nerblodad till barnmorskan.
Slutligen fick de båda ormbitna åka hästskjuts med Tage in till doktorn i Linköping för vidare undersökning och behandling.

Självhushållet.
Som barn minns vi många inslag i självhushållet i torpet under vår uppväxttid:
• kärning av smör och ystning av ost
• bakning, mjöl anskaffades genom att man lät mala säd vid kvarnen i Sturefors
• i trädgården odlades massor av potatis, rotfrukter, allehanda grönsaker, frukt och bär
• torkning av frukt och bär – grisslakt etc.
• saltning av kött
• konservering (från början av 30-talet)

Smöret gjordes i en stötkärna (bönderna hade mjölkkärnor med vev). Före mjölkleveranserna till mejeriet sålde mamma hemkärnat smör och ägg till handelsboden i Klampenborg. Varorna bars i korgar och man gick en stig rakt igenom Nyhagenskogen. Mamma var alltid noggrann med att smöret skulle vara väl urvattnat och ha god kvalité när det vägdes in i handelsboden.
Mamma brukade röka skinka och korv i en tunna, som stod i hasselbacken bakom jordkällaren. Tunnan eldades med enris vilket gav jättegod smak. I källaren fanns en stor tunna som mamma saltade fläskkött i. Utöver frukt och grönsaker konserverades även köttbullar och kött. Mamma stekte fläskfilé som sedan konserverades. När den sedan togs fram på vintern var det en delikatess.

Torghandel.
Gunborg och Ingrid minns mamma som rekordplockare av skogsbär. Som små fick de beting av mamma att plocka en liter blåbär var – sedan fick de sätta sig på ett berg och leka. I skogen borta vid Vinstorp fanns det massor av skogshallon, som man plockade tidigt om mornarna.
Mamma åkte rälsbuss in till Linköping och stod på torget. Med sig hade hon korgar med hallon, blåbär, svamp, ägg och smör. Hon konserverade också mycket hallon för vinterns behov. Även lingon plockades i stora mängder. Lingonen förvarades i stora stenkrukor. De kokades osötade och sötades sedan när man tog fram dom för användning.

Några moderniseringar på 30-talet.
Ett stort steg i utvecklingen var när den första konserveringsapparaten anskaffades i början av 30-talet. Eftersom det ännu inte fanns elektricitet skedde uppvärmningen med ved. 1938 installerades ny järnspis.

Farbror Elis blir under en period 1930 friställd från sin anställning vid järnvägen. Han hjälper då till med att inreda vinden i Rosendal till 5-barnsfamiljen, som börjat bli trångbodd. Flickorna fick nu flytta upp till den nyinredda vinden.

1939 kostade Per Rustner på installation av telefon i torpet. Samtalen kopplades på den här tiden manuellt av Emmy Ågren i handelsboden Katrineberg. Rosendal fick nummer 80.

Skoltiden

Åldersspridningen innebär att vi Rosendalsbarn har erfarenheter från Vist kyrkskola från 1920-talet och fram till 1950-talet: Anna-Lisa (1926-33), Helmer (1930-37), Ingrid (1934-41), Gunborg (1937-40), Astrid (1939-46) och Lasse (1949-53). Alla gick vi i den stora gula skolbyggnaden, som nyligen tagits i bruk när Anna-Lisa började skolan 1926. Se vidare skolkorten i hembygdsföreningens kortarkiv.
Långt in på 30-talet utgjorde järnvägen skolväg för norrifrån kommande barn. Anna-Lisa, Helmer och Ingrid berättar om hur de tillsammans med skolkompisar från granngårdarna gick eller sprang järnvägen till och från skolan.
På väg från skolan gjordes ofta ett besök hos farmor och farfar i den lilla stugan vid Nordanbacken. Anna-Lisa minns särskilt hur hon tillsammans med farmor brukade gå till biblioteket och låna böcker. När hon slutade skolan 1933 fick hon en 2-krona av farfar för att hon hade så fint betyg.
Helmer minns hur han under skoltiden brukade hjälpa till och bära in ved åt de, på den tiden, unga fröknarna Dagmar Sandin och Dagmar Tollén, som bodde i lärarbostaden. När Helmer gick i 6:e klass fick han sin första cykel. Den kostade 20 kr och var begagnad. Han kunde nu börja cykla till och från skolan.
Alla vi barn stannade ofta till hos pappa på magasinet på hemvägen från skolan. Vi brukade hjälpa honom att knyta och kroka på säckar, som skulle hissas mellan våningarna. Härigenom slapp pappa springa så mycket i trapporna. Spannmålsmagasinet var en riktig träffpunkt för ortens lantbrukare på den här tiden. Speciellt under högsäsong var det mycket liv och rörelse vid magasinet med en strid av kärror – hästdragna och så småningom traktordragna. På järnvägsspåret intill magasinet lossades och lastades järnvägsvagnar. Det var mycket jäkt och slit men en spännande arbetsplats för oss barn att besöka. Att munhuggas lite med pappas jobbarkompisar Valle och Elis hörde också till.

