Utdrag ur: Almquist, J. A., 1947. Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden. (Tredje delen. Östergötland. Band 2 Säterier, sid 1036-1040). Stockholm.

Säby (Bjärka-Säby) i Hanekinds hd, Vists sn, gavs som morgongåva både vid Johan Månssons [Natt och dag] († 1520) andra gifte 1514-07-17 med Anna Eriksdotter [Bielke] och då hans son Måns Johansson äktade sin styvmoders syster, Barbro Eriksdotter [Bielke] († 1553), men hemmanet blev sätesgård först efter den sistnämndas död, då hennes son Nils Månsson [Natt och dag] († 1554) bosatte sig på platsen. Efter dennes tidiga bortgång innehades egendomen av änkan fru Karin Jöransdotter  [Gyllenstierna] (levde 1605) för den unge sonen Nils Nilssons († 1613) räkning.

Enligt årliga räntan 1544 funnos i byn två hela frälsehemman, som vid säteribildningen sammanslogos, så att huvudgården, när den i slutet av 1600talet ånyo kommer till synes i kronans räkenskaper, från vilka den dessförinnan i sin egenskap av säteri varit utesluten, ansågs som endast ett hemman. Hit hörde i övrigt vid tiden för säteribildningen bland annat Bjärka, som under medeltiden varit en av riksdrotsen Bo Jonssons [Grip] († 1386) huvudgårdar, men nedsjunkit i allmänfrälse och på 1580talet avhysts som äng under Säby, vars säteriprivilegier detta hemman således kom att dela. I nyare tid har till följd härav och till ett minne av gårdens äldsta historia dess namn upptagits i godsets nuvarande benämning Bjärka-Säby, vilket också är ägnat att skilja detsamma från de många egendomar på andra håll, som också kallas Säby.

Övriga underlydande voro redan på 1550talet inom hemsocknen frälsehemmanen Göttorp (även kallat Drängsmåla), Karsnäs, Ringsnäs och Skälstorp samt en gård i vardera av Hovetorps, Styvinge och Torpa byar. I sistnämnda by redovisas dock från 1572 tre frälsehemman, av vilka två tillkommit genom ett byte från kronan 1571-07-07, och även i övrigt gjordes efterhand nya förvärv, om vilka kännedom kan vinnas i en 1579 avgiven rusttjänstdeklaration.

När Nils Nilsson uppnått myndighetsåldern och själv övertagit förvaltningen, utvidgade även han landbogodset genom bland annat nya byten med kronan. Sålunda förvärvade han 1578-03-13 (se ovan s. 303) Landamäre kronohemman, som likaledes längre fram skulle avhysas och införlivas med Säby säteri, samt Koppertorps kyrkohemman i Vårdnäs’ socken (Kinda härad), vilken låg på andra sidan häradsgränsen men ej särdeles avlägset från Säby. Åtta år senare eller 1586-02-19 fick han på samma sätt räntan till Hållingstorps skattehemman, vars jord han inlöste från de förutvarande ägarne, och samma år 02-19 bekom han tre hemman i Hovetorp (se sid 309). Det sistnämnda bytet bekräftades året därpå eller 1587-09-04, då förvärvet utvidgades med kronohemmanet i Styvinge (se ovan s. 304) och återstående två gårdar i Hovetorp. Alla fem hade tidigare tillhört arv och eget, vilket åstadkom förvecklingar, som för en tid äventyrade besittningsrätten, ehuru den till sist återvanns (jämför s. 803). På 1590talet tillkom dessutom Fallemo frälsehemman, vilket ingår i ”förökningen” först 1600 men redan i 1590 års frälselängd omtalas bland lantbogodset under Säby. Det var upptaget som nybygge på Torpa bys mark.

