Av Brita Petersson i maj 2003

Källor:
Bjärka-Säbyböckerna
Kyrkböckerna
Syneprotokoll I Vist socken.

I Skogs by fanns ursprungligen tre gårdar, Sörgården, Norrgården och mellan dessa Mellangården eller Rusthållet. Den sistnämnda gården var delad i två lika stora lotter. På västra sidan tillkom sedan Skattegården och slutligen utbröts Östergården från Mellangården och längst i norr Skogs Norrgård från Norrgården. På så vis fick man till slut följande sju gårdar: Sörgården, Norrgården, Mellangården, Rusthållet och Skattegården i den gamla byn samt Östergården och Skogs Norrgård belägna utanför den egentliga bykärnan. Någon Västergård har däremot aldrig funnits. Mycket tyder på att Skog är en av socknens äldsta byar. Redan under medeltiden nämnes den vid flera tillfällen, under förhållanden som antyder att området var av viss betydelse och storlek.

Första gången Skog omnämns i skrift torde vara i samband med en viss ”Birger diktus Skogbaoe” till vilken domprosten i Linköping testamenterade en ko (från Tyrvinge). Detta hände den 31/3 1319. Redan tidigt har Skog varit uppdelat på flera ägare. En av de tidiga ägarna var hustru Elena i Skog, som var änka efter Ingvast, och som efter samtycke med sin son, kyrkoherden Carl i Skrukeby, 1350 skänkte en fjärdedels attung till Vist kyrka.

En annan av de tidiga ägarna som namnges på senare delen av 1300-talet är Johan Petersson från Vadstena. Han hörde till den krets av människor som levde i närheten av den heliga Birgitta och var henne behjälplig vid planeringen av klosteranläggningen i Vadstena. Han ägde en tredjedels attung jord i Skog. Under senare delen av sitt liv levde han som munk. Men hade dessförinnan avyttrat sin del i Skog till Sveriges störste jordägare vid denna tid, nämligen Bo Jonsson Grip, som 1367 köpte Johan Peterssons del i gården. År 1377 tillbytte Bo Jonsson sig ytterligare en och en åttondels attung i Skog, denna gång genom byte med Peter Tomasson, en i samtida handlingar ofta förekommande person, som verkade inom domstolsväsendet i olika delar av Östergötland.

1382 sålde Magnus skräddare tre fjärdedels attung jord i Skog, även denna gång var det Bo Jonsson som var köpare. Det är i dag obekant hur stor del av Skog han till slut ägde. Sannolikt är att namnet Skog vid denna tid inte varit brukligt för hela det område som senare gått under detta namn, utan att här tidigare har funnits flera gårdar med självständig ställning. I Bo Jonssons ägo kom 1370 genom byte med Staffan Avidsson betydande arealer med namn som ej kunnat igenkännas i senare tid. Bland annat omtalas köp av ”Kirkiosaeter, Hogsaeter, Fallasaeter, Broko och Stubbo Rytslo”. Ett antagande är att de legat i Stångådalen, där gränsen går mellan Skog och Risnäs områden. I närheten av det nu försvunna Källsäter finns fortfarande en äng som kallas Kyrkängen. I närheten finns också en höjdsträckning, där det förmodas att det gamla Högsäter kan ha legat, platsen heter i dag Skogs Norrgård. Att Broko och Fallsäter låg nära Risnäsavada och Risnäsmåla styrks i viss mån av ett intyg som 1403 lämnades om Bo Jonssons jordbyten med kyrkoherden i Vist. Här kan tilläggas ytterligare ett namn, Yfra Eke, som med sannolikhet varit en gård inom Skogs nuvarande område. I sitt donationsbrev från 1350 omtalar hustru Elena också en attung i Yfra Eke som skänktes till kyrkobygget i Vist. Även den förut omtalade Magnus skräddare, som 1382 sålt jord i Skog, sålde dessutom samma år en attung i Sydran Eke. Att denna gård var belägen i närheten av Skogsgårdarna framgår också av kartor från 1700-talet.