Läroverksstudier hemma i Rosendal
Under våren/sommaren 1937 läste Helmer in första läroverksårets kurs hemma i Rosendal med handledning av kantor Novik. Hans kompisar Anders Novik och Lennart Forslind gick då redan första läroverksåret. Helmer hade bra betyg och man tyckte det skulle vara synd om han missade att komma i samma klass som kompisarna. Helmer fick cykla och tenta av olika ämnen för sommarlediga läroverkslärare. Bland annat cyklade han till Värna missionshus där han fick tenta av biologikursen för en lärare som hade sommarbostad i missionshuset. En annan lärare han fick tenta för fanns nere i Rimforsa.
Rustner var en mycket omtänksam arbetsgivare, som på olika sätt stödde Rosendalsfamiljen. När Helmer gick i realskolan fick han skaffa böcker ”på Rustners konto”. På Henrik Carlssons bokhandel kallade man Helmer för Rustner när han var inne och skaffade läroböcker. Gamle Lind i Toketorp tyckte dock att Helmer borde satsa på att bli bonde i stället för att läsa vidare.

Vattenklöver gav ”klöver” till gymnasiestudier
Under gymnasietiden, 1939-42, kunde Helmer själv bekosta sina studier. På somrarna jobbade han i Toketorp och tjänade 1 kr/dag. Framför allt fick han dock sina inkomster från försäljning av vattenklöver, som plockades i kärr och åkanter. Det var apoteken som köpte vattenklöver för dåtidens tillverkning av magmediciner (föregångarna till Losec). Först såldes vattenklöver till apoteket i Linköping men så småningom plockades sådana mängder att leveranserna i stället gick till Stockholm.
Anna-Lisa var med och plockade vattenklöver men också kompisar från olika granngårdar. Helmer cyklade ända upp till Hovetorp och plockade vattenklöver. Sommartid fick Helmer chans att använda lediga ytor på magasinet för att torka vattenklövern. Av pappa fick han skaffa sig papperssäckar som användes vid transporten av torkad vattenklöver till Stockholm. Leveranserna fick sådan omfattning att handlarna betecknade Helmers verksamhet som ”firma”.
Under gymnasietiden hjälpte Helmer några bröder att förkovra sig i matte. De bodde i ett torp nära Åhagen och rodde över Stångån till Tacketorp för att sedan promenera till Rosendal genom skogen.

Krigsåren 1939-45

Pappa blev 1939 inkallad i militärtjänst, men kom hem efter någon vecka tack vare hjälp från Rustner. Det var mycket extrajobb med kuponger under kriget. Rustner stod för detta. Pappa höll i böndernas kuponger, som ej delades ut till bönderna själva. Man jämnade ut mellan olika bönder.
Fortfarande saknades el i torpet. Belysningen utgjordes av fotogenlampor. Under krigsåren ersattes dock dessa av karbidlampor.
Barnen var ute och plockade säckvis med ekollon, som skulle användas till surrogat. Man plockade även till försäljning stora mängder kottar, kamomill och vattenklöver. Astrid minns hur lammet Gullvit alltid följde barnen i spåren när de var ute på sina plockningsuppdrag.
Alla barn hade kompisar i gårdarna i närheten. Ingrid umgicks mycket med Karin i Nyhagen. Hon berättar att man på fritiden brukade samlas ett gäng ungdomar runt trattgrammofonen i Nyhagen och lyssna på Ulla Billqvist, Sven-Olof Sandberg m.fl. Samtidigt roade sig gubben och gumman med att – ofta småträtande – spela fia i köket.

Barnen börjar lämna stugan
Efter skolan arbetade Anna-Lisa under 5 år på Hackefors porslinsfabrik. Hon bodde då kvar hemma. När hon 1940 började på lantmannaskola blev hon den första att flytta hemifrån. Nästa var Ingrid, som efter att ha gått ut skolan 1941 fick anställning hos Rustners i Ådala. När Helmer 1942 tog studenten ryckte han direkt in i lumpen.

Men stugan fylldes åter på. Mitt under värsta vargavinter och krigstid 1942 föddes sladdbarnet Lasse. Helmer minns hur han efter en skidtur tog med sig kompisarna Anders Novik och Sören Santesson hem för att visa upp sin lillebror. Mamma bjöd de sportande grabbarna på smörgås med fläsk som pålägg.