I följande århundrades tidigaste decennium skulle konfiskationen av Sten Baners förbrutna men till hans första hustrus släkt restituerade gods även medföra en utvidgning av Säby underlydande. Väsentorp (se s. 304) och Klint, som på sin tid ägts av Erik Månsson [Natt och dag] († 1564) och av hans änka Margareta Grip tillförts Baner, kommo nämligen genom arv efter hennes tidigt avlidne son att återbördas till Nils Nilsson. Dennes son Per Nilsson lade dem under Säby, sedan de först under några år brukats under familjens andra huvudgård Bro(-kind). För sitt godsinnehav har han redovisat i en rusttjänstlängd, som förvaras bland Älvsborgslösenhandlingarne (4:4). Några större förvärv gjordes icke under de följande ägarne. Per Nilsson († före 1634) fick visserligen 1623 konfirmation på 1587 års byte och gjorde även själv ett nytt förvärv genom köp från kronan 1625-06-22 (se ovan s. 310), men vad som därvid vanns eller räntan till Hökhults skattehemman i Skeda socken låg icke inom hemsocknen. Däremot vållade avvittringen efter hans första fru en temporär förminskning i lantbogodset, av vilket åtminstone Väsentorps hemman för en tid kom att besittas av sonen i första giftet, Nils Persson († 1658), men det återbördades av Per Nilssons änka Sofia Stenbock († 1661). Denna fru gjorde sig för övrigt förtjänt om Säby bland annat genom att på 1630talet fullborda den stenhusbyggnad, som av hennes man i hans livstid blott hunnit begynnas, och vilken resulterade i den mangårdsbyggnad, som ännu vid sidan av en nyare kvarstår under benämningen ”gamla slottet”. Under hennes tid ansågs flertalet av ovannämnda egendomar inom hemsocknen eller tillsammans 8 ½ mantal ligga inom säteriets rå och rör.

Efter hennes frånfälle tillträdde yngste sonen Carl Persson († 1695) bland annat Säby, som under hans förvaltning skulle gå bistra öden till mötes. Under de två decennierna efter dennes tillträde till arvet kan ställningen dock betecknas som ekonomiskt lysande. Utom Säby ägde Carl Persson sätesgårdar även i Västergötland (Snösbäck och Björstorp)[1] och på Dal (Berg och Ingarud, sedermera utbytt mot Nordkärr) samt tillbytte sig 1674 Kuseboholm i Vårdnäs’ socken (Kinda härad), varjämte han själv bildade två nya säterier dels inom Vists socken (Hovetorp eller Djursberg), dels i Aska härad (Björnö). Han ägde sålunda en tid ej mindre än åtta huvudgårdar, under vilka det sammanlagde landbogodset enligt hans egen rusttjänstdeklaration 1678 (Östergötl. verifik., fol. 300) omfattande 74 mantal. Av dessa lågo 45 under Säby och Djursberg. I detta antal återfinnas ovan redovisade hemman jämte några nytillkomna gårdar (Dalshult ¼, Gasarp ¼, Jordstorp ¼, Mårdstorp ¼ och Ringetorp ¼), som uppstått genom skattläggning av nybyggen på de äldre bolbyarnas marker och stundom omtalas som torp redan i äldre beskrivningar men icke förrän efter halvsekelskiftet upptagits i kronans jordeböcker. De ingingo samtliga bland rå- och rörshemmanen, vilka tillsammans en tid utgjorde ej mindre än tretton och ett halvt mantal, varvid likvisst Bjärka och Landamäre såsom inlagda i säteriet ej medtagits vid beräkningen.

Verkliga nyförvärv gjordes emellertid också. Sålunda köpte Carl Persson före 1665 inom Vists socken från Anders Andersson i Gåselöt eller dennes arvingar Kringstorps säteri jämte Banketorps underlydande kvartshemman, vilka båda införlivades med landbogodset under Säby, och till detta hörde åtminstone från 1670talet även Väsentorps skattetorp (N. 1), vars ränta köpts från kronan 1641-09-15 (se ovan s. 312) av Per Andersson Törnsköld († 1642) och tydligen försålts av dennes arvingar.