Också en gård med namnet Hästäng omnämns 1382. Samme Magnus skräddare sålde då tre fjärdedels attung i denna gård. Namnet återfinns i storskifteshandlingar från Skogs by 1779. Området med detta namn är även känt i dag. Ett område som kallas Gammalkirkio och som första gången omnämns 1402 kan ej med säkerhet identifieras. Nära till hands ligger att sammanställa det med Kirkiosäter som Bo Jonsson inköpte 1370. Vare sig man vill förlägga denna plats till det nuvarande Skogsområdet eller till något annat ställe. Då Gammalkirkio var en av de större gårdarna i socknen som omfattade inte mindre än 4 ½ attung, ligger det nära till hands att tro att de gårdar som på 1400-talet ej mera omnämns, Kirkiosätter, Hogsaeter, Fallsaeter, Broko och Stubba Rytslo har kommit att ingå i den nya Gammalkirkio. Detta gårdsnamn är försvunnit redan vid 1400-talets mitt och kan ha omfattat de senare Skogsgårdarna.

En tänkbar förklaring till denna förändring kan vara senmedeltidens agrarkris som främst drabbade jordbruket. Orsaken till denna kris anses delvis vara den så kallade digerdöden och ett par smärre pestepidemier under samma sekel. Även någon form av klimatförändring kan ha spelat in. Bristen på arbetskraft var förödande och många gårdar blev övergivna för längre eller kortare tid. Ekonomin undergrävdes när skatter och arrendeavgifter uteblev. Krisen sträckte sig ungefär från 1350 till 1450 varefter en uppgång i ekonomin var synlig.
Som tidigare omtalats var det område som på 1300-talet räknades som Skog betydligt mindre än senare tiders. År 1402 var arealen endast 2 ¾ attung. Från 14- och 1500-talet är inte mycket känt om ägarförhållandena i Skog, mer än att en Ficke Bylov (delägare i arvet efter Bo Jonsson) 1448 bortbyter ¾ attung i Skog till kyrkoherden Olof Vastesson mot en ½ attung i Hovetorp. Tidigare är det endast jordägarnas namn som varit kända, vilket inte alltid varit brukarnas. På 1400-talet är de första bönderna omnämnda.

En Henning i Skog omtalas 1413 tillsammans med ett par andra sockenbönder. De var då nämndemän vid en räfstetingsdom då biskop Knut och lagman Ivar Nilsson tilldömde Bo Jonssons arvingar två kvarnar och ett ålfiske i Hackefors samt jord i Hovetorp och Vässentorp. (Konungräfst, överdomstol över de folkliga tingen. Vid räfstetinget dömde konungen men ofta föredrogs domsrätten åt biskopar och lagmän. I och med upprättandet av Svea Hovrätt försvann räfstetinget). Följande år, 1414, är Olof i Skog och Henning Götesson också hemmahörande i Skog, nämndemän vid Hanekinds häradsrätt som då utfärdade intyg om Linköpings domkyrkas rätt till Norrberga och dess avgärdatorp.

Magnus Niclisson i Skog bevittnade tillika med några andra bönder i socknen 1472 ett intyg rörande ett skifte.
Skog har med sannolikhet varit underkastat ett flertal förändringar innan det framträder i jordeböckerna. Vid 1500-talets mitt omfattade byn fyra hemman med både skatte-, krono-, kyrko- och frälsehemman. Vid en hemmansräkning gjord av kyrkan 1648 fanns fem bönder i Skog. Per Månsson brukade en gård som ägdes av Tureforsa (Sturefors). Ingolf, Per Mathson och Sven brukade alla tre gårdar som ägdes av Ekholmen (i Landeryds socken). Slutligen Eric som var en frälsebonde. I den nya kyrkobänksindelningen som gjordes 1650 ser vi att de alla var gifta, stadgade män med hustrur sittande på motsatta sidan i kyrkan. Några torp tillhöriga Skog fanns däremot inte redovisade i bänkindelningen. Små stugor, kanske backstugor, måste dock ha funnits då både Svän skräddare och Pär skomakare i Skog står antecknade i kyrkoboken (som barnafäder) på 1640-talet.