Full fart i alla gårdar och torp under 40-talet

På 40-talet var det fortfarande full aktivitet på lantbruket i grannskapet. Det gällde gårdar som Vreta (4 bondfamiljer), Toketorp, Vinstorp, Grimsmålen men också alla små torp som Tacketorp, Skrinhult, Rosendal o.s.v . I alla hus längs vår väg fanns permanentboende inklusive barn. Toketorp höll sig också med dräng på den här tiden. En av dom hette Kalle – en glad fyr som alltid tog sig tid att skoja med oss barn.
Alla ladugårdar inklusive torpens var välfyllda med djur. Man tog väl till vara all åker- och betesmark. Alla dikesrenar slogs för hand. Därför växte det gott om smultron längs dikesrenarna men också i de väl avbetade kohagarna. Särskilt hästhagarna var väl avbetade med följd att där ofta fanns vackra tuvor med mandelblommor samt kattfötter i olika färger. Här brukade också vi barn hålla till och spela fotboll. Ekbackarna hölls fria från sly och var mycket vackra på den här tiden.
I Rosendals ladugård fanns 3 kor samt kalv när det var så dags. Där fanns också ett litet hönsrum, som via lucka och gångtunnel var anslutet till en stor nätinhägnad hönsgård. Sommartid fick hönsen ibland gå ute och picka grönt, vilket märktes på de fina gulorna i äggen. Fram emot juletid fanns alltid en gris i svinstian. Tidvis fanns det också kaniner och några får.

Det var mamma som drog det tunga lasset när det gällde att mjölka och sköta om djuren men vi barn hjälpte också till efter bästa förmåga när vi kom hem från skolan. Pappa hade ju långa arbetsdagar på magasinet så det var väl mest skörd, stängselarbeten och andra tyngre delar av det lilla lantbruket som han engagerades i. Förutom gärdena runt om torpet och hagen så tillvaratog vi även hö från några småsnibbar och diken runt magasinet och Sturefors station. Höskörden var en självklar del av sysselsättningen för oss barn under sommarlovet. Att köra hästräfsa, hässja hö, köra hölass o.s.v. var alltid en spännande sysselsättning för en liten kille.
Häst, vagn och annan utrustning lånades alltid från gårdarna intill. När säden var mogen så lånade vi hem ett tröskverk och fick hjälp med tröskningen. För kapning av ved delade ett antal torp på en vedkap, vilken kördes runt mellan torpen. När den var på plats så gällde det att jobba på rejält med kapningen och vi barn hjälpte till med matningen och plockningen av veden. Eftersom pappa levde längst av ”vedkapsgänget” fick den gamla vedkapen till slut stanna i Rosendal. Tvätten gjordes fortfarande under 40-talet till stor del vid särskilda bykdagar. Vi hade en stor vedeldad bykgryta ute på källarbacken, i vilken tvätten kokades och den rena tvätten hängdes sedan upp på långa linor för torkning i vinden. Tvättbräda och klappträd var redskap som kom till användning och som fortfarande finns sparade som minne från den tiden.

Jordkällare och skafferi var proppfulla.
Lasse minns hur mamma tog till vara allt som naturen, trädgården och ladugården kunde ge. Skafferiet och jordkällaren var ständigt proppfulla med saft och egenkonserverat med prydliga etiketter, potatis rotfrukter osv. Ur stora glasburkar i skafferiet gick det att fiska upp ingefärspäron. På vinden låg stora påsar med torkade nypon, äpple- och päronklyftor. Den hemmagjorda nyponsoppan smakade oändligt mycket godare än den som nu kan köpas på paket. Den rikliga äppleskörden togs om hand på många sätt. När konservering, torkning och mosning var klar skickades också betydande mängder till Sjöberg i Markustorp och så småningom till Brunneby för mustning.
Gräsmatta var ju ingenting man satsade på utan varje jordplätt i trädgården togs till vara för odlingar. Och var det inte för att odla något ätbart så var det för blommor. Rosendal gjorde på 40- och 50-talen verkligen skäl för namnet. Runt gården och i rabatterna fanns gott om fina rosor. Det fanns alltid gott om dahlior i mångskiftande färger. Dahliarötterna förvarades vintertid på en hylla i ladugården ovanför kossorna, vilket visade sig ge idealisk temperatur för övervintringen. Naturgödsel till odlingarna var det ju heller inget problem med. Däremot kunde det ju ibland vara lite kärvt med vattentillgången.