Ägarens ekonomi undergrävdes emellertid från och med 1680talet alltmera, något som dock icke i detta fall, åtminstone ej direkt, kan sägas varit förorsakat av reduktionen, vilken ej hade något att beställa med det gamla frälset, varom det här så gott som uteslutande är fråga. En annan sak är, att reduktionen var en av anledningarna till den ekonomiska depressionen och den värdeförminskning på jordegendomarne, som drabbade även de gamla godsägareätterna hårt, så snart dessas ekonomi av andra orsaker blivit undergrävd. För övrigt kunde knappast någon under dessa tider undgå besvärligheter av reduktionsmyndigheternas åtgärder, även när dessa icke ledde till direkta indragningar, och i sådant hänseende kan antecknas, att Nils Nilssons ovannämnda byten underkastades noggrann granskning, och att rå- och rörsrättigheterna vid Säby till stor del upphävdes genom kammarkollegii resolution 1686-06-05. Men allt sådant kunde icke verka fullständig kollaps. Därtill fordrades förluster av helt andra mått.

Till att börja med förlorade Carl Persson genom rättegång redan före 1678 Kuseboholm, och vid avvittring efter hans första fru bortgingo Berg och Snösbäck till sönerna i hans första gifte. Den minskning, hans inkomster därigenom ledo, inverkade på hans förmåga att förränta eller avbetala de skulder, som han ådragit sig dels genom sitt levnadssätt, dels även genom borgensförbindelser. För egendomarne i Vist blevo de lån särskilt ödesdigra, som han från och med 1682 sett sig föranlåten att upptaga i riksens ständers bank. Säkerheten, som utgjordes av Säby och Djursbergs säterier samt en del av deras närmast underlydande, intecknades vid tinget 1687, varefter uppbud för bankens räkning verkställdes under de närmast följande åren. Den första auktionen hölls 1689-06-27, då Hovetorp, Torpa, Göttorp, Hållingstorp och Väsentorp gingo under klubban. Köpare var likväl då Carl Perssons egen fru, Beata Sparre, och transaktionen hade därför tills vidare närmast formell natur. Medel till köpet anskaffades emellertid genom nya lån, som åtminstone delvis försträcktes av Johan Gripenwaldt († 1693), vilken redan dessförinnan var starkt engagerad i boet och tidigare lämnat lån (1,700 rd.), som 1687-08-19 intecknades i andra underlydande gårdar (Banketorp, Dalshult, Ebbetorp, Fallemo, Gasarp, Jordstorp, Klint, Karsnäs, Mårdstorp, Ringetorp och Styvinge). Dessa övertogos 1689-02-20 (fasta 1690-02-03) av långivaren med full äganderätt som betalning för den intecknade skulden (denna gång beräknad till 228 rd. och 3,208 d. k.m.) och blevo till en del redan under hans livstid överlåtna på andra händer. Karsnäs övertogs sålunda 1690-02-19 för 425 rd. av änkedrottningens kammarfru, Brita Håkansdotter, som fick fasta 1693-01-29.

Styvinge och Ebbetorps nybygge (skattlagt 1685) fingo en ny ägare i Mauritz Vellingk († 1727), vilken dock bortbytte dessa hemman till kronan enligt k. brevet 1691-11-02 (Avsl. Byten N. 136). Den sistnämnde övertog 1694 jämväl till namnet Hovetorp jämte övriga gårdar, som 1689 inropats av Beata Sparre. Skatterätten till Ringsnäs hade Carl Persson dessutom tidigare sålt till auditören Olof Lijhnman, som därå fått fasta 1689-05-28. Därefter återstod av det gamla och vidsträckta godset endast Säby huvudgård jämte två därunder lydande torp samt Kringstorp och frälseräntan av Ringsnäs, vilket allt likväl enligt en generaluppgörelse 1692 förskrivits till riksbanken. Ehuru försök gjordes att detta oaktat rädda denna rest genom överlåtelse till mågen Gustaf Koskull († 1707), fick denne gentemot bankens protester avstå från den fasta på egendomen, som begärts 1694, och även andra aktionen inom familjen, som gått ut på att tillvarataga barnens intressen, löpte ut i sanden.