Starka sjukan

Åren 1650 – 1651 var en svår tid inte bara för Skogs by med missväxt och därpå följande sjukdom. Tolv personer dog vid Skog på kortare tid än ett år. Orsaken var ”starka sjukan”, en sjukdom som ifråga om dödlighet var jämförbar med pesten. För övrigt fanns ingen likhet emellan de båda sjukdomarna. Den förut nämnda Svän skräddares hus drabbades hårt av sjukdomen.

Den 1/8 1650 Dog Svän skräddares barn i Skog av mässling. (En mässlingepedemi föregick ”starka sjukan”).
Den 27/10 1650 Dog Svän skräddare i Skog av starka sjukan.
Alla Helgons dag 1650 Dog två av Svän skräddares barn i Skog av starka sjukan.
Den 10/11 1650 Dog Svän skräddares son i Skog.

Blev kanske Svän skräddares hus tomt efter denna händelse? Även den tidigare omnämnde bonden Sven dog i samma sjukdom och ytterligare sex personer i byn, som med tidens knappa anteckningar är svåra att placera.
En tidig beskrivning över Skattegården
Citat ur beskrivningen av den geometriska kartan från 1651 av gårdar tillhöriga Gabriel Ture Oxenstierna. Som framgår av nedanstående text var Skogs Skattegård en av dessa.

”Skattegården är gifen till Hans Nåde Herren Höhwählborne Herr Ture Oxenstierna till Tureforsa etc. Förlänt. Har i Åker, Äng, Skog, Hagar och Wägar med sina grannar 6 ½ Stång i Byamål. Hafa stenig och oduglig utmark. Temmeligt Muhlbete i hopa med omliggande Gårdar: Wist Prestegård, Wästantorp, Grässhorfvha, Karsnääs, Ringanääs, Labbebääs och Seelesätter. God Hårdvalls Äng Godt Fiskivatten nedanför Giärdet i Hätteströmmen. Är och dhenne Skattegård Ägande till en utjord vid Wästantorp belägen. Är en och en half Stång. Kan utsås till 1 Tunna och 16 kappar. Hafver inga Qvarnställen. Hela hans Utsäde är 24 Tunnor och 12 kappar. Höö aff Ängae Hagar och Giärdesrenar 50 lass”

Enligt karta över Skogs by upprättad 1695 fanns vid denna tid två hela och två halva hemman. De två hela hemmanen var delade mitt itu. Med en brukare på varje lott. Vi kan också se att till gårdarna hörde en liten trädgård. I Södergårdens täppa fanns några äpple- och päronträd, medan det på Norrgården till och med fanns plommonträd. Även humleodling hade enligt lag sin givna plats vid gårdarna. År 1695 hade Mellangården en humlegård med endast 50 stänger medan Sörgården hade hela 480 stänger.
Vid 1600-talets slut fanns åtta torp och backstugor som är kända till namnet i Skogs by och dessutom ett soldat- och ett ryttartorp. Hade ”starka sjukan” 1650 slagit hårt i byn var pesten desto skonsammare. Av de 178 personer som dog i församlingen var det endast Maria Andersdotter, 12 år, och Samuel Jönsson, 14 år, som var hemmahörande i Skog.

Tillägg från pärm i Hembygdsföreningens arkiv (SOE):

Till Skogs by hörde år 1696 följande ängar.

Nasen, var en stor äng som låg sydvest om byns tomter emot Gräshorva och Vessentorps gränser. Är nu nästan helt oppodlad till åker.
Byängen låg alldeles norr om Skogs Norrgård och i nordost om gårdstomterna. Också rätt stor. Nu åker.
Krikan låg nordost om och intill Byängen.
Tåtareslätten låg längst i norr, vester om den allmänna vägen.
Kirkioängen låg längst i nordost mot Stångån och öster om vägen och utgör jämte den föregående huvuddelen av det nuvarande Skogs Norrgårds åker och äng.
Nyängen åter var en liten äng längst i sydost mot Stångån och Hovetorps-bäcken.