Öppet hus.
Någon rädsla för tjuvar fanns inte på 40-talet. När vi inte var hemma låg torpnyckeln alltid på verandahyllan, vilket alla bekanta kände till. Väntade vi något speciellt besök hände det att vi satte upp en välkomnande lapp på dörren med uppgift om var nyckeln fanns.
Trots att det arbetades hårt och länge varje dag så fanns det alltid tid för en kopp kaffe och en stunds social samvaro. Tanterna kom ofta promenerande och hälsade på varandra, utbytte tankar kring vardagens väsentligheter och gav varandra stöd när så behövdes. Besök av olika transporter, snöplogar etcetera avbröts också regelmässigt med en kaffepaus. ”Sju sorters kakor” till kaffet var nog en vanlig standard på den tiden. När man inte orkade dom alla som barn brukade man få med sig resterande kakor hem i en påse.
På den här tiden var det kokkaffe som gällde. Kaffepannan stod ofta på spisen och ibland lät man nog den gamla sumpen vara kvar. Det sas att man fick bästa resultat när man kokade kaffet på björkved. Vi köpte bönor och malade själva kaffet hemma i en liten kvarn som satt på väggen vid spisen. Kaffet dracks ofta med grädde till och ofta på fat. Så småningom använde vi oss av en s.k. ”Visseljohanna”, som visslande talade om när kaffet var färdigt.

Mjölkstättornas tid.
Under 40- och 50- talen skedde alla mjölkleveranser till mjölkcentralen i mjölksåar försedda med nummer för de enskilda gårdarna. I retur kom tomma mjölksåar samt paket med förädlade mejeriprodukter.
Varje gård/torp hade en mjölkstätta där såarna placerades. Rosendals stätta fanns ute i hasselbacken vid Vretavägen. Mjölksåarna samlades upp med hästskjuts och kördes ut till en större stätta vid ”stora vägen”. Här tog Albinssons åkeri vid och skötte transporterna till och från mejeriet i Linköping med lastbil. Bönderna byttes om att sköta mjölktransporterna. Lasse minns hur han tillsammans med pappa körde mjölkskjutsarna under helgerna. För detta användes häst och vagn från Vreta.
Hanteringen av mjölksåar pågick ända fram till 1968 då rationaliseringen drev fram tankhämtning. I detta sammanhang ställdes helt nya krav på utrustning i ladugårdarna och därmed var det också slut på torpens möjligheter att fortsätta med mjölkleveranser och kohållning.
För de egna användningsbehoven använde man en s.k. separator för att dela på mjölk och grädde. Krukorna sänktes ner med kedjor för kylning i den gamla brunnen. Mjölken var betydligt fetare och smakade ganska annorlunda mot den som nu hälls upp ur mjölkpaketen. När det var nykalvat bjöds på verklig delikatess – ”kalvdans” som med viss förädling gjordes om till ”falsk ostkaka”. En smakmässig höjdare var också den ost, som mamma brukade ysta på den tiden.

Barndomens jular i slutet på 40-talet.
Lasse minns sin barndoms jular i slutet av 40-talet: Julstöket började någon månad före jul. Den egenuppfödda grisen förvandlades till skinka, hemmagjord korv mm. Lasse fick hjälpa till med korvtillverkningen, för vilken användes en speciell vevförsedd apparat. Lutfisken lades i blöt i en stor zinkbalja i farstuhörnet. Julbaket omfattade mängder av lussekatter, pepparkakor, matbröd för dopp i grytan och många andra sorters bröd.
Pappa och jag letade alltid omsorgsfullt ut en vacker julgran som vi högg och hjälptes åt att bära hem. Vi hade riktiga stearinljus i granen men var alltid mycket försiktiga med hur vi hanterade elden. Som prydnader användes hemmagjorda julgranskarameller, som innehöll en söt liten bit. Vi hade också små hemmaflätade hjärtan i granen.
Mamma lagade till ett fantastiskt julbord som fyllde hela köket. Även de ”utflugna” barnen kom hem till jularna och tjejerna tog efter hand med sina fästmän så stugan var välfylld. Ett stående inslag var att pappa läste högt för oss ur julevangeliet.
Att vara lillebror till 5 vuxna syskon var ju heller ingen nackdel när det gällde julklappar. Det brukade ligga en rejäl pakethög avsedd för Lasse under granen.

Klampenborg en riktig träffpunkt
De flesta inköpen gjorde vi hos Thörnholms i Klampenborg. Där fanns en riktig lanthandel av den gamla typen. Inköpen gjordes över disk och här gick det att köpa det mesta. Inredningen var liknande den man kan se i handelsboden i Gamla Linköping. Vid vägkorsningen i Klampenborg – eller Klampen som vi väl oftast sa – fanns även en bensinmack och en smedja. På 40- och 50-talen var Klampen därför en av de naturliga träffpunkterna i samhället.