Säby sköttes under flera år för bankens räkning, men 1701-07-13 sålde denna godset för 6,603 d. s.m. till Germund Cederhielm († 1719), vilken redan dessförinnan (1698) från Vellingk övertagit Hovetorp med flera gårdar, för vilka köpeskillingen (27,000 d.k.m.) i själva verket tillhandahållits denne redan vid inköpet. Emellertid hade som synes ingalunda allt, som tidigare räknats till Säby appertinentier, därmed kommit i Cederhielms händer. Gripenwaldts änka, Catharina Lovisin († 1707), behöll ännu större delen av dennes förvärv, och när hennes arvingar beslöto sig för en försäljning, skedde denna till Sturefors’ dåvarande ägare Carl Piper († 1716), som 1709-03-24 för 30,000 d.k.m. inköpte Banketorp, Dalshult, Fallemo, Gasarp, Jordstorp, Klint, Mårdstorp och Ringetorp jämte åtta gårdar i andra socknar. Av dessa lyckades Cederhielm till sist återförvärva endast Ringetorp. Karsnäs hade han däremot för 400 rd. återköpt redan 1699-02-25 och samma år 02-29 skaffade han likaledes tillbaka den abalienerade skatterättigheten till Ringsnäs (för 50 rd.). Även i övrigt sökte han ersättning för det förlorade genom förvärv från andra håll. Från kronan tillbytte han sig sålunda enligt reduktionsdeputerades brev 1700-10-06 och 1713-04-14 (Provinskont. Byten N.17) Gräshorva prebendehemman, och genom direkt köp tillhandlade han sig enligt samma deputerades brev 1704-04-03 Skinnarebo och Äskebäcken i Skeda socken.

 Affärer med enskilda personer tillförde honom ytterligare egendomar inom Vists och angränsande socknar. Så inköpte han 1708 från Simon Adam Möller († 1738) Ekholmens säteri i Landeryds socken, varmed följde även Labbenäs’ och Skogs (N.4) hemman i Vist, och 1706 tillbytte han sig Gunnarsbo i samma socken från Matthias Gustaf Staël von Holstein († 1720), som fått denna lilla gård med sin fru Maria Margareta Bär († 1743). Innehavet av den med så mycken energi sammanbragta egendomen hotades emellertid av en fara genom bördsrätten, och den visade sig aktuell, sedan en sonson till en av Carl Perssons kusiner, Sten Arvidsson [Natt och dag] († 1730), genom gifte 1713 med den ovannämnde Pipers dotter fått medel i sin hand för ett återköp. Hans begäran om inlösen bemöttes genom ett motdrag, som visade sig effektivt. Cederhielm lät bortgifta sin son Erik Germund Cederhielm († 1743) med Carl Perssons yngsta dotter Catharina Ebba [Natt och dag] († 1764), vars bördsanspråk tydligen hade preferensen, och därmed var Säby bevarat åt hans släkt på samma gång som den gamla ägaresläktens tragik i någon mån försonats. Se vidare H. ROSMAN, Bjärka-Säby och dess ägare, Bd 2 (Uppsala 1924), samt Sv. Slott och herresäten, N.S. (1934)

[1] Björstorps säteri i Vilske härad, Gökhems socken, omtalas såväl i Skaraborgs läns jordbok 1675 som i Carl Perssons egen deklaration 1678, enligt vilken de underlydande voro åtta och ett halvt mantal i Vilske, Flundre och Väne härad. Det ingår ej i ROSMANS redogörelse för Carl Perssons säterier i Bjärka-Säby II.