Tågtrafiken gav färg.
De gamla ångloksdragna tågen gav speciell färg åt järnvägstrafiken – inte minst det roliga ”stånkandet” när tågen kämpade sig uppför backen mot hållplatsen Wreta by. På 40- och 50-talen räckte det nämligen inte med stationerna i Sturefors och Slattefors utan de flesta tåg och rälsbussar stannade också vid vår lilla hållplats. Den var belägen där Vretavägen korsar järnvägen. Så småningom försågs den också med en liten väntstuga, som vi kunde använda oss av vid dåligt väder.
Banvakterna från banvaktsstugorna Trean (norr om Sturefors station) och Brona (vid järnvägsbron vid Risnäs) såg till att järnvägssträckan hölls i trim. För ändamålet åkte de dressin längs banan. Eftersom farbror Elis var banvakt vid Brona så kunde det hända att vi som barn fick åka med på dressinen en kortare tur. Banvakten i Trean brukade också ta dressinen när han skulle till Toketorp för att köpa mjölk. Med på dressinen åkte ofta lilla barnbarnet Ulla (numera gift Gunnarsson, bekant med Lasse och under många år sommartorpare i Berglund).

Gårdfarihandlare
Det gavs också möjligheter att göra affärer hemma. Gårdfarihandlare kom ofta på besök och försökte lura på oss småkrafs. En som regelbundet kom kallade vi för ”GuddaGudda” – antagligen för det var så han sa när han kom. Det påstods att vissa gårdfarihandlare plockade med sig saker från ett ställe, som dom sen sålde på nästa. Jag vet inte, det kanske bara var elakt förtal. Vi brukade också få besök av fiskhandlaren Kalle Viking – eller ”Kalle Vittling” som han vanligen kallades – som kom cyklandes på en trehjulig cykel. En annan handlare åkte runt med en skåpbil fylld med kläder.

Traktens eget original.
Gubben Cederqvist i Löten var ett riktigt original, som med stöd fån en knotig käpp brukade komma knallande över backen och hälsa på i Rosendal. Han var utsmyckad med en stor tvinnad mustasch, hade alltid ett stort skinnförkläde och ibland en skinnluva på sig.
När man besökte honom i den lilla vita stugan brukade han stolt visa upp sin imponerande klocksamling som han hade hemma i köket. I kammaren hade han också en gammal trattgrammofon med vev.

Ladugårdsbranden i Vreta

Ingrid var med om den stora ladugårdsbranden i Vreta i början av 40-talet. På den tiden försörjde byn 4 bondfamiljer, som delade på två s.k. parladugårdar. Varje ladugårdsbyggnad innehöll två ladugårdar med mellanliggande loge. Ladugårdsbyggnaden som låg åt väster parallellt med järnvägen tillhörde familjerna Viström och Gustafssson. Det var den som drabbades av brand efter det att några smågrabbar tänt på en halmdös och elden sedan i den starka vinden hoppat över till spåntaket på ladugården.

Ingrid var i 15 årsåldern när det hände. Hon hade slutat skolan och brukade hjälpa till med mjölkning och andra sysslor i Vreta. Just den här dagen hade hon åtagit sig att baka bröd till auktionen efter gamle Viking som dött. Ingrid stod i Vikings bod och mätte upp mjöl när bondfruarna Hulda och Mia kom springande och ropade ”Det brinner i lagårn! Vad ska vi ta oss te?” De bar på var sin vattenhink. ”Först måste vi få ut djuren!” skrek Ingrid och sprang. Hon sprang in i den antända änden av byggnaden, släppte loss alla kor och kvigor och jagade dem mot dörröppningen. En kviga sprang dock fel, fastnade och blev kvar i lågorna medan alla övriga djur räddades.

Männen var i skogen och jobbade men kände brandröken och sprang hemåt. Kalle Viking kom cyklande på sin trehjulingscykel borta på vägen och såg branden på avstånd. Han nådde först fram till ladugård nummer två och försökte få loss hästarna utan att lyckas. Ingrid sprang in, tog av dom grimmorna, skrämde ut dom med en vattenhink och ställde sig sedan i dörren och motade dom från att springa tillbaka. Gunnar var först hem av bondgrabbarna och började nu hjälpa till. Ett tag fick man i det allmänna kaoset för sig att Ingrid blivit kvar inne i den brinnande ladugården och Gunnar var inne för att leta efter henne.

När brandkåren kom fanns det inga möjligheter att rädda den övertända byggnaden utan man fick koncentrera sig på att rädda bostadshus, den andra ladugårdsbyggnaden och övriga byggnader. Gunnar berättade för Brandstodsbolaget om Ingrids insatser, vilket ledde till att hon fick 25 kronor i belöning.

Lasses skoltid

Småskolestart 1949
Inför starten i första klass fick Lasse sin första cykel. Med den cyklade han den slingrande grusvägen förbi Bomtorpet, Norrberga, Trean, Solebo (där en av klasskompisarna Jan-Olov Gustavsson då bodde).
Undervisningen bedrevs gemensamt för första och andra klass respektive tredje och fjärde klass. Lärare var Dagmar Sandin respektive Dagmar Tollén – alltså samma lärare som storebror Helmer haft 20 år tidigare.
Det var ännu före skolbespisningens tid så vi hade matsäck med oss till skolan. Den brukade bestå i smörgåsar, en flaska mjölk (ingen D-vitaminbrist på den tiden) samt någon frukt och intogs i korridoren. När vädret så medgav satt vi dock i grässlänten nedanför skolan och åt matsäcken.
Under rasterna roade vi oss mycket med att spela kula och olika slag av bollspel. Ett av Lasses mera pinsamma minnen är när han under pågående lektion gav en fotbollspassning till en kompis längre fram i bänkraden. Tyvärr upptäcktes han av Dagmar, som ”gav rött kort” och körde ut Lasse i korridoren.

Lasse börjar på läroverket
Efter 4 år i folkskolan började Lasse 1953 på realskolan vid läroverket i Linköping – det som numera heter Katedralskolan. Rälsbuss var det självklara transportmedlet för oss som pluggade i Linköping. Praktiskt nog så stannade den vid hållplatsen Wreta by nere vid järnvägsövergången för Vretavägen.
Vi som dagligen åkte in till Linköping blev efter hand bekanta med rälsbussförarna. En av dom var Ville Alborg – han som vintertid var en hejare på att skridskosegla. Lasse minns att han på hemvägen från läroverket, för att slippa gå så långt, ibland blev avsläppt på övergångsstället mitt för torpet.
Morgon och kväll var rälsbussarna proppfulla med skolelever från orterna längs järnvägen. På Vasavägen vid järnvägsstationen delades elevströmmen i en kolonn av flickor på södra trottoaren mot flickskolan och en kolonn av pojkar på norra trottoaren mot läroverket. Det hände förstås också att våra vägar korsades.
Lasse minns att umgänget eleverna emellan var ganska uppskiktat på 50-talet. Visst hade vi kompisar från stan, men mest var det nog så att eleverna från landet umgicks för sig och eleverna från staden för sig. Till det bidrog ju kontakterna under tågresandet och tiden vi väntade på tåget. På hemvägen från läroverket blev det ofta en avstickare till syster Gunborg, som med sin stadslägenhet hade sådana finesser som badkar och dusch – en stor lyx för den som bodde i torp.

Moderna bekvämligheter

Elinstallation 1945.

En stor sak var när Rosendal 1945 fick el installerat. Vi fick gamla stolpar från Viggbyholm och sedan själva gräva för stolparna. För detta lejdes hjälp. Ledningen drogs först till Toketorp. Inspektorn sa att det inte fanns tråd så att det skulle räcka till Rosendal, men gårdselektrikern Eriksson sa att det visst fanns tråd. Det var Eriksson och Thorn som drog tråden och Sjödal från Östra stambanan gjorde installationen i Rosendal på övertid om söndagarna. 1945 skaffade man också det första kylskåpet.

Också på andra sätt började förbättringar komma till i torpet under efterkrigstiden. 1946 gjordes en fullständig modernisering av köket. Nya plattor sattes upp på väggar och tak och målades. Ny inredning i form av köksskåp, arbetsbänk och diskbänk med tillbehör sattes in. 1947 skaffades det första motorfordonet – en lättviktsmotorcykel av märket Monark, som pappa främst använde för att ta sig till och från jobbet på magasinet.

Vatten och avlopp dras in.

Vattenförsörjningen hade under alla år varit ett problem på torpet. Det hände att den gamla brunnen sinade och att man fick köra vatten från Vreta och fylla på. Till djuren användes även en källa borta i hagen, dit korna fick pulsa vintertid för att dricka vatten.

Det var därför en stor förbättring när man 1949 sprängde och djupgrävde för en ny källa. För detta anlitades Gustav Axén och Landkvist. Första tiden var källan försedd med handpump. Källan gav bra med vatten och i början hände det därför att Tage i Toketorp kom och hämtade vatten när deras brunn sinade.

Ingrids fästman Ingemar hjälpte sedan till att gräva och dra ledningar för vatten och avlopp. ”Varmvatten” fixades genom installation av en kranförsedd kopparsamovar intill vedspisen.

Fritid

Utomhuslekar.

Lasse minns att det på 40-talet var det gott om barn att leka med i granngårdarna. Närmast var det bara flickor: Margareta i Toketorp, Birgitta och Siv i Vreta, Viola i Skrinhult. Lite längre bort var det Lasse och Ove i Tacketorp, Ingemar i Bergdalen, Janne i Solebo, Ronny och Torgny i Grensholmen, Dag och Jan i Klampenborg, Roland i Norrberga, Herbert och Stig i Nytorpet för att nämna några.

Under förskoletiden brukade vi ofta leka olika ”rollspel” såsom ”lanthandel”, ”bondgård”, ”mamma, pappa, barn” etcetera där vi efterapade olika vuxenroller. Kottar, blad, stenar, pinnar och annat ur naturen utgjorde ofta de huvudsakliga lekredskapen.

Ofta höll vi till ute i skog och mark där vi byggde kojor av alla de slag, på bergshyllor, i träd med uppdragbara repstegar till, nergrävda under mark maskerade med ris och mossa. Vi byggde också linbanor mellan olika träd. Inspirerade av indianböcker lekte vi ofta indianer och cowboys.

En hel del tid ägnade vi oss som barn nog helt enkelt att hänga med på allt det spännande som hände på och omkring gårdarna, titta på djuren i ladugårdarna, vara med ute på gärdena och skörda för att sedan fika vid en dikesren, åka med på hästskjutsar och hölass, besöka smeder, skomakare, leta ägg som lagts utanför hönshuset, leta kattungar på höskullar, hoppa i hö- och halmdösar o.s.v.

Så småningom blev det förstås mycket av bollspel och annat som upptog vår tid. Det var alltså inte långa perioder som vi satt inne och ”ugglade” som barn utan vi var ständigt ute i friska luften och rörde på oss.

Sturefors IF pojklag

Sommartid i slutet på 40-talet var det mycket fotboll som gällde för oss grabbar. Vi höll mestadels till i hästhagarna, som var fint avbetade och bra för ändamålet om man bortser från en och annan tuva som extrahinder. Det var gott om jämngamla grabbar i samhället så det var inga svårigheter att få ihop ett par lag. Vi kunde hålla på och spela under många timmar så vi höll oss nog i ganska bra trim. Som avbrott eller avslutning cyklade vi ner till badhuset vid prästgården och svalkade av oss med ett dopp.

När vi blev lite äldre och tränat upp oss så blev det pojklagsspel i Sturefors IF. Fotbollsplanen låg då vackert inbäddad i en ekbacke nere vid Sturefors gård. Den var dock inte direkt plan! Som ytterspringare norrut hade man fullt sjå att hinna ifatt passningarna i utförsbacken. Men kul var det både att träna och spela matcher. Lite stolta var vi säkert när vi fick dra på oss de gula tröjorna och vita byxorna inför match mot någon av grannsocknarnas pojklag. Till bortamatcherna åkte vi bil efter att ha samlats utanför kaféet, som ju för övrigt var en viktig träffpunkt på den här tiden.

Givetvis hejade vi även på A-laget i dess framfart i division VII – det var väl den som kallades för ”gärdsgårdsserien”? På den tiden var Myragrabbarna Bengt och Hans stjärnorna, som vi beundrade mest och försökte efterlikna.

Sturefors idrottsplats var under 40- och 50-talen även platsen för de årliga sommarfesterna med dans till Steiners orkester och med uppträdande av den mycket uppskattade lokalrevyn. Janne i Stohagen och Kåge från Klampen var två av dom som drog ner många applåder när de gisslade ortens händelser i stort och smått. Marknadsstånden med skjutbanor och chokladhjul roade oss grabbar men också att hänga lite runt dansbanan för att se och lära.

Kortspel ett vanligt tidsfördriv bland bondgrabbarna

Lasse minns från slutet av 40-talet att grabbarna – det var alltid enbart grabbar – brukade samlas efter dagens slit i ett kök för att spela poker. Lasse och hans kompisar brukade då sitta i ett hörn, kolla på spelet och lyssna på grabbsnacket. Det kunde också vara en lönande sysselsättning för allt som oftast brukade speciellt vinnarna vara generösa och dela med sig några slantar. Dom omsattes i regel genom att vi cyklade ut till Klampenborg och handlade godis. Ibland så hade vi också med oss ett litet inköpsuppdrag från de stora grabbarna.

Ett och annat busstreck

Lasse minns att det visst gjordes ett och annat busstreck men då av ganska oskyldigt slag och preskriptionstiden lär väl för länge sedan ha gått ut. Bl.a. tränade vi upp god förmåga i att för lämpliga offer spela s.k. ”hartsfiol” tills vi blev jagade runt knutarna… Ganska roligt var det också att lägga ett paket eller en tom plånbok i kanten på ”stora vägen”. Gömda bakom en sten i hagen ute vid Klampen låg vi sedan och drog i den osynliga tråden när någon stannat och böjde sig ner över vårt ”agn”.

Rejälare vintrar förr?

Så här i efterhand är det lätt att inbilla sig att vintrarna var ”rejälare” under 40- och 50-talen. Vi som växte upp i Sturefors då ägnade oss mycket åt vintersport. Det åktes mycket skidor men framför allt åkte vi skridskor och spelade bandy och framför allt ishockey. Förebilderna var ju självklara under ”Tumba o kompanis storhetstid”. Ingen möda lämnades ospard för att skotta upp och rigga till spelbara isar på ån, dammar/gölar eller översvämningar på gärdena. En vanlig arena var den numera igenlagda branddammen i Klampenborg där många duster utspelades.

Snöröjningen på gårdsvägarna gjordes med stora snöplogar av trä, som drogs av tvenne ardennerhästar. Givetvis tog vi som barn ibland chansen att åka med på snöplogens sittbräda. När vägarna blev isiga så ökade snarast framkomligheten genom att slädar och sparkstöttingar kom till användning. Kälkåkning utför de största backarna var förstås en höjdare.

Bakom ladugården i Toketorp fanns en s.k. isdös. På vintern sågade man upp stora isblock, som på släde drogs hem och lades i isdösen under ett tjockt täcke av sågspån. Efter hand användes sedan isblocken till kylning i här för anpassade isskåp.

60-talet och framåt

Moderniseringar på 60-talet
Lasse minns att han åkte till Fridhem för att kunna se fotbolls-VM 1958 på TV. 1960 skaffades den första TV:n till Rosendal. Samma år skaffades tvättmaskin.
Bilen var numera en ”Folkvagnsbubbla av skalbaggetyp”. Denna lånade Lasse så snart han ”fyllde körkort” 1960 för att tillsammans med kompisar åka till bl.a. diverse motortävlingar, speedway med Ove Fundin, motocrosstävlingar på Bergabanan..
1964 vann pappa ett frysskåp vid en utlottning på magasinet.
1966 installerades vattentoalett, vilken anslöts till en 3-kammarsbrunn. Det gamla torrdasset fick därmed övergå till att bli reservmöjlighet.

Sista barnet ”utfluget”
Efter att ha tagit studenten 1961 lämnar Lasse torpet för att rycka in i lumpen. Säkert kändes det lite tomt i huset nu för mamma och pappa men vi barn kom ju och hälsade på så ofta vi kunde.

Pensionering
1966 gick pappa i pension efter att ha arbetat samma arbetsplats, spannmålsmagasinet i Sturefors, sedan han var 19 år!
För att fylla ut pensionärstillvaron åtog sig nu pappa och mamma att under sommarhalvåret bila runt och städa alla kommunens badplatser. De trivdes jättebra med sysslan. De träffade mycket människor, kände sig uppskattade för sina insatser och fick tillfälle att röra sig genom det sommarfagra landskapet. Detta höll de på med varje sommar fram till 1973, d.v.s. tills de var närmare 74 år.
1968 slutade mamma och pappa med att hålla kor i Rosendal. Det är när tankhämtning av mjölk genomförs som det blir omöjligt att fortsätta med mjölkproduktion i liten skala.

Ensam på torpet i 20 år
1974 dog mamma. Därefter bodde pappa kvar ensam i Rosendal fram till 1994, då han flyttade till en liten lägenhet i servicehuset i Sturefors. Många säger sig minnas hur Manne även på gamla dar försiktigt körde sin gröna gamla Saab mellan torpet och ICA/Servicehuset. Större utflykter än så blev de sällan under senare år.
När det 1993 blev dags för körkortsförnyelse brydde sig pappa inte om att lösa ut sitt nya körkort. Av grannarna har vi dock förstått att han – detta till trots – då 94 år gammal fortsatte att köra sin Saab…

Rosendal köptes loss 1984 och är numera sommarbostad
Efter att ha arrenderat torpet i 63 år fick pappa erbjudande av Sturefors egendom att köpa torpet. Lasse köpte då torpet och lovade samtidigt att pappa fick bo kvar så länge kan ville och kunde.
Sedan pappa flyttat till servicehuset 1994 är Rosendal sommarbostad till Lasse och Ulla-Britt. Omfattande renoveringar har gjorts men strävan är hela tiden att behålla exteriören och mycket av den gamla soldattorpsstilen oförändrad. Det gamla stenpartiet är numera en örtagård med flera hundra arter.
Syskonen med respektive brukar återträffas i torpet allt ibland och ofelbart kommer då minnena fram om hur det var under vår uppväxttid. Inte sällan kommer även barn, barnbarn och barnbarnsbarn på besök. Alla tycks glädjas åt att ”ha sina rötter i den Östgötska torpmyllan” och att vi håller torparhistorien levande.